Lopp och avkoppling

Det blev visst ingen recension av loppet i Sälen. Kan inte annat än säga att det var ett fantastiskt lopp! Jag njöt hela loppet igenom, trots att det var ett av de tuffaste löppassen jag utsatt min stackars kropp för. Det är en intressant känsla. Jag minns när jag sprang Göteborgsvarvet (2011) då var jag visserligen totalt otränad pga vårförkylningar som hade avlöst varandra. Men min spontana reaktion efter det loppet var: Aldrig mer! Jag var så trött!

Efter det har det ju blivit en del andra lopp, och då har jag alltid varit mer tränad än inför Göteborgsvarvet 2011 så det var nog mitt värsta lopp.

Men fjällmaraton sälen var något helt annat. Den varierande terrängen gjorde att jag inte fokuserade på distansen så mycket. Eftersom spåret ledde på asfalt, genom skogsstigar, spångar och stenigt uppför och nedförslöp i en salig blandning så blev det verkligen aldrig tråkigt! Jag minns att när jag kom upp till "snögubben" (Toppen av Gustavsbacken) kände jag ren lycka över att REDAN vara där! Fortsatte sedan längs den mest tekniska biten av loppet och tog mig ner till hemfjällsstugan. Väl vid stugan (allt för väl medveten om att en rejäl stenig, geggig dryg 1 km lång uppförsbacke låg framför) fick jag hejda mig själv från att liksom skrika ut min glädje över att vara just där just då. Har aldrig upplevt något liknande under ett lopp tidigare. Visst var backen upp till högsta toppen seg, jag var tvungen att gå i omgångar, men när jag sedan sprang in mot mål och såg resultattavlan trodde jag först inte på vad jag såg. Mitt mål var att komma nånstans runt 2 timmar och 30 minuter. Nu hade jag gått mer än jag räknat med och trodde inte att jag skulle få så bra tid. Så döm om min förvåning när jag såg att klockan stod på 2:22...!

Min sluttid blev 2 timmar, 22 minuter och 34 sekunder.

Direkt efter bestämde både jag och Tomas oss för att nästa år blir det hela maran! Visst var jag lite lagom sliten efter loppet men absolut inte helt slut.

All träning har verkligen gett resultat och det gör mig än mer peppad att fortsätta med löpningen.

Just nu vill jag komma upp i distanser. Det är lite svårt att få till när man jobbar heltid och dagarna blir allt kortare, men på något sätt ska det gå. Det gäller bara att planera!

HÄR kan ni förresten läsa om min senaste springtur, fint berättad av min kära man som var med på turen. Själv kan jag säga om turen på Hökensås att det bitvis kändes rätt segt. Men det berodde nog på värmen, för leden var lagom kuperad, vackra omgivningar och mycket lättsprungen. Sällskapet var det heller inget fel på! ;-) Den rundan springer jag gärna fler gånger!