tisdag 15 augusti 2017

Ultrapirr och övertaggad!

Bara några dagar kvar till Ultravasan 90 nu! Som jag har längtat, våndats, nojat och planerat! Men snart är det dags!

Jag känner en slags positiv rastlöshet i kroppen. Nästan lite speedad. Har lite svårt att fokusera på jobbet. I normala fall när jag känner så här hjälper det att springa. Men nu ska jag ju inte springa. Jag ska vila mig i form är det tänkt, en liten tur i morgon bara. Men idag är det vilodag.

För ett tag sedan läste jag Runes bok Löparglädje. Där besrev han hur formtoppning fungerar. Att man tränar mycket, mer än vanligt, en tid innan loppet, för att sedan vila några dagar.  Han beskriver hur rastlös han blir av det. Att han inte kan sova, inte sitta stilla i soffan osv. Det är något liknande jag känner. Inte riktigt lika dramatiskt kanske, men nåt åt det hållet. Jag antar att det är bra. Kroppen laddar på med en massa energi som ska få sitt utlopp på lördag.

Som jag längtar!

De sista dagarnas rörelse blir som följer:
Idag promenad till gymmet och ett pass bodybalance.
Imorgon en lugn löptur, max 10 km
Torsdag vet jag inte riktigt, kanske promenad till stranden, lite yoga och ett morgondopp.
Fredag: Morgonyoga på gymmet och sedan några timmar i bil.
Jag har en plan.
Jag är redo.
På lördag är det dags.

SOM jag längtar!

tisdag 8 augusti 2017

Att lyssna på kroppen

Jag har fastnat! Nej, inte i någon träningshets eller i någon brist på motivation eller något sådant. Nej, jag har fastnat i att analysera min träning.

I viss mån tror jag att det kan vara bra att gå igenom sin träningsdagbok, kolla vad som fungerat och när det inte fungerat som man hoppats, ja, vad gjorde man då? Osv.

Men. Det kan gå till överdrift. Egentligen handlar det väl om helt vanliga lopp-nerver. Ultravasan 90 står för dörren och har man den minsta susning om hur långt 9 mil är så bör man bli en aning nervös.

Jag har i ett helt år haft ett mål: Att ta mig igenom Ultravasan 90 utan att gå sönder.
Jag har styrketränat, jag har stretchat, jag har rehabat, jag har alternativtränat, jag har gått hos både sjukgymnast och naprapat. Det finns nog inget jag inte gjort, för jo, sprungit har jag ju såklart också gjort. Inte så långt som jag hade önskat (där satte skitknät stopp) men i total distans är jag ändå ganska nöjd.

Och nu är jag där. I den där perioden när man inte kan göra så mycket mer. När kroppen ska få suga åt sig av all tränig och bli starkare än någonsin.

När man inte kan (ska) springa så mycket som man egentligen vill, då är det lätt att istället börja analysera sin träning. Jämföra med tidigare år och andra lopp. Och på så vis på något sätt kunna skapa sig en rimlig förväntan och målsättning inför det kommande loppet.

Problemet är att jag har för lite erfarenhet. Jag har inte sprungit så många ultra. Jag vet mycket väl vad jag gjorde för fel förra året. Jag begick ett stort misstag, som jag sedan visserligen förvärrat en aning genom att ta dumma beslut, men i det stora hela var det ett misstag som ställde till allt. Som gjorde att jag mest sysslat med rehab det senaste året. Det var att springa två ultralopp med en veckas mellanrum. Dumt. Mycket dumt. Att jag sedan, på träning (!) pushade mig själv att fortsätta springa även när jag hade riktigt ont, det var bara ren och skär okunskap och lite för hårt pannben. Det ÄR bra att vara envis, men ibland bör man nog lyssna på kroppen ändå. Är det något jag faktiskt har lärt mig så är det just det. Att lyssna på kroppen.

Jag förstod inte tidigare vad som menades med det. Jag tänkte att det betyder väl att man ska sluta springa när man får en känning? Men samtidigt kändes det fel. Man kan väl inte sluta springa vid minsta känning heller? Då blir man ju snart så nojig att man knappt vågar springa alls! Att man inte ska pusha när man har riktigt ont förstod jag ju såklart någonstans, men var går den gränsen? Hur vet man vilken typ av smärta som är ok och när man ska bryta?

Det svaret har min naprapat hjälpt mig med. Smärta och känning är inte av ondo. Det är kroppens sätt att signalera när något inte är som det ska. Och nu när jag vet hur jag ska lyssna, blir det mycket lättare att inte pusha för mycket.

Det som naprapaten sa (och som faktiskt sjukgymnasten också sa, även om han sa det på ett sätt som gjorde att jag inte tog till mig det) var att smärta/känning är ok upp till ca 2 på vas-skalan medan man springer. Sålänge det inte är ondare än 2 kan man fortsätta springa.  Det gäller de flesta typer av känningar. Blir det värre ska man avbryta passet. Ett bra sätt att veta om man pushat för hårt är att känna hur det känns dagen efter. Har man kvarstående besvär från ett träningspass, mer än 2 på vas-skalan, (och nu pratar vi inte träningsvärk) dagen efter har man antagligen tagit i för hårt och tiden för full läkning blir något längre. Har man däremot bara lite känning eller ingen känning alls efteråt, ja, då är det fortfarande full fart mot fullt tillfrisknande!

Så, nu känner jag mig trygg i att jag vet hur min kropp fungerar. Jag vet vad jag klarar och jag vet hur kroppen signalerar när det är dags att bryta. För, sedan jag började behandlingen hos naprapaten har jag faktitiskt inte haft ont. Känning upp till 2 på vas-skalan, ja, men det har varit helt enligt plan. För det var ju det med. Man behöver trigga känningar ibland under rehabens gång för att veta hur långt man kommit i sin rehab. Och för att lära sig vilken smärta som är ok och när det inte är det.

Så när jag ibland säger att jag nu är "ett år av skador klokare" så betyder det faktiskt just det. Jag har blivit klokare, jag vet HUR man lyssnar på kroppen och jag har fortfarande förmågan att pusha mig själv när det behövs.

Så kanske ska jag sluta noja nu. Sluta analysera hur jag tränade innan min första ultra (som förövrigt gick väldigt bra) och bara njuta av att ta det lite lugnare (skit svårt!). Lita på att kroppen vet vad den ska göra och sedan göra mitt allra bästa för ett bra lopp den 19:e augusti.

Ja, det är planen. Vi får helt enkelt se hur det går! Dock skulle kontrollfreaket i mig skulle vilja veta säkert. Men det är ju också det som är tjusningen med ultra. Mycket kan hända.

Det gäller bara att våga hoppa, och tro att vingarna bär!