Igår sprang jag en av alla mina mörka kvällsturer. Jag kan inte vara utan att springa ute. Sen gillar jag förståss varken is eller mörker, men om alternativet är att inte springa alls är valet självklart.
Medan jag sprang lyssnade jag på Träningspodden med Lofsan och Jessica Almenäs. Det pratades om att vi kvinnor inte kan/ska springa ute ensamma när det är mörkt. Kontentan av diskussionen var väl att det kan vara ok att springa ute i innerstaden (de båda bor ju i Stockholm) men absolut inte i skogen eller utanför stadskärnan. Pga risk för att bli överfallen, våldtagen eller mördad. Medan jag lyssnade sprang jag en av mina "vanliga" rundor; "Klerebomilen". Den turen går på en mindre landsväg upp till Klerebo där det är en bit mellan varje hus och inga gatlysen. Bitvis ganska mycket skog också. Helt klart utanför det som kan kallas tätbebyggt område. Jag började reflektera över att jag som ensam kvinna springer här och absolut inte känner mig det minsta rädd. Kanske har jag en ganska optimistisk syn på andra människor. Och jag är nog dessutom ganska realistisk i mitt tänk. Jag menar: Igår, temperaturen var runt nollan. Underlaget var isigt och eländigt. Det var mörkt. Vem sjutton skulle komma på tanken att ge sig ut för att leta efter ensamma kvinnliga löpare där?! För att inte tala om skogen. Jag har sprungit både på stigar som inte har ingått i något motions-system och längs motionsslingor i mörker ensam. Ibland med en pod i lurarna, ibland med musik och ibland utan något att lyssna på. Men återigen. vem sitter och trycker inne i en avlägsen skog och väntar på någon att överfalla? Det har hänt att jag mött andra löpare (främst män) men jag brukar inte bli rädd. Ibland hejar jag glatt, ibland lufsar jag bara på. Faktiskt helt utan att reflektera över att jag är ensam mitt i en skog och möter en man som uppenbarligen kan springa (som jag antagligen inte skulle kunna springa ifrån om det behövdes).
Ärligt talat. De flesta män är inte ute efter att överfalla någon ensam och försvarslös kvinna. Särskilt inte i en mörk skog. Och är det dessutom kallt och minusgrader misnkar risken ytterligare, För rent statistiskt sker de flesta överfall på det ljusa halvåret, då det är mer folk ute och rör sig i skog och mark. I en mörk skog är jag mer orolig för att springa på en älg eller en vildsvinsflock, även om det inte hindrar mig från att ge mig ut. Längs ensliga vägar är jag mer rädd för att bli påkörd av en bil än att blir överfallen (Vilket nästan hände för ett tag sedan, men det var mitt på ljusa dagen och jag hade full mundering med neonrosa reflexväst).
Jag tycker att vi ska sätta denna rädsla som många kvinnor känner i sitt rätta perspektiv. Hur ofta blir en kvinna överfallen utanför tätbebyggt område? Mig veterligen sker det fler överfall nattetid när kvinnor är på väg hem från t ex krogen än när någon är ute och springer. Det är inte farligt att springa ute ensam. I innerstan i Stockholm skulle jag nog känna mig något mer osäker, för galningar som ger sig på ensamma kvinnor befinner sig nog oftare där det faktikst rör sig lite kvinnor då och då. Men ute på landsbygden eller i skogen? Nej. Där är jag fullständigt trygg. Kalla mig gärna naiv. Men om att jag är naiv gör att jag kan springa när, hur och var jag vill utan att vara rädd. Ja, då ser jag min naiva världssyn som en gåva.
Gårdagens springtur avslutades vid min dotters dansträning. Det har nämligen kommit ett mail från dansföreningen om att man vid två tillfällen har uppmärksammat att en man har tittat in i danslokalen genom fönstret. Detta har skapat oro bland barn och föräldrar. Så jag går tillsammans med min dotter hem efter hennes dans (och detta är i centrum av vår lilla ort och det är bara ca 1 km för henne att gå längs väl trafikerade och upplysta vägar). Vi pratade lite om detta när vi gick hem igår, och jag är glad att se att min dotter verkar ha samma syn på tillvaron som jag. Hennes tankar kring detta var: "Jag tror bara att det var en man som hörde musiken ut på gatan och blev nyfiken och tittade in."
Antagligen har hon rätt. Men när det gäller min dotter tar jag det säkra före det osäkra och promenerar med henne hem. Det blir ju faktiskt en mysig stund att prata om ditten och datten också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar