lördag 22 april 2017

Varför gör jag det här egentligen?

Jag har ju haft en period med en del skador den senaste tiden. Överbelastningsskada i vänster knä i somras och nu känningar av löparknä i höger knä. Detta har ju såklart gjort att jag analyserat (antagligen alldeles för mycket) mina träning och varför jag egentligen envisas med att springa så långt. Jag var ju aldrig skadad innan jag började snegla på ultra...


Jag älskar att springa lopp. Att stå på startlinjen, springa och nå målet. Känna adrenalinet rusa i ådrorna. Det är därför jag springer.  Men om jag går sönder av att springa ultra långt, så pass att jag får stå över de kortare (och ack så roliga) loppen. Är det värt det då? Är det inte kanske bättre att fokusera på att springa kortare lopp, känna sötman i att tävla oftare och ändå kunna springa på ungefär som vanligt resten av tiden?

Men, samtidigt har jag ju faktiskt blivit lite äldre. Jag börjar inse att jag inte är 22 längre (som sjukgymnasten lite fint försökte säga). Att muskelmassan går tillbaka och att man behöver styrketräna en hel del bara för att behålla den styrkan man redan har trodde jag nog låg långt i framtiden, men plötsligt inser jag att när de pratar om 30-40 åringar, vänta här nu, det är ju JAG?! Hur gick det till?

Det är ju NU! Det är ju NU jag måste styrketräna för att behålla styrkan och ännu mer för att bygga styrka! Samtidigt som återhämtningen kanske är något längre än den var när jag var 25.

Svaret på de här funderingarna är nog att jag inte är riktigt redo att ge upp ultra. Jag vill verkligen springa långt. Jag vill även springa kortare lopp, men med rätt träning borde kroppen kunna klara det.

Så, jag har styrt upp träningen lite de senaste tiden. Dragit ner ganska ordentligt på löpningen och ökar nu på i ett ganska långsamt tempo. Jag har även dragit ner på antalet pass på gymmet. Eller, jag kör mer ändamålsenliga pass på gymmet. Jag fick 4 övningar av en av instrukörerna på gymmet som kan det här med löpning som jag ska köra max 2-3 gånger i veckan. Utöver det kör jag ett pass core och lite yoga/bodybalance. Det borde räcka som styrketräning och rörelseträning.

Löpning sker bara varannan dag (och ja, jag har abstinens de dagar jag inte springer, men det har verkligen gjort underverk med formen, jag springer fortare nu när jag springer mer sällan och lite kortare). Utöver det cyklar jag eller simmar lite sporadiskt.

Jag tror nog att det här upplägget kan fungera. Det stora målet i år är att genomföra Ultravasan 90 på ett hyfsat smärtfritt sätt. Om det går vägen får jag sedan se hur jag gör. Kanske nöjer jag mig sedan med att springa fjällmaror och halvmaror.

Eller så får jag blodad tand och kör ännu mera ultra.

Den som lever får se.


tisdag 11 april 2017

Bakslag

Var ganska optimistisk i förra inlägget. Inte fullt så optimistisk nu kan jag säga. Det här med löparknä är ju jätte klurigt!

På nätet finns det folk som blivit bra av stretch, en annan avfärdar stretch helt och säger att styrketräning av säte och bål (känns det igen månne?) är receptet medan andra tror fullt och fast på foamrollern.

Själv vet jag inte vad jag ska tro. Jag har kunnat springa upp till 7 km utan känning i knät. Hade en plan att springa korta turer varannan dag och inte trigga obehaget i benet. Tyvärr höll ju inte det. Jag sprang skolloppet med eleverna förra torsdagen (en rundbana på 1,3 km lätt kuperad) och då visade sig obehagaet i benet runt 6 km. Jag sprang klart varvet och landade på 7 km. Stretchade lite och bestämde mig för att gå ett varv till. Inte bra. Då fick jag ont. Resten av dagen/kvällen var jag stel i knät och ont på yttersidan av knät och låret. Skit.

Bara att glömma Trail och mustasch.

Jag har styrketränat en hel del. Jag ägnar mig rätt mycket åt yoga, som ju är både stretch, balans, styrka och rörlighet. Så jag har svårt att tro att det är stretch som är lösningen på problemet, i alla fall stretch av utsida lår.

Det jag efter mycket ältande och funderande kommit fram till är att jag nog

1; Behövde en period med mindre löpning (det har gått så bra att springa att jag inte tagit några lugnare veckor med mindre distans, än fast jag innerst inne tänkt att det kanske vore en bra ide).

2; Behöver stretcha höftböjaren. Den enda del av bäcken/höfter där jag faktiskt är stel är höftböjaren. Något som min sjukgymnast redan i höstas tyckte jag skulle jobba med.

3; Behöver fortsätta jobba med styrka i bål och säte. Trist som sjutton, men specifik träning för bål har jag visserligen ägnat mig åt, och även sätet i form av en väldans massa squats, men jag behöver nog rikta in styrketräningen till rätt del av sätet och rätt del av bålen.

Så, jag har en plan. Jag vet inte om jag tror på den. För jag känner mig rätt frustrerad. Men, en plan är ju i alla fall en början. Planen ser ut som följer:

En veckas vila från löpning efter senaste springturen (i torsdags). Sedan börja med en kortare tur varannan dag. Första turen max 3-4 km. I min fivefingers. Jag tror att jag har ett bättre löpsteg i min FF och det borde därför vara mer skonsamt för knä och höft.

Sedan långsamt öka på distansen med löpning varannan dag, men inte öka varje tur, utan ungefär varannan gång gå tillbaka ett steg och springa en kortare tur än jag gjorde passet innan.

Hålla flåset uppe med spinning och cykling. Samt daglig träning av inre bukmuskulatur och säte (typ musslan och övningar med sidolyft och gummiband).Och stretch. Stretch av höftböjaren. Jag hittade en trixig övning som jag faktiskt tror är bra! Kolla in den här, The queen of stretches



Så, nu sitter jag här med skräckblandad förtjusning och längtar efter torsdagens springtur.
Hur det blir med Lidingöultra vågar jag knappt tänka på. Jag hade verkligen sett fram emot det! verkligen! Nu verkar det inte troligt att jag kommer kunna springa det. Men kanske, kanske den kortare distansen? 26 km? Även om jag inser att det kanske är dumt. Jag har ju inte förmågan att bryta om jag börjar känna obehag.... Pannben kan vara bra, men ibland vore det bra med en lika stor dos sunt förnuft.