onsdag 27 mars 2019

Hur kroppen hänger ihop

Jag tycker att det är oerhört intressant hur kroppen fungerar.
Jag har lite bekymmer med smärta i min häl/fot sedan några månader. Det kommer och går men blir aldrig så besvärligt att jag inte kan springa. Mest irriterande faktiskt.

Jag har varit hos en naprapat och en psykoterapeut. Orsaken till smärtan verkar vara en alldeles för spänd tibialis muskel.

Boten heter stretch och massage.  Sen kan man ju fundera på varför tibialis är så spänd...

Eventuellt pga lite för svag rumpa. Eller kanske, om man ska tro Anders Nordström, på att jag springer i skor med uppböjd tådel .

Hälsmärtan skulle också delvis kunna bero på söndertrampade hälkuddar. Jag har nämligen inga hälkuddar att tala om längre. Det är bara en sorgsen samling bubblor runt hälen när jag står.

Har du funderat på om man liksom inte bara kan spruta in lite silikon i hälen? Inbyggd stötdämpare liksom?

Nåväl. En sak jag i alla fall lärt mig genom åren är att manipulerar man med någon del av kroppen för att åtgärda ett problem, då kan man ta gift på att det dyker upp ett annat problem någon annanstans.

För det är ju så att kroppen är en enhet.

Jag tror fullt och fast på att hålla löpningen och livet i övrigt så naturlig som möjligt. Uppstår besvär mår man bäst i längden med åtgärder som syftar till att återkomma till det naturliga sättet att röra sig.

Kroppen är så fascinerande!

Smärtan i min fot då? Jo, tackar som frågar, med daglig massage har det faktiskt börjat gå åt rätt håll.

tisdag 26 mars 2019

10 månader mot 10 mil

Skrev för en tid sedan om att följa en plan. Att jag är ganska dålig på det och istället bra på att vara impulsiv, Det ÄR jag bra på. Men, sedan i oktober har jag följt ett träningsprogram. Det är ganska heltäckande båda vad gäller träning, kost och mindset.


Jag har fått mycket träning i att hålla mig till planen. Det tar fortfarande emot ibland att planera in passen för veckan som kommer. Men jag gör det. Och oftast genomför jag passen också.


Det har gått lite upp och ner med hur bra jag följt programmet, men det är i alla fall en ryggrad av struktur i min träning som inte funnits tidigare.


6 månader av 10 har snart gått. Tänk, vem hade kunnat tro det?


Jag tänkte att jag skulle försöka få lite liv i den här bloggen igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte.


Tilltalas av att skriva ner mina tankar och funderingar och en blogg är ju ett perfekt sätt.


Häng med vettja!

tisdag 17 april 2018

Balans

Det pratas mycket om att hitta balans i livet.  Lagom balans mellan vila och rörelse, mellan jobb och fritid och hälsosam och ohälsosam mår.  För att nämna några exempel.


Jag bytte jobb i Augusti förra året.  Jag trodde att jag skulle finna mer balans.  Det lät underbart att lägga sitt eget schema och kunna planera in ledigheter utan att alltid behöva ta semester.

Det har på många sätt varit bra.  Jag sover mer och har hunnit träna mycket utomhus i dags ljus i vinter.  Men det har även varit stressande.

Jag upplever det stressande att inte vara ledig på helgerna, att måsta ha lång framförhållning om jag vill springa ett lopp eller hitta på något annat.

Jag har intalat mig att jag helt enkelt måste vänja mig.  Att det blir bättre.  Men det blir det inte.  Snarare värre.

Dessutom saknar jag att vara skolsköterska.  Att åtminstone ha en möjlighet att kunna inspirera någon till ett mer hälsosamt liv.  Det är absolut tufft att jobba i skolan ibland, men jag saknar det verkligen.

Jag tror att jag behöver rutiner för att må bra.  När jag alltid måste kolla i kalendern innan jag kan svara på om jag kan ses eller inte känns inte bra.  Det är inte sådan jag är.
Jag är impulsiv och går väldigt mycket på känsla och inspiration, både privat och i löpningen.  Då behöver jag något som är konstant. Som skapar balans.

Som ett 8-17 jobb måndag-fredag.

måndag 16 april 2018

Att följa en plan

Jag gillar idén med att planera veckans träningspass och sedan följa planen.  Jag gillar verkligen idén.

Men.  Jag har försökt många gånger.  Slutar oftast med att jag planerar in när jag ska sätta mig ner och planera.  Sen glömmer jag bort det och så blir det ingen planering.

I går kom jag dock faktiskt till skott. Jag satte mig ner och skrev ner hur jag tänkt mig veckan. Problemet började redan där. Satt och tänkte: "Hur ska jag nu kunna veta om jag känner för att köra just detta pass just den här dagen?"
Jag skrev i alla fall ner en plan.  Lite lagom blandning av löpning, styrka och cykling.

Idag var jag ledig.  Sov tills jag vaknade.  Åt frukost och tittade på nyhetsmorgon. Gick en promenad med hundarna.
Sedan kom jag att tänka på ett pass jag läst om någonstans.  4x1 km med 2 min vila mellan. Kom på att jag ju kunde cykla till Habo och köra intervallerna där.  Så det gjorde jag.  Det är 8 km till Slätten i Habo och där blev det totalt drygt 5 km löpning.  Och cykling hem igen.  16 km cykel och 5,4 km löpning.
Sen är det ju måndag, vilket innebär löpklass.  Så då blev det 8 km löpning till.

Kom på nu ikväll att jag ju skrivit en plan! Det hade jag totalt glömt bort.  Kollade vad jag skrivit: 4 mil cykling och löpklass.

Ja, ja. Jag ät nog inte gjord för att planera... Jag är bra på andra saker.  Att vara impulsiv till exempel.

tisdag 15 augusti 2017

Ultrapirr och övertaggad!

Bara några dagar kvar till Ultravasan 90 nu! Som jag har längtat, våndats, nojat och planerat! Men snart är det dags!

Jag känner en slags positiv rastlöshet i kroppen. Nästan lite speedad. Har lite svårt att fokusera på jobbet. I normala fall när jag känner så här hjälper det att springa. Men nu ska jag ju inte springa. Jag ska vila mig i form är det tänkt, en liten tur i morgon bara. Men idag är det vilodag.

För ett tag sedan läste jag Runes bok Löparglädje. Där besrev han hur formtoppning fungerar. Att man tränar mycket, mer än vanligt, en tid innan loppet, för att sedan vila några dagar.  Han beskriver hur rastlös han blir av det. Att han inte kan sova, inte sitta stilla i soffan osv. Det är något liknande jag känner. Inte riktigt lika dramatiskt kanske, men nåt åt det hållet. Jag antar att det är bra. Kroppen laddar på med en massa energi som ska få sitt utlopp på lördag.

Som jag längtar!

De sista dagarnas rörelse blir som följer:
Idag promenad till gymmet och ett pass bodybalance.
Imorgon en lugn löptur, max 10 km
Torsdag vet jag inte riktigt, kanske promenad till stranden, lite yoga och ett morgondopp.
Fredag: Morgonyoga på gymmet och sedan några timmar i bil.
Jag har en plan.
Jag är redo.
På lördag är det dags.

SOM jag längtar!

tisdag 8 augusti 2017

Att lyssna på kroppen

Jag har fastnat! Nej, inte i någon träningshets eller i någon brist på motivation eller något sådant. Nej, jag har fastnat i att analysera min träning.

I viss mån tror jag att det kan vara bra att gå igenom sin träningsdagbok, kolla vad som fungerat och när det inte fungerat som man hoppats, ja, vad gjorde man då? Osv.

Men. Det kan gå till överdrift. Egentligen handlar det väl om helt vanliga lopp-nerver. Ultravasan 90 står för dörren och har man den minsta susning om hur långt 9 mil är så bör man bli en aning nervös.

Jag har i ett helt år haft ett mål: Att ta mig igenom Ultravasan 90 utan att gå sönder.
Jag har styrketränat, jag har stretchat, jag har rehabat, jag har alternativtränat, jag har gått hos både sjukgymnast och naprapat. Det finns nog inget jag inte gjort, för jo, sprungit har jag ju såklart också gjort. Inte så långt som jag hade önskat (där satte skitknät stopp) men i total distans är jag ändå ganska nöjd.

Och nu är jag där. I den där perioden när man inte kan göra så mycket mer. När kroppen ska få suga åt sig av all tränig och bli starkare än någonsin.

När man inte kan (ska) springa så mycket som man egentligen vill, då är det lätt att istället börja analysera sin träning. Jämföra med tidigare år och andra lopp. Och på så vis på något sätt kunna skapa sig en rimlig förväntan och målsättning inför det kommande loppet.

Problemet är att jag har för lite erfarenhet. Jag har inte sprungit så många ultra. Jag vet mycket väl vad jag gjorde för fel förra året. Jag begick ett stort misstag, som jag sedan visserligen förvärrat en aning genom att ta dumma beslut, men i det stora hela var det ett misstag som ställde till allt. Som gjorde att jag mest sysslat med rehab det senaste året. Det var att springa två ultralopp med en veckas mellanrum. Dumt. Mycket dumt. Att jag sedan, på träning (!) pushade mig själv att fortsätta springa även när jag hade riktigt ont, det var bara ren och skär okunskap och lite för hårt pannben. Det ÄR bra att vara envis, men ibland bör man nog lyssna på kroppen ändå. Är det något jag faktiskt har lärt mig så är det just det. Att lyssna på kroppen.

Jag förstod inte tidigare vad som menades med det. Jag tänkte att det betyder väl att man ska sluta springa när man får en känning? Men samtidigt kändes det fel. Man kan väl inte sluta springa vid minsta känning heller? Då blir man ju snart så nojig att man knappt vågar springa alls! Att man inte ska pusha när man har riktigt ont förstod jag ju såklart någonstans, men var går den gränsen? Hur vet man vilken typ av smärta som är ok och när man ska bryta?

Det svaret har min naprapat hjälpt mig med. Smärta och känning är inte av ondo. Det är kroppens sätt att signalera när något inte är som det ska. Och nu när jag vet hur jag ska lyssna, blir det mycket lättare att inte pusha för mycket.

Det som naprapaten sa (och som faktiskt sjukgymnasten också sa, även om han sa det på ett sätt som gjorde att jag inte tog till mig det) var att smärta/känning är ok upp till ca 2 på vas-skalan medan man springer. Sålänge det inte är ondare än 2 kan man fortsätta springa.  Det gäller de flesta typer av känningar. Blir det värre ska man avbryta passet. Ett bra sätt att veta om man pushat för hårt är att känna hur det känns dagen efter. Har man kvarstående besvär från ett träningspass, mer än 2 på vas-skalan, (och nu pratar vi inte träningsvärk) dagen efter har man antagligen tagit i för hårt och tiden för full läkning blir något längre. Har man däremot bara lite känning eller ingen känning alls efteråt, ja, då är det fortfarande full fart mot fullt tillfrisknande!

Så, nu känner jag mig trygg i att jag vet hur min kropp fungerar. Jag vet vad jag klarar och jag vet hur kroppen signalerar när det är dags att bryta. För, sedan jag började behandlingen hos naprapaten har jag faktitiskt inte haft ont. Känning upp till 2 på vas-skalan, ja, men det har varit helt enligt plan. För det var ju det med. Man behöver trigga känningar ibland under rehabens gång för att veta hur långt man kommit i sin rehab. Och för att lära sig vilken smärta som är ok och när det inte är det.

Så när jag ibland säger att jag nu är "ett år av skador klokare" så betyder det faktiskt just det. Jag har blivit klokare, jag vet HUR man lyssnar på kroppen och jag har fortfarande förmågan att pusha mig själv när det behövs.

Så kanske ska jag sluta noja nu. Sluta analysera hur jag tränade innan min första ultra (som förövrigt gick väldigt bra) och bara njuta av att ta det lite lugnare (skit svårt!). Lita på att kroppen vet vad den ska göra och sedan göra mitt allra bästa för ett bra lopp den 19:e augusti.

Ja, det är planen. Vi får helt enkelt se hur det går! Dock skulle kontrollfreaket i mig skulle vilja veta säkert. Men det är ju också det som är tjusningen med ultra. Mycket kan hända.

Det gäller bara att våga hoppa, och tro att vingarna bär!


fredag 30 juni 2017

Tankar om rehab

Jag har haft problem med smärta i knäna det senaste året.  Det har varit ett lärorikt år. Nu senast var det höger knä som bråkade och sjukgymnasten trodde det var löparknä.

Om man googlar löparknä, eller smärta, knä, löpning så får man nästan lika många svar som man får träffar. I början tyckte jag att det var otroligt förvirrande. Så många har haft ont i knäna och blivit hjälpta av helt olika saker.  Hur ska jag veta vad som fungerar för mig?

Den frågan tror jag mig ha funnit ett svar på.  Efter Lidingöultra tog jag kontakt med en naprapat. Det var det bästa jag gjort sedan jag blev skadad. Vid första besöket fick jag stötvågsbehandling och lite knäckande av ryggkota. Jag var blå och öm i området där han kört stötvågen i säkert en vecka.  Jag fick även rådet att ägna mig åt aktiv vila.  Han sa att all behandling syftar till att öka blodcirkulationen.  Oavsett vilken metod man använder. Så vila, som i att inte röra på sig gör att läkningen tar längre tid.

Så, jag "gåggade" och joggade varje dag.  Smärta upp till 2 på vas-skalan var ok. Jag kunde snabbt öka distansen.

Parallellt med löpningen har jag styrketränat och rörlighetstränat regelbundet.  Många förespråkar foamroller, massage och stretch för just löparknä. Vilket jag ställde mig ftågande till.  Om stretch övningar som tex "duvan" ska hjälpa, varför fick då jag ens problem? Jag är väldigt rörlig i den stretchen.

Så kom jag plötsligt på hur det kanske ligger till.  Det spelar nog inte så stor roll vad man gör för rehab bara den ökar blodcirkulationen.  Det viktigaste är nog att man tror på det man valt att göra, för då är chansen större att man faktiskt gör sin rehab regelbundet.  Och då läker skadan. 

För att inte få tillbaka skadan igen när man ökar upp distansen är det såklart viktigt att stärka sina svaga områden. Och det kan ju skilja sig ganska mycket från person till person.  

Så mina råd till dig med en överansträngningsskada är: 

1. Aktiv vila. Gör det du kan. Går det inte att springa; gå/cykla/roddmaskin/crosstrainer gör det som inte triggar smärtan till mer än 2 av 10. Helst varje dag! 10 min är bättre än inget. 

2. Besök en naprapat som kan se över om det finns obalanser. Och för ev hjälp med behandling som skyndar på läkningen. Jag har fått stötvågor och dry needling. Båda dessa behandlingar ökar kroppens egen aktivitet för att läka skadañ.

3. Styrketräning. Stärk upp där du är svag. Löpare behöver ofta jobba med säte, bål, core och ben. 

4. Om det är knäna som strular, se till att träna upp stabiliteten. 

Dessa råd skulle ha hjälpt mig. Det var när jah kom på detta som jag äntligen snabbt blev bättre!  Men som med allt annat.  Ta detta för vad det är.  Det är mina tankar om rehab. Efter ett år av  snärta i knäna.