lördag 25 april 2015

Löparlycka!

Upphör aldrig att förvånas över hur känslan i löpningen kan ändras. Både snabbt och radikalt. Kanske är det därför jag älskar löpningen så mycket.

Förra veckan kändes varje pass segt som sirap. Jag flåsade som en gris och benen kändes tunga. Någon "runners high" var det definitivt inte tal om! Med den känslan i kroppen satt jag på altanen i solen i söndags. Kände att jag väl egentligen borde ge mig ut, men veckans tidigare turer som alla känts som tortyr gjorde att jag velade lite. Samtidigt visste jag någonstans längst där inne att man måste igenom dessa lite tyngre perioder. Enda sättet att komma ur en seg period är ju att fortsätta springa!

Så, jag bestämde mig för en kompromiss. Tänkte att jag tar 5:an i Axamo. Den är både fin och platt. Lagom utmanande med en tung känsla i kroppen. Men på väg till Axamo ändrade jag mig. Det kändes faktiskt lite mesigt att springa bara 5 platta km. Jag förlänger turen så det blir en mil i alla fall, tänkte jag och gav mig av.

Jag joggade i en takt som kändes ganska bekväm. Ansträngde mig inte nämnvärt för att få en bra tid eller så. Med ca 3 km kvar av mina 10 hamnade jag bakom en man i blå jacka. I vanliga fall när jag hamnar bakom en man brukar denne försvinna i fjärran och jag brukar inte ha en chans att haka på. Men efter en stund insåg jag att han försvinner inte i fjärran! Jag höll mig på ungefär samma avstånd hela tiden. Jag tänkte att jag försöker knappa in lite på honom, vilket jag gjorde. Problemet var bara att då ökade han farten och då kan ju inte jag vara sämre än att också öka. Så höll det på. Ända tills det var ca 200 m kvar och jag tryckte i turbon och sprang om. Stoppade klockan och satte mig flämtande och hulkande ner vid "målet". Det var inte utan att jag hade spykänslor.

När jag stretchat och varvat ner kom killen tillbaka och jag ursäktade mig lite för att jag använt honom som hare, han skrattade lite och sa att det var ok, men att han undrat vem som flåsade honom i nacken så.

När jag sedan satte mig och kollade tiden i klockan insåg jag att jag satt PB på milen denna söndag eftermiddag! Där kan man verkligen snacka om runners high!

Hela veckan sedan den turen har löpningen endast känts lustfylld och enkel. Benen har känts lätta och jag har njutit av varje löpsteg.

Lärdomen i detta är att ju just det jag egentligen redan vet så väl. När det känns som tuffast och motigast. Det är då det plötsligt vänder. Det gäller bara att härda ut!

En annan sak som hjälper till att hålla motivationen uppe är nya löparkläder eller löparprylar. Så för att boosta min motivation lite extra beställde jag just hem ett par nya löpartaights.

Tror de blir jättebra!

söndag 5 april 2015

Utveckling och växtvärk

Att löpning är en drog som det är mycket lätt att bli beroende av är vi nog många som erfarit. De flesta av oss är inte elitsatsande löpare som kan prioritera löpningen över allt annat utan har vanliga jobb, familj och sociala åtaganden som också måste och bör prioriteras. Hur gör man då för att det inte ska gå över styr? Att löpning skapar ett visst mått av beroende tror jag bara är bra. Det blir ju lite som en garanti för fortsatt motionerande och därmed fortsatt god hälsa.  Men som den "altt-eller-inget" människa jag är så behöver jag en plan för exakt HUR det inte ska bli för mycket.  Inte bara för att min familj behöver mig.  Utan också för att risken för skador ökar avsevärt med för snabb ökning av träningsmängden.

Min plan är att ha ett mål för hur många km jag ska springa varje vecka.  Just nu ligger det på 40-50 km. Det gör att jag kan ta färre men längre pass om det blir svårt att få till många löpturer, andra veckor blir det flera pass men lite kortare distanser. Detta upplägg tror jag också skapar en bra variation i träningen.

Den här veckan har jag inte nått det målet.  Men det har varit ett medvetet val att ta det lite lugnare så här veckan efter två av mitt livs hittills största utmaningar i löpar sammanhang. Under vättervyernas ultramarathon låg pulsen på en för mig allt för hög nivå vilket blev lite av en tankeställare. Jag tog ett par dagars vila och körde sedan ett lugnt "känna-efter-pass". Det passet kändes fint och därför sprang jag en morgonmil i låg intensitet för att se om pulsen betedde sig som vanligt igen.  Det gjorde den och då vågade jag köra lite tempoträning i helgen.  Lyckades sätta pb på 1 km (4:40 fart i en hel km!) Utan att pulsen drog i väg allt för mycket.

Jag är fortfarande så pass ny på detta med löpning och pulsträning att jag lär mig nåt nytt om hur min kropp fungerar nästan varje vecka.  Det är oerhört inspirerande och är en stark motor i min vilja att fortsätta utvecklas.

Den senaste veckans lärdom är att efter ett 24-timmars pass med ultraintervaller behöver min kropp mer än en veckas återhämtning innan jag testar gränserna igen. Det kan ju verka logiskt,  men om man aldrig testar får man aldrig veta!

Hittills har det fungerat bra att testa sig fram.  När det blivit lite för mycket vilar jag ett par dagar och gör sedan lättare pass tills jag känner igen mig själv igen.