Det uttrycket hör jag nästan till leda på jobbet. För ja, det är så vi ska jobba inom elevhälsan (jag är skolsköterska). Efter ett tag blir de här orden bara ord man svänger sig med, utan att kanske tänka på vad man menar. Förebyggande. Att förebygga ohälsa och att skapa en miljö som främjar hälsa. Viktigt att det inte glöms bort.
Kanske borde jag tänka lite mera så när det gäller min egen hälsa också? Och kanske var det precis det jag gjorde när jag bokade en tid till sjukgymnasten, trots att jag egentligen inte hade så jättestora besvär med knät. Vi sjuksköterskor är annars kända för att ta hand om andra men själva kan vi fixa allt. Vet inte varför det blir så? Jag fick faktiskt nästan dåligt samvete när jag bokade den här tiden hos sjukgymnasten. Tänk om jag tog en tid som någon som hade mycket större besvär, som inte själv har orsakat problemen genom att göra något så dumt som att försöka sig på att springa ultraintervaller, som behövde tiden bättre?
Men jag kände mig verkligen villrådig. Jag tyckte faktiskt att jag tränat klokt. Jag visste inte varför jag fick ont i knät och om jag inte vet varför jag fick ont, hur ska jag då kunna förebygga att det händer igen?
Så, trots att det kändes fånigt att gå till en sjukgymnast för att man sprungit ultraintervaller och hör och häpna, fått ont i knät! Så gick jag till min bokade tid.
Det kan ha varit något av det bästa jag gjort sedan jag började springa. Smärtan i sig bedömde sjukgymnasten på samma sätt som mig, känningar av löparknä. Men det är ju inte så intressant egentligen. Det intressanta är vad som orsakat det och vad jag kan göra för att det inte ska hända igen. Sjukgymnasten började besöket med att prata en ganska lång stund. Frågade hur jag lagt upp träningen sedan min knäskada i höstas. När vi gick igenom det så systematiskt blev det tydligt för mig att jag faktiskt inte tränat så smart som jag trott. Visst, massa styrketräning är jätte bra och något jag absolut ska fortsätta med. Att ligga på en jämn nivå i veckodistans är också rätt bra, men viktigare är det att hålla koll på hur långa de långa långpassen är.
Jag har alltid tränat utifrån en veckomängd av distans. Jag trodde att det är så man ökar träningen. Att själva längden på passen inte är lika viktigt. Det verkar vara precis tvärtom för mig, När jag satt där och pratade med sjukgymnasten blev det tydligt för mig att det är längden på långpassen jag ska öka på långsamt. Så självklart egentligen! Jag har ju testat att springa varje dag, och det gick hur bra som helst. Det är nu när jag istället förlängt långpassen och sprungit mer sällan som jag fått problem! Helt enkelt därför att springa 32 km i december och sedan 42 km i februari (och bara långpass på runt 16-18 km däremellan) är en för snabb ökning, eftersom jag inte underhöll långpassformen under januari. Långpassformen är en färskvara.
För i grund och botten verkar jag ha goda förutsättningar för att klara mycket löpning. Visst, jag behöver fortsätta jobba med de inre magmusklerna, De är fortfarande inte tillräckligt starka (och när jag väl jobbat upp styrkan måste jag ju fortsätta stärka dem för att inte tappa i styrka).
En lagom ökning av distans på långpassen tyckte sjukgymnasten kunde vara max 10 % per vecka. Nu tror ju inte jag att jag kan öka med 10 % varje vecka tills jag är uppe i 6-7 mil (som är bra att komma upp till innan ultravasan) för det blir nog för slititgt ändå. Men att försöka hålla i och ta pass på över två mil regelbundet och dunka till med några längre långpass då och då (kanske varannan vecka och då systematiskt öka distansen) kanske kan vara en vettig plan.
Sedan besöket hos sjukgymnasten har jag sprungit två kortare turer med lite högre fart än vanligt. Hade inga som helst känningar i något knä, så kanske har jag denna gång lyckats förekomma problem på riktigt.
Jag är i alla fall hoppfull!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar