tisdag 17 april 2018

Balans

Det pratas mycket om att hitta balans i livet.  Lagom balans mellan vila och rörelse, mellan jobb och fritid och hälsosam och ohälsosam mår.  För att nämna några exempel.


Jag bytte jobb i Augusti förra året.  Jag trodde att jag skulle finna mer balans.  Det lät underbart att lägga sitt eget schema och kunna planera in ledigheter utan att alltid behöva ta semester.

Det har på många sätt varit bra.  Jag sover mer och har hunnit träna mycket utomhus i dags ljus i vinter.  Men det har även varit stressande.

Jag upplever det stressande att inte vara ledig på helgerna, att måsta ha lång framförhållning om jag vill springa ett lopp eller hitta på något annat.

Jag har intalat mig att jag helt enkelt måste vänja mig.  Att det blir bättre.  Men det blir det inte.  Snarare värre.

Dessutom saknar jag att vara skolsköterska.  Att åtminstone ha en möjlighet att kunna inspirera någon till ett mer hälsosamt liv.  Det är absolut tufft att jobba i skolan ibland, men jag saknar det verkligen.

Jag tror att jag behöver rutiner för att må bra.  När jag alltid måste kolla i kalendern innan jag kan svara på om jag kan ses eller inte känns inte bra.  Det är inte sådan jag är.
Jag är impulsiv och går väldigt mycket på känsla och inspiration, både privat och i löpningen.  Då behöver jag något som är konstant. Som skapar balans.

Som ett 8-17 jobb måndag-fredag.

måndag 16 april 2018

Att följa en plan

Jag gillar idén med att planera veckans träningspass och sedan följa planen.  Jag gillar verkligen idén.

Men.  Jag har försökt många gånger.  Slutar oftast med att jag planerar in när jag ska sätta mig ner och planera.  Sen glömmer jag bort det och så blir det ingen planering.

I går kom jag dock faktiskt till skott. Jag satte mig ner och skrev ner hur jag tänkt mig veckan. Problemet började redan där. Satt och tänkte: "Hur ska jag nu kunna veta om jag känner för att köra just detta pass just den här dagen?"
Jag skrev i alla fall ner en plan.  Lite lagom blandning av löpning, styrka och cykling.

Idag var jag ledig.  Sov tills jag vaknade.  Åt frukost och tittade på nyhetsmorgon. Gick en promenad med hundarna.
Sedan kom jag att tänka på ett pass jag läst om någonstans.  4x1 km med 2 min vila mellan. Kom på att jag ju kunde cykla till Habo och köra intervallerna där.  Så det gjorde jag.  Det är 8 km till Slätten i Habo och där blev det totalt drygt 5 km löpning.  Och cykling hem igen.  16 km cykel och 5,4 km löpning.
Sen är det ju måndag, vilket innebär löpklass.  Så då blev det 8 km löpning till.

Kom på nu ikväll att jag ju skrivit en plan! Det hade jag totalt glömt bort.  Kollade vad jag skrivit: 4 mil cykling och löpklass.

Ja, ja. Jag ät nog inte gjord för att planera... Jag är bra på andra saker.  Att vara impulsiv till exempel.

tisdag 15 augusti 2017

Ultrapirr och övertaggad!

Bara några dagar kvar till Ultravasan 90 nu! Som jag har längtat, våndats, nojat och planerat! Men snart är det dags!

Jag känner en slags positiv rastlöshet i kroppen. Nästan lite speedad. Har lite svårt att fokusera på jobbet. I normala fall när jag känner så här hjälper det att springa. Men nu ska jag ju inte springa. Jag ska vila mig i form är det tänkt, en liten tur i morgon bara. Men idag är det vilodag.

För ett tag sedan läste jag Runes bok Löparglädje. Där besrev han hur formtoppning fungerar. Att man tränar mycket, mer än vanligt, en tid innan loppet, för att sedan vila några dagar.  Han beskriver hur rastlös han blir av det. Att han inte kan sova, inte sitta stilla i soffan osv. Det är något liknande jag känner. Inte riktigt lika dramatiskt kanske, men nåt åt det hållet. Jag antar att det är bra. Kroppen laddar på med en massa energi som ska få sitt utlopp på lördag.

Som jag längtar!

De sista dagarnas rörelse blir som följer:
Idag promenad till gymmet och ett pass bodybalance.
Imorgon en lugn löptur, max 10 km
Torsdag vet jag inte riktigt, kanske promenad till stranden, lite yoga och ett morgondopp.
Fredag: Morgonyoga på gymmet och sedan några timmar i bil.
Jag har en plan.
Jag är redo.
På lördag är det dags.

SOM jag längtar!

tisdag 8 augusti 2017

Att lyssna på kroppen

Jag har fastnat! Nej, inte i någon träningshets eller i någon brist på motivation eller något sådant. Nej, jag har fastnat i att analysera min träning.

I viss mån tror jag att det kan vara bra att gå igenom sin träningsdagbok, kolla vad som fungerat och när det inte fungerat som man hoppats, ja, vad gjorde man då? Osv.

Men. Det kan gå till överdrift. Egentligen handlar det väl om helt vanliga lopp-nerver. Ultravasan 90 står för dörren och har man den minsta susning om hur långt 9 mil är så bör man bli en aning nervös.

Jag har i ett helt år haft ett mål: Att ta mig igenom Ultravasan 90 utan att gå sönder.
Jag har styrketränat, jag har stretchat, jag har rehabat, jag har alternativtränat, jag har gått hos både sjukgymnast och naprapat. Det finns nog inget jag inte gjort, för jo, sprungit har jag ju såklart också gjort. Inte så långt som jag hade önskat (där satte skitknät stopp) men i total distans är jag ändå ganska nöjd.

Och nu är jag där. I den där perioden när man inte kan göra så mycket mer. När kroppen ska få suga åt sig av all tränig och bli starkare än någonsin.

När man inte kan (ska) springa så mycket som man egentligen vill, då är det lätt att istället börja analysera sin träning. Jämföra med tidigare år och andra lopp. Och på så vis på något sätt kunna skapa sig en rimlig förväntan och målsättning inför det kommande loppet.

Problemet är att jag har för lite erfarenhet. Jag har inte sprungit så många ultra. Jag vet mycket väl vad jag gjorde för fel förra året. Jag begick ett stort misstag, som jag sedan visserligen förvärrat en aning genom att ta dumma beslut, men i det stora hela var det ett misstag som ställde till allt. Som gjorde att jag mest sysslat med rehab det senaste året. Det var att springa två ultralopp med en veckas mellanrum. Dumt. Mycket dumt. Att jag sedan, på träning (!) pushade mig själv att fortsätta springa även när jag hade riktigt ont, det var bara ren och skär okunskap och lite för hårt pannben. Det ÄR bra att vara envis, men ibland bör man nog lyssna på kroppen ändå. Är det något jag faktiskt har lärt mig så är det just det. Att lyssna på kroppen.

Jag förstod inte tidigare vad som menades med det. Jag tänkte att det betyder väl att man ska sluta springa när man får en känning? Men samtidigt kändes det fel. Man kan väl inte sluta springa vid minsta känning heller? Då blir man ju snart så nojig att man knappt vågar springa alls! Att man inte ska pusha när man har riktigt ont förstod jag ju såklart någonstans, men var går den gränsen? Hur vet man vilken typ av smärta som är ok och när man ska bryta?

Det svaret har min naprapat hjälpt mig med. Smärta och känning är inte av ondo. Det är kroppens sätt att signalera när något inte är som det ska. Och nu när jag vet hur jag ska lyssna, blir det mycket lättare att inte pusha för mycket.

Det som naprapaten sa (och som faktiskt sjukgymnasten också sa, även om han sa det på ett sätt som gjorde att jag inte tog till mig det) var att smärta/känning är ok upp till ca 2 på vas-skalan medan man springer. Sålänge det inte är ondare än 2 kan man fortsätta springa.  Det gäller de flesta typer av känningar. Blir det värre ska man avbryta passet. Ett bra sätt att veta om man pushat för hårt är att känna hur det känns dagen efter. Har man kvarstående besvär från ett träningspass, mer än 2 på vas-skalan, (och nu pratar vi inte träningsvärk) dagen efter har man antagligen tagit i för hårt och tiden för full läkning blir något längre. Har man däremot bara lite känning eller ingen känning alls efteråt, ja, då är det fortfarande full fart mot fullt tillfrisknande!

Så, nu känner jag mig trygg i att jag vet hur min kropp fungerar. Jag vet vad jag klarar och jag vet hur kroppen signalerar när det är dags att bryta. För, sedan jag började behandlingen hos naprapaten har jag faktitiskt inte haft ont. Känning upp till 2 på vas-skalan, ja, men det har varit helt enligt plan. För det var ju det med. Man behöver trigga känningar ibland under rehabens gång för att veta hur långt man kommit i sin rehab. Och för att lära sig vilken smärta som är ok och när det inte är det.

Så när jag ibland säger att jag nu är "ett år av skador klokare" så betyder det faktiskt just det. Jag har blivit klokare, jag vet HUR man lyssnar på kroppen och jag har fortfarande förmågan att pusha mig själv när det behövs.

Så kanske ska jag sluta noja nu. Sluta analysera hur jag tränade innan min första ultra (som förövrigt gick väldigt bra) och bara njuta av att ta det lite lugnare (skit svårt!). Lita på att kroppen vet vad den ska göra och sedan göra mitt allra bästa för ett bra lopp den 19:e augusti.

Ja, det är planen. Vi får helt enkelt se hur det går! Dock skulle kontrollfreaket i mig skulle vilja veta säkert. Men det är ju också det som är tjusningen med ultra. Mycket kan hända.

Det gäller bara att våga hoppa, och tro att vingarna bär!


fredag 30 juni 2017

Tankar om rehab

Jag har haft problem med smärta i knäna det senaste året.  Det har varit ett lärorikt år. Nu senast var det höger knä som bråkade och sjukgymnasten trodde det var löparknä.

Om man googlar löparknä, eller smärta, knä, löpning så får man nästan lika många svar som man får träffar. I början tyckte jag att det var otroligt förvirrande. Så många har haft ont i knäna och blivit hjälpta av helt olika saker.  Hur ska jag veta vad som fungerar för mig?

Den frågan tror jag mig ha funnit ett svar på.  Efter Lidingöultra tog jag kontakt med en naprapat. Det var det bästa jag gjort sedan jag blev skadad. Vid första besöket fick jag stötvågsbehandling och lite knäckande av ryggkota. Jag var blå och öm i området där han kört stötvågen i säkert en vecka.  Jag fick även rådet att ägna mig åt aktiv vila.  Han sa att all behandling syftar till att öka blodcirkulationen.  Oavsett vilken metod man använder. Så vila, som i att inte röra på sig gör att läkningen tar längre tid.

Så, jag "gåggade" och joggade varje dag.  Smärta upp till 2 på vas-skalan var ok. Jag kunde snabbt öka distansen.

Parallellt med löpningen har jag styrketränat och rörlighetstränat regelbundet.  Många förespråkar foamroller, massage och stretch för just löparknä. Vilket jag ställde mig ftågande till.  Om stretch övningar som tex "duvan" ska hjälpa, varför fick då jag ens problem? Jag är väldigt rörlig i den stretchen.

Så kom jag plötsligt på hur det kanske ligger till.  Det spelar nog inte så stor roll vad man gör för rehab bara den ökar blodcirkulationen.  Det viktigaste är nog att man tror på det man valt att göra, för då är chansen större att man faktiskt gör sin rehab regelbundet.  Och då läker skadan. 

För att inte få tillbaka skadan igen när man ökar upp distansen är det såklart viktigt att stärka sina svaga områden. Och det kan ju skilja sig ganska mycket från person till person.  

Så mina råd till dig med en överansträngningsskada är: 

1. Aktiv vila. Gör det du kan. Går det inte att springa; gå/cykla/roddmaskin/crosstrainer gör det som inte triggar smärtan till mer än 2 av 10. Helst varje dag! 10 min är bättre än inget. 

2. Besök en naprapat som kan se över om det finns obalanser. Och för ev hjälp med behandling som skyndar på läkningen. Jag har fått stötvågor och dry needling. Båda dessa behandlingar ökar kroppens egen aktivitet för att läka skadañ.

3. Styrketräning. Stärk upp där du är svag. Löpare behöver ofta jobba med säte, bål, core och ben. 

4. Om det är knäna som strular, se till att träna upp stabiliteten. 

Dessa råd skulle ha hjälpt mig. Det var när jah kom på detta som jag äntligen snabbt blev bättre!  Men som med allt annat.  Ta detta för vad det är.  Det är mina tankar om rehab. Efter ett år av  snärta i knäna.  


torsdag 15 juni 2017

Jobbig förkylning och besök hos naprapaten

Jag blev förkyld förra veckan. En förkylning kommer ju aldrig lägligt, men lite extra frustrerande är det när den slår till just när jag börjat kunna springa vettiga distanser igen efter besväret med mitt knä.

Nu börjar jag dock bli bättre men ömhet över bihålorna är fortfarande ett gissel. Igår planerade jag att springa från stan till jobbet, men bihålorna var ömma och jag var lite kraxig i halsen, så jag promenerade istället.

I dag tänkte jag återigen att jag ville springa från stan. Inga hostattacker under natten och jag kände just inte av bihålorna så mycket heller. Så jag hoppade av tåget i stan och joggade sakta mot jobbet. Tanken var bara lugn lågpuls-jogg.

Det gick rätt knackigt i bröjan. Ganska snart kände jag att något satt i vägen i luftrören. Hostade och frustade. Efter någon km och några gåpauser fick jag upp det som satt i vägen och det gick lättare att springa. En sån episod till och sedan var luftrören helt rena.

Många kanske tänker att det är dumt att springa när man hostar så. Jag tror faktiskt inte det. I mitt fall, jag har astma och i samband med förkylning "slemmar det igen" lite. Att röra på sig och få upp värmen i kroppen stimulerar hostan, som faktiskt finns för att kroppen försöker göra sig av med slemmet. Så, under dagens jogg gjorde jag alltså rent luftrören och efter andra episoden med hosta har jag inte hostat någonting alls och det är betydligt lättare att andas.

Bihålorna då? Ja, där går det lite upp och ner. Det blir ju inte direkt bättre av att springa. Men inte sämre heller, tror jag. Dessutom är jag inte rikitgt säker på vad just bihålevärken står för. Om det är en rest efter förkylningen eller om det är pollenallergi. Jag brukar ha ont i bihålorna så här års även om jag inte är förkyld. Så, jag medicinerar med kortison-nässpray och antihistamin för säkerthetsskull.

Under dagens pass fick jag ihop drygt 8 km. Snittpuls 136 vilket är lågt för mig. Nu sprang jag ju också jätte sakta men ändå, hade jag haft en pågående infektion i kroppen hade pulsen rasat iväg i alla fall. Så, på det hela taget är jag glad att vara på gång igen. Bortsett från hostan i början kändes det som att jag skulle kunnat lunka på hur länge som helst. Och just det, ingen känning alls i knät/benet.

Knät ja...


Jag var hos naprapaten igen i tisdags, Ett något smärtsamt men väldigt upplyftande besök. Vi pratade en del om träningsupplägg och kost. Mina favoritområden! Det visade sig att han tycker att jag resonerar helt rätt just nu. Att spirnga lite lätt varje dag, men regelbundet öka på distansen är en bra taktik för att främja en snabb läkning. Kroppens muskler och senor stärks på "rätt" ställen samtidigt som den ökade blodcirkulationen bidrar till snabbare läkning. Jag sa ju det! Det är INTE dumt att spirnga lite varje dag. Nu har jag i alla fall någon slags expert som håller med mig i det. :-)


Det jag däremot inte tänkt på som han tyckte var att jag ska springa tills jag känner av obehaget i benet då och då. För att se var jag ligger. Teorin är då att jag sakta men säkert kan pressa distansen till att bli längre och längre utan att jag känner något obehag. Det gör mig bättre förberedd för lopp till exempel. Jag vet var min nuvarande gräns är och är loppet inte viktigt är det kanske inte värt att ställa upp alls. Klok tanke. Hade jag resonerat så inför Lidingöultra hade jag antagligen inte ställt upp och jag hade varit längre fram i min träning nu. Men, hur det än är. Man lär så länge man lever och som naprapaten uttryckte det: "Du är ju ett helt år av skador klokare nu".

Så, blir jag bara kvitt besvären med bihålorna och hostan snart ska det långspringas. Måste ju se var jag ligger nu! En mil vet jag att jag klarar, så, ska blir roligt att testa hur långt jag kommer.


onsdag 24 maj 2017

När folk helt enkelt inte fattar

Ibland undrar jag vad det är för fel på folk? (Ett lite argt inlägg).

Jag har vänner som tränar och vänner som inte tränar så mycket. Men oavsett tänker jag att man kanske inte har rätt att vräka ur sig vad som helst?

Jag har en bekant. Familjen är vänner till familjen. Mamman i familjen har jag kommit att få allt mer svårt för. Vi har umgåtts rätt mycket under barnens uppväxt och jag tror att jag många gånger vant mig vid att ständigt bli ifrågasatt. Men, låt oss ta det från början.

För några år sedan var jag överviktig. Jag sprang ibland och tränade endel styrka i perioder, men jag var likväl överviktig. Den sporadiska löpningen hjälpte mig inte att gå ner i vikt. Så, jag beslöt mig för att det var maten som måste ändras. jag är en gottegris av rang. jag kunde inte hantera godis och snabba kolhydrater. Åt jag sådant blev det alltid för mycket.

Så, jag beslöt mig för att testa LCHF. Jag hade kört GI-metoden medan jag pluggade och behövde gå ner i vikt efter graviditet nummer 3. Med gott resultat. Jag lyckades med hjälp av GI och löpning/träning att gå ner till normal vikt. Då gick jag ner närmare 20 kg.

Efter plugget började jag jobba som sjuksköterska. Det blev mycket nattjobb. Sakta men säkert kom kilona tillbaka. Inte lika många som efter graviditeten, men de smög sig på, ett efter ett. Nattjobbet gjorde mig trött och sötsugen. Orkade inte träna som jag borde och åt alldeles för mycket skit.

Efter en tid hade både jag och min kropp fått nog. Jag mådde riktigt dåligt. Min mage har alltid varit krånglig, jag hade eksem över stora delar av kroppen, efter ett par nätter drabbades jag nästan alltid av ett par dagars migränanfall.

Jag var trebarnsmamma med ett nattjobb på 60% och dessutom pluggade jag en specialisering till barnsjuksköterska på helfart. Kanske inte så konstigt att jag mådde dåligt.

Det som dock var det som tog knäcken på mig var nätterna. De sabbade min nattsömn så jag kunde inte sova ordentligt när jag var ledig heller. Så, jag sökte mig bort från sjukhuset och började först en deltid som BVC-sjuksköterska och sedan som skolsköterska. Jag var fortsatt överviktig men började må bättre.

Där någonstans återfick jag orken och viljan att ta tag i kosten. Jag hade börjat inse att min mage reagerade kraftigt på tex havre. Men även mjölmat sabbade magen. Så, LCHF kändes som en bra väg att gå.

Jag mådde snabbt bättre. Kilona började trilla av ett efter ett. Jag orkade allt oftare springa igen. Jag hade visserligen sprungit mer eller mindre regelbundet hela tiden sedan jag fick min dotter 2004, men nu började jag få mer struktur på det. Och magen. Låt mig säga några ord om den. Den mådde plötsligt mycket bättre! Jag trodde innan detta att det var normalt att ständigt ha en uppblåst mage och diverse andra mindre glamorösa besvär. Löparmage var dessutom mer regel än undantag. Innan jag la om kosten vill säga. När jag uteslöt mjöl och havre märkte jag att mina besvär med magen försvann helt. Och efter en tid upptäckte jag att jag ju faktiskt inte har några eksem längre! Det hade jag haft hela livet, sedan jag var barn. I perioder mycket jobbiga eksem och det var ett evigt smörjande. Nu kunde jag duscha utan att smörja in kroppen efteråt och ändå inte ens en tillstymmelse till klåda.

Sedan dess har jag börjat springa allt längre och oftare också. Jag är piggare, har mer ork och energi och löpningen hjälper mig att behålla fokus. Jag har blivit mer strukturerad och mår kort sagt betydligt bättre. Sömnbesvär, magont, trötthet, migrän och eksem är ett minne blott!

Därför äter jag fortfarande lite lågkolhydratinspirerat, jag undviker spannmål för det mesta men framförallt gluten. Eftersom jag tror att det var gluten som var skurken i dramat när det gäller mina besvär med magen och eksem.

Kanske har jag en odiagnosticerad glutenintolerans? Eller kanske bara en överkänslighet? Vem vet? Men för mig spelar det ingen roll. Jag mår bra av att äta och leva som jag gör och jag tycker att jag har rätt till det utan att bli ifrågasatt.

Så till min vän, eller bekant. Varenda gång vi träffas tar hon upp min "konstiga kosthållning". Detta trots att jag i stor utsträckning gör allt för att inte krångla till det för någon. Jag begär inte specialkost om vi blir bortbjudna. Jag äter det jag kan äta och hoppar över det som innehåller mjöl. Konstigare än så är det inte. Ändå kan hon säga saker som att "Jaha! Du tål alltså inte gluten? Det har jag läst om. Det är många som tror att de inte tål gluten men egentligen är det något annat, du är ju inte glutenintolerant!". Samtidigt som hon ifrågasätter min träning. Hon antyder och säger rent ut att jag tränar för mycket och därför inte hinner med min familj.

Många, många gånger har jag låtit det passera och inte brytt mig. Men jag blir faktiskt ledsen. Vad är det för fel på folk som tror att de måste tala om för andra hur det ligger till? Tyvärr är hon inte den enda som kommenterar och tror sig veta bättre. Både vad gäller träning och kost.

Personen i fråga är själv en tränande person. Hon springer regelbundet och cyklar varje dag till och från jobbet. Hela familjen håller igång på olika sätt. Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag tränar så mycket mer än henne.

Nu senast bet jag ifrån. Sa, så trevligt jag kunde, att jag nog vet bäst själv vad jag mår bra av och att min familj absolut inte far illa av att jag tränar. Upplyste henne också om att kroppen är gjord för rörelse och att alla borde ägna sig åt någon form av rörelse varje dag. Hon sa först emot, men kom väl på att jag hade rätt.

Jag vill inte vara annorlunda. Jag önskar att jag kunde strunta i vad jag åt och allt skulle fungera ändå. Det kan jag inte. Jag tycker inte att mackor, pasta, pizza osv är så gott att det är värt att få ont i magen, känna sig uppblåst och kanske på sikt få tillbaka eksemen. Så jag avstår. Tänk att det kan vara så svårt att förstå!

Jag vet inte. Men på senare tid har jag börjat se hur folk beter sig. Att många verkar tro sig ha rätten att tala om för mig hur jag ska leva. Det har de inte.

Var och en har ansvar för sitt eget liv. En del borde helt enkelt i större utsträckning sköta sig själva.