Förra veckan kändes varje pass segt som sirap. Jag flåsade som en gris och benen kändes tunga. Någon "runners high" var det definitivt inte tal om! Med den känslan i kroppen satt jag på altanen i solen i söndags. Kände att jag väl egentligen borde ge mig ut, men veckans tidigare turer som alla känts som tortyr gjorde att jag velade lite. Samtidigt visste jag någonstans längst där inne att man måste igenom dessa lite tyngre perioder. Enda sättet att komma ur en seg period är ju att fortsätta springa!
Så, jag bestämde mig för en kompromiss. Tänkte att jag tar 5:an i Axamo. Den är både fin och platt. Lagom utmanande med en tung känsla i kroppen. Men på väg till Axamo ändrade jag mig. Det kändes faktiskt lite mesigt att springa bara 5 platta km. Jag förlänger turen så det blir en mil i alla fall, tänkte jag och gav mig av.
Jag joggade i en takt som kändes ganska bekväm. Ansträngde mig inte nämnvärt för att få en bra tid eller så. Med ca 3 km kvar av mina 10 hamnade jag bakom en man i blå jacka. I vanliga fall när jag hamnar bakom en man brukar denne försvinna i fjärran och jag brukar inte ha en chans att haka på. Men efter en stund insåg jag att han försvinner inte i fjärran! Jag höll mig på ungefär samma avstånd hela tiden. Jag tänkte att jag försöker knappa in lite på honom, vilket jag gjorde. Problemet var bara att då ökade han farten och då kan ju inte jag vara sämre än att också öka. Så höll det på. Ända tills det var ca 200 m kvar och jag tryckte i turbon och sprang om. Stoppade klockan och satte mig flämtande och hulkande ner vid "målet". Det var inte utan att jag hade spykänslor.
När jag stretchat och varvat ner kom killen tillbaka och jag ursäktade mig lite för att jag använt honom som hare, han skrattade lite och sa att det var ok, men att han undrat vem som flåsade honom i nacken så.
När jag sedan satte mig och kollade tiden i klockan insåg jag att jag satt PB på milen denna söndag eftermiddag! Där kan man verkligen snacka om runners high!
Hela veckan sedan den turen har löpningen endast känts lustfylld och enkel. Benen har känts lätta och jag har njutit av varje löpsteg.
Lärdomen i detta är att ju just det jag egentligen redan vet så väl. När det känns som tuffast och motigast. Det är då det plötsligt vänder. Det gäller bara att härda ut!
En annan sak som hjälper till att hålla motivationen uppe är nya löparkläder eller löparprylar. Så för att boosta min motivation lite extra beställde jag just hem ett par nya löpartaights.
Tror de blir jättebra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar