torsdag 31 mars 2016

När själen är villig men kroppen svag

     

Kanske är det vårtrötthet, eller pollen i luften, eller dåligt med återhämtning. Inte vet jag, men den senaste tiden har de flesta springturer känts ganska tunga.

Det är så paradoxalt. Man längtar till och drömmer om vårens alla ljusa springturer, och när våren äntligen börjar närma sig, då smäller det till och kroppen vill inte.

Det är lite som att springa i ständig uppförsbacke och idel motvind. Det går, men fort går det inte och benen känns tunga och klumpiga. Varför blir det plötsligt så?

Visst kan jag förstå att det antagligen är läge för lite vila och återhätning när det blir såhär. Men det är ju så himla tråkigt!

Löpning kan precis som allting annat bli ett beroende. Även om löpning i de allra flesta fall är ett positivt beroende. Jag tror att det gäller att vara lite lagom vaksam. Ibland kan enskilda springturer kännas tunga och det är bara naturligt. Men om springtur efter springtur blir tuff trots att man vilat emellan tror jag att det är bra med en paus. Hittills i mina gedigna löparkarriär (obs ironi!) har jag inte behövt vila särskilt mycket pga någon skada. Däremot har jag ju likt många andra varit förkyld ett par gånger om året och därmed tvingats till vila någon vecka. Men det senaste året har jag inte varit sjuk alls. Det i sig är ju verkligen något positivt och antagligen ett tecken på att jag äter och sover så mycket och bra som kroppen behöver. Men, det enda som möjligen skulle kunna vara en aning positivt med en förkylning är ju att man tvingas göra ett träningsuppehåll.

Jag tror alltså att lite vila skulle vara på sin plats. Med tanke på det har jag faktiskt valt att avstå från ett löparevent som jag egentligen sett fram emot en stor del av vintern: Vättervyernas Ultramaraton. Visst skulle jag kanske kunna klara det. Men som det känns nu skulle det bli väldigt tufft och det känns faktiskt inte roligt. Ett av mina nyårslöften till mig själv är att följa magkänslan och löparglädjen. Och när det veckan innan ett mycket tufft löparevent (det är typ 1000 000 höjdmeter och nästan bara terräng och drygt 5 mil långt) känns tungt och segt. Och det bara skapar ångest att tänka på alla dessa höjdmeter. Då tror i alla fall jag att det är läge att avstå.

Det beslutet var relativt lätt att ta, det är alla de andra löpturerna som är svårare. När solen skiner och jag tänker: En kort tur bara, utan krav på fart! När planen egentligen var att vila.

Jag drabbas av motstridiga känslor. Å ena sidan förstår jag att jag borde vila. Samtidigt känns det fånigt att vila när jag inte är sjuk eller skadad. Jag blir rastlös och det liksom kryper i kroppen. Solen och skogen ropar på mig. Och jag drabbas av tvivel. En liten tur kan väl inte skada? Jag stannar direkt om det känns tungt! Jag tar med mig Frost, han behöver faktiskt en springtur. 

Jag inser att jag låter som en missbrukare. Och just därför ska jag inte lyssna på skogen och solen som ropar. Jag tänker vila i minst två dagar. Vila som i vila från löpning. Att styrketräna lite eller köra lite yoga kan jag ju ändå göra.

Lite snöstorm ett par dagar skulle sitta fint nu...

torsdag 24 mars 2016

Morgonträning och återhämtning

Efter förra veckans ultraintervaller har jag tagit det lite lugnare än vanligt. Söndag och måndag körde jag endast lite yoga och stretch. I tisdags sprang jag en lugn skogstur med Frost som draghjälp (vår whippet). Frost tyckte nog att matte var riktigt tråkig som sprang så otroligt sakta, för efter bara någon km verkade han ganska trött, blev väl jobbigt för honom att försöka dra upp farten med en motvillig matte på släp. Tisdagens tur landade på 5 ganska lättsprungna km. Ville bara ut och känna efter hur kroppen kändes, hade inget annat mål med den turen. Och de 5 lätta kilometrarna kändes helt ok.

Igår (onsdag) blev det ingen löpning, bara en rask promenad i Hallby (6 km) och en genomkörare med happy hips när jag kom hem. Huvudet ville dock springa men kroppen ville inte. Blev en skön kväll i soffan framför netflix istället. Mycket ovanligt för att vara mig.

Men under hela onsdagskvällen kunde jag inte riktigt släppa tanken på en springtur. Det blir lite så för mig ibland. Själen vill så gärna springa, och det är som att hjärnan inte vet att kroppen fortfarande inte är helt hundra procent återhämtad efter den senaste tidens löpning. Det skapar en sorts ambivalens i mig, jag både vill och inte vill och så börjar jag att vela. Den känslan brukar endast försvinna efter att jag faktiskt sprungit, men igår ville jag hantera den känslan utan att springa. Så jag bestämde mig för att ta en morgontur istället.

För att mina morgonturer ska bli av och inte kännas för stressiga brukar jag förbereda kvällen innan. I dag gick jag möjligen något till överdrift, jag tog till och med på mig sportBH och löparlinnet innan jag la mig, för att vara nästan helt redo direkt när jag vaknade.

Det var en mycket kall morgon i morse. Men det var ljust. Första morgonturen på evigheter där jag inte behövde någon pannlampa. Underbart! Jag tog det lugnt. Sprang lätt och lyssnade på träningspoddens senaste avsnitt. Första kilometrarna gick bra, kanske inte hade några superkrafter men det kändes ändå ok. Efter ca 7 km kände jag att orken började tryta. Benen kändes tunga och flytet  försvann. Jag bestämde mig för att inte ta hela milarundan utan vek av hemåt lite tidigare.

Morgonträning brukar ge enorm energi. Jag brukar vara väldigt effektiv på jobbet när jag tränat på morgonen. Men idag har jag varit väldigt trött. Trött som i att jag helst skulle gå och lägga mig och sova en stund. Visst kan det bero på att jag sov lite dåligt i natt (en viss liten Frost har en förmåga att hoppa runt i sängen på natten och störa nattsömnen) men jag tror nog att det har med dagens löpning att göra och att jag nog ännu inte är helt återställd efter ultraintervallerna. Att det ska ta sån tid!

Imorgon är tanken att vi ska springa ett par mil längs upplandsleden. Jag är medveten om att det kanske inte är det bästa, men samtidigt tror jag att jag känner mig själv så pass bra att jag kan avbryta och gå om det skulle börja kännas dåligt på något sätt.

Att utmana sin kropp på det här sättet tycker jag trots allt är väldigt roligt. Jag lär mig nya saker om hur min kropp fungerar för varje utmaning jag utsätter den för. Ibland blir det inte som jag tänkt mig, och ibland klarar jag mycket mer än jag först trodde. Det är nog det jag gillar bäst med löpningen, att det ger mig nya möjligheter att lära mig mer om vad jag faktiskt kan klara av.

Så, jag fortsätter springa...


måndag 21 mars 2016

Ultraintervaller

I helgen sprang jag ultraintervaller. Det innebär att springa 1 mil var tredje timme i 24 timmar. Totalt 8 mil. Starten gick vid midnatt mellan fredag och lördag. Detta är ett event som Paceonearth.se anordnar några gånger varje år.

Det är inte första gången jag gör detta. När jag tänker efter, är det fjärde gången. Men bara andra gången som jag faktiskt springer alla intervallerna.

 Första gången jag var med sprang jag 4 intervaller: (kl 9, kl 12, kl 15 och kl 18). Andra gången körde jag alla intervaller men eftersom Tomas då var sjuk och jag skulle springa själv vågade jag mig inte ut och springa kl 03 på natten. Därför körde jag den intervallen på crosstrainern. Senaste gången var i november förra året och då sprang jag som sagt alla intervallerna. Då var jag super taggad och såg det som en riktigt rolig utmaning.


Denna gång var jag något otaggad. Vet inte varför egentligen. Allting rullar på så fort och jag hade inte riktigt hunnit ställa in mig på att ultraintervallerna var redan nu. Eller kanske den rätta känslan för själva utmaningen uteblev eftersom jag redan gjort detta ett par gånger. Men taggad eller ej, bara att köra!

Första intervallen sprang vi (jag och Tomas) i Habo. Jag tycker alltid att det är jobbigt innan jag sätter igång med något sånt här. Jag vet inte, men jag blir liksom irriterad och tycker ofta att första km är jätte jobbiga. Det brukar bli lite så innan t ex ett lopp också. Kanske är det nervositet över att jag vet att jag kommer att göra något som med största sannolikhet kommer att vara riktigt jobbigt!




Väl igång gick den första intervallen ganska bra. Hade lite problem med andningen men kom på att det nog berodde på astma och pollen. I slutet av den första intervallen stannade en bil till vid oss och killen i förarsätet utbrast: Det där var hurtigt! (ja, det kanske kan verka hurtigt att springa kl 00-01 en fredagsnatt. ;-))

Sen var vi igång. Jag trodde att den andra intervallen skulle kännas jobbigare än den gjorde. Nu hade jag inhalerat och tagit en antihistamintablett och hade inga problem med andningen. Det värsta med 03-intervallen är att komma ur sängen, men då gäller det att bara kliva upp och ge sig ut och inte tänka för mycket innan.

Sen rullade det bara på. När morgonintervallerna kommer har det hunnit bli ljust och då känns allt genast lite lättare. Nedan ska jag försöka sammanfatta detta galna dygn, men först en liten bakgrund till vilken typ av förutsättningar jag har för denna typ av löpning.

Jag blir ganska facinerad av mig själv faktiskt. Jag menar, jag är ingen elitlöpare. Längre distanser är 12-15 km har jag bara ägnat mig åt de senaste 3 åren. När jag var yngre tränade jag inte särskilt mycket. Visst testade jag på lite olika sporter under skolåren som fotboll, gymnastik, dans, kanot, badminton och allt vad det nu var. I högstadiet la jag av nästan helt och den enda idrott jag då ägnade mig åt var vollyboll på stränderna på sommaren och skolidrotten. Minns att jag på terränglöpningen i skolan (i högstadiet) "sprang" 2,5 km på runt 18 minuter. Och var då rejält trött.

På gymnasiet började jag fundera på om det inte vore bra att träna något och gick sporadiskt på aerobics. Men jag fick nog ändå en hel del motion eftersom jag bodde på ett elevhem några km från skolan och cyklade eller gick till och från skolan varje dag. Det gick inga bussar från det hållet så jag hade liksom inget val.

Sen gick det utför. Jag fick barn ganska tidigt (året efter gymnasiet). Tappade detta med träning nästan helt mellan varven. Tränade upp mig inför mitt bröllop 2001 men fick efter det två barn till och prioriterade inte min hälsa och kropp. Men, när min yngsta var ungefär 1 år kände jag någonstans att nu får det vara nog. Jag hade några kilos övervikt och formen var usel. Jag började promenera med barnvagnen och snart nog tyckte jag det gick för långsamt, så jag lämnade allt oftare barnvagnen hemma och sprang istället. På den tiden sprang jag helt utan både GPS och klocka så jag vet inte hur fort eller hur långt jag sprang. Men jag lyckades i alla fall komma i rätt bra form och gå ner mina överflödiga kilon.

Sedan dess har löpning alltid varit min "första hands motion", även om jag i perioder sprungit mindre och tränat på friskis och svettis eller gått på spinning och liknande. Det jag vill förklara med det här är att jag inte har någon gedigen träningsbakgrund. Jag är en helt vanlig svensson som plötlsigt fick för sig att testa att springa längre än milen. Kanske ett maraton? Och när den tanken var tänkt låg steget till att försöka klara ett ultra inte långt borta.

Med denna bakgrund, även om jag själv inser att jag utvecklats enormt de senaste åren när det gäller löpningen, är jag otroligt nöjd med att klara springa 1 mil, 8 gånger under ett dygn.

För att klara en sådan här utmaning krävs naturligtvis att man tänker till lite kring maten. Jag har gjort detta några gånger nu och tycker nog att jag hittat ett sätt som fungerar. Till vardags äter jag lite lågkolhydratsinspirerat. Jag vill inte påstå att jag äter ren LCHF, men lite åt det hållet. Jag tränar även ofta på morgonen på fastande mage och kan köra långpass på 3 mil med bara vatten. Jag vet inte om det är så bra att göra så egentligen, men jag blir inte sugen på något när jag springer. Jag har testat att ta med energi i form av banan eller choklad eller hemmagjorda bars men det blir oftast så att jag glömmer att äta det. När jag ska springa ultraintervaller tänker jag framförallt att det ska vara enkelt. Jag vill ha enkel och BRA mat för att orka springa alla intervallerna.

 Denna gång laddade jag med tacos och glass under fredagskvällen.

Efter den första intervallen åt jag två dadelbollar och drack vatten till.

Efter andra intervallen åt jag en banan och lite smaksatt kvarg utan tillsatt socker som jag blandade med lite grädde. Gott!

Efter morgonens intervall (kl 6 och således den tredje intervallen) var det dags för frukost. Jag åt ungefär en sådan frukost som jag brukar på helgen: bananvåfflor bestående av 2 ägg och 1 banan stekta i smör med bär och grädde till. Drack även en stor mugg ägglatte (kaffe, kokosolja, 1 ägg som mixats) och norpade åt mig två baconskivor som Tomas stod och stekte. Mätt och go i magen efter detta!

Efter fjärde intervallen var jag inte särskilt hungrig. Jag tror inte att jag åt något, för ärligt talat minns jag inte. Drack vatten och sportdryck (inget socker) med elekrolyter gjorde jag däremot.

Tillbaka efter femte intervallen var det dags för lunch och det här tror jag är det vinnande konceptet. Ibland tänker man kanske att det bara ska vara enkelt och tummar därför på kvaliteten på maten. Men i min värld är ett långkok något av det enklaste som finns. Jag hade brynt grytbitar och hällt i en massa grönsaker och buljong och sedan låtit grytan stå och puttra i ugnen större delen av natten. På det sättet får man vällagad mat med minimalt med arbetsinsats! Och väldans gott är det också. Till grytan åt jag en rejäl portion med kokt broccoli.



Efter detta var det bara tre intervaller kvar. Mer än hälften avklarat!

Mellan den 6:e och 7:e intervallen åt jag en bananvåffla som blivit kvar från morgonen och en dadelboll.

Mellan intervall 7 och 8 åt jag inget vad jag kan minnas.

När jag kommit tillbaka efter den åttonde och sista intervallen var jag lite småhungrig (observera, småhungrig, mest lite sugen) och då var det väldigt trevligt att komma hem till uppdukad pizza framför TV:n. Avslutade kvällen med mys med barnen och maken i soffan.

Under hela dygnet mådde jag varken illa eller kände av någon direkt energibrist. Visst är det segt att ta sig ut på de sista intervallerna men jag upplever att det främst beror på att hjärnan liksom ledsnat på att springa. För detta är minst en lika stor mental utmaning som det är en fysisk utmaning. Och naturligtvis börjar benen bli stela och man har ont lite här och var efter några mil sprungna.

Jag är som sagt facinerad av mig själv att jag inte blev tröttare än jag blev. För visst var jag trött, men jag var inte utmattad. Dagen efter var jag lite stel och hade ont i höger knä och att gå nerför trappor var inte så skönt. Men annars, helt ok!

Jag är också väldigt nöjd med resultatet (när det kommer till fart osv, jag hade egentligen inget annat mål än att springa alla intervaller i behagligt tempo men lyckades hålla en hyfsat jämn fart i de flesta intervallerna):

Intervall 1: 5,52 min/km i snitt
Intervall 2: 5,52 min/km i snitt
Intervall 3: 5.56 min/km i snitt
Intervall 4: 5:58 min/km i snitt
Intervall 5: 6:24 min/km i snitt (men här hamnade vi på en stig med ritkigt grisigt underlag ca 15 cm blöt slaskig snö och inga skor på som var anpassade för den typen av underlag)

Intervall 6: 6:04 min/km i snitt
Intervall 7: 6:24 min/km i snitt (här började jag känna mig ordentligt stel och hade problem med magen hela turen).
Intervall 8: 6:27 min/km i snitt.

Detta ger en snittfart på 6:11 min/km om man lägger ihop samtliga intervaller.

Totalt sprang jag 82 km detta dygn. Ja, jag vill inte skryta men jag är faktiskt grymt nöjd! Jag hade fantastiskt stöd av Tomas under hela dygnet. I början sprang vi tillsammans men när han var tvungen att bryta efter sjätte intervallen fortsatte han ändå att peppa mig att ge mig ut.

Men det bästa av allt. En sån här utmaning gör mig bara taggad att springa mer! Jag orkar ju! Jag kan ju! Känslan efter att ha klarat en fysiskt och psykiskt krävande utmaning är att: "Jag gjorde detta! Nu finns ingen gräns för vad jag klara av!" Och det, mina vänner, är en ordentlig boost för självförtroendet. Jag är verkligen inte snabb på korta distanser, men jag är seg och envis. Och med det kommer man långt.



Närmare bestämt minst 82 km.

torsdag 17 mars 2016

Dagsform?

Ser att det var förra torsdagen jag gick upp i ottan och körde en timmes träning. Helt utan tanke på det blev det så att jag gick upp kl 5 även idag och körde lite crosstrainer och Happy Hips (yoga sekvens för att öka rörligheten i höften).

Dock var dagens morgonpass inte veckans första. I tisdags klev jag också upp tidigt och sprang till jobbet. Det är så märkligt detta med dagsform. Jag försöker få kläm på hur jag funkar för att kunna förstå varför formen är bättre ena dagen och sämre en annan.

 Men, för att ta det från början...

I helgen som gick kände jag att jag borde försöka få till ett långpass. Veckan hade mest bara bjudit på kortare turer så den där känslan av "att jag borde nog..." pockade på mig hela tiden. Problemet var bara att jag inte alls kände för att springa. Alls! Att jag sedan tittade på en fotbollsmatch i riktigt kall och rå luft och höll på frysa ihjäl gjorde mig inte mer sugen på en tur. Detta trots att jag just fått hem ett par sprillans nya löparskor (Altra Torin) som jag längtat efter att få testa. Hur det nu var så lyckades jag ändå ta mig ut en sväng på ungefär 8 km (antagligen tack vare skorna, som förövrigt var helt underbara att springa i). Bestämde mig samtidigt för att det fick räcka, imorgon kommer jag vilja springa långt igen!

Så kom söndagen. Tomas gick upp tidigt för att springa en rekrunda av Vättervyernas ultramaraton med Johan. Jag hade ju bestämt mig för att springa en längre tur och steg också upp och gav mig ut. Det var en helt ok tur. Lyssnade på pod och kände mig hyfsat stark. Men, nån jätteinspiration hade jag inte. Nötte på "för att jag borde" men den där löpeuforin saknade jag. Lyckades i alla fall skrapa i hop en halvmara och kände mig nöjd så.

I måndags hade jag planerat att köra ett styrkepass (det är sen gammalt..) och när det gäller styrketräning så har jag mycket sällan någon jätteinspiration så det gör jag bara, utan att känna efter. Det blev ett ganska hårt pass med 11 övningar med tabata-intervaller. Det skakade i kroppen i flera övningar så jag tror jag tog i så det räckte.

Så tisdag då. När jag sprang till jobbet. Det brukar vara segt att komma upp tidigt, även för mig som är morgonpigg. Men i tisdags gick jag upp direkt. Klädde mig, kände mig pigg, glad och laddad, Drack min ägglatte och stack iväg. Det kändes bra i kroppen och jag hade bestämt mig för att ta det lugnt så jag bestämde mig för att ta en omväg till jobbet. Hela turen gick jättebra. Jag var pigg och inspirerad. Inga tecken på träningsvärk eller för lite återhämtning heller (vilket jag var rädd för, hade tränat varje dag den senaste veckan). Väl framme på jobbet efter 20 sprungna kilometer körde jag "happy hips" och lyckades få till en övning jag haft stora problem med innan. Och allt detta innan klockan hann bli 7:30.

Jag kan inte förklara detta med något annat än just dagsformen. Kanske springer jag bättre dagen efter ett styrketräningspass?

Dagens lilla morgonträning däremot gick inte lika bra. Jag gick och la mig tidigt igår och ställde väckaren på 5, stängde först av alarmet och tänkte strunta i träningen. Men ändrade mig efter ca 5 minuter och gick ändå upp. Körde 15 minuter crosstrainer för att värma upp (tänkte att det kanske gick så bra i yoga-sekensen i tisdags för att jag var ordentligt uppvärmd) och sedan Happy hips som sagt, Idag gick det betydligt sämre. Kände mig stel som ett kylskåp och klarade inte den där svåra övningen som jag hade lyckats så bra med i tisdags.

Åter igen. Måste väl helt enkelt bero på dagsformen? Men vad bestämmer hur dagsformen är? Jag för träningsdagbok och kollar ibland tillbaka för att försöka hitta ett mönster. Men det finns ingen logik i när jag känner mig på G och när det är tungt.

Kanske är det så att när jag känner någt slags yttre krav "att jag borde..." blir det tungt och när jag springer bara för att vill kommer inspirationen också. Fast jag vet inte. Ibland är jag väldigt inspirerad även när jag VERKLIGEN faktiskt borde springa...

torsdag 10 mars 2016

Morgonträning

Som, jag skrev i ett tidigare inlägg är jag inne i ett flyt i träningen just nu. Jag är lite av en periodare när det gäller det mesta så inget konstigt i det. En orsak kan vara att jag lagt till både styrketräning och lite yoga till min löpning. Det är verkligen inspirerande att prova nya saker och känna att man har potential till att utvecklas. När det gäller styrketräningen märker jag redan att det går framåt. Får nästan ingen träningsvärk och kan göra fler upprepningar i de flesta övningar. Potential att utvecklas har jag verkligen också när det kommer till yogan. Det är många övningar jag inte klarar att göra korrekt. Även om jag för mitt liv inte kan förstå hur jag någonsin ska kunna få ner höften i duvan till exempel.

Jag skrev ju förresten lite i ett annat inlägg om min tveksamhet till yoga. Tveksamheten kvarstår, men jag tänker att om jag kör hemma själv och ser det som ren styrke- och smidighetsträning så borde det ju vara lugnt.

Att lägga till lite alternativ träning verkar hur som helst vara väldigt positivt för träningsinspirationen. Hela denna veckan har jag suttit på jobbet och riktigt längtat efter att komma hem så jag kan springa eller träna. Men, det gör mig lite ofokuserad på jobbet känner jag. Jag tycker om mtt jobb och vill ju göra bra i från mig på jobbet också så därför gick jag idag upp tidigt för att hinna träna innan jobbet.
Märkligt nog kände jag mig inte alls trött när jag gick upp kl 5. Tränade i drygt en timme och i dag har jag känt mig både pigg och fokuserad på jobbet. Jag vet ju detta egentligen. Morgonträning är det som passar mig absolut bäst. Och nu börjar det ju märkas att det är ljusare på morgnarna och då blir det lättare att komma upp tidigt.

Ser fram emot den vår som mycket snart borde vara här och att gå upp samtidigt med fåglarna och springa in dagen  som just börjat.

Har du inte testat morgonträning tycker jag absolut att du bör göra ett försök. Det passar kanske inte för veckans alla pass, men några!

onsdag 9 mars 2016

Borde jag vara rädd?

Igår sprang jag en av alla mina mörka kvällsturer. Jag kan inte vara utan att springa ute. Sen gillar jag förståss varken is eller mörker, men om alternativet är att inte springa alls är valet självklart.
Medan jag sprang lyssnade jag på Träningspodden med Lofsan och Jessica Almenäs. Det pratades om att vi kvinnor inte kan/ska springa ute ensamma när det är mörkt. Kontentan av diskussionen var väl att det kan vara ok att springa ute i innerstaden (de båda bor ju i Stockholm) men absolut inte i skogen eller utanför stadskärnan. Pga risk för att bli överfallen, våldtagen eller mördad. Medan jag lyssnade sprang jag en av mina "vanliga" rundor; "Klerebomilen". Den turen går på en mindre landsväg upp till Klerebo där det är en bit mellan varje hus och inga gatlysen. Bitvis ganska mycket skog också. Helt klart utanför det som kan kallas tätbebyggt område. Jag började reflektera över att jag som ensam kvinna springer här och absolut inte känner mig det minsta rädd. Kanske har jag en ganska optimistisk syn på andra människor. Och jag är nog dessutom ganska realistisk i mitt tänk. Jag menar: Igår, temperaturen var runt nollan. Underlaget var isigt och eländigt. Det var mörkt. Vem sjutton skulle komma på tanken att ge sig ut för att leta efter ensamma kvinnliga löpare där?! För att inte tala om skogen. Jag har sprungit både på stigar som inte har ingått i något motions-system och längs motionsslingor i mörker ensam. Ibland med en pod i lurarna, ibland med musik och ibland utan något att lyssna på. Men återigen. vem sitter och trycker inne i en avlägsen skog och väntar på någon att överfalla? Det har hänt att jag mött andra löpare (främst män) men jag brukar inte bli rädd. Ibland hejar jag glatt, ibland lufsar jag bara på. Faktiskt helt utan att reflektera över att jag är ensam mitt i en skog och möter en man som uppenbarligen kan springa (som jag antagligen inte skulle kunna springa ifrån om det behövdes).

Ärligt talat. De flesta män är inte ute efter att överfalla någon ensam och försvarslös kvinna. Särskilt inte i en mörk skog. Och är det dessutom kallt och minusgrader misnkar risken ytterligare, För rent statistiskt sker de flesta överfall på det ljusa halvåret, då det är mer folk ute och rör sig i skog och mark. I en mörk skog är jag mer orolig för att springa på en älg eller en vildsvinsflock, även om det inte hindrar mig från att ge mig ut. Längs ensliga vägar är jag mer rädd för att bli påkörd av en bil än att blir överfallen (Vilket nästan hände för ett tag sedan, men det var mitt på ljusa dagen och jag hade full mundering med neonrosa reflexväst).

Jag tycker att vi ska sätta denna rädsla som många kvinnor känner i sitt rätta perspektiv. Hur ofta blir en kvinna överfallen utanför tätbebyggt område? Mig veterligen sker det fler överfall nattetid när kvinnor är på väg hem från t ex krogen än när någon är ute och springer. Det är inte farligt att springa ute ensam. I innerstan i Stockholm skulle jag nog känna mig något mer osäker, för galningar som ger sig på ensamma kvinnor befinner sig nog oftare där det faktikst rör sig lite kvinnor då och då. Men ute på landsbygden eller i skogen? Nej. Där är jag fullständigt trygg. Kalla mig gärna naiv. Men om att jag är naiv gör att jag kan springa när, hur och var jag vill utan att vara rädd. Ja, då ser jag min naiva världssyn som en gåva.

Gårdagens springtur avslutades vid min dotters dansträning. Det har nämligen kommit ett mail från dansföreningen om att man vid två tillfällen har uppmärksammat att en man har tittat in i danslokalen genom fönstret. Detta har skapat oro bland barn och föräldrar. Så jag går tillsammans med min dotter hem efter hennes dans (och detta är i centrum av vår lilla ort och det är bara ca 1 km för henne att gå längs väl trafikerade och upplysta vägar). Vi pratade lite om detta när vi gick hem igår, och jag är glad att se att min dotter verkar ha samma syn på tillvaron som jag. Hennes tankar kring detta var: "Jag tror bara att det var en man som hörde musiken ut på gatan och blev nyfiken och tittade in."

Antagligen har hon rätt. Men när det gäller min dotter tar jag det säkra före det osäkra och promenerar med henne hem. Det blir ju faktiskt en mysig stund att prata om ditten och datten också.

torsdag 3 mars 2016

Flow!

Jag verkar vara inne i något slags flow. Det är ganska märkligt, i perioder kan många pass kännas tunga och man ger sig ut med en tanke att "det är ok att ta det lugnt", farten är inte det viktiga, det är bra att bara komma ut. Man gör sina pass, man kör sin styrketräning. Men det kräver ett visst mått av planerande och trixande för att få till det. Medans man i nästa period plötsligt inser att man tränat varje dag i 12 dagar och liksom inte ens tänkt på att man kanske skulle ha en vilodag!

Det är alltså nulägesrapporten. Jag har tränat varje dag i 12 dagar, men det har egentligen inte varit planen. Jag funkar så. Jag planerar inte min träning minituöst, utan har en ide i huvudet: Måndag är det styrketräning med Tomas, så även torsdag. På resterande tid under veckan ska det helst genomföras 6-7 mils löpning.

Har börjat fundera på om, det här upplägget är så smart egentligen. Ibland kan jag känna mig stressad i början av veckan om jag inte har kommit ut på något lämgre pass redan på måndag eller tisdag. Vilket är löjligt egentligen. För kollar jag min löpardagbok är det sällan jag ligger under 5 mil per vecka. Samtidigt behöver jag få upp distansen. Helst till omkring 9 mil i veckan. För att ligga på en veckomängd som är lika långt som det planerade långloppet ( i mitt fall ultravasan 90K) ska tydligen vara ett bra sätt att vänja kroppen vid mycket löpning och en bra förberedelse inför loppet.

Kanske är det dags att fatta pennan och börja planera? Men samtidigt är jag rädd för att jag då ska känna mig styrd. Jag tränar nästan alltid när har lust! Inte för att jag borde eller att någon annan säger det. Jag springer när jag känner för det och så långt och hårt jag känner att jag vill, hinner och orkar just den dagen. Och tränar man inte prestationsinriktat (vilket jag inte gör, jag vill bara vara i så god form att jag orkar springa långt och länge för att på så vis kunna njuta riktigt länge av min favoritsysselsättning, nämnligen att just springa).

En plan kanske gör mig stressad? Löpnngen är min avkoppling och mitt andningshål. Jag vill inte på något sätt äventyra den känslan.

Så, antagligen fortsätter jag som jag gör. Lyssnar på kroppen och kör på när det känns bra och avbryter när det inte känns ok i kroppen. Kanske är det det som är hemligheten bakom min skadefria löpning?