Det är inte första gången jag gör detta. När jag tänker efter, är det fjärde gången. Men bara andra gången som jag faktiskt springer alla intervallerna.
Första gången jag var med sprang jag 4 intervaller: (kl 9, kl 12, kl 15 och kl 18). Andra gången körde jag alla intervaller men eftersom Tomas då var sjuk och jag skulle springa själv vågade jag mig inte ut och springa kl 03 på natten. Därför körde jag den intervallen på crosstrainern. Senaste gången var i november förra året och då sprang jag som sagt alla intervallerna. Då var jag super taggad och såg det som en riktigt rolig utmaning.
Denna gång var jag något otaggad. Vet inte varför egentligen. Allting rullar på så fort och jag hade inte riktigt hunnit ställa in mig på att ultraintervallerna var redan nu. Eller kanske den rätta känslan för själva utmaningen uteblev eftersom jag redan gjort detta ett par gånger. Men taggad eller ej, bara att köra!
Första intervallen sprang vi (jag och Tomas) i Habo. Jag tycker alltid att det är jobbigt innan jag sätter igång med något sånt här. Jag vet inte, men jag blir liksom irriterad och tycker ofta att första km är jätte jobbiga. Det brukar bli lite så innan t ex ett lopp också. Kanske är det nervositet över att jag vet att jag kommer att göra något som med största sannolikhet kommer att vara riktigt jobbigt!
Väl igång gick den första intervallen ganska bra. Hade lite problem med andningen men kom på att det nog berodde på astma och pollen. I slutet av den första intervallen stannade en bil till vid oss och killen i förarsätet utbrast: Det där var hurtigt! (ja, det kanske kan verka hurtigt att springa kl 00-01 en fredagsnatt. ;-))
Sen var vi igång. Jag trodde att den andra intervallen skulle kännas jobbigare än den gjorde. Nu hade jag inhalerat och tagit en antihistamintablett och hade inga problem med andningen. Det värsta med 03-intervallen är att komma ur sängen, men då gäller det att bara kliva upp och ge sig ut och inte tänka för mycket innan.
Sen rullade det bara på. När morgonintervallerna kommer har det hunnit bli ljust och då känns allt genast lite lättare. Nedan ska jag försöka sammanfatta detta galna dygn, men först en liten bakgrund till vilken typ av förutsättningar jag har för denna typ av löpning.
Jag blir ganska facinerad av mig själv faktiskt. Jag menar, jag är ingen elitlöpare. Längre distanser är 12-15 km har jag bara ägnat mig åt de senaste 3 åren. När jag var yngre tränade jag inte särskilt mycket. Visst testade jag på lite olika sporter under skolåren som fotboll, gymnastik, dans, kanot, badminton och allt vad det nu var. I högstadiet la jag av nästan helt och den enda idrott jag då ägnade mig åt var vollyboll på stränderna på sommaren och skolidrotten. Minns att jag på terränglöpningen i skolan (i högstadiet) "sprang" 2,5 km på runt 18 minuter. Och var då rejält trött.
På gymnasiet började jag fundera på om det inte vore bra att träna något och gick sporadiskt på aerobics. Men jag fick nog ändå en hel del motion eftersom jag bodde på ett elevhem några km från skolan och cyklade eller gick till och från skolan varje dag. Det gick inga bussar från det hållet så jag hade liksom inget val.
Sen gick det utför. Jag fick barn ganska tidigt (året efter gymnasiet). Tappade detta med träning nästan helt mellan varven. Tränade upp mig inför mitt bröllop 2001 men fick efter det två barn till och prioriterade inte min hälsa och kropp. Men, när min yngsta var ungefär 1 år kände jag någonstans att nu får det vara nog. Jag hade några kilos övervikt och formen var usel. Jag började promenera med barnvagnen och snart nog tyckte jag det gick för långsamt, så jag lämnade allt oftare barnvagnen hemma och sprang istället. På den tiden sprang jag helt utan både GPS och klocka så jag vet inte hur fort eller hur långt jag sprang. Men jag lyckades i alla fall komma i rätt bra form och gå ner mina överflödiga kilon.
Sedan dess har löpning alltid varit min "första hands motion", även om jag i perioder sprungit mindre och tränat på friskis och svettis eller gått på spinning och liknande. Det jag vill förklara med det här är att jag inte har någon gedigen träningsbakgrund. Jag är en helt vanlig svensson som plötlsigt fick för sig att testa att springa längre än milen. Kanske ett maraton? Och när den tanken var tänkt låg steget till att försöka klara ett ultra inte långt borta.
Med denna bakgrund, även om jag själv inser att jag utvecklats enormt de senaste åren när det gäller löpningen, är jag otroligt nöjd med att klara springa 1 mil, 8 gånger under ett dygn.
För att klara en sådan här utmaning krävs naturligtvis att man tänker till lite kring maten. Jag har gjort detta några gånger nu och tycker nog att jag hittat ett sätt som fungerar. Till vardags äter jag lite lågkolhydratsinspirerat. Jag vill inte påstå att jag äter ren LCHF, men lite åt det hållet. Jag tränar även ofta på morgonen på fastande mage och kan köra långpass på 3 mil med bara vatten. Jag vet inte om det är så bra att göra så egentligen, men jag blir inte sugen på något när jag springer. Jag har testat att ta med energi i form av banan eller choklad eller hemmagjorda bars men det blir oftast så att jag glömmer att äta det. När jag ska springa ultraintervaller tänker jag framförallt att det ska vara enkelt. Jag vill ha enkel och BRA mat för att orka springa alla intervallerna.
Denna gång laddade jag med tacos och glass under fredagskvällen.
Efter den första intervallen åt jag två dadelbollar och drack vatten till.
Efter andra intervallen åt jag en banan och lite smaksatt kvarg utan tillsatt socker som jag blandade med lite grädde. Gott!
Efter morgonens intervall (kl 6 och således den tredje intervallen) var det dags för frukost. Jag åt ungefär en sådan frukost som jag brukar på helgen: bananvåfflor bestående av 2 ägg och 1 banan stekta i smör med bär och grädde till. Drack även en stor mugg ägglatte (kaffe, kokosolja, 1 ägg som mixats) och norpade åt mig två baconskivor som Tomas stod och stekte. Mätt och go i magen efter detta!
Tillbaka efter femte intervallen var det dags för lunch och det här tror jag är det vinnande konceptet. Ibland tänker man kanske att det bara ska vara enkelt och tummar därför på kvaliteten på maten. Men i min värld är ett långkok något av det enklaste som finns. Jag hade brynt grytbitar och hällt i en massa grönsaker och buljong och sedan låtit grytan stå och puttra i ugnen större delen av natten. På det sättet får man vällagad mat med minimalt med arbetsinsats! Och väldans gott är det också. Till grytan åt jag en rejäl portion med kokt broccoli.
Efter detta var det bara tre intervaller kvar. Mer än hälften avklarat!
Mellan den 6:e och 7:e intervallen åt jag en bananvåffla som blivit kvar från morgonen och en dadelboll.
Mellan intervall 7 och 8 åt jag inget vad jag kan minnas.
När jag kommit tillbaka efter den åttonde och sista intervallen var jag lite småhungrig (observera, småhungrig, mest lite sugen) och då var det väldigt trevligt att komma hem till uppdukad pizza framför TV:n. Avslutade kvällen med mys med barnen och maken i soffan.
Under hela dygnet mådde jag varken illa eller kände av någon direkt energibrist. Visst är det segt att ta sig ut på de sista intervallerna men jag upplever att det främst beror på att hjärnan liksom ledsnat på att springa. För detta är minst en lika stor mental utmaning som det är en fysisk utmaning. Och naturligtvis börjar benen bli stela och man har ont lite här och var efter några mil sprungna.
Jag är som sagt facinerad av mig själv att jag inte blev tröttare än jag blev. För visst var jag trött, men jag var inte utmattad. Dagen efter var jag lite stel och hade ont i höger knä och att gå nerför trappor var inte så skönt. Men annars, helt ok!
Jag är också väldigt nöjd med resultatet (när det kommer till fart osv, jag hade egentligen inget annat mål än att springa alla intervaller i behagligt tempo men lyckades hålla en hyfsat jämn fart i de flesta intervallerna):
Intervall 1: 5,52 min/km i snitt
Intervall 2: 5,52 min/km i snitt
Intervall 3: 5.56 min/km i snitt
Intervall 4: 5:58 min/km i snitt
Intervall 5: 6:24 min/km i snitt (men här hamnade vi på en stig med ritkigt grisigt underlag ca 15 cm blöt slaskig snö och inga skor på som var anpassade för den typen av underlag)
Intervall 6: 6:04 min/km i snitt
Intervall 7: 6:24 min/km i snitt (här började jag känna mig ordentligt stel och hade problem med magen hela turen).
Intervall 8: 6:27 min/km i snitt.
Detta ger en snittfart på 6:11 min/km om man lägger ihop samtliga intervaller.
Totalt sprang jag 82 km detta dygn. Ja, jag vill inte skryta men jag är faktiskt grymt nöjd! Jag hade fantastiskt stöd av Tomas under hela dygnet. I början sprang vi tillsammans men när han var tvungen att bryta efter sjätte intervallen fortsatte han ändå att peppa mig att ge mig ut.
Men det bästa av allt. En sån här utmaning gör mig bara taggad att springa mer! Jag orkar ju! Jag kan ju! Känslan efter att ha klarat en fysiskt och psykiskt krävande utmaning är att: "Jag gjorde detta! Nu finns ingen gräns för vad jag klara av!" Och det, mina vänner, är en ordentlig boost för självförtroendet. Jag är verkligen inte snabb på korta distanser, men jag är seg och envis. Och med det kommer man långt.
Närmare bestämt minst 82 km.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar