torsdag 25 december 2014

Upp och ner

Detta med att springa går verkligen upp och ner.  Det är verkligen inte alltid jag jublar vid tanken på en springtur. Men det är också verkligen så att det vänder. Vissa dagar får man bara ge dig ut ändå.  Just do it! Oftast tar det då någon eller några km innan ångan är uppe och det känns härligt igen.  Men den känslan kommer.  Alltid!

I år har jag gjort något jag aldrig (vad jag kan minnas) gjort förut.  Nämligen sprungit på julafton.  Efter julmiddag och paketöppning föll så lugnet över huset.  Barnen grejade med sina julklappar och de vuxna satt och chillade i soffa. Jag kände hur det började dra i springtarmen.  En kort runda kan jag nog ändå ta.  Det var krispigt kallt och snö ute och just det har jag längtat efter att få springa i. Så jag gav mig av.  Efter de 5 planerade kilometrarna kände jag mig inte alls nöjd,  så jag tog en extra sväng.  Turen slutade på 10 km.  Efter det var jag pigg igen n och jag följde med älste sonen och mannen till midnattsmässa i Sofiakyrkan. En riktigt fin julafton fick vi. Kanske den bästa på länge.

Idag var jag inte så sugen på att springa egentligen, men solen sken,  snön gnistrade och Tomas föreslog en tur.  Något motvillig först gav jag mig ändå ut med honom. Det blev en sån där "löpartur-man-minns". Vi åkte till hökensås och sprang i skogen,  lite stigar, lite obanat (trixigt i snön! ) och lite skogsvägar. Ljuset var fantastiskt och hela skogen såg ut som skogen i narnia. Trots att jag klätt mig för dåligt (vid -7 grader ska man nog ha en fleece under löparjackan) och jag kämpade med  astman de första km njöt jag fullt ut hela vägen.
Medan jag sprang kände jag en sån tacksamhet. Tacksamhet mot min man som hittar och tar mig med på sådana turer  (jag hade på egen hand sprungit vilse på 3 sekunder ) och tacksamhet mot att jag hittat löpningen som ger så mycket tillbaka.

2014 blev året då jag började ta löpningen till en högre nivå. 2015 siktar jag på nästa.

Funderar på vad v årets nyårslöfte ska bli....

torsdag 27 november 2014

Julstress?

Jag brukar normalt inte vara stressad inför jul. I alla fall inte i november! Men i år är det som att allt gått så fruktansvärt fort! Året har bokstavligt talat rusat fram och jag har inte hunnit förbereda mig mentalt för att det snart är jul igen. Jag älskar julen. Det gör jag verkligen. Jag älskar att baka och pyssla och fixa. Men i år. Jag har ju inte tid! Hur hinner alla?

Visserligen har jag varit ganska effektiv denna vecka. Både på jobbet och hemma. Fått mycket gjort och ligger bra i fas på jobbet med allt jag tänkt hinna med. Här hemma har jag plockat fram lite julsaker, bakat lite julgodis, bakat pepparkakor och saffransbullar förra helgen och handlat adventspaket till familjen.

Kanske inte så konstigt att jag känner mig trött. Dessvärre gick det precis upp för mig att vi åker till Uppsala i morgon. Helst skulle ju allt packas i kväll och kanske hade varit bra att förbereda någon form av julklapp till pappa. Vi åker till Uppsala för att fira lite mini-jul med pappa eftersom vi inte kommer att hinna träffa honom i jul.

Hade i mitt sinne sett framför mig att Tomas skulle vara en del av detta och vi skulle hjälpas åt, men han har haft fullt upp med att renovera badrummet och i kväll är han på julbord med sitt jobb.

Egentligen skulle väl paketen till till första advent (mindre mest symboliska paket i väntan på jul) lås in också. Jag vill verkligen att julen ska bli sådär myspysig och magisk.

Men hur mysigt blir det med en sönderstressad mamma? Jag brukar som sagt inte stressa, och det är faktiskt först idag som stressen kom. Antagligen för att jag inser att min "ladda-batteriet-dag" kommer att försvinna helt denna vecka. Dvs lördag. Helgen försvinner ju till att resa tur och retur Uppsala. Sen är det bara att ladda om för en ny vecka.

Det är nog det som gör mig stressad. Jag blir rädd för att alla helger ska försvinna och jag inte kommer att ha hunnit fixa, pyssla och baka som jag vill. Att julafton kommer och jag har inte hunnit fixa alla julklappar.

Ska det verkligen vara så?

Nej, jag tror jag tar ett bad och hoppas på lite ny energi. Annars får det bli som det blir i morgon.

fredag 21 november 2014

Hundlöpning

Så vart det då äntligen torsdag. Dagen då vi skulle testa detta med hundlöpning. Vi åkte ut till Hökens ås för att träffa en kvinna som har en väldans massa hundar. Hon driver ett företag där man kan åka hundspann, vandra med hundrana osv. Enligt överenskommelsen skulle vi få låna ett par hundar att springa med och så hade Emelie sin hund med sig (Emelie är kompis med Ellen som driver företaget. Kolla förresten gärna in hennes hemsida: Tur&natur 

Väl där spände vi på oss hundförarbälte och satte selar på hundarna. Måste säga att det var väldigt mysiga hundar. Tillgivna och gosiga, inte alls "skälliga" eller vilda. 

Sen bar det av. Från 0 till 100 på en gång.- Jag som redan innan denna tur hade tagit en snabb tur hemma (ja, jag hade mer än måttligt med springabstinens) hade börjat stelna till så det var lite kämpigt i början. Men när flåset väl var igå¨ng kändes det bättre. Hundarna matade på och jag kände att jag fick bromsa farten mest heöa tiden. Ändå gick det betydligt fortare än jag normalt springer. 

Vi sprang mest längs en skogsstig och där var både blött och geggigt. Jag hade av någon outgrundlig anledning valt mina kinvara skor (inte lämpliga för terränglöpning) så mitt fotfäste var inte det bästa. Dessutom var det mörkt. Så första provturen med hund kanske inte var under optimala förhållanden. Men åh så kul! 

Vi sprang en runda på ca 3,5 km och det tog 18 minuter. Inkl 3 pauser för att byta hundar och få instruktioner. Men jag lovar, jag var rejält svettig efter det passet. Detta gav defintivt mersmak! 

Efter löpturen bestämde vi oss för att låna hem en av hundarna, så i helgen blir det nog också en tur eller två. Känner dock av lite träninsgvärk i mag/höfttrakten efter denna tur och lite smärta i ena vaden. Så, någon långtur blir det inte. 

Ska bli intressant att se barnens min när de imorgon blir väckta av en hund. Vi har nämnligen inte talat om att vi ska vara hundvakt i helgen. :-)

torsdag 20 november 2014

3 dagars vila

Har fortfarande inte sprungit. 3 hela dagar utan träning.  Känner mig trött och seg.  Tänk vilken skillnad det ändå är med regelbunden träning!  Men nu är det slut på slappandet (har förvisso varit lätt förkyld och klok nog att vila för att inte drabbas av nåt värre). För ikväll blir det hundlöpning ca 3 km. Känns ju inte så långt,  men det är nog bra att inte köra för långt första gången man springer med draghjälp av en hund.

Ska bli spännande!  Eventuellt tar jag en kortare tur innan dess också.  Behöver verkligen lite ny springenergi nu känner jag!

Over and out

tisdag 18 november 2014

Abstinens

Jag har en plan i huvudet för hur jag vill springa. Enkelt uttryckt handlar det om att springa 3-4 ggr i veckan varav minst ett pass som är 15 km eller längre.  Ofta tar jag långpasset i början av veckan.  Av flera anledningar. Dels för att jag har mest energi i början av veckan,  måndagar är definitivt min effektivaste dag i veckan och dels för att då känner jag att jag är på gång.  Har jag sprungit 2 mil på måndagen blir jag inte lika abstinat efter att springa om det inte blir nån löpning på ett par dagar.

Jag har egentligen inte reflekterat över detta förrän nu.  Förr kunde det räcka med 1 mil så var jag tillfredsställd, men nu krävs det mer.

Jag har åter igen blivit lätt förkyld. Inte så att jag är sjuk,  men snorig och täppt. I övrigt mår jag bra,  men det hindrar mig i min löpträning. I söndags fick jag korta ner mitt långpass,  orkade helt enkelt inte mer än en mil och då sprang jag ändå i riktigt lugnt tempo. Sedan dess har jag vilat.  Känns som en evighet!  Men så inser jag att det bara är knappt två dagar utan löpning. Två dagar!  Och jag är abstinent!

Känner verkligen för att ta en tur i morgon bitti.  En lugn och kort tur kanske jag ändå fixar?  Eller riskerar jag att snorigheten blir mer utdragen?

Vem vet.  Den som lever får se.  Får väl helt enkelt se hur det känns imorgon.  Är mindre snorig idag än igår,  så, kanske kanske!

Jag har nog gått och blivit beroende. Beroende av att känna att jag orkar springa långt.  Beroende av känslan efter en längre tur.  Beroende av att låta benen gå och tankarna flyga.

Det är mitt andningshål. När jag inte får springa blir jag lätt stressad.

Måtte jag bli helt frisk snart!

måndag 17 november 2014

Att springa med hund

Jag har en löparkompis, Emelie, som har två hundar. Hon springer ofta med dem då det är "draghundar" som behöver mycket motion. Flera gånger när vi har varit ute och sprungit berättar hon om sina löpturer med hund. Vad jag förstår hjälper hundarna till en hel del när man springer. Vilket gör att man kan hålla en betydligt högre fart än annars.

Allt detta prat om att springa med hund har verkligen gjort mig sugen på att testa! Så, när vi var ute och sprang igår föreslog Emelie att jag kunde få testa springa med en av hennes hundar, hon har ju två, så då kan vi ju springa med varsin.

Men hur det nu var så kom vi att prata om detta med hund hemma (jag och Tomas) och Tomas verkade faktiskt lite sugen på att också testa att springa med hund. Så, efter lite messande med Emelie kom vi överrens om att åka till en kompis till henne som har många sådana hundar (alaskan husky). Emelies kompis har en hund som behöver ett hem och vi kunde ju få testa att springa med henne och se hur vi tycker att det verkar...

Så, på torsdag ska vi testa både jag och Tomas. Att springa med hund för första gången.

Återkommer om hur det går!

torsdag 6 november 2014

Energibrist?

Jag har på senaste tiden märkt att när jag sprungit ett längre pass blir jag riktigt illamående efteråt.  Jag fattar ju att kroppen behöver energi så jag äter ändå,  men får liksom tvinga i mig.  Diskuterade detta med skolläkaren på mitt jobb och han tror att det kan bero på att man vid långpass mest springer med fett som energikälla och då bildas ketoner. Ketonerna kan orsaka illamående.

Låter ju vettigt, så är det säkert.  Men efter mitt senaste långpass (3 mil i måndags! Yay!!) Så har jag varit konstant hungrig! Direkt efter vart jag i vanlig ordning illamående. Men sedan dess har magen krånglat lite.  Jag är som sagt hungrig mest hela tiden,  men när jag äter tar det stopp nästan på en gång och det känns som om magen ska spricka typ!  Fast jag var ordentligt hungrig och jag inte ätit så överdrivet mycket.

Konstigt.

Min gissning är dock att hungern beror på att jag har en ökad förbränning och kroppen helt enkelt behöver mer mat. Att jag sedan blir mätt jätte fort är dock lite konstigt.

Får fnula mer på det.  Nån som har nån idé om vad det kan bero på? Någon form av löparmage kanske?

lördag 1 november 2014

Kameleont?

Jag jobbar med mitt löpsteg. Det har jag gjort sedan ca 1,5 år.  Tidigare sprang jag bara utan att liksom tänka på hur jag sprang. Men när jag började läsa på om skador vid löpning så insåg jag att ett bra löpsteg är viktigt för att förebygga skador.  Så jag började lägga om löpstilen till att landa mer på framfoten och öka stegfrekvensen.

Jag har nu jobbat med detta så pass länge att landa på framfoten sker helt naturligt. Det jag däremot måste tänka på hela tiden är stegfrekvensen. Jag märker att när jag blir trött sjunker kadensen (stegfrekvensen) även om farten inte nödvändigtvis sjunker. Inom framfotalöpnings kretsar rekommenderar man att försöka ha en stegfrekvens på ca 180 steg per minut.  Det motsvarar en kadens på ca 90.

Att ha en hög stegfrekvens minskar energin i steget så att lederna skonas betydligt mer än om man har en lägre kadens. Och jag vill ju hålla länge och kunna springa gärna resten av livet. Därför känns det viktigt att ha ett bra och effektivt löpsteg.

Så jag analyserar ibland mina pass och började fundera över varför det skiljer så mycket i kadens på olika turer. Rent generellt har jag en betydligt högre kadens när jag springer i skogen än om jag springer på asfalt. Jag kan också se att efter en lång backe sjunker kadensen, vilket borde innebära att kadensen sjunker när jag är trött.

Men ett annat samband som jag tyckt mig skönja är att jag har en högre kadens om jag springer med en vän som har liknande löpstil som jag (många små korta steg med hög frekvens) och en betydligt lägre stegfrekvens när jag springer med Tomas (som har en helt annan löpstil än mig).

Jag sprang med Tomas igår kväll,  i skogen. Och upplevde faktiskt att jag behövde tänka mer än vanligt på löpstilen för att inte falla in i hans takt. Tyckte nog att jag höll en hyfsat hög frekvens,  men när jag efteråt kollade turen (alla dessa data får jag via min suunto klocka) så hade jag ett snitt på 54 i kadens! Det motsvarar en stegfrekvens på ca 108 steg i minuten. Mot att när jag senast sprang i skogen med Emelie (som springer mer som mig) hade en kadens på 84 (168 steg per minut). Det i sig ligger något högre än jag har när jag springer själv,  då ligger det oftast runt 70-80 när jag springer i skogen.

Kan det vara så att jag undermedvetet anpassar mig till den jag springer med?  Kan det vara så att jag helt enkelt är lite av en härmapa, eller för all del,  en kameleont?

söndag 19 oktober 2014

1 mil var tredje timme

Genom en av ledarna för Team nordic trail blev jag inbjuden till ett event på Facebook. Eventet anordnades av ett par som driver en hemsida som heter Pace on earth. 

Eventet gick ut på att man under 24 timmar skulle springa en mil var tredje timme! Med början vid midnatt den 18 oktober. Jag var ytterst tveksam först. Men Tomas bestämde sig fort för att göra ett försök. Jag tyckte nog att det hela kändes lite väl improviserat. Jag menar, ska man göra en sån grej, då ska man ju ha laddat ordentligt innan både med träning, mat och sömn och inte minst mentalt.

Så, jag tänkte verkligen inte ställa upp först. Men. Lite spännande lät det ju och så sent som på fredag kväll bestämde jag mig för att i alla fall göra ett försök och springa 3 av intervallerna. Att däremot offra en hel natts sömn kändes däremot inte aktuellt. Jag har känt mig både låg och trött i veckan så min plan var att sova tills jag vaknade, och, om jag var vaken springa 9-intervallet (intervallerna gick kl 24, 03, 06, 09, 12, 15, 18 och 21) och sedan minst två till av de efterföljande.

På lördags morgonen vaknade jag strax efter kl 8. Med sprängande huvudvärk och värk i mina båda axlar (mycket arbete vid datorn och stress ger mig smärta i axlarna). Har nog aldrig i hela mitt liv knöt mig så oinspirerad till just löpning. Men, när jag klev upp höll Tomas som bäst på att svida om till löparkläder för att springa sitt tredje intervall (han sprang kl 24 och 03, men mäktade inte med kl 06). Han föreslog Hallbymilen. Så, trots huvudvärk och trötthet bestämde jag mig för att göra ett försök. Tog en ipren och så gav vi oss av. Vi sprang väldigt lugnt, stannade och tog lite bilder och de sista kilometrarna drog jag faktiskt ifrån Tomas! Otroligt inspirerande! För det är alltid han som drar ifrån mig annars!

Efter Hallbymilen hade huvudvärken och värken i axlarna helt försvunnit och jag var betydligt piggare än innan. Så jag bestämde mig för att köra även nästa intervall. Innan vi gav oss av för andra gången åt jag en rejäl laddning scrambled pancakes med jordgubbar och grädde och två muggar kaffe. Det borde väl göra susen tänkte jag!

För mitt andra och Tomas fjärde intervall valde vi att pka och testa milen i ullsjö, som är en ny mil för oss båda. Den lät i alla fall lovande på beskrivningen: 10 km i mjukt kuperad terräng genom skog, på grusvägar och fina stigar. Jag gillade faktiskt detta spåret. Det var ganska snälla backar och inte en enda mördarbacke. Det man kan säga som inte är till spårets fördel var väl att det var väldigt blött. Blev blöt upp till knäna efter den turen! Dessutom var det inte 10 km. När vi var tillbaka där vi började visade min gps på 8,9 km. Hmm, blev till att ta ett litet extra ärevarv för att komma upp i 10 km!

Efter den turen var VÄLDIGT taggad på att fortsätta! Endorfinerna fullkomligt sprutade runt i kroppen och jag kände knappast alls av att jag faktiskt sprungit (i form av trötthet eller ömma muskler alltså). Så, såklart körde jag på ett intervall till! Innan vi stack åt vi hemmagjord glutenfri pasta och kyckling i gräddsås. Jag hann även laga till en sats nöt-choklad-kokos-bollar som jag ställde in i kylen för att ha till kaffet efter tredje intervaller.

Det tredje intervallet blev i Norrahammar (milen vid Åsabadet). Detta spår sprang vi för första gången förra söndagen och då tyckte jag det var ett väldigt jobbigt milspår. Men inte igår! Vi höll ett lugnt tempo och jag njöt faktiskt av hela turen. Tomas däremot började känna av att han inte sovit just något på natten och han hade även besvär med smärta i ryggen. Så han lät mig löpa i förväg så tog han det ändå lite lugnare.

Visst var jag lite trött efter den turen, men jag kände faktiskt att jag hade mer att ge. Målet var ju att klara tre intervall och det hade jag ju gjort, men nog skulle jag väl ändå klara ett till? Ganska snabbt bestämde jag mig för att köra 18-intervallet också. Laddade denna gång bara med kokosbollar och kaffe. Kom på det när jag vid 18-tiden sprang i väg, att det kanske hade vart smart att äta lite mer och framförallt dricka något anan än kaffe innan?

Nåja, detta intervall sprang jag själv. Tomas mådde dåligt av för lite sömn och smärta i ryggen så han valde att stå över detta pass. Jag tog då den "enkla" bankerydsmilen. Den innehåller nästan inga backar och är en runda jag normalt springer PB på milen på annars. Denna min sista il för dagen kändes helt ok, särskilt med tanke på att det var mil nr 4. Lite segt och lite tråkigt att inte springa med Tomas, men det kändes ändå bra. Väl hemma igen var jag mycket glad och nöjd med dagen.

Från att ha startat dagen med huvudvärk och smärta och trötthet utvecklade sig dagen till att jag sprang en mil längre än mitt uppsatta mål och dessutom var jag inte särskilt trött! Det enda jag kände i går var hunger och lite kramp i ena vaden! Helt galet!

Så kvällen avslutades med soffhäng, mysmat och Lindor kulor framför "Så mycket bättre".

Behöver jag säga att jag definitivt planerar att göra om detta igen? Nästa gång ska jag vara mer förberedd och satsa på att springa alla intervall mellan kl 06-21. För nej, jag tror att det faktum att jag klarade av intervallerna så bra var att jag sovit en hel natt innan. För Tomas gick det väl också ok (han sprang faktiskt 6 mil) men han var mer sliten och jag tror nog att sömnen i detta fall gjorde hela skillnaden.

Så, för att summera dagen: dagen bjöd på mycket skogslöpning (nice!) och mycket kvalitetstid med maken. Barnen fick dock klarar sig ganska mycket själva igår, men det gör de ju, de är ju faktiskt ganska stora nu.

torsdag 16 oktober 2014

Livet

Livet består ju som ni ju vet inte bara av löpning. Till mesta del består det ju av en massa annat. Som familj, jobb och vardagsliv till exempel. Just nu är det väl egentligen så att det mesta rullar på rätt så bra. Men ändå inte. Jag har sovit lite halvdåligt på senaste tiden. Och det beror nog på att detta med jobb verkligen inte verkar lösa sig på ett perfekt sätt för mig. I drygt 3 år har jag nu hoppat runt på olika vikariat. Där jag är nu har jag dock varit i snart 15 månader, vilket är något av ett rekord under den här "vikarieperioden". Jag arbetar som skolsköterska och trivs förträffligt med det. Det självständiga arbetet passar mig perfekt och jag älskar verkligen att se hur barnen jag arbetar med utvecklas och att man lär känna dem på ett helt annat sätt än på till exempel en avdelning.

Men underbart är kort. Detta vikariat börjar lida mot sitt slut och det mesta talar för att det inte blir en förlängning denna gången heller. Inte för att de inte vill ha mig, utan för att ordinarie person kommer tillbaka i tjänst. Och då finns tyvärr ingen plats för mig. Mina chefer har dock varit fantastiska och säger att kunde de rent ekonomiskt anställa mig skulle de göra det och om det skulle bli en ledig tjänst framöver så ser de gärna att jag kommer tillbaka. Men vad hjälper det. Faktum kvarstår, att i december tar mitt vik slut och sen vet jag inte var jag ska arbeta. Får en klump i magen när jag tänker på det. Dels för att jag sörjer att jag måste sluta på ett arbete som jag älskar och dels av oro över att behöva byta jobb, ännu en gång. Jag tror verkligen inte att jag blir arbetslös, som specialistutbildad sjuksköterska brukar det finnas alternativ. Men att inte veta är jobbigt.

Min gamla arbetsplats (där jag var innan jag började vika) söker folk nu. Så jag söker ju mig såklart dit. Där känner jag de flesta av arbetskamraterna redan, jag vet att jag trivs och tycker om jobbet, så det är absolut ett alternativ.

Men det är inte som skolsköterska...

onsdag 15 oktober 2014

Tomtetåget here I come!

Vet inte om jag berättat att jag och Tomas ska springa Tomtetåget i December? I alla fall, Tomtetåget är ett springevent som går ifrån centrala Jönköping till Visingsö allt som allt 45 km (ja, vi tar färjan till ön, simning ingår inte! ;-)). Väl framme på Visingsö checkar vi in på hotellet och äter ett härligt julbord. Låter väl inte så dumt?

Rekommendationen på hemsidan för att veta om man klarar att hänga med är att man kan springa 25 km med ca 6.0 min per km i snittfart. Tidigare har detta känts lite tufft och en smula oöverstigligt. Men med den senaste tidens resultat så vågade jag faktiskt anmäla mig. Under tågets gång ingår planerade pauser och efter ungefär halva v'ägen delas gänget in i olika "fartgrupper" den långsammaste gruppen ska hålla ungefär 6:30 fart. Känns faktiskt som att jag kommer klara det.

För, hör nu mina vänner, idag kunde jag inte låta bli att springa till jobbet (trots att jag har TNT-träning ikväll) då jag ju kolat ut en ny väg som jag kan springa till jobbet. Denna väg går inte längs Vättern utan istället förbi två mindre sjöar; Munksjön och Rocksjön.

Tidigt i morse gav jag mig av. Det var kolsvart ute och tanken slog mig att det kanske skulle varit bra med en pannlampa. Men jag struntade i det denna gång. I och för sig går en längre bit i början av turen längs oupplysta landsvägar, men de är inte så förärligt trafikerade så jag tänkte att det nog går bra ändå. Det gjorde det också. Det var faktiskt riktigt skönt att springa där i mörkret, ensam med mina egna tankar. När det däremot kom en mötande bil var det förståss lite tricky. Jag blev nästan bländad av strålkastarna och då kändes det lite som att springa i tomma intet, men tack och lov så bländade nästan alla bilar av helljuset i alla fall. Blev faktiskt positivt överraskad av det. Skönt med bilister som förstår att ett helljus verkligen gör en blind ett tag och, dessutom, så är ju det faktum att de bländar av en bekräftelse för mig att de har sett att jag springer där (och ja, jag hade såklart reflexväst på).

Det som är skönt med att springa till jobbet är att det backiga partiet kommer ibörjan, när jag fortfarande är pigg i benen. När jag kommit fram till stan visste jag inte exakt hur jag skulle springa, chansade lite (har oerhört svårt för att komma ihåg gatnamn) och kom nog inte riktigts om jag tänkt mig när jag planerade vägen. Men fram till skolan kom jag tillslut och klockan stannade på ganska exakt 23 km. Den nya vägen innebar alltså en omväg på 7 km. Intressant det där. att jag liksom gör om min väg till jobbet för att det ska bli längre, när jag redan har 16 km dit den närmsta vägen. Det hade varit fullständigt otänkbart för bara ett år sedan!

Så till farten då. Nu har jag ju inte hunnit synka klockan ännu men snitttiden kan jag kolla ändå. Så resultatet: 23 km löpning med en snittid på 6.06 minuter per km. Detta direkt på morgonen, med ombyte packat i ryggsäcken och med bara en ägglatte i magen.

Jo, jag är nöjd. Och jag vågar nog tro, på riktigt nu, att jag kommer att klara Tomtetåget.

tisdag 14 oktober 2014

Hög på endorfiner

Att då och då få till en springtur som ger 10 gånger mer energi än det tar är verkligen guld värt! Efter turen med Emelie och Janina förra söndagen fullkomligt exploderade jag av motivation och springlust! Redan dagen efter (förra måndagen) sprang jag hem från jobbet. Det riktigt sög i benen att få springa och även om det var en helt vanlig transportlöpning från punkt A till punkt B så var det ändå härligt. Även om jag i ärlighetens namn börjar ledsna på vägen hem. Att ofta springa samma sträcka är faktiskt lite segt. Så nu håller jag på kollar på en alternativ väg hem från jobbet. En som kanske blir något längre och kanske lite backigare, men antagligen mer inspirerande eftersom det blir en helt ny sträcka att springa. Tänkte ta den på torsdag eller fredag.

Efter turen hem förra måndagen tog jag en vilodag från löpningen. Egentlugen kände jag för att springa men i mitt rus av endorfiner hade jag tackat ja till att springa "Milen" i öxnehaga före Team nordic trail träningen på onsdagen (Med B.A.B.Y. network). Så lite strategisk vila var nog på sin plats tänkte jag.

Milen i Öxnehaga (som förövrigt inte alls är nån mil, klockan stannade på 9,3 km) var betylidgt backigare än jag minns den. Vi tog det väldigt lugnt men ändå blev det inte mycket "prat" längs turen. Säger kanske lite om lutningen. I alla fall, efter milen var det då dags för TNT-träning. För dagen långa "Norska" intevaller. Vilket innebar att springa fram och tillbaka i en backe med svagt lut i 4 minuter. 2 minuters vila mellan varje intervall och vi körde 3 gånger. Efter sista var tanken att köra en intervall till fast halva tiden. Men då var lilla Ebba totalt slut i benen. Fick mjölksyra nästan direkt och bröt intevallen där och då.

Med facit i hand kanske det inte var det absolut smartaste att ladda upp med en backig mil inför långintervalkl-träning. Men jag funkar så. Har jag inspiration och lust så kör jag all in. Brukar inte fundera så mycket över hur jobbigt det eventuellt blir.

När jag kom hem efter onsdagens träning gick var det dags att kolla höjdmeterna på "mil-rundan". Tänkte att det ju borde varit något i hästväg, men döm om min besvikelse när det visade sig vara "bara" 72 meters höjdskillnad på hela banan. Nåja. Ordentligt tränad blev jag nog i alla fall!

Efter det blev det av flera anledningar inen tur på torsdagen. Dels var de väl läge att vila men jag skulle också till Stockholm så jag skulle ändå inte hunnit springa något. På fredagsmorgonen däremot var det då återigen dags för en tur. Jag blir väldigt inspirerad av att springa på nya ställen, så inför Stockholmsbesöket hade jag sett ut att det borde bli ca 1 mil att springa runt Söder. Så tidigt på Fredagsmorgonen (jag sover uselt på nya ställen) stack jag i väg. När jag planerade tuern i mitt huvud hade jag sett framför mig hur solen sakta började lysa upp staden, folk på väg till sina jobb. En stad på väg att vakna. Men i verkligeheten var det kolsvart. Dessutom dimma. Så jag såg inte mycket av stan. Men runt kom jag ändå och med ett par felspringningar blev det 11,3 km. Och efteråt var jag knappt trött. Jag fattar inte. Förra veckan kändes det verkligen som att jag skulle kunna springa hur långt som helst utan att bli särskilt trött!

Lördagen hade vi egentligen haft lite lösa planer på att sticka till Omberg och springa, jag och maken. Men jag kände att det nog ändå var läge för lite familjeliv. Så, det blev en kortare vandring upp till Varkullen istället. Med korv och fika i packningen. Riktigt mysigt!

På slnagen var jag då till slut lite sliten. Var egentligen inte särskilt sugen på att springa, men Tomas ville ta ett milspår i Norrahammar (ett helt nytt spår för oss båda). Så efter lite velande hängde jag ändå på, Det kändes lite tungt, men runt kom jag ändå och efteråt är det ju alltid lika gött.

Ja, det var förra veckans träning det. Denna vecka har jag tänkt ta det lite lugnare.

Men hur det går, återstår att se.

tisdag 7 oktober 2014

Trail i prattempo i mitt hjärta!

Genom Team Nordic Trail har jag lärt känna en tjej som också tycker om att springa. Hon bjöd in mig till en grupp på facebook som heter B.A.B.Y running team. Egentligen är det meningen att man ska träffas regelbundet en gång i veckan och springa intervaller osv. Men för mig fungerar denna grupp mer som ett forum där man kan träffa likasinnade och stämma träff för lite sociallöpning. Intervallträning får jag ju via Team Nordic Trail.



Så, nu har jag och två tjejer till från den gruppen (min vän från TNT och en till) sprungit 10 km trail de senaste två söndagarna. Vi har bestämt att bara springa i lugn takt (runt 7-tempo) vilket passar mig utmärkt. De här rundorna har varit rena motivationsinjektionen för min löpning! När jag springer själv har jag bara ett tempo. Och det är antagligen för fort för att kallas återhämtning och för sakta för att kallas tempoträning. Så detta är perfekt träning för att vänja mig vid att hålla ett lågt tempo så jag håller längre. Mycket användbart om jag i framtiden ska klara maror och ultramaror!



Dessutom är det riktigt trevligt att springa och småprata lite. Att jogga fram i njutfart, prata lite om ditten och datten för att sedan spurta sista km ger mig otroligt mycket springglädje!

Jag kan verkligen rekommendera att försöka hitta något socialt "nätverk" för att behålla motivationen i löpningen. För mig tillför TNT och denna springgrupp lite olika saker, det sociala är viktigt i båda fallen. I TNT får jag min ack så nödvändiga intervallträning och naturligtvis en stor portion motivation när man springer och peppar och peppas av andra löpare. Att vi alla är på lite olika nivåer är faktiskt riktigt berikande!



Att springa med de båda tjejerna i B.A.B.Y running team ger istället en ny dimension till längre trailturer. I söndags t ex, sprang vi milen i Habo. Där har jag sprungit själv ganska många gånger men tillsammans med dessa tjejer såg jag plötsligt Habo-spåeret med nya ögon. Insåg hur "bortskämd" jag är med ett så fint spår så nära där jag bor. Det var lite som att se spåret igen för första gången. Nu när jag inte sprang för allt vad tygen höll för att få en bra tid! ;-)

De flesta härliga upplevelser blir ju så mycket bättre när man delar dem med andra. Delad glädje är verkligen dubbel glädje.

Sen uppskattar jag att springa själv också. Men denna typ av variation gör nog att jag inte kommer att ledsna! :-)

Så, tackvare den riktigt härliga milen i Habo i söndags tvekade jag inte mer än ett par sekunder innan jag beslöt mig för att haka på en milrunda i morgon också. Emelie, som var en av dem som var med i Söndags, föreslog på Facebook en 10 km tur i pratfart i Öxnehaga kl 17. Perfekt ju! Då hinner jag precis innan Team Nordic Trail träningen börjar kl 18:30! :-)




Man lever bara en gång. Bäst att göra det ordentligt och fylla det med sådant som gör en glad!

torsdag 2 oktober 2014

Lätt och lagom...?

Ja, lätt är jag kanske. Allt springande har ju gjort att jag tappat några kilo och att vara "lätt" som löpare är ju sannerligen ingen nackdel. Mindre vikt innebär ju att mina stackars ben får mindre belastning varje steg, vilket borde minska risken något för eventuella skador. Men missförstå mig inte här, tidigare var jag lätt överviktig, nu är jag normalviktig (allt enligt det mycket precisa måttet på detta: BMI) Obs ironi!

Nåja, nu var det ju inte det jag tänkte orda om. Även om detta med vikten faktiskt slog mig i morse, när jag inför min långtur till jobbet packade min mans löparryggsäck med diverse förnödenheter. Jag tänkte att vikten från ryggsäcken inte borde påverka nämnvärt, eftersom jag i vintras ändå sprang runt med den vikten och lite till för jämnan utan att hålla på att tvärdö.

För här kommer vi in på detta med lagom. Ja, jag kanske är "lätt" som löpare, men jag är inte lagom! Jag får lite crazy idéer ibland. Denna gång var det smålänningen i mig (tillsammans med löparen i mig) som kom på att det ju är himla dumt att betala för tågkort varje månad när man kan ta sig till jobbet springande eller cyklande helt gratis! Så, jag övertalade mannen om att jag kunde ta hans cykel, lämna in den på service (bromsarna var helt slut) så kunde jag ju cykla till och från jobbet istället. Att det rör sig om 16 km enkel väg bekymrade mig inte det minsta.

Så, igår var det då dags. Min första cykeltur till jobbet på min mans otympliga men ganska coola cykel. Taggad och glad stack jag iväg vid 7-snåret (det borde väl inte ta en hel timme att cykla till huskvarna?!). Min inställning var att detta blir nog ett härligt träningspass. Jag hade klätt mig i löparkläder och med mig i ryggsäcken hade jag ombyte och duschtillbehör.

Ganska snart insåg jag varför min man inte cyklar till jobbet särskilt ofta, trots att han har bara drygt 2 km. Hans cykel är inte gjord för längre cykelturer! Den har nämligen riktigt tjocka och dubbade däck. Vilket gör att den slutar rulla nästan så fort man slutar trampa, även fast man tar i allt man kan och tycker att man får upp bra fart, så stannar den så fort man slutar trampa. Som att det inte var nog med det har den även en gigantisk fjäder i ramen som gör att cykeln gungar när man trampar, så mycket av kraften man lägger i trampet försvinner i gunget. Lägg där till att min stackars rumpa inte är van vid att sitta på en smal sadel så förstår ni. Men jag är inte den som är den. Trots allt detta njöt jag faktiskt av turen. I uppförsbackarna drömde jag visserligen om att istället springa upp istället, för jag fick rejält med mjölksyra. Men när det planade ut och jag inte behövde trampa för livet var det faktiskt riktigt härligt. Jag märkte att jag tar in mycket mer av omgivningen på cykel än jag gör när jag springer. Och jag har ju faktiskt en riktigt fin väg till jobbet: Böljande fält och strandpromenaden längs Vättern. Väl framme vid jobbet var jag trots allt riktigt nöjd. Men började fundera lite lätt över hur genomtänkt det egentligen var att ha kört styrka (ben och bål) dagen innan mitt livs första långtur på cykel. För jag började ana en viss träningsvärk...

Efter arbetsdagens slut var det då dags att återigen hoppa upp på cykeln. Jag cyklade mest stående på hemvägen. Ni får själva fundera ut varför. Återigen motiverade jag mig själv med att detta ju är superbra träning för mina löparben! Tänk vad stark jag blir!

Tanken var ju som sagt att jag skulle cykla till och från jobbet varje dag. Men när jag kom hem igår började jag tänka om. Medan jag kämpandes hade tagit mig upp för backarna på min mans coola cykel tänkte jag när det brann i låren: det är ju inte hälften så jobbigt att springa som att cykla!

Så, med tanke på att jag inte sprungit på 3 dagar (mest pga tidsbrist och lite strategisk vila efter att ha sprungit nästan 3 mil förra helgen) tänkte jag att jag ju faktiskt kan springa till jobbet istället. Lika billigt som att cykla och inte lika jobbigt.

Tänkt och gjort. Så jag packade som sagt löparryggsäcken i morse och gav mig av. Det gick rätt så bra. Höll ungefär samma tempo som jag gör på långpass och höll nästan hela vägen. Efter ca 1 mil började det kännas riktigt motigt. Jag var helt enkelt riktigt riktigt trött. Kan egentligen inte sätta fingret på vad som gjorde att jag blev så trött, men nåt var det. När jag nästan var framme vid jobbet började jag fundera över om jag verkligen skulle fixa att springa hem igen också (som var min tanke från början).

Efter en intensiv dag på jobbet insåg jag att det var orimligt att klara att springa hem också. Jag hade rysligt ont i benen och rumpan och även känningar i ena vaden.

Så min omtänksamma man kom och hämtade mig. Det som är lite skrämmande är att jag nog hade försökt springa hem om han inte erbjudit sig att hämta mig. Ja, jag är ganska envis.

I morgon får smålänningen i mig hålla sig tyst. För imorgon tänker jag ta tåget till jobbet!

fredag 19 september 2014

Medan jag väntar

Jag är ännu inte helt återtälld efter förkylningen. Jag är så pass pigg att jag är på jobbet, men hostar ordetligt fortfarande och näsan känns tjock och täppt..

Medan jag väntar på att blir frisk roar jag mig stundvis med att läsa Runners World och kolla in lopp framöver. Jag är så taggad att komma upp i längre distanser! Och nu menar jag längre än maraton. Tänk bara att springa detta loppet: Laplandultra
10 mil i midnattsolens land, bland älg, mygg, ren och björn!

Såg att de har en kvarts ultra också poå 25 km, men det känns faktiskt lite mesigt. Jag tänker att om man är uppe och i Lappland för att springa, då kan man lika gärna springa i många timmar. Man får ju faktiskt ta vilopauser och matpauser.

Tycker man annars att det räcker med ett maraton så tycker jag att detta verkar roligt: Soteledens terräng maraton Kolla in bilderna! Ser otroligt vackert ut!


Oavsett vilket eller vilka lopp det blir; för att orka ett sånt lopp måste jag obönhörligen upp i betydligt längre distanser!

Känns ju sådär när jag nu sitter här och inte har sprungit alls på drygt en vecka och känner att jag nog egentligen borde vila någon dag till. Tänk om musklerna förtvinar!

I morgon är det i alla fall tänkt att vi ska springa Äppelloppet, ett terränglopp i Äppeldalen, eller Kaxholmen som det heter. När starten går dricker man mousserande vinbärsdryck och önskar varandra lycka till innan man ger sig av! Härligt avslappnat tycker jag! Sen kan man i den takt man vill ta sig runt den 5 km långa banan. Vi (jag och maken) har lyckats överala hela barnaskaran att haka på. Till och med Engla vill följa med och med lite tur får jag Isak att springa runt med henne.

Själv får jag väl ta det i den takt jag klarar. Om Tomas fixar att vara med återstår att se, för nu är det hans tur att ha halsont.

Nåja, jag längtar storligen efter att få springa igen. långt som kort. Skog som asfalt. Bara jag får röra på benen igen!

tisdag 16 september 2014

Förkyld!

Eländes elände! Jag som var så taggad inför ett lopp som gick här i Jönköpingstrakten förra lördagen. En två mil lång terrängbana som enligt ryktet ska vara rätt lättsprungen. jag tycker att lopp är roliga då det är väldigt motivationshöjande och trevligt med folk som står och hejar osv. Så jag övertalade maken om att anmäla oss till Löprallarn som gick förra lördagen. Han var lätt motvillig men anmälde oss ändå.

Och så blev jag sjuk. I lördags hade jag ordentligt ont i halsen och vågade därför inte äventyra min hälsa genom att springa. Tomas sprang ändå och lyckades faktiskt ta diverse personbästa. Kul för honom!


Jag däremot blev sjukare. I söndags bröt det ut med full kraft och jag fick snuva, hosta och feber. Skit också. Fattar inte varför jag jämt ska bli så dunderförkyld när jag blir sjuk. Visst, jag är väldigt sällan sjuk, men när jag blir det så verkar jag bli det ordentligt. Så i dag och igår är jag hemma från jobbet. Febern höll i sig även igår men idag verkar den gett med sig. Hoppas på bättring. Känner mig i alla fall betydligt piggare när jag inte har feber. Däremot har jag hostat hela natten  så jag har ordentligt ont i bröstet.

Lär väl inte bli några löpturer denna veckan...

Känner grav absitens, inte bara efter löpningen utan även av att röra på mig. Blir fullständig rastlös av att sitta hemma och vila! Inte min grej alls.

I dag är jag som sagt lite piggare, så jag funderar på om en lugn promenad till Ica kanske är ok trotsallt. Behöver köpa mjölk och min astmamedicin är slut, så en promenad får det bli. Solen skiner ju och lite frisk luft har väl ingen dött av.

På återseende!

Lopp och avkoppling

Det blev visst ingen recension av loppet i Sälen. Kan inte annat än säga att det var ett fantastiskt lopp! Jag njöt hela loppet igenom, trots att det var ett av de tuffaste löppassen jag utsatt min stackars kropp för. Det är en intressant känsla. Jag minns när jag sprang Göteborgsvarvet (2011) då var jag visserligen totalt otränad pga vårförkylningar som hade avlöst varandra. Men min spontana reaktion efter det loppet var: Aldrig mer! Jag var så trött!

Efter det har det ju blivit en del andra lopp, och då har jag alltid varit mer tränad än inför Göteborgsvarvet 2011 så det var nog mitt värsta lopp.



Men fjällmaraton sälen var något helt annat. Den varierande terrängen gjorde att jag inte fokuserade på distansen så mycket. Eftersom spåret ledde på asfalt, genom skogsstigar, spångar och stenigt uppför och nedförslöp i en salig blandning så blev det verkligen aldrig tråkigt! Jag minns att när jag kom upp till "snögubben" (Toppen av Gustavsbacken) kände jag ren lycka över att REDAN vara där! Fortsatte sedan längs den mest tekniska biten av loppet och tog mig ner till hemfjällsstugan. Väl vid stugan (allt för väl medveten om att en rejäl stenig, geggig dryg 1 km lång uppförsbacke låg framför) fick jag hejda mig själv från att liksom skrika ut min glädje över att vara just där just då. Har aldrig upplevt något liknande under ett lopp tidigare. Visst var backen upp till högsta toppen seg, jag var tvungen att gå i omgångar, men när jag sedan sprang in mot mål och såg resultattavlan trodde jag först inte på vad jag såg. Mitt mål var att komma nånstans runt 2 timmar och 30 minuter. Nu hade jag gått mer än jag räknat med och trodde inte att jag skulle få så bra tid. Så döm om min förvåning när jag såg att klockan stod på 2:22...!



Min sluttid blev 2 timmar, 22 minuter och 34 sekunder.

Direkt efter bestämde både jag och Tomas oss för att nästa år blir det hela maran! Visst var jag lite lagom sliten efter loppet men absolut inte helt slut.

All träning har verkligen gett resultat och det gör mig än mer peppad att fortsätta med löpningen.

Just nu vill jag komma upp i distanser. Det är lite svårt att få till när man jobbar heltid och dagarna blir allt kortare, men på något sätt ska det gå. Det gäller bara att planera!

HÄR kan ni förresten läsa om min senaste springtur, fint berättad av min kära man som var med på turen. Själv kan jag säga om turen på Hökensås att det bitvis kändes rätt segt. Men det berodde nog på värmen, för leden var lagom kuperad, vackra omgivningar och mycket lättsprungen. Sällskapet var det heller inget fel på! ;-) Den rundan springer jag gärna fler gånger!




fredag 29 augusti 2014

Att reka är att tagga!


I går kom vi upp till Sälen för att på lördag springa en halvmara i fjälltrail. Jag har varit ganska nervös för detta.  Någon sa att jag behöver ju inte vara nervös,  eftersom jag inte slarvat med träningen. Men det är ju precis just därför som jag blir nervös!
Jag har tränat och planerat och just därför blir det viktigare att loppet går bra!

En annan orsak till att jag varit nervös är att jag aldrig sprungit i fjällen innan.  Dessutom är ju banan helt ny för mig och en viktig mental grej för mig när jag springer långt är att jag kan dela upp banan i mindre delar och medan jag springer förbereda mig för det som ligger framför.

Men, den observante ser att jag skrev varit nervös.  Nu är jag inte det längre.  Bara sådär lite tävlingspirrig. Orsaken är att vi idag har rekat större delen av banan.  Vi har gått känns ca 12 km av banan och åkt bil längs en annan del.  Under promenaden (eller vandringen rättare sagt) provsprang jag också i terrängen.

Detta gjorde mig mycket mer taggad än jag vågat föreställa mig!  Nu kan jag knappt vänta tills jag får testa hela banan "på riktigt".

Men en sak är säker: det är ganska backigt,  rejält blött på sina ställen och mycket stenigt. Terrängen känns roligt utmanande!



Hur det går?  Det får ni veta imorgon!

måndag 25 augusti 2014

Milstolpe!

Igår var planen att springa ca 10 km trail. Fick tipset att trappa ner distansen lite inför halvmaran på lördag för att riktigt kunna ge järnet i loppet! Så, istället för att som först var tänkt springa 20 km blev det alltså 10 km. Och med den turen nådde jag faktiskt en riktig milstolpe! När jag reggade turen på jogg.se ser jag att jag passerat 1000 km i år! Jag har alltså sprungit lite drygt 100 mil i år! Not bad!

Vore ju coolt att komma upp i 200 mil innan året är slut, men det kanske inte är rimligt. Att springa lika långt på 4 månader som jag hittills gjort på 8 månader. Det skulle ju innebära en fördubbling av distansen... Men det är inte utan att jag är frestad att prova! I vilket fall är mitt nästa mål (efter sälen-loppet) att börja öka på distansen så att jag såsmåningom kommer upp i en maraton.

Problemet är bara att jag skulle behöva ett par nya skor i så fall. Igen. Mina asics, som jag har när jag springer på asfalt, är riktigt slitna nu. Nästan hål i hälkappan och dämpningen är minst sagt stum.




fredag 22 augusti 2014

Det drar i hop sig!

Nu börjar det verkligen närma sig! Dagen D, när jag ska springa mitt livs första trail-lopp!

Jag må vara uppväxt i Höga kusten och således infödd norrlänning. Men ändå har jag aldrig sprungit i fjällen! När jag var barn/ungdom hatade jag att springa. Minns att jag på terränglöpningen i skolan tyckte jag att jag varit duktig när jag tog mig runt en flack bana på 2,5 km. På 18 minuter! Minns att killen i klassen som var snabbast sprang på 9 minuter. Då kunde jag inte för mitt liv begripa hur det ens var möjligt att ta sig runt så snabbt.

Numera har jag en lite annan syn på detta med löpning. När jag började springa utan att fokusera på fart eller distans. Bara sprang så långt det kändes ok. Då kom löparglädjen. Sakta men säkert har jag sedan genom åren blivit en löpare. I ungefär 9 år har jag sprungit mer eller mindre regelbundet. Mer i perioder, mycket mindre i andra perioder. För bara ett år sedan hade jag nog inte velat kalla mig själv för löpare. Då sprang jag visserligen regelbundet, men jag hade inget egentligt mål med själva löpningen. Det var mer ett sätt att hålla formen.

Den förlösande förändringen kom när jag gick från att vara "motionslöpare" till att bli, en i mina egna ögon, mer "riktig" löpare genom att sätta just ett mål med löpningen. Det var vid nyår. Då bestämde jag mig för att 2014 ska bli året då jag börjar springa långt. Jag hade väl egentligen inget riktigt konkret mål med exakt vad "långt" skulle innebära, men längre än milen i alla fall.

Sen har det rullat på. Ju mer jag sprungit desto mer har springsuget ökat. Det är otroligt inspirerande att känna att jag KAN springa 3 mil utan att stanna! För ett år sedan var det totalt omöjligt.

Jag har inte följt något "träningsprogram" eller någon särskild filosofi. Jag har bara bestämt mig för att springa minst ett långpass i veckan och ett par turer till utöver det. När jag gick med i Team nordic Trail fick jag in lite mer intervaller i min träning och det tillsammans med att jag springer mer och mer i skogen har gjort mig snabbare. I måndags sprang jag hem från jobbet och lyckades hålla en genomsnittsfart på 5.57 i 16 km! Det är faktiskt inte alls längesedan jag var salig över att ha klarat milen i den farten.

Allt detta har jag alltså uppnått genom att springa i mestadels behagligt löptempo. Jag är inte mycket för att springa tills jag spyr. Jag motiverar nästan alltid mig själv med att tänka; vi tar det lilla lugna. Hur fort jag kommer fram är inte det minsta viktigt. Spring så det känns härligt! Men sen är jag likväl snabb att kolla tiden när jag kommer hem. För även om farten inte är det viktigaste, så är det kul att se att man faktiskt utvecklas.

Så, vill man blir snabb fort är det säkert bra att träna med tempopass och intervaller. Men har man inte så bråttom med att bli snabbare, då räcker det med att springa. Men springa mycket. Allt du gör ofta blir du ju bättre på!



Som ni ser ligger jag nästan i täten (vid start i alla fall! ;-)). Bilden är tagen på senaste Team nordic Trail träningen. Då körde vi backintervaller. Jag som alltid hatat just intervaller tyckte faktiskt att onsdagens träning var riktigt rolig! Jag gav järnet och märkte att jag faktiskt orkade mer än jag först trodde. Att träna i grupp ger otroligt mycket energi.

Nästa vecka blir det träning i obanad terräng. Det borde vara en bra uppladdning inför Sälen nästa lördag.

lördag 16 augusti 2014

Att ha ett mål

Den senaste tidens löpning har känts lite upp och ner. Många gånger har det känts motigt att ge sig ut. Känts segt rent allmänt när jag sprungit. Under rundorna har det ofta känts som om jag springer jätte sakta, men väl hemma inser jag att jag faktiskt har sprungit lika fort, eller fortare än tidigare varv på samma runda (jag springer många olika rundor så det kan ta en tid innan jag springer samma igen).

Sådana perioder är inte så bra för motivationen! Jag som analyserar sönder allt har ju såklart funderat på vad det kan bero på. Äter jag fel? Har jag tränat för hårt för länge? Utmanar jag mig själv för lite? Och så spinner tankarna på.

Men nu kände jag plötsligt den där inspirationen igen. Bara sådär, helt plötsligt. Det var när jag och Tomas satt och pratade om axa fjällmaraton. Jag går och funderar på om det verkligen är möjligt för mig att springa det loppet (43 km i mycket kuperad tuff terräng). Men medan vi pratade började vi prata träningsupplägg. Att först kanske öka på distanserna på asfalt och sedan öka distanserna i trail. DÅ blev jag plötsligt inspirerad!

Började kolla skor och prylar på nätet (jag skulle behöva ett par mer dämpade skor för långa turer på asfalt, en ryggsäck att ha när jag springer till eller från jobbet och ett bättre vätskebälte än det vi har). ja ni hör ju, det där att allt man behöver för löpning är ett par bra skor är ju bara skitsnack! För egentligen räcker inte den listan. Jag skulle behöva en ny löparjacka och en långärmad funktionströja också.

Men hur det än är så kom ju inspirationen tillbaka! För att stanna hoppas jag! Det är ju slutuppladdning för Sälen halvmaraton nu! Om två veckor går det av stapeln och vill verkligen vara laddad inför det! Blir nästan sugen på att ta en springtur till idag (trots att jag redan sprungit 15 km trail i ösregn). Men det ska jag såklart inte. Nån måtta får det vara. Men känslan. KÄNSLAN att VILJA springa långt. DEN har jag saknat! Välkommen tillbaka!

Så, att ha ett tydligt och utmanande mål med träningen kanske är precis vad jag behöver just nu?

lördag 9 augusti 2014

Vilken dag!

Idag har varit en väldigt bra dag!  Ni vet,  en sådan som man säkert kommer minnas många år framöver!  Vi började dagen med pannkakor till frukost,  som sig bör en lördagsfrukost när hela familjen äntligen är samlad igen efter att barnen varit på läger.  Efter det drog vi till djäknesundet vid norra Vättern. Ett otroligt vackert ställe med fantastiska "hopp-klippor". Där hängde vi i några timmar och maken hade fixat matsäck också minsann!

Efter att ha suttit och päst i solen hela dagen var jag sedan mycket springsugen. Konstigt det där, senast jag sprang var i onsdags så det var ju bara två dagar sedan,  men ändå kändes det jätte längesedan!

Det blev en lång trail-tur!  Följde Bankerydsleden upp till gröna spåret (Habo gränsen stugan).Sprang sedan hela gröna spåret tills jag kom tillbaka till samma ställe och följde bankerydsleden tillbaka hem igen.  24 km trail!

Är verkligen nöjd med den turen,  det kändes bra mest hela vägen trots ett ordentligt skyfall. Jag var så blöt att det plaskade om fötterna för varje steg!

Hade bitvis lite ont i höger knä och efter 22 km fick jag samma hållliknande smärta i magen som jag fick vid förra långturen. Vet inte vad det kan vara?  Kämpade mig fram de sista km tills jag kom fram till Bankeryds kyrka där leden börjar.  När jag kom ut ur skogen mötte mig en härlig syn: Kyrkan stod klädd i kvällssolen och över stod en hel regnbåge. Så vackert!  Synd att jag inte hade telefonen med.  För det hade blivit en bra bild!  Fylldes i alla fall av tacksamhet till Gud. För mig är regnbågen ett löfte från Gud att han aldrig överhet sina barn.

Sista km hem från kyrkan gick jag.  Glad, men något sliten.

När jag kom hem hade familjen fixat filmmys. Så härligt att efter en varm dusch krypa upp i soffan med hela familjen runt sig.

En helt perfekt dag!

Imorgon blir en vilodag!

lördag 2 augusti 2014

Back on track!

Misstänker att min trötthet och allmänna olust inför löpningen berodde på nåt så dumt som allergi! När jag för några år sedan pricktestade mig för pollenallergi så fick jag positivt för gråbo. Tänkte inte så mycket mer på det då eftersom jag inte brukar ha några problem i augusti/slutet av juli. Men i år slog mig tanken! Jag var ju tjock i bihålorna, trött och hade ont i huvudet. Lätt rinnande näsa. Testade i dag att ladda med både antihistamin och bricanyl innan dagens långtur. Och döm om min förvåning! En HELT annan känsla! Inte trött, trots att det var varmt och soligt kändes turen ändå helt ok.

Joggade 16 km asfalt i makligt, bekvämt tempo. Höll nästan hela vägen. hade med mitt vätskebälte och det var tur, för även om känslan  dag var en helt annan så behöver man fylla på med vätska! Efter drygt 15 km knep dock magen i hop sig. Fick pausa och försöka andas bort smärta i i höger sida. Joggade trots smärtan sedan upp till 16 km, men det var faktiskt lite kämpigt. Smärtan försvann tack och lov direkt när jag lugnande ner mig. Förmodligen någon form av håll.

När jag nu sprungit i värme några gånger har jag lärt mig en sak. Fyll på med både vätska och elektrolyter efteråt! I dag drack jag en liter vatten med en tablett zero sports drink i efteråt. Det rättar till vätskebalansen jättefort. Pigg och fräsch i kroppen igen nästan direkt. Tabletten innehåller bara elektrolyter, smakämnen och lite sötningsmedel. Inget socker alltså.

Men denna tur till trots, visst börjar man se fram emot lite svalare löpturer i höst? Även om värmen gärna får fortsätta några veckor till.

fredag 1 augusti 2014

Formtopp och formsvacka...?

Som ni kanske märkt har den senaste tidens löpning känts lite motig. Kanske beror det på värmen eller så är det helt enkelt en helt vanlig gammal hederlig formsvacka.

Fast, formsvacka vet jag inte, egentligen. Söndag till måndag var jag i Göteborg med dottern, vi gick på stan och var på Liseberg. När jag kom hem på måndagskvällen stack jag ut på en tur. Egentligen kände jag väl inte för det direkt men jag gav mig ut ändå. Tänkte liksom inte efter utan sa till mig själv, som jag så ofta gör: Just do it!

Det resulterade i ett nytt rekord på milen. Nu tog jag i och för sig en milrunda som är ganska flack, bara ett par mindre backar. Men ändå! 57:32 på milen är nu mitt nya rekord. Snitttiden på turen var 5:45 minuter per kilometer. En helt ok tid!

I onsdags var det då dags igen för en lite springtur. Jag och Tomas ställde klockan på tidigt och åkte till Mullsjö och sprang Stråkenleden. Det är en mycket fin tur med varierande terräng. Men ändå. Hade svårt att njuta av turen. Joggade på, försökte att inte bry mig om hur fort jag sprang. Målet med trail-turer är ju inte att det ska gå fort, det är ju att man ska njuta av turen och och naturen. Vilket denna gång resulterade i säsongens sämste snittid. Resten av dagen var jag riktigt seg och trött. Inte sådär energipåfylld som man brukar vara efter en morgontur.

Suget att springa har efter det inte alls gjort sig påmint. Jag försöker tänka att man ju inte kan vara på topp jämt. Jag har pressat kroppen ganska mycket hårdare under flera månader än vad jag tidigare gjort. Så, då är det kanske inte å konstigt att man kommer in i en period när det känns lite motigare. Kroppens sätt att säga att den vill dra ner lite och liksom vila sig i form igen.

Eller är det kanske den berömda väggen? Den vi alla kommer till förr eller senare. Den sega perioden innan nästa genombrott kommer! Och i så fall, är det nog ganska dumt att ligga på latsidan. Då borde jag ju ge mig ut och köra av bara sjutton!

Hur som helst. Idag planerar jag inte att springa, Tomas stack iväg för att springa Bankerydsleden efter frukost. Jag brukar bli sugen på att springa också när han ger sig iväg, men idag kände jag bara: Spring du! Men jag VILL INTE SPRINGA!

Detta ledde så klart till dessa funderingar som ledde till detta inlägg.

Det är lite kvar av denna vecka. Planerar att ta minst en tur till innan veckan är över i alla fall. Men för att återfå lusten att springa så blir det nog en av mina längre asfaltrundor, där jag bara kan ösa på och inte behöver tänka. Har ju utmanat mig själv med endel trail det senaste och lite asfaltlöpning som omväxling kanske piggar upp...

Och om det inte fungerar finns det hopp ändå. Det är ju nämligen Augusti nu, vilket betyder att sommaruppehållet från Team Nordic Trail är över! På onsdag kör vi igen. Som jag längtat! Då, om någon gång, borde väl springglädjen komma åter!

Och, för att summera min Juli-månad:

Distans: 176 kilometer
Medellängd på turerna: 11,7 km.
Antal pass: 15

Kan bara konstatera att jag egentligen inte legat på latsidan. Trots sommar och semester med familjen har jag sprungit nästan lika mycket som förra monaden ( då slutade distansen på 181 km).

Känner mig nöjd med detta och siktar mot nya höjder och formtoppar. Augusti har ju flera roligheter inplanerade: Bland annat Sälen Halvmaraton!

fredag 25 juli 2014

Denna hetta!

Jag är egentligen inte den som klagar på värme. Älskar att hänga på stranden och bada och jag njuter verkligen även om temperaturen ligger runt 30 grader. Det vill säga så länge jag inte springer! Den senaste veckan har alla springturer varit i värme och solsken. Blir faktiskt riktigt irriterad på mig själv att jag inte orkar hålla tempot uppe. Det är verkligen hur segt som helst att springa i 28 gradig värme! Även om det är på kvällen och solen är på väg ner!

Men, envis is my middle name, så jag bangar ändå inte en springtur. Mycket för att jag blir smått abstinent också förstås, det liksom kryper i kroppen efter en hel dag på stranden där jag bara på sin höjd tagit en simtur och för övrigt suttit och läst eller pratat med vänner.

Så, visst välkomnar jag denna förunderligt fantastiskt varma sommar! Men, det är bara inte perfekt väder att springa i. ;-)

I dag var planen att springa lite längre. Jag var riktigt springsugen redan igår, samtidigt som jag inte alls var sugen på att springa i denna värme! Märklig känsla det där. Jag gav mig av runt 18:30. Tänkte att NU ska det väl ändå gå bra, bara jag håller mig till skogen så jag får lite skugga. Trodde jag ja! Uppförsbackarna är inte ens i vanliga fall mina vänner, men i denna värme var de helt enkelt mina fiender. Jag joggade (tja, eller rättare sagt lunkade) uppför backe efter backe. Svetten lackade, kroppen och musklerna hade egentligen mer att ge, men jag ORKADE inte! Det var definitivt värmens fel. Så, under turens gång funderade jag på vad jag egentligen får ut av en sådan tur. Mycket makligt joggande i outhärdlig hetta- ;-)

Kom fram till att jag i alla fall tränade på att hålla igång även fast det är varmt. Dessutom tänjde jag nog i alla fall lite på gränserna. Jag menar, min hjärna sa till mig (eller rent av skrek i högan sky) att jag inte är riktigt klok som är ute och springer i denna hetta. Men jag gjorde det. ÄNDÅ! Hela 12 km. Så, visst vann jag kanske en duell med min egen hjärna. Den som oftast är det som hindrar mig. Och det är ju inte så illa.

Nu har jag sprungit 3 mil denna vecka. Fördelat på 3 pass. Får se om det blir en kortare (mycket sen!) tur i morgon, annars är jag nöjd för denna vecka.

På söndag bär det av till Göteborg och Liseberg med dottern så det blir vilodag både söndag och måndag i vilket fall som helst. Även om "Vilodag" är en definitinsfråga i det här fallet.

På återseende!

torsdag 24 juli 2014

Det här med gym.

Jag följer en hel del intressanta människor på instagram.  Av de jag inte känner personligen handlar det främst om löparkonton, kostrelaterade konton eller inspirerande idrottare.

Många av de som inte springer, utan istället gymmar och kör annan typ av träning tränar ofta inne på gymmet.  I juli!  Jag blir både fascinerad och förbryllad.  Hur kan man frivilligt stänga in sig på ett svettigt gym när det är sommar?  På vintern har jag en viss förståelse för fenomenet,  men vår och sommar och höst för all del,  så är ju vårt svenska klimat så fantastiskt att ute tränande är rena lyxen. Att då betala för att vara inne på ett gym övergår mitt förstånd.  Men, men, vi är alla olika och funkar ju inte alla på samma sätt.  Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att gymmen tjänar en massa pengar på att människor tror att man måste hänga på där för att bli stark och hälsosam.

Tacka vet jag löpning!  ;-)

Den senaste veckan har det känts lite segt med springet.  Jag antar att det har med värmen att göra.  Och kanske med att jag tog ut mig ordentligt på 3mils-turen utan att vila ordentligt efteråt.
Jag har sprungit, men det har känts ganska motigt.  Benen är stela och tunga.  Jag har ont i mitt vänstra lår.  Lite överansträngning gissar jag.  Men varför är det alltid vänster ben?  Tidigare hade jag ju problem med vänster vad och vänster knä!

Problemet i benet är nog ändå inget allvarligt.  Har trots det kunnat springa två gånger denna vecka. En lite längre tur i tisdags (fruktansvärt varmt!!!). Jag hade fått för mig att jag skulle springa till axamo badet (ena vägen är 15 km och den kortare är 12 km) planen var först att ta den längre,  men jag kände snabbt att det inte skulle funka.  Det var 25 grader varmt ute och solen gassade från en klar himmel.  Efter den turen var det riktigt skönt att slänga sig i sjön!

Tog även en tur i går. Framåt kvällen kom springsuget och jag kände för lite trail. Sprang till bankerydsleden och sprang några km längs den innan jag vände och sprang hem igen. Blev väldigt taggad att springa hela leden igen efter det.  Men när jag ska få tid vet jag inte riktigt.  Mannen och sönerna är iväg till fjällen (se trailfinnarens blogg här till höger). Och dottern vill nog inte bli lämnad själv några timmar för att jag ska springa...

Nåväl.  Man kan inte alltid vara på topp. Och det är ju faktiskt semester. Så idag har jag njutit av både strandhäng med goda vänner,  god mat och en skön kvällspromenad med en glass som avslutning.

Inte så tokigt ändå.  Trots att det suger i springtarmen och kroppen säger vila...

måndag 14 juli 2014

semester

Äntligen känns det som om semestern är i gång på allvar!  För tredje året i rad är vi på ett familjeläger på ön senoren utanför karlskrona.  Lägret brukar vara jätte trevligt med både bad, sol, gemenskap och avkoppling.

Nu har vi installerat oss i stugan.Tomas vilar och regnet smattrar mot rutan.  Ganska mysigt med gipsad det slutar till imorgon!

Blir ingen löpning idag. Lite öm i höger knä och stel i benen efter gårdagens tur.  Vila är nog på sin plats!

söndag 13 juli 2014

Rekordvecka!

Lite blogguppehåll blev det visst,  men det betyder inte att jag legat på latsidan! Jag har fortsatt ungefär som vanligt.  Mitt mål är att hålla löpningen på 3-4 mil i veckan och att fördela det på 3-4 löptillfällen. Det har jag uppfyllt hittills.  Med råge.

Denna veckan blev något av en rekordvecka.  I tisdags gav jag mig ut på något som enligt planen skulle vara en skön och avkopplande kvällstur. Jag sprang på utan att egentligen bry mig om tiden. Dock kände jag att det nog gick lite fortare än vanligt. När jag kom hem kunde jag konstatera att jag satt fartrekord på milen!  Sprang totalt nästan 12 km och hade tagit milen under timmen.  För första gången på många år!  Gött!! Utan att ens egentligen ha försökt.  Otroligt inspirerande!

Så idag var det dags för veckans 4:e tur. Var lite sugen på att sätta distansrekord.  Tomas hade mätt ut en runda som skulle bli exakt 30 km. Mitt förra rekord var 21 km.  Så jag gav mig av.  Med vätskeryggsäck och ny solskärm. Regnet föll men jag gav mig ut ändå.

Den första milen gick riktigt bra.  När jag sprungit en mil kändes det som om jag skulle kunna springa hur långt som helst.  Vid 15 km började det kännas lite segt.  Började bli lite trött och visste att jag hade hälften kvar... Vid 20 km började det kännas ok igen.  Kom till ett parti som är väldigt vackert och böljar sig längs grönskande åkrar.  Fick lite ny energi då.  Vid 25 km började det åter kännas mycket segt.  Benen var stela och mitt bäcken och högra knä började göra ont.  Men inte kunde jag ge mig nu!  5 km från 3 mil!  Så,  jag kämpade på. Sista två kilometrarna var riktigt jobbiga.  Då sprang jag bara på ren vilja.  Men runt hela turen kom jag.  Stannade klockan på 30.02 km.  Riktigt nöjd med detta!  Blev ännu mer nöjd när jag kollade tiden och insåg att jag sprungit dessa 30 km på 3 timmar och 23 minuter.  6,45 minuter per kilometer.  Det är en tid som jag för inte allt för längesedan höll på milen!

Ja,  utvecklingen går verkligen framåt och nu börjar det plötsligt inte kännas så omöjligt att klara en mara.  Vem vet?  Kanske dags att anmäla sig till ett maraton?


tisdag 1 juli 2014

Juni

Juni månad har varit en riktig löparmånad.  Inga skador och vädret har lockat till många turer.  Hela 17 joggingturer och 181 km. Känns faktiskt bra!  Tänk att JAG faktiskt har sprungit så pass!

En anledning till motivationen är säkert Team nordic trail-löpningen. Det har varit väldigt roligt att träffa andra springgalningar varje vecka.  Nu är det uppehåll från det i juli, så det gäller att försöka hålla motivationen ändå.  Men det ska nog inte bli nå FRA problem. Har ju nya skor t ex,  och det är ju få saker som motiverar en så mycket som nya löparprylar.  Har även köpt en solskärm (25 kr på rea på stadium) så nu kan inget hindra mig!

måndag 30 juni 2014

Salomon Fellraiser

Jag har ju varit i valet och kvalet kring vad jag ska köpa för skor. Att jag behövde nya trailskor var tydligt, eftersom jag både får blåsor på tårna av mina gamla och att de är fullständigt blankslitna undertill. Inte så mycket trail där inte!

Så jag har kollat runt på nätet, diskuterat på löparforum och till sist gått runt i affärerna i stan och provat. Tillslut föll beslutet på ett par Salomon Fellraiser. Anledningarna är många, dels har de bra mönster under sulan och lovar bra grepp även i blött och lerigt underlag. De är lätta och har ett lågt drop (skillnaden mellan häl och tår, jag är ju van vid 0 drop så jag vill inte tillvänja foten igen med för mycket drop). Men absolut viktigast av allt: De satt riktigt skönt på foten när jag testade de i butik.

Min filosofi när det gäller löparskor är att hittar man några skor som fyller kraven för det man tänker utsätta den för, så funkar det med vilken sko som helst, bara den känns bra på foten. Detta har jag lärt mig efter ett antal felköp och känt mig lurad av skoanalyser hit och dit.

Denna gång hade jag siktat in mig på Salomon Fellraiser, Salomon speedcross, inov8, icebug (kommer inte i håg vad modellen heter) och Salomon Mantra. De enda av dessa modeller som satt skönt på foten var Fellraiser och Inov8. Och då föll valet på Fellraisern eftersom jag gillar Salomons design och den mycket enkla snörningen.



Nu trodde dock jag att jag skulle få vänta med inköp av skor. Tomas tyckte inte det var läge just nu och jag får väl erkänna att jag ju faktiskt köpte nya skor för inte så längesedan (även om det blev ett felköp).

MEN! Jag fyller år snart. Och i helgen firades alla i familjen som fyller år i Juli (jag, maken och dottern Engla) av mina svärisar. De hade bett min käre make om tips på present till mig och ungefär samtidigt hade jag varit och provat ut storlek på Fellraisern. Så Tomas googlade och hittade ett par i min storlek till ett superpris (tydligen). Så, i helgen blev jag då lycklig ägare av ett par Salomon Fellraiser, en gåva från mina svärisar. Not bad!



Idag var det då dags för test. Kände mig lite halvseg så jag tänkte att jag tar 5 kilometers spåret i Habo, bara för att se hur de känns att springa i. När jag jag väl kom till vägskälet där milen och 15 km spåret fortsätter och man tar av för att följa 5 Km kändes det riktigt bra i både ben och fötter (dessutom hade jag just bestigit THE mördarbacke och var väl lite hög av det) så jag tog av mot Milen. När jag kom till nästa vägskäl kändes allt fortfarande bra och jag valde 15 km spåret. Bra val visade det sig. Skorna levde upp till alla mina förväntningar och i dag var det riktigt lerigt och dant på sina ställen, det var verkligen upp till bevis för dem!

Känslan att springa med de nya skorna var riktigt härlig. Jag kände att jag hade bra skydd för foten på de steniga partierna, på de mer flacka partierna hade jag bra stuns i steget och i leran hade jag riktigt bra fäste. Jag tänker mig att de är super för alla sorters terränglöpning, men antagligen riktigt dåliga för asfalt. Dessa är de skor jag kommer använda i skogen hedan efter. Till mina asfaltsrundor får det nog bli ett par andra... När det nu blir läge för nästa skoinköp... ;-)

söndag 29 juni 2014

Semester och nya rekord

Äntligen semester!  Vädret kunde verkligen vara bättre men sol eller inte, jag njuter av att vara ledig och inte ha så värst mycket tider att passa.
Semestern började med en weekend med mannen i mitt liv på Öster malma slott. Låter något flådigare än det var (hotellrummet var ganska enkelt) Men det var väldigt mysigt ändå.

Under helgen har vi hunnit med inte mindre än två löpturer. Den ena på drygt 7 km och den andra på 8.6 km. Den senare rundan sprang jag lite i förväg för jag ville hålla min egen takt. Joggade på och tyckte inte att jag sprang så där överdrivet fort.  Försökte mest hålla ett jämt tempo. Trodde därför knappt mina ögon när jag kollade gps-klockan och såg att jag hållit ett snitt på 5.50 min/km. Det var väldigt längesen jag hade en snittid på under 6 min på en lite längre tur. Upplyftande då att jag kände att jag inte tagit ut mig så mycket!  Det innebär ju att jag borde kunna klara milen på under timmen!

Nu är vi på väg hem från vår weekend i Södermanland och om det blir en löptur ikväll återstår att se.  Har fått ett par salomon fellraiser som jag är väldigt sugen på att testa!

tisdag 24 juni 2014

Löpskolning

I går sprang jag och Tomas 15 km spåret i Habo (Gränsen stugan). Jag tog mig runt (trots astmaattack och totalt stumma ben deförsta kilometrarna) på hela 3 minuter snabbare tid än sist jag sprang där. Det går framåt alltså!



Men något Tomas sa när jag sprang "i mål" gjorde mig en aning brydd. Han säger att det ser ut som om jag liksom hasar fram när jag springer och att det kanske är därför som jag sliter ner sulorna så snabbt och (la han till) springer så sakta(!). Ja, den karln är inte så rädd om livhanken tydligen! ;-)


Att jag blev brydd beror till stor del på att det nog stämmer. Jag vill inte påstå att att jag alltid hasar mig fram, men säkert när jag blir trött. Säkert därför som jag envisas med att ramla på rötter och dyl. när jag börjar bli trött. Men när jag sprungit en längre stund är det som om jag inte kan förmå mig till att få till ett bra frånskjut med foten! Dessutom är det faktiskt jobbigt att tänka på springstilen i nästan två timmar! Man vill väl njuta av turen en aning också? ;-)

Nåja, det satte i alla fingret på vad jag nog är i störst behov av just nu, nämligen Löpskolning!

Ja, men ni hör ju själva. Låter nästan lika tråkigt som styrketräning. Men vill man utvecklas så är det bara att bita i det sura äpplet och börja googla ordet "löpskolning".

Hittade en bra länk HÄR så, enligt de övningarna ska jag börja köra lite löpskolning. Så, nu blir det alltså, få se här nu; Styrketräning två gånger i veckan, minst två längre springturer, Team nordic trail-löpning 1 gång och så då löpskolning minst en gång. Per vecka. Blir alltså i runda slängar minst 6 träningspass i veckan. Men det är inte så illa som det låter. Löpkolningen kan jag säkert samköra med ett lite kortare lugnt passoch styrka kan man ju faktiskt träna samma dag som man sprungit. Om man nu vill ha en eller ett par vilodagar.



Varför man nu skulle vilja det... ;-)

lördag 21 juni 2014

Hopplöst beroende

I går var det ju midsommarafton. Av naturliga skäl var det en inplanerad vilodag. Jag hade nämligen sprungit 16 km på morgonen i torsdags och även kört styrka på kvällen (TVÅ gånger på EN vecka! Yay!) Även i dag hade jag tänkt att "vila". Men idag av den enkla anledningen att maken är ute och vandrar med sönerna och jag ville ge min dotter lite "mamma-tid" utan att lämna henne ensam för att springa.

Men. Det är här beroendet kommer in. Redan i går kom tankarna på en springrunda idag in. Jag slog bort dem och kom fram till, gång efter gång, att jag INTE skulle springa idag. Men så körde jag pojkarna till Hökensås. Åkte bil genom härliga skogar på vägen hem. Kände bara: Jag. vill. springa!

När jag kom hem slog jag åter bort den tanken. Hade nästan lyckats bestämma mig för att inte springa när jag kom på mig själv med att fråga dottern: Gör det något om jag sticker ut och springer en sväng?

Döm om min lycka när hennes svar blev: Nej, om jag får baka undertiden så gör det mig inget att vara själv en stund.

Så jag gav mig av på en både rolig och lite utmanande tur. Sprang stundvis längs slutet av Bankerydsleden (den del jag och maken inte sprang förra lördagen) och det var stigning som heter duga. Men kände mig ändå taggad eftersom jag lyckades springa hela den längsta och jobbiga backen utan att gå! När jag kom hem stannade gps:en på 8 km och jag kände mig mycket nöjd med detta. Längre än så ville jag faktiskt inte vara borta från Engla.



När jag kommer in står hon och dansar och berättar sedan glatt att hon bakat chokladbollar. En sats med havregryn och vanligt socker, och en sats till mig utan både havregryn och socker (hon hade använt sötströ och kokoschips istället). Underbara unge!

Så resten av dagen höll jag mig hemma. Vi har haft mysmiddag i kvällssolen på altanen och tittat på en "kärleksfilm". Ni vet, sånt där som man bara kan göra när pojkarna inte är hemma.



Men det är nog dags att inse. Jag är hopplöst beroende av löpning.

Hej, mitt namn är Ebba och jag är löpare.

fredag 20 juni 2014

Inte bara härligt

Det går riktigt bra i löpningen över lag. Kollade min springstatistik senaste veckan och den säger hela 50 km på Bara en vecka. Och det känns inte som om jag sprungit så mycket?  Kroppen vänjer sig verkligen vid den träning man utsätter den för!  

Men lite smolk i bägaren är det allt. Blåsor på fötterna! Närmare bestämt mellan tårna!  Hur kommer det sig liksom?  

Min teori är att när jag springer och det är varmt så svullnar mina fötter och skorna blir för trånga. Verkar alltså behöva nya skor.  Igen.  Och b även kanske merino ull strumpor för löpning? De sägs ju vara super för att förebygga både fukt, svamp och blåsor. 

Denna gång har jag kollat in ett par skor från salomon: salomon fellraiser. Det är ett par trailskor och jag har störst behov av just det eftersom ju sälen halvmarathon väntar!  Men denna gång ska jag prova ut skorna ordentligt innan jag köper!  

onsdag 18 juni 2014

Järabacken!

I dag var det åter igen dags för Team nordic trail- träning. Var inte ett dugg laddad innan. Trött och seg efter mycket administrativt arbete på jobbet. Men en betald träning i grupp bangar man liksom inte. Inte om man inte är riktigt ordentligt sjuk eller skadad. Så, i väg bar det ändå.

I dag var det backträning på schemat och i min lilla värld tänkte jag att det nog skulle vara någon av de indre backarna i närheten av Öxnegården. Men, vår tränare Johan hade andra planer. Det blev backträning i Järabacken! Järabacken är en slalombacke.



Vi körde först 2 intervaller med 2 minuters uppförslöpning. Sedan 2 gånger 1 minut och sist 2 gånger 30 sekunder. Det var riktigt uppmuntrande att känna att benen blev mjölksyretunga men ändå orkade jag nästa intervall efter lite vila. Hade även krafter kvar att jogga tillbaka till gården efteråt. Gött!

Vi verkar vara ett riktigt härligt gäng och det ger en sån enorm energi! Ångrar inte en sekund att jag började med detta! Detta är precis den typ av motivationsinjektion jag behöver i löpningen!

Längtar faktiskt redan nu efter morgondagens långtur och nästa veckas Team nordic trail träning.



Härliga sommar!

tisdag 17 juni 2014

smaken är som baken



Tänk vad smaklökarna kan ändras! I vintras beslöt jag mig för att "sockerfasta" och sedan har jag egentligen inte börjat äta sött igen (med undantag för nån liten chokladbit då och då och nån bit tårta vid väl valt tillfälle). Så blev då denna dag lite dum, fick bara i mig en ägglatte till frukost (1 ägg, kokosfett och kaffe som mixas). Jag hade inte någon jätte stor lunchlåda med mig heller så idag på em blev jag faktiskt lite småsugen på nåt sött. En kollega erbjöd en banan och jag tackade glatt ja. Tog en tugga och sedan en till. Men usch så söt den var!  Tidigare har jag då aldrig upplevt att något kan vara för sött,  men detta var verkligen det!  Så,  två tuggor banan botade sötsuget och gav alltså upphov till dagens andra inlägg.

Så kan det gå!

måndag 16 juni 2014

De senaste dagarna

De senaste dagarnas träning har bestått av både trail, asfaltslöpning och styrketräning.  I lördags var planen att springa Bankerydsleden tillsammans med Tomas. Efter en välbehövlig sovmorgon och en rejäl frukost gav vi oss av. Bankerydsleden har jag länge fasat för att ge mig på.  Den är 25 km lång om man springer hela, och väldigt backig. De första 5 km är ganska brant stigning, men å andra sidan blir det bättre efter det och man bjuds på underbar natur! Målet med turen var att ta sig runt.  Ta det lugnt och jogga i prat-takt. Det går ju alltid lite sådär när man springer med Tomas.  Han har svårt att ta det lugnt och "älgar på" några meter före mest hela tiden. Men vi tog det i alla fall ganska lugnt.  I de två värsta backarna gick jag en bit men annars var det löpning resten. Vi stannade och drack varje 5 km och det gjorde att turen faktiskt inte kändes så lång.  Vi sprang dock inte riktigt hela leden. De sista 4 km är ungefär som de första 5, mycket backiga, så vi vek hemåt innan det och gps:en stannade på 21 km.

Bankerydsleden kommer jag definitivt att springa fler gånger.  Perfekt trail-tur!

I söndags kände jag att benen behövde vila lite från löpning och körde istället styrka. Jag SKA få till styrketräning 2 ggr i veckan! Hur tråkigt det än är!

Igår kände jag av träningsvärk från söndagens styrketräning,  vilket nog talar för att jag slarvat med det... Men springsugen var jag ändå och i går kväll blev det en tur på ca 12 km. Sprang i mycket behagligt tempo och bara njöt av naturen och kvällssolen. Helt ljuvligt!  Medan jag sprang igår kände jag att jag ville ge mig ut på en tur idag igen innan frukost. Men mina ben är mer än lovligt stela idag så det får allt bli en vilodag nu. Gott det.

Imorgon är det då dags för team nordic trail igen, denna gång backträning så kanske lika bra med lite vila innan så jag klarar ge järnet!

På torsdag funderar jag på att gå upp tidigt och springa till jobbet. Känns väldigt lockande,

torsdag 12 juni 2014

Intervall pyramid!

I går var jag på mitt första riktiga Team Nordic Trail-pass! Jag var allt lite nervös innan, visste ju att det antagligen skulle bli intervaller och ni som läst här ett tag vet nog att det inte hör till favoritsysselsättningen. Dock är det ju så att ju mer man hatar en övning, dessto mer behöver man den. Så intervaller är ett måste. Ett måste för att utvecklas och orka springa fortare och längre.

När vi, jag och Tomas, sladdade in på parkeringen sist av alla (klockan var 18:29, träningen skulle börja 18:30) stod det ett gäng löpare redo. Någon kände jag igen sedan förra veckan men några var också nya.

Kvällen kom att innehålla lätt uppvärmning i form av löpning upp en bit i Öxnehagaskogen. Där körde vi en "namn-lek" för att vi skulle lära känna varandra lite bättre. Sen bar det av upp för ännu en lång backe och där bjöds det mycket riktigt på intervaller. Intervallerna var sk pyramid intervaller.

Bild lånad från tnt. Jag är den neongröna pricken längst fram...

 Vi körde 2, 3, 4, 4, 3, 2 minuters löpnining medn 1 minuts vila mellan varje. Sjukt jobbigt! Men ack så välbehövligt! Därefter körde ledarna en "skattjakt" i skogen och sen nerjogg tillbaka till parkeringen. MYCKET rolig träning! Det var en glad och öppen stämning under hela passet och efteråt var det några som stannade kvar och pratade en stund. Känner mig verklugen laddad att fortsätta med detta! Så kul!

När vi stod där ppe på Öxnehaga och snicksnackade kom vi att prata om "sommartåget". Det är ett löparevent som startar i Jönköping och går till Visingsö där det avslutas med lite traillöpning. 45 km. Upplägget verkar dock riktigt trevligt, temat för årets tåg är "the beach" så man får alltså gärna vara utkläddd. Längd vägen stannar man och fikar och fyller på lite energi med jämna mellanrum. Kåter ohyggligt kul! Skulle mycket gärna haka på, om det så inte var för en liten detalj. På hemsidan står det att för att följa med bör man kunna springa i 6.0 fart i 25 km. Där-är-jag-definitvt-inte. Än. Ledarna för trailgruppen trodde dock inte att det var så noga, men jag vet inte jag. Vill ju inte sinka hela gänget!

Nåja, det återstår att se.

Hursomhelst så är detta med sociallöpning ett riktigt kul komplement till min vanliga enmanslöpning. Är du också sugen på att testa, så träffas vi på Öxnehagagården onsdagar kl 18:30-19:30. Nästa vecka blir det backträning!

tisdag 10 juni 2014

Teknikens under

I lördags gav jag mig ut på en spontan trailtur. Sprang in i skogen och följde små stigar. På något ställe försvann stigen helt och jag fick krypa under lågt hängande grenar. Förstår verkligen varför km-tider blir oväsentliga vid traillöpning. Tiderna går ju inte att jämföra på något sätt eftersom det beror helt på vilka hinder man stöter på.



Men, som den löpare och teknikfreak man blivit så vill jag ju ändå veta hur fort jag sprungit. När det kändes tungt, hur fort sprang jag då? Strax innan den där backen? Då gick det väl ändå rätt bra? Så, såklart har jag gps-klockan på mig och brukar försöka ladda över informationen från turen till datorn när jag kommer hem. Det är faktiskt ganska intressant att sitta och analysera resultatet.

Men, det där med teknik är lite knepigt. Det är fantastiskt när det fungerar, men mycket energikrävande när det strular. Efter lördagens tur laddade inte klockan över någon information. Hur jag än försökte. Irriterad kollade jag ändå de data jag kunde se direkt i klockan (inte alls så detaljerat som i datorn) och fick snällt knappa in min löptur förhand på jogg.se

Där tänkte jag att det kanske blev nåt fel när jag skulle koppla in klockan till datorn, så i dag bar det av igen. Denna gången min "Morgonmilrunda". Att springa på morgonen är en förutsättning för att det ska bli av när det är såhär varmt. Vädret var alldeles perfekt. 15 plusgrader, sol, ingen vind och den där oslagbara klara morgonluften låg kvar. Härligt!

Bitvis kändes det riktigt bra och jag hann tänka att det kanske går att snygga till tiden lite denna gång? Väl uppe för den 3 km långa backen stötte jag även på en annan löpare. Hon sprang med ryggsäck. Tänk om hon också är en TNT-löpare? Hann jag tänka, men stannade såklart inte och frågade utan sprang om henne (!) och fortsatte min väg.
I slutet av turen kände jag mig dock väldigt sliten. Trött, energilös. Orkade inte alls ge järnet i de sista backarna. Tänkte då att jag får kolla om det kanske kan vara så att jag sprungit fortare under den första delen av turen och det kanske var därför som det var slut på energi i slutet?

Tyvärr ville min klocka inte ladda över någon information denna gången heller. Och ännu mer tyvärr bad jag maken om hjälp med detta och han uppdaterade programvaran i klockan. Så, all information om turen försvann. Och jag hade inte ens hunnit kolla hur lång tid själva turen tagit totalt. FRUKTANSVÄRT irriterande.

Så, nu vet jag bara att jag sprang 10,3 km (det är ju en av mina vanliga rundor så jag vet ganska exakt hur långt det är) och att det tog runt en timme. Förmodligen lite mer än en timme.

Nu får vi verkligen hoppas att uppdateringen ändå gjorde lite nytta så att jag kan spara nästa tur. Vilket blir i morgon, för då är det nämligen dags för första riktiga träningen med TNT!

Can't wait!

fredag 6 juni 2014

Team nordictrail

I onsdags var jag och Tomas på kick off för Team nordic trail (TNT) Jönköping.  TNT är en förening som riktar sig till både nybörjare och rutinerade löpare som vill springa trail. Trail innebär stigar, leder och obanat (alltså rätt ut i skogen).

Jag var lite nervös innan, som man så ofta är inför nya grejer. Men nervositeten var onödig! Det var ett härligt gäng som samlades vid naturkompaniet på A6. Ledarna för gruppen presenterade sig och förklarade upplägget för kommande "träningar".

Efter det bar det av i lugnt tempo till skogen ovanför A6. Där fick vi lite löpteknik-tips av Miranda som är en av huvudledarna i TNT i Sverige.

Efter det blev det lite intervaller och fartlek. Kul! Men jobbigt! Jag är inte alls van vid intervaller (eftersom jag ogillar dem) Men i grupp fick det mycket lättare!  Jag blev genast såld på den här idéen.  Jag tror att de här typen av träning kommer göra mig till en starkare löpare och dessutom hjälper säkert gruppkänslan till att behålla motivationen och glädjen i löpningen. Jag tror jag kommer att pressa mig mer när jag springer med gruppen, och då kan jag ju med gott samvete bara ägna mig åt det jsg gillar bäst resten av veckan: distans och tempo löpning!

Så, både jag och Tomas är numera anmälda och redo att ge oss in i trail löpningens underbara värld!
Can't wait to start!

Nästa onsdag kl 18:30 kör vi. Och jag är redo!

söndag 1 juni 2014

Månadssummering

Ännu en månad har gått och jag kan inte förstå vart denna vår tagit vägen?  Hur fort går tiden egentligen?  Nu är det i alla fall officiellt sommar och såhär första dagen på första sommarmånaden har jag njutit av både en trailtur i härlig morgonluft och slappande i solen.  Helt enkelt underbart!  Får påminna mig själv om att det faktiskt inte är semester ännu.  Men it sure feels like it!

Maj månad har varit en helt ok löparmånad. Den började ju lite sådär med ont i benet och knät.  Men nu verkar det ha gått över och jag är verkligen på G igen!  119 km Har jag sprungit denna månad. Och det känner jag mig faktiskt nöjd med!

Sprang faktiskt både idag och igår trots att jag egentligen tänkt ta det lite lugnt.  Men när solen skiner och benen Bara spritter, då KAN man inte låta bli att springa! Har inte fått tillbaka smärtan i benet heller så det gick ju bra!

Idag sprang jag och maken stråkenleden ihop. Ställde klockan på 6:30 och sprang innan den värsta värmen kom och innan barnen ens hunnit vakna.  Kom hem och åt en härlig helgfrukost på altanen efteråt. Gött!

Bor du i närheten av mullsjö kan jag verkligen rekommendera stråkenleden. Det är en kuperad och varierad terräng. Både rötter,  stenar och bitvis trappor och branta utförsbackar. Man får hålla tungan rätt i mun så att säga!



Efteråt var det riktigt gott med sportdryck (osötad men med elektrolyter för att återställa vätskebalansen). Det behövdes vill jag lova!  Efter bara nån km dröp jag bokstavligen av svett!  Det brukar tyda på en bra förbränning va?


Men bansträckningen... Både min och Tomas gps-klockor sa drygt 7 km.  På skylten för leden stod det 8.7 km.  I broschyren stod det 9 km!  Tycker nog det dags för dem som sköter leden att kontrollmäta!

Hur som helst,  detta var en bra kickoff för juni.  Sommaren har bara börjat och jag har massor med spring i benen.  Det känns verkligen lovande!