tisdag 15 augusti 2017

Ultrapirr och övertaggad!

Bara några dagar kvar till Ultravasan 90 nu! Som jag har längtat, våndats, nojat och planerat! Men snart är det dags!

Jag känner en slags positiv rastlöshet i kroppen. Nästan lite speedad. Har lite svårt att fokusera på jobbet. I normala fall när jag känner så här hjälper det att springa. Men nu ska jag ju inte springa. Jag ska vila mig i form är det tänkt, en liten tur i morgon bara. Men idag är det vilodag.

För ett tag sedan läste jag Runes bok Löparglädje. Där besrev han hur formtoppning fungerar. Att man tränar mycket, mer än vanligt, en tid innan loppet, för att sedan vila några dagar.  Han beskriver hur rastlös han blir av det. Att han inte kan sova, inte sitta stilla i soffan osv. Det är något liknande jag känner. Inte riktigt lika dramatiskt kanske, men nåt åt det hållet. Jag antar att det är bra. Kroppen laddar på med en massa energi som ska få sitt utlopp på lördag.

Som jag längtar!

De sista dagarnas rörelse blir som följer:
Idag promenad till gymmet och ett pass bodybalance.
Imorgon en lugn löptur, max 10 km
Torsdag vet jag inte riktigt, kanske promenad till stranden, lite yoga och ett morgondopp.
Fredag: Morgonyoga på gymmet och sedan några timmar i bil.
Jag har en plan.
Jag är redo.
På lördag är det dags.

SOM jag längtar!

tisdag 8 augusti 2017

Att lyssna på kroppen

Jag har fastnat! Nej, inte i någon träningshets eller i någon brist på motivation eller något sådant. Nej, jag har fastnat i att analysera min träning.

I viss mån tror jag att det kan vara bra att gå igenom sin träningsdagbok, kolla vad som fungerat och när det inte fungerat som man hoppats, ja, vad gjorde man då? Osv.

Men. Det kan gå till överdrift. Egentligen handlar det väl om helt vanliga lopp-nerver. Ultravasan 90 står för dörren och har man den minsta susning om hur långt 9 mil är så bör man bli en aning nervös.

Jag har i ett helt år haft ett mål: Att ta mig igenom Ultravasan 90 utan att gå sönder.
Jag har styrketränat, jag har stretchat, jag har rehabat, jag har alternativtränat, jag har gått hos både sjukgymnast och naprapat. Det finns nog inget jag inte gjort, för jo, sprungit har jag ju såklart också gjort. Inte så långt som jag hade önskat (där satte skitknät stopp) men i total distans är jag ändå ganska nöjd.

Och nu är jag där. I den där perioden när man inte kan göra så mycket mer. När kroppen ska få suga åt sig av all tränig och bli starkare än någonsin.

När man inte kan (ska) springa så mycket som man egentligen vill, då är det lätt att istället börja analysera sin träning. Jämföra med tidigare år och andra lopp. Och på så vis på något sätt kunna skapa sig en rimlig förväntan och målsättning inför det kommande loppet.

Problemet är att jag har för lite erfarenhet. Jag har inte sprungit så många ultra. Jag vet mycket väl vad jag gjorde för fel förra året. Jag begick ett stort misstag, som jag sedan visserligen förvärrat en aning genom att ta dumma beslut, men i det stora hela var det ett misstag som ställde till allt. Som gjorde att jag mest sysslat med rehab det senaste året. Det var att springa två ultralopp med en veckas mellanrum. Dumt. Mycket dumt. Att jag sedan, på träning (!) pushade mig själv att fortsätta springa även när jag hade riktigt ont, det var bara ren och skär okunskap och lite för hårt pannben. Det ÄR bra att vara envis, men ibland bör man nog lyssna på kroppen ändå. Är det något jag faktiskt har lärt mig så är det just det. Att lyssna på kroppen.

Jag förstod inte tidigare vad som menades med det. Jag tänkte att det betyder väl att man ska sluta springa när man får en känning? Men samtidigt kändes det fel. Man kan väl inte sluta springa vid minsta känning heller? Då blir man ju snart så nojig att man knappt vågar springa alls! Att man inte ska pusha när man har riktigt ont förstod jag ju såklart någonstans, men var går den gränsen? Hur vet man vilken typ av smärta som är ok och när man ska bryta?

Det svaret har min naprapat hjälpt mig med. Smärta och känning är inte av ondo. Det är kroppens sätt att signalera när något inte är som det ska. Och nu när jag vet hur jag ska lyssna, blir det mycket lättare att inte pusha för mycket.

Det som naprapaten sa (och som faktiskt sjukgymnasten också sa, även om han sa det på ett sätt som gjorde att jag inte tog till mig det) var att smärta/känning är ok upp till ca 2 på vas-skalan medan man springer. Sålänge det inte är ondare än 2 kan man fortsätta springa.  Det gäller de flesta typer av känningar. Blir det värre ska man avbryta passet. Ett bra sätt att veta om man pushat för hårt är att känna hur det känns dagen efter. Har man kvarstående besvär från ett träningspass, mer än 2 på vas-skalan, (och nu pratar vi inte träningsvärk) dagen efter har man antagligen tagit i för hårt och tiden för full läkning blir något längre. Har man däremot bara lite känning eller ingen känning alls efteråt, ja, då är det fortfarande full fart mot fullt tillfrisknande!

Så, nu känner jag mig trygg i att jag vet hur min kropp fungerar. Jag vet vad jag klarar och jag vet hur kroppen signalerar när det är dags att bryta. För, sedan jag började behandlingen hos naprapaten har jag faktitiskt inte haft ont. Känning upp till 2 på vas-skalan, ja, men det har varit helt enligt plan. För det var ju det med. Man behöver trigga känningar ibland under rehabens gång för att veta hur långt man kommit i sin rehab. Och för att lära sig vilken smärta som är ok och när det inte är det.

Så när jag ibland säger att jag nu är "ett år av skador klokare" så betyder det faktiskt just det. Jag har blivit klokare, jag vet HUR man lyssnar på kroppen och jag har fortfarande förmågan att pusha mig själv när det behövs.

Så kanske ska jag sluta noja nu. Sluta analysera hur jag tränade innan min första ultra (som förövrigt gick väldigt bra) och bara njuta av att ta det lite lugnare (skit svårt!). Lita på att kroppen vet vad den ska göra och sedan göra mitt allra bästa för ett bra lopp den 19:e augusti.

Ja, det är planen. Vi får helt enkelt se hur det går! Dock skulle kontrollfreaket i mig skulle vilja veta säkert. Men det är ju också det som är tjusningen med ultra. Mycket kan hända.

Det gäller bara att våga hoppa, och tro att vingarna bär!


fredag 30 juni 2017

Tankar om rehab

Jag har haft problem med smärta i knäna det senaste året.  Det har varit ett lärorikt år. Nu senast var det höger knä som bråkade och sjukgymnasten trodde det var löparknä.

Om man googlar löparknä, eller smärta, knä, löpning så får man nästan lika många svar som man får träffar. I början tyckte jag att det var otroligt förvirrande. Så många har haft ont i knäna och blivit hjälpta av helt olika saker.  Hur ska jag veta vad som fungerar för mig?

Den frågan tror jag mig ha funnit ett svar på.  Efter Lidingöultra tog jag kontakt med en naprapat. Det var det bästa jag gjort sedan jag blev skadad. Vid första besöket fick jag stötvågsbehandling och lite knäckande av ryggkota. Jag var blå och öm i området där han kört stötvågen i säkert en vecka.  Jag fick även rådet att ägna mig åt aktiv vila.  Han sa att all behandling syftar till att öka blodcirkulationen.  Oavsett vilken metod man använder. Så vila, som i att inte röra på sig gör att läkningen tar längre tid.

Så, jag "gåggade" och joggade varje dag.  Smärta upp till 2 på vas-skalan var ok. Jag kunde snabbt öka distansen.

Parallellt med löpningen har jag styrketränat och rörlighetstränat regelbundet.  Många förespråkar foamroller, massage och stretch för just löparknä. Vilket jag ställde mig ftågande till.  Om stretch övningar som tex "duvan" ska hjälpa, varför fick då jag ens problem? Jag är väldigt rörlig i den stretchen.

Så kom jag plötsligt på hur det kanske ligger till.  Det spelar nog inte så stor roll vad man gör för rehab bara den ökar blodcirkulationen.  Det viktigaste är nog att man tror på det man valt att göra, för då är chansen större att man faktiskt gör sin rehab regelbundet.  Och då läker skadan. 

För att inte få tillbaka skadan igen när man ökar upp distansen är det såklart viktigt att stärka sina svaga områden. Och det kan ju skilja sig ganska mycket från person till person.  

Så mina råd till dig med en överansträngningsskada är: 

1. Aktiv vila. Gör det du kan. Går det inte att springa; gå/cykla/roddmaskin/crosstrainer gör det som inte triggar smärtan till mer än 2 av 10. Helst varje dag! 10 min är bättre än inget. 

2. Besök en naprapat som kan se över om det finns obalanser. Och för ev hjälp med behandling som skyndar på läkningen. Jag har fått stötvågor och dry needling. Båda dessa behandlingar ökar kroppens egen aktivitet för att läka skadañ.

3. Styrketräning. Stärk upp där du är svag. Löpare behöver ofta jobba med säte, bål, core och ben. 

4. Om det är knäna som strular, se till att träna upp stabiliteten. 

Dessa råd skulle ha hjälpt mig. Det var när jah kom på detta som jag äntligen snabbt blev bättre!  Men som med allt annat.  Ta detta för vad det är.  Det är mina tankar om rehab. Efter ett år av  snärta i knäna.  


torsdag 15 juni 2017

Jobbig förkylning och besök hos naprapaten

Jag blev förkyld förra veckan. En förkylning kommer ju aldrig lägligt, men lite extra frustrerande är det när den slår till just när jag börjat kunna springa vettiga distanser igen efter besväret med mitt knä.

Nu börjar jag dock bli bättre men ömhet över bihålorna är fortfarande ett gissel. Igår planerade jag att springa från stan till jobbet, men bihålorna var ömma och jag var lite kraxig i halsen, så jag promenerade istället.

I dag tänkte jag återigen att jag ville springa från stan. Inga hostattacker under natten och jag kände just inte av bihålorna så mycket heller. Så jag hoppade av tåget i stan och joggade sakta mot jobbet. Tanken var bara lugn lågpuls-jogg.

Det gick rätt knackigt i bröjan. Ganska snart kände jag att något satt i vägen i luftrören. Hostade och frustade. Efter någon km och några gåpauser fick jag upp det som satt i vägen och det gick lättare att springa. En sån episod till och sedan var luftrören helt rena.

Många kanske tänker att det är dumt att springa när man hostar så. Jag tror faktiskt inte det. I mitt fall, jag har astma och i samband med förkylning "slemmar det igen" lite. Att röra på sig och få upp värmen i kroppen stimulerar hostan, som faktiskt finns för att kroppen försöker göra sig av med slemmet. Så, under dagens jogg gjorde jag alltså rent luftrören och efter andra episoden med hosta har jag inte hostat någonting alls och det är betydligt lättare att andas.

Bihålorna då? Ja, där går det lite upp och ner. Det blir ju inte direkt bättre av att springa. Men inte sämre heller, tror jag. Dessutom är jag inte rikitgt säker på vad just bihålevärken står för. Om det är en rest efter förkylningen eller om det är pollenallergi. Jag brukar ha ont i bihålorna så här års även om jag inte är förkyld. Så, jag medicinerar med kortison-nässpray och antihistamin för säkerthetsskull.

Under dagens pass fick jag ihop drygt 8 km. Snittpuls 136 vilket är lågt för mig. Nu sprang jag ju också jätte sakta men ändå, hade jag haft en pågående infektion i kroppen hade pulsen rasat iväg i alla fall. Så, på det hela taget är jag glad att vara på gång igen. Bortsett från hostan i början kändes det som att jag skulle kunnat lunka på hur länge som helst. Och just det, ingen känning alls i knät/benet.

Knät ja...


Jag var hos naprapaten igen i tisdags, Ett något smärtsamt men väldigt upplyftande besök. Vi pratade en del om träningsupplägg och kost. Mina favoritområden! Det visade sig att han tycker att jag resonerar helt rätt just nu. Att spirnga lite lätt varje dag, men regelbundet öka på distansen är en bra taktik för att främja en snabb läkning. Kroppens muskler och senor stärks på "rätt" ställen samtidigt som den ökade blodcirkulationen bidrar till snabbare läkning. Jag sa ju det! Det är INTE dumt att spirnga lite varje dag. Nu har jag i alla fall någon slags expert som håller med mig i det. :-)


Det jag däremot inte tänkt på som han tyckte var att jag ska springa tills jag känner av obehaget i benet då och då. För att se var jag ligger. Teorin är då att jag sakta men säkert kan pressa distansen till att bli längre och längre utan att jag känner något obehag. Det gör mig bättre förberedd för lopp till exempel. Jag vet var min nuvarande gräns är och är loppet inte viktigt är det kanske inte värt att ställa upp alls. Klok tanke. Hade jag resonerat så inför Lidingöultra hade jag antagligen inte ställt upp och jag hade varit längre fram i min träning nu. Men, hur det än är. Man lär så länge man lever och som naprapaten uttryckte det: "Du är ju ett helt år av skador klokare nu".

Så, blir jag bara kvitt besvären med bihålorna och hostan snart ska det långspringas. Måste ju se var jag ligger nu! En mil vet jag att jag klarar, så, ska blir roligt att testa hur långt jag kommer.


onsdag 24 maj 2017

När folk helt enkelt inte fattar

Ibland undrar jag vad det är för fel på folk? (Ett lite argt inlägg).

Jag har vänner som tränar och vänner som inte tränar så mycket. Men oavsett tänker jag att man kanske inte har rätt att vräka ur sig vad som helst?

Jag har en bekant. Familjen är vänner till familjen. Mamman i familjen har jag kommit att få allt mer svårt för. Vi har umgåtts rätt mycket under barnens uppväxt och jag tror att jag många gånger vant mig vid att ständigt bli ifrågasatt. Men, låt oss ta det från början.

För några år sedan var jag överviktig. Jag sprang ibland och tränade endel styrka i perioder, men jag var likväl överviktig. Den sporadiska löpningen hjälpte mig inte att gå ner i vikt. Så, jag beslöt mig för att det var maten som måste ändras. jag är en gottegris av rang. jag kunde inte hantera godis och snabba kolhydrater. Åt jag sådant blev det alltid för mycket.

Så, jag beslöt mig för att testa LCHF. Jag hade kört GI-metoden medan jag pluggade och behövde gå ner i vikt efter graviditet nummer 3. Med gott resultat. Jag lyckades med hjälp av GI och löpning/träning att gå ner till normal vikt. Då gick jag ner närmare 20 kg.

Efter plugget började jag jobba som sjuksköterska. Det blev mycket nattjobb. Sakta men säkert kom kilona tillbaka. Inte lika många som efter graviditeten, men de smög sig på, ett efter ett. Nattjobbet gjorde mig trött och sötsugen. Orkade inte träna som jag borde och åt alldeles för mycket skit.

Efter en tid hade både jag och min kropp fått nog. Jag mådde riktigt dåligt. Min mage har alltid varit krånglig, jag hade eksem över stora delar av kroppen, efter ett par nätter drabbades jag nästan alltid av ett par dagars migränanfall.

Jag var trebarnsmamma med ett nattjobb på 60% och dessutom pluggade jag en specialisering till barnsjuksköterska på helfart. Kanske inte så konstigt att jag mådde dåligt.

Det som dock var det som tog knäcken på mig var nätterna. De sabbade min nattsömn så jag kunde inte sova ordentligt när jag var ledig heller. Så, jag sökte mig bort från sjukhuset och började först en deltid som BVC-sjuksköterska och sedan som skolsköterska. Jag var fortsatt överviktig men började må bättre.

Där någonstans återfick jag orken och viljan att ta tag i kosten. Jag hade börjat inse att min mage reagerade kraftigt på tex havre. Men även mjölmat sabbade magen. Så, LCHF kändes som en bra väg att gå.

Jag mådde snabbt bättre. Kilona började trilla av ett efter ett. Jag orkade allt oftare springa igen. Jag hade visserligen sprungit mer eller mindre regelbundet hela tiden sedan jag fick min dotter 2004, men nu började jag få mer struktur på det. Och magen. Låt mig säga några ord om den. Den mådde plötsligt mycket bättre! Jag trodde innan detta att det var normalt att ständigt ha en uppblåst mage och diverse andra mindre glamorösa besvär. Löparmage var dessutom mer regel än undantag. Innan jag la om kosten vill säga. När jag uteslöt mjöl och havre märkte jag att mina besvär med magen försvann helt. Och efter en tid upptäckte jag att jag ju faktiskt inte har några eksem längre! Det hade jag haft hela livet, sedan jag var barn. I perioder mycket jobbiga eksem och det var ett evigt smörjande. Nu kunde jag duscha utan att smörja in kroppen efteråt och ändå inte ens en tillstymmelse till klåda.

Sedan dess har jag börjat springa allt längre och oftare också. Jag är piggare, har mer ork och energi och löpningen hjälper mig att behålla fokus. Jag har blivit mer strukturerad och mår kort sagt betydligt bättre. Sömnbesvär, magont, trötthet, migrän och eksem är ett minne blott!

Därför äter jag fortfarande lite lågkolhydratinspirerat, jag undviker spannmål för det mesta men framförallt gluten. Eftersom jag tror att det var gluten som var skurken i dramat när det gäller mina besvär med magen och eksem.

Kanske har jag en odiagnosticerad glutenintolerans? Eller kanske bara en överkänslighet? Vem vet? Men för mig spelar det ingen roll. Jag mår bra av att äta och leva som jag gör och jag tycker att jag har rätt till det utan att bli ifrågasatt.

Så till min vän, eller bekant. Varenda gång vi träffas tar hon upp min "konstiga kosthållning". Detta trots att jag i stor utsträckning gör allt för att inte krångla till det för någon. Jag begär inte specialkost om vi blir bortbjudna. Jag äter det jag kan äta och hoppar över det som innehåller mjöl. Konstigare än så är det inte. Ändå kan hon säga saker som att "Jaha! Du tål alltså inte gluten? Det har jag läst om. Det är många som tror att de inte tål gluten men egentligen är det något annat, du är ju inte glutenintolerant!". Samtidigt som hon ifrågasätter min träning. Hon antyder och säger rent ut att jag tränar för mycket och därför inte hinner med min familj.

Många, många gånger har jag låtit det passera och inte brytt mig. Men jag blir faktiskt ledsen. Vad är det för fel på folk som tror att de måste tala om för andra hur det ligger till? Tyvärr är hon inte den enda som kommenterar och tror sig veta bättre. Både vad gäller träning och kost.

Personen i fråga är själv en tränande person. Hon springer regelbundet och cyklar varje dag till och från jobbet. Hela familjen håller igång på olika sätt. Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag tränar så mycket mer än henne.

Nu senast bet jag ifrån. Sa, så trevligt jag kunde, att jag nog vet bäst själv vad jag mår bra av och att min familj absolut inte far illa av att jag tränar. Upplyste henne också om att kroppen är gjord för rörelse och att alla borde ägna sig åt någon form av rörelse varje dag. Hon sa först emot, men kom väl på att jag hade rätt.

Jag vill inte vara annorlunda. Jag önskar att jag kunde strunta i vad jag åt och allt skulle fungera ändå. Det kan jag inte. Jag tycker inte att mackor, pasta, pizza osv är så gott att det är värt att få ont i magen, känna sig uppblåst och kanske på sikt få tillbaka eksemen. Så jag avstår. Tänk att det kan vara så svårt att förstå!

Jag vet inte. Men på senare tid har jag börjat se hur folk beter sig. Att många verkar tro sig ha rätten att tala om för mig hur jag ska leva. Det har de inte.

Var och en har ansvar för sitt eget liv. En del borde helt enkelt i större utsträckning sköta sig själva.


lördag 13 maj 2017

Periodisering

Jag läser ju som ni kanske vet just nu boken "Löparglädje". Har sagt det förr, men säger det igen; En mycket inspirerande bok! Har du inte läst den, så gör det!



Senaste kapitlet jag lyssnat på handlade om  träningsupplägg. Här har jag letat råd på nätet och rådfrågat hit och dit, så tar Rune upp just detta på ett mycket enkelt och, i mina öron, klokt sätt!

Upplägget som han föreslår är följande:

En viloperiod på ca 3 veckor efter sista tävlingen för året (det blir nog Lidingöloppet i mitt fall). Endast lätt jogg om man absolut vill och helst annan träning än just löpning (om jag bestämmer mig för att testa springa varje dag konceptet blir det strikt max 3 lugna km per dag under denna period).

Därefter en lång period med grundträning. Vilket innebär mycket distans i lugnt tempo. Ingen fart. Framåt våren, typ början av mars, kan man smyga in lite fart. tex fartlek eller intervaller. Smyga in, betoningen är fortfarande på lugna pass.

Därefter börjar formtoppningen. Ungefär från mitten av april. Då lägger man in både tröskelpass och intervaller eller fartlek och snabba backpass. Och sedan, från maj/juni är det ju tävlingssäsong.

Jag har inte riktigt tänkt så innan. Jag har tränat ungefär likadant året runt. Alltid luststyrt och då har det blivit som det blivit. Lite för mycket och för fort antagligen. Jag gör ju gärna så när det gäller det mesta. Går hela tiden "all in". Allt eller inget. Jag behöver nog ha någon form av plan för att inte dras med i ett lyckorrus av endorfiner, med skada som följd.

Jag testade ju i vintras ett "vanligt" träningsprogram. Med korta och långa intervaller och ett distanspass varje vecka. Jag ledsnade ganska fort på det. Det var nog lite för uppstyrt. Just den typen av träningsprogram ställer sig även Rune sig lite kritisk/tveksam till. Samtidigt som han understryker att ett och samma upplägg inte passar alla. Det absolut viktigaste är att bevara löparglädjen. Runes förslag till ett långsiktigt träningsupplägg känns "lagom" fritt. Lite uppstyrt men fritt fram för tolkning.

Kanske kan det passa mig bättre? Jag har i alla fall lagt in tider för i höst och nästa år för vila, grundträning, upptrappning och formtoppning. Känner jag mig själv rätt hinner jag säkert ångra mig flera gånger om. Men just nu känns detta som en bra plan.

En mera kortsiktig plan, för hur jag ska bli fri från besvären med knät och komma i form till Ultravasan 90, lyder som följer:

De närmsta 4 veckorna tänker jag vila från löpning. Jag tänker köra minst ett alternativt långpass ( tex 1 timme skiergo, 1 timme crosstrainer och en timme cykling i följd efter varandra) på gymmet. Kanske kör jag även ett kombinerat cykel/simningspass. Det tempererade badet här hemma öppnar snart för säsongen och då kunde jag ju simma en timme eller så och sedan ta en längre tur på racern. Varje vecka kommer jag ju fortsätta som nu också med lite spinning, styrketräning och yoga.


Med det upplägget tror jag att jag snabbt kan trappa upp löpningen igen fram till ultravasan, utan att ha tappat för mycket i uthållighet och kondition.

Total löpvila blir det dock inte tyvärr. jag kommer att varje vecka från och med måndag den 29 maj hålla i en löparklass på gymmet (NordicWellness bankeryd). Då leder jag ju upp/nedjoggen men i övrigt tänker jag mest se till att alla som deltar i passet kör så det ryker!

Japp. Det här känns som en bra plan. Nu återstår bara att följa den!

torsdag 11 maj 2017

Att tänka "utanför boxen"

Jag började nyligen lyssna på boken "löparglädje" av Rune Larsson. Ja, jag lyssnar på böcker. Då hinner jag faktiskt "läsa". Får jag tid till att läsa en bok i pappersform tar det oftast inte många sekunder innan jag somnat. Därför funkar ljudböcker bättre för mig. Då kan jag lyssna på böcker samtidigt som jag är ute och går med hundarna eller medan jag springer.



Jag har tidigare försökt mig på att läsa denna bok. Det var bara det att jag tog med den till en resa till London förra året och då lyckades jag glömma den på hotellet när vi reste hem. Så, nu börjar jag om från början.

Rune skriver mycket om att "hitta sin väg" när det gäller löpning. Man får så mycket råd till höger och vänster och tillslut är det lätt att stå där vilsen och rådlös. Ett av mina "löften" till mig själv inför detta år var att lyssna till vad JAG känner är bra för mig. Att inte gå på alla råd och tips (som säkert är givna i all välmening). Att inte bara följa allmänna råd om vad som fungerar vid till exempel en skada eller hur man tränar bäst. Utan känna efter och reflektera över vad som har fungerat för mig tidigare och vad som inte har fungerat. Och samtidigt följa glädjen. Ibland måste man få göra något som kanske inte är helt rätt enligt "boken" bara för att det är så kul och får en att må bra!

Just det tar Rune också upp. Att visst kan det vara bra med intervallträning eller bara lugn distanslöpning om man bara tänker ur ett strikt resultatfokuserat perspektiv. Men det som till syvende och sist faktikst är den bästa träningen är den som känns rolig och som ger, just det, löparglädje!

På ett ställe i boken skriver han att han alltid springer tillräckligt kort och tillräckligt långsamt för att vilja springa även nästa dag. Det låter som ett mycket klokt råd!


När jag hade besvär med mitt vänstra knä (det som strular nu är mitt högra knä) kände jag precis som nu enorm frustration över att inte kunnna springa som jag ville och stark oro inför att aldrig mer kunna springa smärtfritt. Men det gick. Jag bokade visserligen tid till en sjukgymnast som sa till mig att jag var för svag i sätesmusklerna och de inre bukmusklerna. Att jag hade en kass hållning, ett sittande löpsteg och för smalt löpsteg. Jag fick alltså lite att tänka på.

Det jag i ärlighetens namn faktiskt har jobbat med efter det är styrkan framför allt. Jag har tillslut insett att jag måste träna styrka för att hålla. Sjukgymnasten tyckte också att jag skulle jobba med löpsteget och stretcha höftböjaren. Det har jag inte gjort mer än högst sporadiskt. Efter en månads uppehåll från löpningen efter Ultravasan 90 började jag springa kort och långsamt. Jag sprang varje dag. Som kortast 3 km. I början kände jag av knät lite grann när jag sprang, men det höll inte i sig efteråt. Så jag fortsatte. Jag sprang varje dag i drygt 100 dagar. Ibland kort och lugnt. Ibland längre, ibland lite fortare och när andan föll på sprang jag intervaller. Helt beroende på hur det kändes för dagen. Vad jag "kände för" och vad det kändes som att kroppen ville.

Det fungerade. Efter en tid kände jag inte längre av knät. Jag fortsatte träna styrka och la även till lite cykling och yoga. Fortsatt inga besvär med smärta.

Sedan började jag återigen lyssna på vad andra sa. Att det är dumt och riskabelt att springa varje dag. Att kroppen behöver återhämtning. Så jag började ta vilodagar då jag inte sprang. Jag ville ändå fortsätta att höja upp veckodistansen för att komma upp i de nivåer jag var i tidigare, Så jag förlängde passen då jag sprang. Ibland sprang jag långt fast det kändes motigt, ofta för att komma upp i rätt distans.

Sedan fick jag under ett långt långpass ont i höger knä. Och det är det jag brottats med sedan dess.
Jag gick till sjukgymnasten igen. Han sa inte mycket mer än att han trodde att det var löparknä. Fick inga vidare instruktioner än att jobba med styrkan i sätesmusklerna och magen. Det enda jag liksom faktiskt jobbat med hela tiden sedan förra skadan. Så, jag ger faktiskt inte mycket för de rekommendationerna. Jag tror inte att det är det som är problemet. Att han säger att jag springer för mycket köper jag inte heller. Jag höll ju samma nivå länge utan att bli skadad.

Det jag faktiskt tror är boven  är att jag frångick mitt sätt att springa. Jag slutade springa varje dag och känna in kroppen.

Så, kanske är det så jag ska göra för att bli bra denna gången med? Jogga/springa varje dag- Precis så mycket som kroppen vill? Kanske. Jag tänker nog prova det konceptet igen. Samtidigt som jag bokat en tid till en naprapat. Det är något som gnagt i mig sedan ultravasan. En massör som försökte hjälpa mig under loppet sa att mitt högra ben var kortare än det andra, och att det var funktionellt betingat (vad nu det betyder) och att jag borde uppsöka en duktig massör eller naprapat efter loppet för att komma tillrätta med det. Det har jag ju inte gjort tidigare. Med ännu en knäskada tycker jag nu att det är dags att testa det rådet.

Ett är i alla fall säkert, jag tänker komma tillbaka. Starkare och mer motiverad än någonsin!

torsdag 4 maj 2017

Mycket på gång!

Upptrappningen av löpningen sedan jag började känna av löparknät går strålande! Jag fick backa distansen till ca 3 km och har bara sprungit varannan dag och ökat långsamt. Nu har jag kommit upp till 10 km utan känning. Har även testat almenäsintervaller på löpband och det funkade fint.

Så, inför Lidingöultra (26 km) på söndag känner jag mig försiktigt hoppfull.

Och loppet ja, det höll på gå alldeles åt skogen! Jag lyckades glömma min resväska på tåget och den innehöll mina skor som jag tänkt springa i på loppet och min klocka. Nu befinner den sig på hittegods i Göteborg. Det såg först mörkt ut att kunna få tillbaka väskan i tid, men nu verkar det ha ordnat sig. En vänlig själ från Lonesome Runners hämtar väskan åt mig och tar med den till starten. Lonesome runners är verkligen världens bästa löparklubb!

Men nu till det roliga som händer. I går var jag på en löpinstruktörsutbildning med Nordic wellness. Det kommer med all sannolikhet bli så att jag blir löpinstruktör på NW framöver. Det innebär alltså att jag kommer att hålla i löppass på gymmet eller ute. Är vi på gymmet kommer det handla om löpstyrka, ute kan det vara allt från intervaller, tröskelpass, backe eller fartlek men alltid inslag av löpskolning. Lite beroende på vilka som dyker upp på passet. Helst vill ju jag ha det utomhus och jag kommer vara fri att lägga upp det lite som jag vill.

Det känns både jättekul och utmanande. Jag ser mig inte som någon expert på löpning, men med den erfarenhet jag har tror jag att jag har en del att komma med. Och inspirera hoppas jag kunna göra. Och för det krävs ju ingen exepert!

Jag vet inte riktigt när löpklasserna kommer starta, men när det är dags, bor du i närheten av Bankeryd så är det bara att dyka upp (Har man inget gymkort på NW kan man alltid ta en gratis provapå vecka).

Känner mig glad och taggad! Det enda smolket i bägaren just nu är de höga halterna av björkpollen. Känner mig ordentligt sänkt. Trött, kliande ögon och astman krånglar. Hoppas inte detta påverkar mig allt för mycket på loppet på söndag.

Ska testa en kortare springtur idag och se hur det känns.

lördag 22 april 2017

Varför gör jag det här egentligen?

Jag har ju haft en period med en del skador den senaste tiden. Överbelastningsskada i vänster knä i somras och nu känningar av löparknä i höger knä. Detta har ju såklart gjort att jag analyserat (antagligen alldeles för mycket) mina träning och varför jag egentligen envisas med att springa så långt. Jag var ju aldrig skadad innan jag började snegla på ultra...


Jag älskar att springa lopp. Att stå på startlinjen, springa och nå målet. Känna adrenalinet rusa i ådrorna. Det är därför jag springer.  Men om jag går sönder av att springa ultra långt, så pass att jag får stå över de kortare (och ack så roliga) loppen. Är det värt det då? Är det inte kanske bättre att fokusera på att springa kortare lopp, känna sötman i att tävla oftare och ändå kunna springa på ungefär som vanligt resten av tiden?

Men, samtidigt har jag ju faktiskt blivit lite äldre. Jag börjar inse att jag inte är 22 längre (som sjukgymnasten lite fint försökte säga). Att muskelmassan går tillbaka och att man behöver styrketräna en hel del bara för att behålla den styrkan man redan har trodde jag nog låg långt i framtiden, men plötsligt inser jag att när de pratar om 30-40 åringar, vänta här nu, det är ju JAG?! Hur gick det till?

Det är ju NU! Det är ju NU jag måste styrketräna för att behålla styrkan och ännu mer för att bygga styrka! Samtidigt som återhämtningen kanske är något längre än den var när jag var 25.

Svaret på de här funderingarna är nog att jag inte är riktigt redo att ge upp ultra. Jag vill verkligen springa långt. Jag vill även springa kortare lopp, men med rätt träning borde kroppen kunna klara det.

Så, jag har styrt upp träningen lite de senaste tiden. Dragit ner ganska ordentligt på löpningen och ökar nu på i ett ganska långsamt tempo. Jag har även dragit ner på antalet pass på gymmet. Eller, jag kör mer ändamålsenliga pass på gymmet. Jag fick 4 övningar av en av instrukörerna på gymmet som kan det här med löpning som jag ska köra max 2-3 gånger i veckan. Utöver det kör jag ett pass core och lite yoga/bodybalance. Det borde räcka som styrketräning och rörelseträning.

Löpning sker bara varannan dag (och ja, jag har abstinens de dagar jag inte springer, men det har verkligen gjort underverk med formen, jag springer fortare nu när jag springer mer sällan och lite kortare). Utöver det cyklar jag eller simmar lite sporadiskt.

Jag tror nog att det här upplägget kan fungera. Det stora målet i år är att genomföra Ultravasan 90 på ett hyfsat smärtfritt sätt. Om det går vägen får jag sedan se hur jag gör. Kanske nöjer jag mig sedan med att springa fjällmaror och halvmaror.

Eller så får jag blodad tand och kör ännu mera ultra.

Den som lever får se.


tisdag 11 april 2017

Bakslag

Var ganska optimistisk i förra inlägget. Inte fullt så optimistisk nu kan jag säga. Det här med löparknä är ju jätte klurigt!

På nätet finns det folk som blivit bra av stretch, en annan avfärdar stretch helt och säger att styrketräning av säte och bål (känns det igen månne?) är receptet medan andra tror fullt och fast på foamrollern.

Själv vet jag inte vad jag ska tro. Jag har kunnat springa upp till 7 km utan känning i knät. Hade en plan att springa korta turer varannan dag och inte trigga obehaget i benet. Tyvärr höll ju inte det. Jag sprang skolloppet med eleverna förra torsdagen (en rundbana på 1,3 km lätt kuperad) och då visade sig obehagaet i benet runt 6 km. Jag sprang klart varvet och landade på 7 km. Stretchade lite och bestämde mig för att gå ett varv till. Inte bra. Då fick jag ont. Resten av dagen/kvällen var jag stel i knät och ont på yttersidan av knät och låret. Skit.

Bara att glömma Trail och mustasch.

Jag har styrketränat en hel del. Jag ägnar mig rätt mycket åt yoga, som ju är både stretch, balans, styrka och rörlighet. Så jag har svårt att tro att det är stretch som är lösningen på problemet, i alla fall stretch av utsida lår.

Det jag efter mycket ältande och funderande kommit fram till är att jag nog

1; Behövde en period med mindre löpning (det har gått så bra att springa att jag inte tagit några lugnare veckor med mindre distans, än fast jag innerst inne tänkt att det kanske vore en bra ide).

2; Behöver stretcha höftböjaren. Den enda del av bäcken/höfter där jag faktiskt är stel är höftböjaren. Något som min sjukgymnast redan i höstas tyckte jag skulle jobba med.

3; Behöver fortsätta jobba med styrka i bål och säte. Trist som sjutton, men specifik träning för bål har jag visserligen ägnat mig åt, och även sätet i form av en väldans massa squats, men jag behöver nog rikta in styrketräningen till rätt del av sätet och rätt del av bålen.

Så, jag har en plan. Jag vet inte om jag tror på den. För jag känner mig rätt frustrerad. Men, en plan är ju i alla fall en början. Planen ser ut som följer:

En veckas vila från löpning efter senaste springturen (i torsdags). Sedan börja med en kortare tur varannan dag. Första turen max 3-4 km. I min fivefingers. Jag tror att jag har ett bättre löpsteg i min FF och det borde därför vara mer skonsamt för knä och höft.

Sedan långsamt öka på distansen med löpning varannan dag, men inte öka varje tur, utan ungefär varannan gång gå tillbaka ett steg och springa en kortare tur än jag gjorde passet innan.

Hålla flåset uppe med spinning och cykling. Samt daglig träning av inre bukmuskulatur och säte (typ musslan och övningar med sidolyft och gummiband).Och stretch. Stretch av höftböjaren. Jag hittade en trixig övning som jag faktiskt tror är bra! Kolla in den här, The queen of stretches



Så, nu sitter jag här med skräckblandad förtjusning och längtar efter torsdagens springtur.
Hur det blir med Lidingöultra vågar jag knappt tänka på. Jag hade verkligen sett fram emot det! verkligen! Nu verkar det inte troligt att jag kommer kunna springa det. Men kanske, kanske den kortare distansen? 26 km? Även om jag inser att det kanske är dumt. Jag har ju inte förmågan att bryta om jag börjar känna obehag.... Pannben kan vara bra, men ibland vore det bra med en lika stor dos sunt förnuft.


fredag 31 mars 2017

Förebyggande och hälsofrämjande

Det uttrycket hör jag nästan till leda på jobbet. För ja, det är så vi ska jobba inom elevhälsan (jag är skolsköterska). Efter ett tag blir de här orden bara ord man svänger sig med, utan att kanske tänka på vad man menar. Förebyggande. Att förebygga ohälsa och att skapa en miljö som främjar hälsa. Viktigt att det inte glöms bort.

Kanske borde jag tänka lite mera så när det gäller min egen hälsa också? Och kanske var det precis det jag gjorde när jag bokade en tid till sjukgymnasten, trots att jag egentligen inte hade så jättestora besvär med knät. Vi sjuksköterskor är annars kända för att ta hand om andra men själva kan vi fixa allt. Vet inte varför det blir så? Jag fick faktiskt nästan dåligt samvete när jag bokade den här tiden hos sjukgymnasten. Tänk om jag tog en tid som någon som hade mycket större besvär, som inte själv har orsakat problemen genom att göra något så dumt som att försöka sig på att springa ultraintervaller, som behövde tiden bättre?

Men jag kände mig verkligen villrådig. Jag tyckte faktiskt att jag tränat klokt. Jag visste inte varför jag fick ont i knät och om jag inte vet varför jag fick ont, hur ska jag då kunna förebygga att det händer igen?

Så, trots att det kändes fånigt att gå till en sjukgymnast för att man sprungit ultraintervaller och hör och häpna, fått ont i knät! Så gick jag till min bokade tid.

Det kan ha varit något av det bästa jag gjort sedan jag började springa. Smärtan i sig bedömde sjukgymnasten på samma sätt som mig, känningar av löparknä. Men det är ju inte så intressant egentligen. Det intressanta är vad som orsakat det och vad jag kan göra för att det inte ska hända igen. Sjukgymnasten började besöket med att prata en ganska lång stund. Frågade hur jag lagt upp träningen sedan min knäskada i höstas. När vi gick igenom det så systematiskt blev det tydligt för mig att jag faktiskt inte tränat så smart som jag trott. Visst, massa styrketräning är jätte bra och något jag absolut ska fortsätta med. Att ligga på en jämn nivå i veckodistans är också rätt bra, men viktigare är det att hålla koll på hur långa de långa långpassen är.

Jag har alltid tränat utifrån en veckomängd av distans. Jag trodde att det är så man ökar träningen. Att själva längden på passen inte är lika viktigt. Det verkar vara precis tvärtom för mig, När jag satt där och pratade med sjukgymnasten blev det tydligt för mig att det är längden på långpassen jag ska öka på långsamt. Så självklart egentligen! Jag har ju testat att springa varje dag, och det gick hur bra som helst. Det är nu när jag istället förlängt långpassen och sprungit mer sällan som jag fått problem! Helt enkelt därför att springa 32 km i december och sedan 42 km i februari (och bara långpass på runt 16-18 km däremellan) är en för snabb ökning, eftersom jag inte underhöll långpassformen under januari. Långpassformen är en färskvara.

För i grund och botten verkar jag ha goda förutsättningar för att klara mycket löpning. Visst, jag behöver fortsätta jobba med de inre magmusklerna, De är fortfarande inte tillräckligt starka (och när jag väl jobbat upp styrkan måste jag ju fortsätta stärka dem för att inte tappa i styrka).

En lagom ökning av distans på långpassen tyckte sjukgymnasten kunde vara max 10 % per vecka. Nu tror ju inte jag att jag kan öka med 10 % varje vecka tills jag är uppe i 6-7 mil (som är bra att komma upp till innan ultravasan) för det blir nog för slititgt ändå. Men att försöka hålla i och ta pass på över två mil regelbundet och dunka till med några längre långpass då och då (kanske varannan vecka och då systematiskt öka distansen) kanske kan vara en vettig plan.

Sedan besöket hos sjukgymnasten har jag sprungit två kortare turer med lite högre fart än vanligt. Hade inga som helst känningar i något knä, så kanske har jag denna gång lyckats förekomma problem på riktigt.

Jag är i alla fall hoppfull!

söndag 26 mars 2017

Skadebenägen? Jag?

I går sprang jag ultraintervaller. Alltså, det var tänkt att jag skulle springa 10 km var tredje timme i 24 timmar. Totalt 80 km. Det var inte första gången jag gjorde det. Jag har gjort det flera gånger förut. Det brukar såklart vara jobbigt och man får ont och blir stel lite här och var. Men, jag brukar klara av det.



Förra sommaren fick jag problem med ett knä som trogna läsare kanske minns. Närmare bestämt vänster knä. Den skadan anser jag var självförvållad  genom ogenomtänkt löpning. Men varför skulle jag tro att jag kunde skada mig? Jag hade ju sprungit mycket och länge, alltid på ren lust och känsla och jag hade aldrig vart skadad. Inte på riktigt! Men med två ultra lopp inom loppet av en vecka (det första mitt livs första) bestämde sig mitt vänstra knä för att helt enkelt kasta in handduken.

Detta ledde till en del alternativ träning och rehab, men först efter att jag fått ordentligt jätte ont i och med Ultravasan 90, som låg 2 månader efter mitt livs andra ultra (den där knät bestämde sig för att kasta in handduken).

Sedan november nånting (tror jag) har jag inte besvärats alls av mitt vänstra knä. Jag har trappat upp veckodistansen till den nivå jag var på innan skadan och samtidigt lagt till en hel del styrketräning och rörelseträning. På senare tid har jag även lagt till alternativ träning i form av spinning, längdskidåkning och simning men ganska sporadiskt.

Visst har jag känt att det blivit mycket träning, men jag har inte haft ont (på ett dåligt sätt) förrän i slutet av februari. Då sprang jag och Tomas ett långt långpass från Bankeryd till Gränna (den sträckan är ca 44 km men vi kom inte riktigt så långt). När vi hade kommit drygt 30 km fick jag först kramp i magen. Därefter började mitt högra ben (inte det vänstra som var det som krånglade i somras) känns konstigt och jag fick ont. Från foten genom smalbenet och upp i knät. Smärtan landade någonstans vid yttersidan av höger knä. Det blev bättre direkt när jag började gå, men kom tillbaka direkt när jag försökte springa. Vi lyckades ta oss till Gyllene Uttern och det blev ett långpass på 42 km. En mara, Inte så illa.

Dagen efter den turen kände jag inte av smärtan i knät alls. Två dagar efter kunde jag springa en mil i njutfart utan att besväras av knät. Så, jag avbokade tiden till sjukgymnasten som jag bokat tidigare under dagen. Kände att det nog bara var en engångs grej och säkert berodde på skorna (jag sprang i ett par skor jag tidigare haft besvär med och aldrig hade jag sprungit så långt i dem).

Men så i går. I början av den tredje intervallen (efter 23 sprungna km totalt) började benet kännas konstigt igen. Det betedde sig på samma sätt som för en dryg månad sedan. Denna gång kunde det inte bro på skorna. Jag sprang i ett par väl insprungna skor som jag aldrig haft bekymmer med.

Jag höll ut och sprang klar intervallen. När det var plant underlag gick det bättre. Jag "vilade" en intervall och körde crosstrainer istället. Crosstrainer gick bra och jag bestämde mig för att testa ännu en intervall. Det fungerade dåligt. Det gjorde ont i knät direkt. Men jag är envis och varvade gång/lufsande i en timme. Jag fick i hop 8 km.

Efter det blev det alternativträning i alla de kommande intervallerna, spinning och crosstrainer. Utom sista intervallen, då det gjorde ont även att crosstraina. Så, jag la av där och då.

Väldigt besviken. Jag vet ju att jag kan klara att springa 8 mil under ett dygn. Jag ville så gärna. Jag hade förberett mig bättre än någonsin. Inte sprungit en massa veckan innan, kört yoga och lite styrketräning, allt för att jag skulle vara i fin form inför utmaningen. Men ändå skiter det sig.

Jag känner mig kass. Jag vet att jag inte borde känna så. Jag har både konditionen och pannbenet som krävs för att springa ultra. Men mina knän verkar inte vara av samma virke...

Idag känns det bättre i knät. Men i natt gjorde det ont varje gång jag rörde mig i sängen och under förmiddagen kunde jag inte gå ordentligt. Men under dagen har det släppt allt mer och jag fixade en promenad med hundarna utan besvär.

Ny tid är bokad till sjukgymnasten, fick en tid redan på tisdag! Vi får se vad det ger.

Under tiden tänker jag fundera på vad detta kan bero på. Skadad två gånger under mindre än ett år. efter att ha sprungit i närmare 11 år utan skador....

To be continued.

tisdag 14 mars 2017

Ny löparkompis!

För ett par år sedan bestämde vi oss för att skaffa en hund. Mycket för att jag ville ha en hund att springa med. Så vi skaffade oss Frost. En härlig whippet med mycket spring i benen. Han har fått följa med på många springturer, både långa och korta. Problemet är bara att han inte riktigt verkar tycka att det är roligt. Han följer med, men för att han ska tagga till behöver man komma upp i farter under 5:00. Vilket stackars matte inte klarar på längre sträckor. Däremot är han ett väldigt trevligt sällskap när han är lös. Men lös kan man ju inte ha honom överallt. Riktigt så pålitlig är han inte.



Men, så skaffade vi oss en hund till. Främst för att Frost skulle få en kompis att leka med och springa i kapp med utomhus. Whippets behöver springa löst, och fort några gånger i veckan och det är betydligt lättare med en annan whippet som triggar igång farten. Dessutom tänkte vi att det blir roligare för Frost med lite sällskap hemma när vi jobbar.

Olof är ännu bara en valp. Han är snart 7 månader så några längre springturer är det inte tal om ännu. Men kortare turer har vi testat några gånger nu. I söndags sprang jag en sväng med båda hundarna. Det gick lite sådär får jag väl säga. Två hundar som inte spirnger rakt utan hela tiden trasslar in sig i varandra och vill inte den ena stanna och lukta eller kissa, så vill den andra det. Meckigt.

Men idag testade jag för första gången att springa med bara Olof. En tidig morgonrunda. Det var just det jag ville ha en hund som sällskap till. Tidiga turer före jobbet. Dessvärre är Frost fruktansvärt morgontrött, så honom har jag aldrig fått med mig ut tidigt en morgon. Och att spirnga med honom när han inte vill, det är inte kul. Då blir det släpa på motvillig hund i några kilometer och roligare kan man ha. Men Olof! Han verkar vara en morgonpigg hund. Framför allt känns han väldigt mycket som "min" hund. Han följer oftast mig  vart jag går när jag är hemma och sover alltid hos mig. När jag kliver upp, även om det är tidigt, kommer han nästan alltid också upp. Så, i morse tog jag med mig honom på min morgonrunda. Jag kortade ner den ganska rejält. Jag vill gärna springa en mil eller så, men det är ju för långt för honom, så jag bestämde mig för att ta "kyrkan-dammen" en flack tur på 4 km.



Jag kopplade honom i selen och joggade på lugnt. Det gick riktigt bra! Visst behövde vi stanna ett par gånger för att han skulle bajsa och kissa, men trevligare sällskap på morgonrundan får man leta efter! Hela första kilometern skuttade han fram och viftade på svansen. Sedan viftade han inte så mycket men lunkade villigt och glatt på. han visade tecken på att vilja svänga av hemåt ett par gånger lite tidigare än jag tänkt (för att det  är den vägen vi brukar gå när vi promenerar) men när han förstod att jag ville fortsätta framåt följde han villigt med. Nästan hemma har vi en liten backe (uppför). När vi kom dit tittade han upp på mig med en liksom frågande blick. Han började öka farten.

Jasså, du vill raca? Frågade jag och ökade jag med. Så spurtade vi upp för backen han piggare och gadare än mig (hej pollenallergi!). Men så roligt! Vilken skillnad att springa med en hund som verkligen tycker att det är kul!

Detta bådar ju gott för framtiden. Kanske får jag trots allt ett glatt sällskap på mina morgonrundor framöver?

fredag 10 mars 2017

Vaddå "slipp all annan motion"

Sådana här rubriker stör jag mig på. Mycket! Efter att ha läst hela artikeln förstår jag ju att man riktar sig till personer som inte tränar eller rör sig särskilt mycket.  Men ändå! Jag tycker man signalerar att motion är något tråkigt, jobbigt och nödvändigt ont.  Vilket inte kan vara längre från sanningen! Visst förstår jag att många har den inställningen. Men det är ju precis det som är problemet! Allt för många tror att träning är tråkigt! Att träna kondition är jobbigt och något man borde göra men allt för ofta hittar ursäkter till att utföra.

Jag föreslår att vi vänder på steken. Börjar ta för givet att alla tycker att det är roligt att röra på sig.  Vi kan ställa frågan: Vad tycker du är roligt att göra när du rör på dig?

Jag pratar varje dag med barn om aktivitet, kost och sömn.  När vi pratar om konditionsträning tror de flesta att de måste springa fort för att det ska ha någon effekt. Och att de har dålig kondition bara för att de inte är bäst i klassen på att springa. Springa tror många inte att de klarar.  Men när jag frågar om de orkar dansa till favoritmusiken i 20 minuter utan att stanna, då skiner många upp och säger tvärsäkert JA! Eller, klarar du att spela fotboll med kompisar utan paus i 20 min? Får ofta ett tveklöst JA där med.

Att lägga fram det på det sättet tror jag ökar chansen att de lägger lite mer tid på det de tycker är roligt och samtidigt kanske de känner, det hoppas jag i alla fall, att de samtidigt som de har roligt gör något väldigt bra för sin hälsa.

Att använda negativa vinkligar på rubriker i en tidning som ska uppmuntra till träning anser jag är kontraproduktivt.  Men de kanske egentligen vill att alla för alltid ska fastna i "nystarts-träsket" igen, igen och igen.  För har man inställningen att man ska göra så lite som möjligt, då lär man ganska snart inte göra ens det lilla som faktiskt krävs. Sedan efter några veckor utan motion köper man sig en tidning igen för att få lite inspiration, och så håller det på.

Men visst är det så att 3 promenader i veckan ger stora hälsovinster! Mer behövs faktiskt inte för att man ska få en rad riktigt trevliga effekter som bättre sömn, mer energi, bli gladare och få lättare för att fokusera.  Bland annat.

Med tanke på det hade en bättre rubrik varit:

Varje steg räknas! Bättre hälsa med promenader som motion!

Över huvudtaget tycker jag vi fokuserar för mycket på det negativa.  Var lite positiv, se livet från den ljusa sidan.  Det blir mycket roligare då!

Intervaller och nya skor

Jag har länge letat efter ett par BRA löparskor för löpning på asfalt eller blandad terräng. Jag har testat både Saucony Kinvara och Saucony Zealot. Båda sitter skönt på foten och underbara att springa i, men de håller inte särskilt länge.

Har testat Altra intuition också, och de fungerade ju bra. Både på längre och kortare sträckor... Hmm, undrar varför jag inte gått på ett par till?

Altra Torin slog jag till på när mina intuition var slut. Tänkte att det är ju typ samma sko men lite rejälare sula, vilket kändes som en bra ide då sulan på mina Intuition var helt nernötta (ja, det kom in grus i skon från undersidan, genom sulan men så hade jag ju sprungit många mil i dem också). Men de fungerar inte lika bra. Jag får ont i höger fot/vad/knä av dem om jag springer längre än 3 mil. Jag gillar ju ultra, så en mångdträningssko bör jag klara springa långt i!

Så, jag slog till på ett par Hoka One one Clifton. De klarar jag visserligen att springa långt i (jag sprang Råda 6-timmars med dem) men de är inte särskilt sköna. De klämmer över tårna och efter ultran hade jag rejäla blåsor på yttersidan av båda fötterna. Det kände jag som tur var inte förrän efter loppet! Numera använder jag dem ibland till kortare turer. Men de klämmer över tårna.

Så, nu har jag testat ännu ett märke. Ett par Skechers GoRun 5. Jag har varit nyfiken på dessa skor en tid, men de säljs bara över nätet så jag har inte vågat slå till. Men, efter tips i en tråd på Jogg.se beställde jag ändå ett par.



Mitt första intryck var att de inte är särskilt snygga (men utseendet är av mindre betydelse, faktiskt, funktonen är viktigare) men de matchar mina nya tajts som jag fick av en träningstidning perfekt! När jag tog på mig dem tyckte jag de kändes stora. Liksom långa i fram, säkert 2 cm kvar till kanten där tårna slutar. Och då köpte jag storlek 38, normalt har jag 38 2/3 på löparskor. Men i övrigt satt de bra och kändes väldigt mjuka och följsamma.

Nu vill inte jag lägga ännu en tusenlapp på ett par skor som inte kommer att hålla så länge, så jag beslöt mig för att testa dem på löpbandet på gymmet.

Det blev "almenäsintervaller", eller 1 minuts intervaller med 1 minuts vila mellan varje. 10 minuter upp och nerjogg. 7,6 km löpning totalt enligt bandet.

Så, vad kan jag då säga om skorna? Faktum är att jag vet inte! Jag glömde känna efter! Tänkte överhuvudtaget inte på skorna och sprang på utav bara sjutton.

Så, hur gör jag nu? De känns sköna på foten, jag kan uppenbarligen springa i dem utan besvär och utan att ens tänka på vad jag har på fötterna. När jag tänker efter så påminner de nog väldigt mycket om kinvara. Vilket ju borde vara ett bra betyg. Men kommer de hålla för ultralånga pass?

Ja, det kan ju bara tiden utvisa....

torsdag 9 mars 2017

När livet är en såpopera

Det händer mycket konstiga grejer i mitt liv just nu. Jag tänker inte gå in på detalj, men då och då undrar jag om jag drömmer eller om är allt på riktigt?

Nåja, jag brukar ta det mesta med jämnmod och tänka att det ordnar sig alltid. Och det gör det ju. Ordnar sig alltså.

Kanske är det dags för mig att få min beskärda del av konstigheter. Jag menar, livet har ju faktiskt mest rullat på för min del. Lite drama och intriger är ju rätt uppfriskande, så länge man inte själv är en aktiv del i det hela. Jag står mer utanför och liksom facineras över hur folk kan bete sig.

Så ser det alltså ut runtomkring, samtidigt som jag personligen känner mig lite vilsen. Kanske är det en tidig 40-års kris? Jag vet inte om jobbet jag har verkligen är det jag vill jobba med. Samtidigt kan jag inte riktigt komma på vad jag skulle vilja göra istället. Det är mycket som är bra på mitt jobb. Jag älskar verkligen det jag gör, men drabbas då och då av tristess. Kanske läge att gå ner lite i arbetstid och plugga igen? Men vad ska jag plugga? Det är inte så lätt att göra en förändring när man inte riktigt vet vad man vill. Bara att man vill något annat.

Jag har funderat i banor som att försöka hitta ett jobb där jag kan dra nytta av min löpning och de kunskaper jag har inom träning. Men när jag tänker mer på det så tror jag att jag mår bäst av att ha träningen som en hobby. Jag skulle antagligen ledsna på allt vad löpning och träning heter om det blev ett jobb. Och på sätt och vis kompletterar min träning mitt jobb på ett väldigt bra sätt.

I vanliga fall när det är något jag funderar på brukar en löprunda hjälpa. Jag tänker så bra när jag springer. Och på de senaste turerna har jag funderat på om det hela kanske är att jag påverkas av allt som händer runtomkring? När andra bryter upp, folk som man trodde sig känna börjar ta märkliga beslut. Kanske är det det som gör att jag börjar ifrågasätta mina egna val? Kanske ska jag bara luta mig tillbaka och se vad som händer? Vänta tills allt har lugnat ner sig och sedan fundera på vad jag egentligen vill.

Det får jag fundera på under nästa springtur.

Spring snyggt där ute!

måndag 6 mars 2017

The tailwind effect!

Två lördagar i rad har jag och maken sprungit långpass i hop. Jag har lite delade känslor inför långpass med Tomas. Missförstå mig rätt, han är världens bästa på många sätt, men ska jag vara helt ärlig tycker jag nog ändå bäst om att springa själv. Men att komma ut på långa långpass är svårt. Mest för att jag har en förmåga att springa vilse (vilket i och för sig kan resultera i väldigt långa långpass).


När jag springer själv kan jag intala mig att jag får gå när jag vill och jag kan ju alltid korta av turen om jag känner att jag behöver det. Nu blir det ju aldrig så, men bara vetskapen om att jag KAN om jag VILL, gör att det genast känns lättare. Sedan tycker jag att det är lite jobbigt att vara den som är långsammast. Jag gillar inte att sinka någon annan. Däremot har jag ingenting emot att springa med någon som är långsammare än mig, det kan jag till och med tycka är både utvecklande och roligt (hoppas bara att det inte bara beror på att jag får känna mig "bäst").

Både förra lördagen och denna lördagen hade jag i vanlig ordning lite ångest-light innan. Men, intalade mig att det blir trevligt. Och förra lördagen (då sprang vi 42 km) blev en riktigt go tur. Tomas höll nästan hela tiden ett bra tempo för mig och under flera timmars lugn löpning hinner man prata om allt och ingenting. Jag tvingade mig själv att inte bli irriterad över att hur oförskämt pigg och stark han ser ut hela tiden. Och det fungerade.



I lördags var det då dags igen för ett längre långpass. Jag kände mig otaggad. Visste ju att vi skulle springa delar av bankerydsleden och hur man än gör där så blir de första kilometrarna uppför. Men, när man springer långt får man gå i backarna, även om de kommer i början. Redan efter 5-6 kilometer var jag ändå ganska slut. Jag hade väl inte direkt ont någonstans men kände mig energilös. Jag hade ätit en rejäl frukost och tänkte att det inte kunde bero på att jag ätit för lite. När man springer lite längre ändrar sig oftast känslan längs vägen. Även om man känner sig trött och sliten ena stunden kan man i nästa ha fått nya krafter och känna sig urstark. Det är nog mycket det som gör att jag gillar långdistanslöpning. Men här lät den känslan vänta på sig. Vid 16 kilometer stannade vi lite och jag tog ett par nävar nötter och torkad frukt. Tomas var det perfekta löpsällskapet. Drog inte ifrån, lät mig springa först och bestämma takten och kom med peppande kommentarer. Det är svårt att vara sur då. Så, humöret var väl så bra det kunde, men ack så tungt det var att springa!


 Nötterna hjälpte inte nämnvärt. Mina vanliga "mantran" ( snygg, stark, snabb!) funkade inte heller. Någonstans efter 20-25 km frågade Tomas om jag ville ha lite tailwind. Sportdryck. Jag är ganska skeptisk mot det, eftersom de få gånger jag har testat har min mage bangat ur totalt. Men nu kände jag att jag orkar ju kanppt springa ändå så jag tar några klunkar. Effekten lät inte vänta på sig. Ganska omgående kom jag in i en skön lunk och tänkte inte så mycket på det förrän Tomas säger att nu är du ju mycket piggare!


 Plötsligt började jag ju prata glatt igen, istället för att stirra stint ner i marken fullt fokuserad på att bara ta mig framåt. Då gick jag till och med med på att ta en liten omväg hem för att få ihop i alla fall 29 km! Ganska snart därefter sinade krafterna igen, men då var vi nästan hemma.

Lärdom: Det är oerhört tungt att springa utan energi. Ibland verkar det inte hjälpa att ha ätit bra innan. Kanske låg jag redan lite back från förra veckans långpass och all övrig träning? Kanske är det därför jag tycker att det är så tungt med långa långpass? Jag fyller inte på med energi i tid!

En sak är säker. Inför nästa långpass tänker jag testa tailwind hela vägen! Vem vet hur långt jag då kan springa!?

Tailwind finns förövrigt att köpa på bland annat runon.se :-)

måndag 20 februari 2017

Ormsalva


I morse fick jag syn på denna tub med ormsalva. Den har länge stått i badrummet utan att bli öppnad. Det fick mig att reflektera över hur mycket jag faktiskt använde den i somras. I somras använde jag den inför och efter i princip alla springturer. Vill minnas att både höften, smalbenen och knät fick sin beskärda del av ormsalva.

Men, i takt med att mitt knä blivit bättre och jag samtidigt lagt mer tid på alternativ träning har jag inte haft ont. Jag har verkligen inte ont! Jag tränar nu mer än jag någonsin gjort tidigare, springer ungefär lika mycket som innan knäskadan och därutöver blir det 4-5 olika pass per vecka på gymmet. Och alla smärtor är borta. Visst har jag träninsgvärk då och då, men träningsvärk är verkligen något helt annat än när man har ont pga överbelastning.

Så, det verkar vara som alla säger. Att kroppen tål väldigt mycket träning, förutsatt att det inte blir för ensidigt. Jag vet inte om styrketräningen och yogan gör mig snabbare egentligen. Men om det hjälper mig att kunna springa så mycket och långt som jag vill, utan att gå sönder, då är det definitivt värt alla timmar på gymmet.

tisdag 14 februari 2017

När träning blir mer än löpning

För att hålla motivationen uppe såhär i slutet av vintern. (Vet inte om det bara är jag, men jag börjar bli less på kyla och mörker). Så brukar jag hitta på en utmaning som inte alls har att göra med löpning egentligen. Något att träna på när det är allt för mörkt och kargt där ute. En utmaning som inte har med löpning att göra, men som ändå hjälper mig i min löpning.

Förra året var det att kunna stå på händer. Tyvärr kom det av sig lite. Jag kan hjälpligt stå på händer några sekunder utan stöd, men inte mer än så. Att stå på händer kräver mycket bålstyrka och jag tränade nog för lite core för att bli bra på att stå på händer.

Årets utmaning fortsätter på det temat. Jag tränar en hel del bål, bland annat ser jag till att alltid boka in mig på core-passet på gymmet och yoga och bodybalance innehåller även de passen en hel del bålstyrka. Men att bara träna core för att få en bättre hållning, för att det i sin tur är skadeförbyggande när det kommer till löpning är lite för diffust och omätbart. Jag vill liksom ha ett kvitto på att jag blivit starkare.

Så, årets utmaning har jag precis bestämt mig för ska bli att klara Yoga-posen "Fallen angel".



 En av mina vänner på instagram la upp en bild på denna pose och jag blev genast sugen på att lära mig (inte hon som är på bilden). Enligt henne börjar man i kråkan, sedan sido-kråka och sedan till denna position. Så, jag antar att steg 1 är att lära mig stå i kråkan kontrollerat.


Som ni ser är jag redan där! ;-) Eller inte. Jag är lite för svag i handlederna och jag har inte riktigt fått kläm på hur jag ska få till det, men nu har jag ett tydligt mål, och vet precis vad steg ett är. Och vem vet. När jag lärt mig detta så kanske jag samtidigt tränat upp styrka i armar, axlar och bål för att bättre klara att stå på händer?

Vem vet. Den som lever och följer mig på instagram (@ultraebba) eller här på bloggen lär få se!

måndag 6 februari 2017

Träning, livspussel och en svensk klassiker

Det är så mycket som snurrar i huvudet på mig nu.

Dels är det ju alltid så att i början av året börjar man fundera över vilka lopp man ska springa. Det finns många roliga lopp! Men det är ju en omöjlighet att springa allt. Så det jag hittills vet är att det blir är Trail och mustasch i april, troligtvis Lidingöultra i maj, Ultravasan 90 i augusti och Lidingöloppet 30 i September.



Lidingöloppet hoppas jag verkligen vara i form för när det väl är dags. Jag ska ju springa ultravasan 90 en månad innan, så jag hoppas att jag hinner återhämta mig ordentligt efter det. Det vore kul att göra ett försök till pb på LL. LL sprang jag för första gången 2015, jag fick en fantastisk tid (för mig) 2.49. Det är jag väldigt stolt över och gör jag ett liknande resultat i år är jag mer än nöjd. Men ett PB är ju alltid ett PB...

Och när man då sitter och funderar över lopp och nya PB:n. Då börjar man ju osökt fundera över träningsupplägg.
Förra våren/sommaren var jag i väldigt bra form. I alla fall innan Råda Ultra. För, jag sprang 60 km på 6 timmar och visst hade jag ont, men inte värre än vad som är helt normalt vid så långa distanser. Sedan gick det ju utför med knäskadan efter Hallandsultra (som jag ju ändå klarade på 6 timmar och 10 minuter, 50 backiga km).

När jag kollar tillbaka hur jag tränade förra januari inser jag att jag sprang fler långa turer än jag gör nu. I princip var alla turer minst 10 km. Och ganska mycket backe.

Det borde betyda att jag kanske ska köra fler långa pass istället för många halvlånga som jag nu gjort under en längre tid (pga knäskadan). Nu är ju knä bra igen, Så jag borde klara att hålla längre distanser.

Jag har ju även lagt till en hel del styrketräning också. Och hur den påverkar löpningen vet jag ju inte riktigt. Min förhoppning är ju att jag ska bli starkare och att det i sin tur leder till att jag orkar hålla en bra löpteknik under en längre tid, vilket borde leda till bättre tider på lopp...

Jag tycker det är svårt att få tid med all träning jag vill hinna med. För visst tränar jag för att bli en bättre löpare. Men nu har jag och maken kommit på den brighta iden att vi ska försöka genomföra en svensk klassiker också. Då behöver jag ju förutom att bli en bättre löpare även träna cykling, siming och längdskidåkning och kanske även lite träning för att stärka de muskler jag kommer att behöva i de grenarna.

Träningen i sig tycker jag inte är särskilt jobbig, men man ska ju hinna med allt! Vi har ju tre tonåringar hemma, två hundar och varsitt heltidsjobb.


Kanske får jag fokusera på en sak i taget. Men det är ju så tråkigt! Jag vill ju egentligen göra allt hela tiden. När jag sitter med min träningskalender känns det allt oftare som att det finns för många pass, och för få dagar per vecka. Då försöker jag fundera på vad som gynnar min utveckling bäst. Men hur vet man vad det är?

Jag skulle behöva springa mer backe, dels för att bli starkare i just backar, men även för att att få en bättre löpteknik och aktivera rumpan.

Jag kör en del bodybalance, coreträning och yoga, för att jag tror att det är bra för att hålla mig hel.

Jag tränar även styrka (bodypump) för att det stärker hela kroppen och det bör  vara bra i alla delar av klassikern.

Sedan bör man ju träna lite grenspecifikt också, Jag har simmat ett par gånger och jag tycker att det gått så pass bra att jag nog kan avvakta med det lite grann. Loppet är i juli (Vansbrosimniningen) och med tanke på att jag utan att bli särskilt trött lätt simmar 1200 m nu, bör det räcka med att träna simning i öppet vatten med våtdräkt när det blir mer säsong för det.

Längdskidåkningen är lite trixigare. Vi tänker börja med vansbrosimningen, så skidor blir det inte förrän 2018, men med tanke på att det sällan är snö i de trakter där jag bor, bör ALL träning som går att komma över vara värdefull. Även om det är över ett år kvar tills det är dags. Dessutom tror jag att längdskidåkning är ett riktigt bra komplement till löpningen.

Cyklingen då? Ja, även det är ju bra konditionsträning och med tanke på hur rädd jag fortfarande är för att cykla fort och med fötterna fast i pedalerna bör jag nog ägna mig åt en hel del cykling också under kommande säsong.

Hur får man i hop detta? Missförstå mig rätt, jag känner mig inte stressad över detta. Men med de förutsättningar jag har skulle jag vilja få till det ultimata träningsupplägget.

Ser fram emot nästa veckas avsnitt av Träningspodden. Då skulle de prata om träningsupplägg inför klassikern. Det lär bli ett intressant avsnitt!

Men alla tips tages tacksamt emot! Har du en bra tanke kring upplägg, eller kanske lite erfarenhet? Då vill jag gärna höra!

onsdag 11 januari 2017

Motivation i Januarimörkret


Just nu funderar jag mycket kring hur jag vill att min träning ska se ut, hur min vardag ska se ut och kanske framförallt vad jag vill uppnå? Både rent allmänt och träningsmässigt. Januari är ju på många sätt en ny start. Många har avgett nyårslöften (ja, det märks tydligt på gymmet! Alla klasser är fullbokade och runt 20 pers i kö på nästan alla pass!) och ett nytt år blir ju ett nytt oskrivet blad som man vill fylla med bra och roliga saker.

Själv känner jag mig dock ganska opepp. Kanske är det mörkret? Eller bristen på sömn? Jag vill så gärna längta ut på långa springturer, men när jag tittar ut och det är mörkt,  regnar, slaskar, blåser och temperaturen ligger runt 0 grader. Då ÄR det inte roligt! Faktiskt!

Det som däremot inspirerar mig och ger motivation är gruppträningspass på gymmet och faktiskt fartfyllda pass på löpbandet. Och så längtar jag kolossalt efter ljuva försommarkvällar i skogen med hundarna. Springa på känsla och inte bry mig om tid och fart. Men det är för tidigt att tänka så. Jag vet det.

Nu gäller det bara att hålla ångan och flåset uppe så de där våriga löpturerna blir sådär härliga som de verkar i mitt huvud.

Mina punkter för att hålla motivationen uppe under kalla och mörka januari och februari:

* Det är ok att köra vissa pass på löpband. Själv tycker jag dessutom att fartlek och intervaller är lättare på löpband när jag lätt kan se vad jag håller för fart. Jag tycker det blir lättare när man bestämmer innan vilken fart man ska hålla i intervallerna och sedan bara knappar in rätt hastighet på bandet. Då är det ju bara att låta benen gå! Med musik i lurarna blir det inte så tråkigt heller.

* Alternativträna. Grupppträningspass för styrka och rörlighet är mitt bästa tips för motivation! Det är kul, varierande och socialt! Testa!

*Testa nya träningsformer. I mitt fall förhoppningsvis längdskidåkning. Ett pass hittills i år, men vädret lämnar lite i övrigt att önska även för denna aktivitet...

*Promenera mera! Sänk kraven. Men håll ett krav för heligt: Rör dig lite varje dag! Gå en promenad, kör lite yoga, kör ett pass almenäspokalen! Bara du gör NÅGOT! För mig innebär det att vissa dagar får det räcka med en promenad med hundarna. För, gör jag ingenting, då blir ju dessa mörka och regniga månader ÄNNU värre!

* Motivera dig själv med sånt som du blir glad av! I mitt fall är det nya träningskläder. Nu var det ju i och för sig något av ett nyårslöfte att INTE köpa en massa nya träningskläder, men i mörka januari kan något litet nytt vara aldrig så inspirerande. I mitt fall blir det nog ett par nya kompressionsstrumpor i en glad färg. Och som av en händelse råkar det vara så att min man tillsammans med en kollega startat en webbutik för just löparstrumpor och acessoarer! Kolla gärna in den: www.runon.se


Dagens träning blir eventuellt ett pass crosscage. Det är ett cirkelträningspass på gymmet. Just nu har jag köplats två så med lite tur får jag plats. Tänker hur som helst gå dit. Får jag inte plats på passet får det bli lite fartlek på löpbandet.

Vad hjälper dig att hålla motivationen uppe?

onsdag 4 januari 2017

Tankar om träning

En månad med diverse gruppträningspass på gymmet har gått. Jag har tränat ca 4 pass i veckan utöver min dagliga dos löpning. Gruppträningspassen har varit allt från tabata 30 min, till bodypump 60 min, för att inte nämna timmen med zumba...

Jag har hittat flera favoritpass. Framförallt vill jag nämna Bodybalance. Det är ett pass som på ett perfekt sätt kompletterar min löpning. Man jobbar med rörlighet, corestyrka och balans. Både utmanande och roligt!

Ett annat pass som blivit en favorit är Bodypump. Ganska otippat faktiskt. Jag som inte gillar styrketräning? Tänk att jag skulle falla för det när det sker i grupp! Särskilt eftersom jag inte alls uppskattar att springa intervaller i grupp. Då vill jag pressa på i min ensamhet. Under ett Bodypump pass får hela kroppen en rejäl omgång och jag riktigt ser för min inre syn hur jag kommer att ha en stark och stolt hållning i löparspåret. Det får mig att pressa det där lilla extra.

De här passen på gymmet har blivit lite av min "lyx-träning". Tänk! Jag kan träna i linne! I december! Bara en sådan liten larvig sak inspirerar mig. Dessutom blir ju min styrketräning avklarad, utan ångest och jag ser faktiskt fram emot varje pass. Det är ganska socialt också, i måndags till exempel, då bokade jag in ett 30 min tabata-pass på lunchen, fick ett infall och slängde iväg ett sms till en vän jag inte träffat alls under 2016 tror jag. Hon nappade direkt och så fick vi en kort pratstund, en ordentlig genomkörare av hela kroppen och detta hanns med under lunchen. Fantastiskt! Dessutom kan man träna mitt i vintern utan att samtidigt behöva förfrysa händer och näsa.

Hur det påverkar löpningen har jag dock inte fått kläm på ännu. Jag upplever att jag är starkare, och kan hålla en bra hållning under en lite längre tid. I framtiden hoppas jag att det ska visa sig att jag kommer flyga lätt och enkelt upp för alla (tidigare) så jobbiga backar. För är det något jag har tränat den senaste tiden så är det knäböj av alla de slag, med en massa vikter.

Löpningen då. Ja, det är min återhämtningsträning, där jag tänker, lyssnar på inspirerande poddar, får en stund med mig själv eller hunden. Det är den dagliga egentiden som jag blivit alldeles beroende av. Det kan också vara den där tuffa "hard core" träningen, den som man får lite ångest av innan men som härdar och gör mig mindre gnällig och mer tålig. Som gårdagens pass. Maken föreslog en tur i Axamo med hunden. Jag hade inte tänkt springa men har väldigt svårt att säga nej när någon föreslår ett löppass. Även om det är "duracellkaninen" Tomas. Jag förstod redan innan att det skulle bli tufft. Jag hade precis kört ett pass Bodybalance (med fantastisk avslappning i slutet och kroppen var nere på lågvarv) klockan var efter kl 18 och jag hade inte ätit något sedan lunch vid strax innan 12. Regnet piskade på där ute, det var mörkt och bara strax över nollan i temp... Och det blåste rätt kraftigt.



Men, jag bestämde mig för att försöka hänga på Tomas i hans tempo (han bedyrade att han planerade ett lugnt pass, men det brukar sällan betyda lugnt för MIG). Så vi gav oss av. Tempot var högre än min bekvämlighetsfart och ganska jobbigt, men fullt hanterbart.

Efteråt frös jag som en hund, men känslan är ändå oändligt positiv. För visst är man lite cool om man ger sig ut i sådana väderförhållanden?

Att mixa lyxträning i form av gruppträning på gymmet, med njutrundor och en och annan hard core löpning. Det är nog ett mycket bra recpet för att hålla träningsglädjen uppe och kroppen hel.

I alla fall för mig.