onsdag 24 maj 2017

När folk helt enkelt inte fattar

Ibland undrar jag vad det är för fel på folk? (Ett lite argt inlägg).

Jag har vänner som tränar och vänner som inte tränar så mycket. Men oavsett tänker jag att man kanske inte har rätt att vräka ur sig vad som helst?

Jag har en bekant. Familjen är vänner till familjen. Mamman i familjen har jag kommit att få allt mer svårt för. Vi har umgåtts rätt mycket under barnens uppväxt och jag tror att jag många gånger vant mig vid att ständigt bli ifrågasatt. Men, låt oss ta det från början.

För några år sedan var jag överviktig. Jag sprang ibland och tränade endel styrka i perioder, men jag var likväl överviktig. Den sporadiska löpningen hjälpte mig inte att gå ner i vikt. Så, jag beslöt mig för att det var maten som måste ändras. jag är en gottegris av rang. jag kunde inte hantera godis och snabba kolhydrater. Åt jag sådant blev det alltid för mycket.

Så, jag beslöt mig för att testa LCHF. Jag hade kört GI-metoden medan jag pluggade och behövde gå ner i vikt efter graviditet nummer 3. Med gott resultat. Jag lyckades med hjälp av GI och löpning/träning att gå ner till normal vikt. Då gick jag ner närmare 20 kg.

Efter plugget började jag jobba som sjuksköterska. Det blev mycket nattjobb. Sakta men säkert kom kilona tillbaka. Inte lika många som efter graviditeten, men de smög sig på, ett efter ett. Nattjobbet gjorde mig trött och sötsugen. Orkade inte träna som jag borde och åt alldeles för mycket skit.

Efter en tid hade både jag och min kropp fått nog. Jag mådde riktigt dåligt. Min mage har alltid varit krånglig, jag hade eksem över stora delar av kroppen, efter ett par nätter drabbades jag nästan alltid av ett par dagars migränanfall.

Jag var trebarnsmamma med ett nattjobb på 60% och dessutom pluggade jag en specialisering till barnsjuksköterska på helfart. Kanske inte så konstigt att jag mådde dåligt.

Det som dock var det som tog knäcken på mig var nätterna. De sabbade min nattsömn så jag kunde inte sova ordentligt när jag var ledig heller. Så, jag sökte mig bort från sjukhuset och började först en deltid som BVC-sjuksköterska och sedan som skolsköterska. Jag var fortsatt överviktig men började må bättre.

Där någonstans återfick jag orken och viljan att ta tag i kosten. Jag hade börjat inse att min mage reagerade kraftigt på tex havre. Men även mjölmat sabbade magen. Så, LCHF kändes som en bra väg att gå.

Jag mådde snabbt bättre. Kilona började trilla av ett efter ett. Jag orkade allt oftare springa igen. Jag hade visserligen sprungit mer eller mindre regelbundet hela tiden sedan jag fick min dotter 2004, men nu började jag få mer struktur på det. Och magen. Låt mig säga några ord om den. Den mådde plötsligt mycket bättre! Jag trodde innan detta att det var normalt att ständigt ha en uppblåst mage och diverse andra mindre glamorösa besvär. Löparmage var dessutom mer regel än undantag. Innan jag la om kosten vill säga. När jag uteslöt mjöl och havre märkte jag att mina besvär med magen försvann helt. Och efter en tid upptäckte jag att jag ju faktiskt inte har några eksem längre! Det hade jag haft hela livet, sedan jag var barn. I perioder mycket jobbiga eksem och det var ett evigt smörjande. Nu kunde jag duscha utan att smörja in kroppen efteråt och ändå inte ens en tillstymmelse till klåda.

Sedan dess har jag börjat springa allt längre och oftare också. Jag är piggare, har mer ork och energi och löpningen hjälper mig att behålla fokus. Jag har blivit mer strukturerad och mår kort sagt betydligt bättre. Sömnbesvär, magont, trötthet, migrän och eksem är ett minne blott!

Därför äter jag fortfarande lite lågkolhydratinspirerat, jag undviker spannmål för det mesta men framförallt gluten. Eftersom jag tror att det var gluten som var skurken i dramat när det gäller mina besvär med magen och eksem.

Kanske har jag en odiagnosticerad glutenintolerans? Eller kanske bara en överkänslighet? Vem vet? Men för mig spelar det ingen roll. Jag mår bra av att äta och leva som jag gör och jag tycker att jag har rätt till det utan att bli ifrågasatt.

Så till min vän, eller bekant. Varenda gång vi träffas tar hon upp min "konstiga kosthållning". Detta trots att jag i stor utsträckning gör allt för att inte krångla till det för någon. Jag begär inte specialkost om vi blir bortbjudna. Jag äter det jag kan äta och hoppar över det som innehåller mjöl. Konstigare än så är det inte. Ändå kan hon säga saker som att "Jaha! Du tål alltså inte gluten? Det har jag läst om. Det är många som tror att de inte tål gluten men egentligen är det något annat, du är ju inte glutenintolerant!". Samtidigt som hon ifrågasätter min träning. Hon antyder och säger rent ut att jag tränar för mycket och därför inte hinner med min familj.

Många, många gånger har jag låtit det passera och inte brytt mig. Men jag blir faktiskt ledsen. Vad är det för fel på folk som tror att de måste tala om för andra hur det ligger till? Tyvärr är hon inte den enda som kommenterar och tror sig veta bättre. Både vad gäller träning och kost.

Personen i fråga är själv en tränande person. Hon springer regelbundet och cyklar varje dag till och från jobbet. Hela familjen håller igång på olika sätt. Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag tränar så mycket mer än henne.

Nu senast bet jag ifrån. Sa, så trevligt jag kunde, att jag nog vet bäst själv vad jag mår bra av och att min familj absolut inte far illa av att jag tränar. Upplyste henne också om att kroppen är gjord för rörelse och att alla borde ägna sig åt någon form av rörelse varje dag. Hon sa först emot, men kom väl på att jag hade rätt.

Jag vill inte vara annorlunda. Jag önskar att jag kunde strunta i vad jag åt och allt skulle fungera ändå. Det kan jag inte. Jag tycker inte att mackor, pasta, pizza osv är så gott att det är värt att få ont i magen, känna sig uppblåst och kanske på sikt få tillbaka eksemen. Så jag avstår. Tänk att det kan vara så svårt att förstå!

Jag vet inte. Men på senare tid har jag börjat se hur folk beter sig. Att många verkar tro sig ha rätten att tala om för mig hur jag ska leva. Det har de inte.

Var och en har ansvar för sitt eget liv. En del borde helt enkelt i större utsträckning sköta sig själva.


lördag 13 maj 2017

Periodisering

Jag läser ju som ni kanske vet just nu boken "Löparglädje". Har sagt det förr, men säger det igen; En mycket inspirerande bok! Har du inte läst den, så gör det!



Senaste kapitlet jag lyssnat på handlade om  träningsupplägg. Här har jag letat råd på nätet och rådfrågat hit och dit, så tar Rune upp just detta på ett mycket enkelt och, i mina öron, klokt sätt!

Upplägget som han föreslår är följande:

En viloperiod på ca 3 veckor efter sista tävlingen för året (det blir nog Lidingöloppet i mitt fall). Endast lätt jogg om man absolut vill och helst annan träning än just löpning (om jag bestämmer mig för att testa springa varje dag konceptet blir det strikt max 3 lugna km per dag under denna period).

Därefter en lång period med grundträning. Vilket innebär mycket distans i lugnt tempo. Ingen fart. Framåt våren, typ början av mars, kan man smyga in lite fart. tex fartlek eller intervaller. Smyga in, betoningen är fortfarande på lugna pass.

Därefter börjar formtoppningen. Ungefär från mitten av april. Då lägger man in både tröskelpass och intervaller eller fartlek och snabba backpass. Och sedan, från maj/juni är det ju tävlingssäsong.

Jag har inte riktigt tänkt så innan. Jag har tränat ungefär likadant året runt. Alltid luststyrt och då har det blivit som det blivit. Lite för mycket och för fort antagligen. Jag gör ju gärna så när det gäller det mesta. Går hela tiden "all in". Allt eller inget. Jag behöver nog ha någon form av plan för att inte dras med i ett lyckorrus av endorfiner, med skada som följd.

Jag testade ju i vintras ett "vanligt" träningsprogram. Med korta och långa intervaller och ett distanspass varje vecka. Jag ledsnade ganska fort på det. Det var nog lite för uppstyrt. Just den typen av träningsprogram ställer sig även Rune sig lite kritisk/tveksam till. Samtidigt som han understryker att ett och samma upplägg inte passar alla. Det absolut viktigaste är att bevara löparglädjen. Runes förslag till ett långsiktigt träningsupplägg känns "lagom" fritt. Lite uppstyrt men fritt fram för tolkning.

Kanske kan det passa mig bättre? Jag har i alla fall lagt in tider för i höst och nästa år för vila, grundträning, upptrappning och formtoppning. Känner jag mig själv rätt hinner jag säkert ångra mig flera gånger om. Men just nu känns detta som en bra plan.

En mera kortsiktig plan, för hur jag ska bli fri från besvären med knät och komma i form till Ultravasan 90, lyder som följer:

De närmsta 4 veckorna tänker jag vila från löpning. Jag tänker köra minst ett alternativt långpass ( tex 1 timme skiergo, 1 timme crosstrainer och en timme cykling i följd efter varandra) på gymmet. Kanske kör jag även ett kombinerat cykel/simningspass. Det tempererade badet här hemma öppnar snart för säsongen och då kunde jag ju simma en timme eller så och sedan ta en längre tur på racern. Varje vecka kommer jag ju fortsätta som nu också med lite spinning, styrketräning och yoga.


Med det upplägget tror jag att jag snabbt kan trappa upp löpningen igen fram till ultravasan, utan att ha tappat för mycket i uthållighet och kondition.

Total löpvila blir det dock inte tyvärr. jag kommer att varje vecka från och med måndag den 29 maj hålla i en löparklass på gymmet (NordicWellness bankeryd). Då leder jag ju upp/nedjoggen men i övrigt tänker jag mest se till att alla som deltar i passet kör så det ryker!

Japp. Det här känns som en bra plan. Nu återstår bara att följa den!

torsdag 11 maj 2017

Att tänka "utanför boxen"

Jag började nyligen lyssna på boken "löparglädje" av Rune Larsson. Ja, jag lyssnar på böcker. Då hinner jag faktiskt "läsa". Får jag tid till att läsa en bok i pappersform tar det oftast inte många sekunder innan jag somnat. Därför funkar ljudböcker bättre för mig. Då kan jag lyssna på böcker samtidigt som jag är ute och går med hundarna eller medan jag springer.



Jag har tidigare försökt mig på att läsa denna bok. Det var bara det att jag tog med den till en resa till London förra året och då lyckades jag glömma den på hotellet när vi reste hem. Så, nu börjar jag om från början.

Rune skriver mycket om att "hitta sin väg" när det gäller löpning. Man får så mycket råd till höger och vänster och tillslut är det lätt att stå där vilsen och rådlös. Ett av mina "löften" till mig själv inför detta år var att lyssna till vad JAG känner är bra för mig. Att inte gå på alla råd och tips (som säkert är givna i all välmening). Att inte bara följa allmänna råd om vad som fungerar vid till exempel en skada eller hur man tränar bäst. Utan känna efter och reflektera över vad som har fungerat för mig tidigare och vad som inte har fungerat. Och samtidigt följa glädjen. Ibland måste man få göra något som kanske inte är helt rätt enligt "boken" bara för att det är så kul och får en att må bra!

Just det tar Rune också upp. Att visst kan det vara bra med intervallträning eller bara lugn distanslöpning om man bara tänker ur ett strikt resultatfokuserat perspektiv. Men det som till syvende och sist faktikst är den bästa träningen är den som känns rolig och som ger, just det, löparglädje!

På ett ställe i boken skriver han att han alltid springer tillräckligt kort och tillräckligt långsamt för att vilja springa även nästa dag. Det låter som ett mycket klokt råd!


När jag hade besvär med mitt vänstra knä (det som strular nu är mitt högra knä) kände jag precis som nu enorm frustration över att inte kunnna springa som jag ville och stark oro inför att aldrig mer kunna springa smärtfritt. Men det gick. Jag bokade visserligen tid till en sjukgymnast som sa till mig att jag var för svag i sätesmusklerna och de inre bukmusklerna. Att jag hade en kass hållning, ett sittande löpsteg och för smalt löpsteg. Jag fick alltså lite att tänka på.

Det jag i ärlighetens namn faktiskt har jobbat med efter det är styrkan framför allt. Jag har tillslut insett att jag måste träna styrka för att hålla. Sjukgymnasten tyckte också att jag skulle jobba med löpsteget och stretcha höftböjaren. Det har jag inte gjort mer än högst sporadiskt. Efter en månads uppehåll från löpningen efter Ultravasan 90 började jag springa kort och långsamt. Jag sprang varje dag. Som kortast 3 km. I början kände jag av knät lite grann när jag sprang, men det höll inte i sig efteråt. Så jag fortsatte. Jag sprang varje dag i drygt 100 dagar. Ibland kort och lugnt. Ibland längre, ibland lite fortare och när andan föll på sprang jag intervaller. Helt beroende på hur det kändes för dagen. Vad jag "kände för" och vad det kändes som att kroppen ville.

Det fungerade. Efter en tid kände jag inte längre av knät. Jag fortsatte träna styrka och la även till lite cykling och yoga. Fortsatt inga besvär med smärta.

Sedan började jag återigen lyssna på vad andra sa. Att det är dumt och riskabelt att springa varje dag. Att kroppen behöver återhämtning. Så jag började ta vilodagar då jag inte sprang. Jag ville ändå fortsätta att höja upp veckodistansen för att komma upp i de nivåer jag var i tidigare, Så jag förlängde passen då jag sprang. Ibland sprang jag långt fast det kändes motigt, ofta för att komma upp i rätt distans.

Sedan fick jag under ett långt långpass ont i höger knä. Och det är det jag brottats med sedan dess.
Jag gick till sjukgymnasten igen. Han sa inte mycket mer än att han trodde att det var löparknä. Fick inga vidare instruktioner än att jobba med styrkan i sätesmusklerna och magen. Det enda jag liksom faktiskt jobbat med hela tiden sedan förra skadan. Så, jag ger faktiskt inte mycket för de rekommendationerna. Jag tror inte att det är det som är problemet. Att han säger att jag springer för mycket köper jag inte heller. Jag höll ju samma nivå länge utan att bli skadad.

Det jag faktiskt tror är boven  är att jag frångick mitt sätt att springa. Jag slutade springa varje dag och känna in kroppen.

Så, kanske är det så jag ska göra för att bli bra denna gången med? Jogga/springa varje dag- Precis så mycket som kroppen vill? Kanske. Jag tänker nog prova det konceptet igen. Samtidigt som jag bokat en tid till en naprapat. Det är något som gnagt i mig sedan ultravasan. En massör som försökte hjälpa mig under loppet sa att mitt högra ben var kortare än det andra, och att det var funktionellt betingat (vad nu det betyder) och att jag borde uppsöka en duktig massör eller naprapat efter loppet för att komma tillrätta med det. Det har jag ju inte gjort tidigare. Med ännu en knäskada tycker jag nu att det är dags att testa det rådet.

Ett är i alla fall säkert, jag tänker komma tillbaka. Starkare och mer motiverad än någonsin!

torsdag 4 maj 2017

Mycket på gång!

Upptrappningen av löpningen sedan jag började känna av löparknät går strålande! Jag fick backa distansen till ca 3 km och har bara sprungit varannan dag och ökat långsamt. Nu har jag kommit upp till 10 km utan känning. Har även testat almenäsintervaller på löpband och det funkade fint.

Så, inför Lidingöultra (26 km) på söndag känner jag mig försiktigt hoppfull.

Och loppet ja, det höll på gå alldeles åt skogen! Jag lyckades glömma min resväska på tåget och den innehöll mina skor som jag tänkt springa i på loppet och min klocka. Nu befinner den sig på hittegods i Göteborg. Det såg först mörkt ut att kunna få tillbaka väskan i tid, men nu verkar det ha ordnat sig. En vänlig själ från Lonesome Runners hämtar väskan åt mig och tar med den till starten. Lonesome runners är verkligen världens bästa löparklubb!

Men nu till det roliga som händer. I går var jag på en löpinstruktörsutbildning med Nordic wellness. Det kommer med all sannolikhet bli så att jag blir löpinstruktör på NW framöver. Det innebär alltså att jag kommer att hålla i löppass på gymmet eller ute. Är vi på gymmet kommer det handla om löpstyrka, ute kan det vara allt från intervaller, tröskelpass, backe eller fartlek men alltid inslag av löpskolning. Lite beroende på vilka som dyker upp på passet. Helst vill ju jag ha det utomhus och jag kommer vara fri att lägga upp det lite som jag vill.

Det känns både jättekul och utmanande. Jag ser mig inte som någon expert på löpning, men med den erfarenhet jag har tror jag att jag har en del att komma med. Och inspirera hoppas jag kunna göra. Och för det krävs ju ingen exepert!

Jag vet inte riktigt när löpklasserna kommer starta, men när det är dags, bor du i närheten av Bankeryd så är det bara att dyka upp (Har man inget gymkort på NW kan man alltid ta en gratis provapå vecka).

Känner mig glad och taggad! Det enda smolket i bägaren just nu är de höga halterna av björkpollen. Känner mig ordentligt sänkt. Trött, kliande ögon och astman krånglar. Hoppas inte detta påverkar mig allt för mycket på loppet på söndag.

Ska testa en kortare springtur idag och se hur det känns.