fredag 19 september 2014

Medan jag väntar

Jag är ännu inte helt återtälld efter förkylningen. Jag är så pass pigg att jag är på jobbet, men hostar ordetligt fortfarande och näsan känns tjock och täppt..

Medan jag väntar på att blir frisk roar jag mig stundvis med att läsa Runners World och kolla in lopp framöver. Jag är så taggad att komma upp i längre distanser! Och nu menar jag längre än maraton. Tänk bara att springa detta loppet: Laplandultra
10 mil i midnattsolens land, bland älg, mygg, ren och björn!

Såg att de har en kvarts ultra också poå 25 km, men det känns faktiskt lite mesigt. Jag tänker att om man är uppe och i Lappland för att springa, då kan man lika gärna springa i många timmar. Man får ju faktiskt ta vilopauser och matpauser.

Tycker man annars att det räcker med ett maraton så tycker jag att detta verkar roligt: Soteledens terräng maraton Kolla in bilderna! Ser otroligt vackert ut!


Oavsett vilket eller vilka lopp det blir; för att orka ett sånt lopp måste jag obönhörligen upp i betydligt längre distanser!

Känns ju sådär när jag nu sitter här och inte har sprungit alls på drygt en vecka och känner att jag nog egentligen borde vila någon dag till. Tänk om musklerna förtvinar!

I morgon är det i alla fall tänkt att vi ska springa Äppelloppet, ett terränglopp i Äppeldalen, eller Kaxholmen som det heter. När starten går dricker man mousserande vinbärsdryck och önskar varandra lycka till innan man ger sig av! Härligt avslappnat tycker jag! Sen kan man i den takt man vill ta sig runt den 5 km långa banan. Vi (jag och maken) har lyckats överala hela barnaskaran att haka på. Till och med Engla vill följa med och med lite tur får jag Isak att springa runt med henne.

Själv får jag väl ta det i den takt jag klarar. Om Tomas fixar att vara med återstår att se, för nu är det hans tur att ha halsont.

Nåja, jag längtar storligen efter att få springa igen. långt som kort. Skog som asfalt. Bara jag får röra på benen igen!

tisdag 16 september 2014

Förkyld!

Eländes elände! Jag som var så taggad inför ett lopp som gick här i Jönköpingstrakten förra lördagen. En två mil lång terrängbana som enligt ryktet ska vara rätt lättsprungen. jag tycker att lopp är roliga då det är väldigt motivationshöjande och trevligt med folk som står och hejar osv. Så jag övertalade maken om att anmäla oss till Löprallarn som gick förra lördagen. Han var lätt motvillig men anmälde oss ändå.

Och så blev jag sjuk. I lördags hade jag ordentligt ont i halsen och vågade därför inte äventyra min hälsa genom att springa. Tomas sprang ändå och lyckades faktiskt ta diverse personbästa. Kul för honom!


Jag däremot blev sjukare. I söndags bröt det ut med full kraft och jag fick snuva, hosta och feber. Skit också. Fattar inte varför jag jämt ska bli så dunderförkyld när jag blir sjuk. Visst, jag är väldigt sällan sjuk, men när jag blir det så verkar jag bli det ordentligt. Så i dag och igår är jag hemma från jobbet. Febern höll i sig även igår men idag verkar den gett med sig. Hoppas på bättring. Känner mig i alla fall betydligt piggare när jag inte har feber. Däremot har jag hostat hela natten  så jag har ordentligt ont i bröstet.

Lär väl inte bli några löpturer denna veckan...

Känner grav absitens, inte bara efter löpningen utan även av att röra på mig. Blir fullständig rastlös av att sitta hemma och vila! Inte min grej alls.

I dag är jag som sagt lite piggare, så jag funderar på om en lugn promenad till Ica kanske är ok trotsallt. Behöver köpa mjölk och min astmamedicin är slut, så en promenad får det bli. Solen skiner ju och lite frisk luft har väl ingen dött av.

På återseende!

Lopp och avkoppling

Det blev visst ingen recension av loppet i Sälen. Kan inte annat än säga att det var ett fantastiskt lopp! Jag njöt hela loppet igenom, trots att det var ett av de tuffaste löppassen jag utsatt min stackars kropp för. Det är en intressant känsla. Jag minns när jag sprang Göteborgsvarvet (2011) då var jag visserligen totalt otränad pga vårförkylningar som hade avlöst varandra. Men min spontana reaktion efter det loppet var: Aldrig mer! Jag var så trött!

Efter det har det ju blivit en del andra lopp, och då har jag alltid varit mer tränad än inför Göteborgsvarvet 2011 så det var nog mitt värsta lopp.



Men fjällmaraton sälen var något helt annat. Den varierande terrängen gjorde att jag inte fokuserade på distansen så mycket. Eftersom spåret ledde på asfalt, genom skogsstigar, spångar och stenigt uppför och nedförslöp i en salig blandning så blev det verkligen aldrig tråkigt! Jag minns att när jag kom upp till "snögubben" (Toppen av Gustavsbacken) kände jag ren lycka över att REDAN vara där! Fortsatte sedan längs den mest tekniska biten av loppet och tog mig ner till hemfjällsstugan. Väl vid stugan (allt för väl medveten om att en rejäl stenig, geggig dryg 1 km lång uppförsbacke låg framför) fick jag hejda mig själv från att liksom skrika ut min glädje över att vara just där just då. Har aldrig upplevt något liknande under ett lopp tidigare. Visst var backen upp till högsta toppen seg, jag var tvungen att gå i omgångar, men när jag sedan sprang in mot mål och såg resultattavlan trodde jag först inte på vad jag såg. Mitt mål var att komma nånstans runt 2 timmar och 30 minuter. Nu hade jag gått mer än jag räknat med och trodde inte att jag skulle få så bra tid. Så döm om min förvåning när jag såg att klockan stod på 2:22...!



Min sluttid blev 2 timmar, 22 minuter och 34 sekunder.

Direkt efter bestämde både jag och Tomas oss för att nästa år blir det hela maran! Visst var jag lite lagom sliten efter loppet men absolut inte helt slut.

All träning har verkligen gett resultat och det gör mig än mer peppad att fortsätta med löpningen.

Just nu vill jag komma upp i distanser. Det är lite svårt att få till när man jobbar heltid och dagarna blir allt kortare, men på något sätt ska det gå. Det gäller bara att planera!

HÄR kan ni förresten läsa om min senaste springtur, fint berättad av min kära man som var med på turen. Själv kan jag säga om turen på Hökensås att det bitvis kändes rätt segt. Men det berodde nog på värmen, för leden var lagom kuperad, vackra omgivningar och mycket lättsprungen. Sällskapet var det heller inget fel på! ;-) Den rundan springer jag gärna fler gånger!