onsdag 24 maj 2017

När folk helt enkelt inte fattar

Ibland undrar jag vad det är för fel på folk? (Ett lite argt inlägg).

Jag har vänner som tränar och vänner som inte tränar så mycket. Men oavsett tänker jag att man kanske inte har rätt att vräka ur sig vad som helst?

Jag har en bekant. Familjen är vänner till familjen. Mamman i familjen har jag kommit att få allt mer svårt för. Vi har umgåtts rätt mycket under barnens uppväxt och jag tror att jag många gånger vant mig vid att ständigt bli ifrågasatt. Men, låt oss ta det från början.

För några år sedan var jag överviktig. Jag sprang ibland och tränade endel styrka i perioder, men jag var likväl överviktig. Den sporadiska löpningen hjälpte mig inte att gå ner i vikt. Så, jag beslöt mig för att det var maten som måste ändras. jag är en gottegris av rang. jag kunde inte hantera godis och snabba kolhydrater. Åt jag sådant blev det alltid för mycket.

Så, jag beslöt mig för att testa LCHF. Jag hade kört GI-metoden medan jag pluggade och behövde gå ner i vikt efter graviditet nummer 3. Med gott resultat. Jag lyckades med hjälp av GI och löpning/träning att gå ner till normal vikt. Då gick jag ner närmare 20 kg.

Efter plugget började jag jobba som sjuksköterska. Det blev mycket nattjobb. Sakta men säkert kom kilona tillbaka. Inte lika många som efter graviditeten, men de smög sig på, ett efter ett. Nattjobbet gjorde mig trött och sötsugen. Orkade inte träna som jag borde och åt alldeles för mycket skit.

Efter en tid hade både jag och min kropp fått nog. Jag mådde riktigt dåligt. Min mage har alltid varit krånglig, jag hade eksem över stora delar av kroppen, efter ett par nätter drabbades jag nästan alltid av ett par dagars migränanfall.

Jag var trebarnsmamma med ett nattjobb på 60% och dessutom pluggade jag en specialisering till barnsjuksköterska på helfart. Kanske inte så konstigt att jag mådde dåligt.

Det som dock var det som tog knäcken på mig var nätterna. De sabbade min nattsömn så jag kunde inte sova ordentligt när jag var ledig heller. Så, jag sökte mig bort från sjukhuset och började först en deltid som BVC-sjuksköterska och sedan som skolsköterska. Jag var fortsatt överviktig men började må bättre.

Där någonstans återfick jag orken och viljan att ta tag i kosten. Jag hade börjat inse att min mage reagerade kraftigt på tex havre. Men även mjölmat sabbade magen. Så, LCHF kändes som en bra väg att gå.

Jag mådde snabbt bättre. Kilona började trilla av ett efter ett. Jag orkade allt oftare springa igen. Jag hade visserligen sprungit mer eller mindre regelbundet hela tiden sedan jag fick min dotter 2004, men nu började jag få mer struktur på det. Och magen. Låt mig säga några ord om den. Den mådde plötsligt mycket bättre! Jag trodde innan detta att det var normalt att ständigt ha en uppblåst mage och diverse andra mindre glamorösa besvär. Löparmage var dessutom mer regel än undantag. Innan jag la om kosten vill säga. När jag uteslöt mjöl och havre märkte jag att mina besvär med magen försvann helt. Och efter en tid upptäckte jag att jag ju faktiskt inte har några eksem längre! Det hade jag haft hela livet, sedan jag var barn. I perioder mycket jobbiga eksem och det var ett evigt smörjande. Nu kunde jag duscha utan att smörja in kroppen efteråt och ändå inte ens en tillstymmelse till klåda.

Sedan dess har jag börjat springa allt längre och oftare också. Jag är piggare, har mer ork och energi och löpningen hjälper mig att behålla fokus. Jag har blivit mer strukturerad och mår kort sagt betydligt bättre. Sömnbesvär, magont, trötthet, migrän och eksem är ett minne blott!

Därför äter jag fortfarande lite lågkolhydratinspirerat, jag undviker spannmål för det mesta men framförallt gluten. Eftersom jag tror att det var gluten som var skurken i dramat när det gäller mina besvär med magen och eksem.

Kanske har jag en odiagnosticerad glutenintolerans? Eller kanske bara en överkänslighet? Vem vet? Men för mig spelar det ingen roll. Jag mår bra av att äta och leva som jag gör och jag tycker att jag har rätt till det utan att bli ifrågasatt.

Så till min vän, eller bekant. Varenda gång vi träffas tar hon upp min "konstiga kosthållning". Detta trots att jag i stor utsträckning gör allt för att inte krångla till det för någon. Jag begär inte specialkost om vi blir bortbjudna. Jag äter det jag kan äta och hoppar över det som innehåller mjöl. Konstigare än så är det inte. Ändå kan hon säga saker som att "Jaha! Du tål alltså inte gluten? Det har jag läst om. Det är många som tror att de inte tål gluten men egentligen är det något annat, du är ju inte glutenintolerant!". Samtidigt som hon ifrågasätter min träning. Hon antyder och säger rent ut att jag tränar för mycket och därför inte hinner med min familj.

Många, många gånger har jag låtit det passera och inte brytt mig. Men jag blir faktiskt ledsen. Vad är det för fel på folk som tror att de måste tala om för andra hur det ligger till? Tyvärr är hon inte den enda som kommenterar och tror sig veta bättre. Både vad gäller träning och kost.

Personen i fråga är själv en tränande person. Hon springer regelbundet och cyklar varje dag till och från jobbet. Hela familjen håller igång på olika sätt. Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag tränar så mycket mer än henne.

Nu senast bet jag ifrån. Sa, så trevligt jag kunde, att jag nog vet bäst själv vad jag mår bra av och att min familj absolut inte far illa av att jag tränar. Upplyste henne också om att kroppen är gjord för rörelse och att alla borde ägna sig åt någon form av rörelse varje dag. Hon sa först emot, men kom väl på att jag hade rätt.

Jag vill inte vara annorlunda. Jag önskar att jag kunde strunta i vad jag åt och allt skulle fungera ändå. Det kan jag inte. Jag tycker inte att mackor, pasta, pizza osv är så gott att det är värt att få ont i magen, känna sig uppblåst och kanske på sikt få tillbaka eksemen. Så jag avstår. Tänk att det kan vara så svårt att förstå!

Jag vet inte. Men på senare tid har jag börjat se hur folk beter sig. Att många verkar tro sig ha rätten att tala om för mig hur jag ska leva. Det har de inte.

Var och en har ansvar för sitt eget liv. En del borde helt enkelt i större utsträckning sköta sig själva.


lördag 13 maj 2017

Periodisering

Jag läser ju som ni kanske vet just nu boken "Löparglädje". Har sagt det förr, men säger det igen; En mycket inspirerande bok! Har du inte läst den, så gör det!



Senaste kapitlet jag lyssnat på handlade om  träningsupplägg. Här har jag letat råd på nätet och rådfrågat hit och dit, så tar Rune upp just detta på ett mycket enkelt och, i mina öron, klokt sätt!

Upplägget som han föreslår är följande:

En viloperiod på ca 3 veckor efter sista tävlingen för året (det blir nog Lidingöloppet i mitt fall). Endast lätt jogg om man absolut vill och helst annan träning än just löpning (om jag bestämmer mig för att testa springa varje dag konceptet blir det strikt max 3 lugna km per dag under denna period).

Därefter en lång period med grundträning. Vilket innebär mycket distans i lugnt tempo. Ingen fart. Framåt våren, typ början av mars, kan man smyga in lite fart. tex fartlek eller intervaller. Smyga in, betoningen är fortfarande på lugna pass.

Därefter börjar formtoppningen. Ungefär från mitten av april. Då lägger man in både tröskelpass och intervaller eller fartlek och snabba backpass. Och sedan, från maj/juni är det ju tävlingssäsong.

Jag har inte riktigt tänkt så innan. Jag har tränat ungefär likadant året runt. Alltid luststyrt och då har det blivit som det blivit. Lite för mycket och för fort antagligen. Jag gör ju gärna så när det gäller det mesta. Går hela tiden "all in". Allt eller inget. Jag behöver nog ha någon form av plan för att inte dras med i ett lyckorrus av endorfiner, med skada som följd.

Jag testade ju i vintras ett "vanligt" träningsprogram. Med korta och långa intervaller och ett distanspass varje vecka. Jag ledsnade ganska fort på det. Det var nog lite för uppstyrt. Just den typen av träningsprogram ställer sig även Rune sig lite kritisk/tveksam till. Samtidigt som han understryker att ett och samma upplägg inte passar alla. Det absolut viktigaste är att bevara löparglädjen. Runes förslag till ett långsiktigt träningsupplägg känns "lagom" fritt. Lite uppstyrt men fritt fram för tolkning.

Kanske kan det passa mig bättre? Jag har i alla fall lagt in tider för i höst och nästa år för vila, grundträning, upptrappning och formtoppning. Känner jag mig själv rätt hinner jag säkert ångra mig flera gånger om. Men just nu känns detta som en bra plan.

En mera kortsiktig plan, för hur jag ska bli fri från besvären med knät och komma i form till Ultravasan 90, lyder som följer:

De närmsta 4 veckorna tänker jag vila från löpning. Jag tänker köra minst ett alternativt långpass ( tex 1 timme skiergo, 1 timme crosstrainer och en timme cykling i följd efter varandra) på gymmet. Kanske kör jag även ett kombinerat cykel/simningspass. Det tempererade badet här hemma öppnar snart för säsongen och då kunde jag ju simma en timme eller så och sedan ta en längre tur på racern. Varje vecka kommer jag ju fortsätta som nu också med lite spinning, styrketräning och yoga.


Med det upplägget tror jag att jag snabbt kan trappa upp löpningen igen fram till ultravasan, utan att ha tappat för mycket i uthållighet och kondition.

Total löpvila blir det dock inte tyvärr. jag kommer att varje vecka från och med måndag den 29 maj hålla i en löparklass på gymmet (NordicWellness bankeryd). Då leder jag ju upp/nedjoggen men i övrigt tänker jag mest se till att alla som deltar i passet kör så det ryker!

Japp. Det här känns som en bra plan. Nu återstår bara att följa den!

torsdag 11 maj 2017

Att tänka "utanför boxen"

Jag började nyligen lyssna på boken "löparglädje" av Rune Larsson. Ja, jag lyssnar på böcker. Då hinner jag faktiskt "läsa". Får jag tid till att läsa en bok i pappersform tar det oftast inte många sekunder innan jag somnat. Därför funkar ljudböcker bättre för mig. Då kan jag lyssna på böcker samtidigt som jag är ute och går med hundarna eller medan jag springer.



Jag har tidigare försökt mig på att läsa denna bok. Det var bara det att jag tog med den till en resa till London förra året och då lyckades jag glömma den på hotellet när vi reste hem. Så, nu börjar jag om från början.

Rune skriver mycket om att "hitta sin väg" när det gäller löpning. Man får så mycket råd till höger och vänster och tillslut är det lätt att stå där vilsen och rådlös. Ett av mina "löften" till mig själv inför detta år var att lyssna till vad JAG känner är bra för mig. Att inte gå på alla råd och tips (som säkert är givna i all välmening). Att inte bara följa allmänna råd om vad som fungerar vid till exempel en skada eller hur man tränar bäst. Utan känna efter och reflektera över vad som har fungerat för mig tidigare och vad som inte har fungerat. Och samtidigt följa glädjen. Ibland måste man få göra något som kanske inte är helt rätt enligt "boken" bara för att det är så kul och får en att må bra!

Just det tar Rune också upp. Att visst kan det vara bra med intervallträning eller bara lugn distanslöpning om man bara tänker ur ett strikt resultatfokuserat perspektiv. Men det som till syvende och sist faktikst är den bästa träningen är den som känns rolig och som ger, just det, löparglädje!

På ett ställe i boken skriver han att han alltid springer tillräckligt kort och tillräckligt långsamt för att vilja springa även nästa dag. Det låter som ett mycket klokt råd!


När jag hade besvär med mitt vänstra knä (det som strular nu är mitt högra knä) kände jag precis som nu enorm frustration över att inte kunnna springa som jag ville och stark oro inför att aldrig mer kunna springa smärtfritt. Men det gick. Jag bokade visserligen tid till en sjukgymnast som sa till mig att jag var för svag i sätesmusklerna och de inre bukmusklerna. Att jag hade en kass hållning, ett sittande löpsteg och för smalt löpsteg. Jag fick alltså lite att tänka på.

Det jag i ärlighetens namn faktiskt har jobbat med efter det är styrkan framför allt. Jag har tillslut insett att jag måste träna styrka för att hålla. Sjukgymnasten tyckte också att jag skulle jobba med löpsteget och stretcha höftböjaren. Det har jag inte gjort mer än högst sporadiskt. Efter en månads uppehåll från löpningen efter Ultravasan 90 började jag springa kort och långsamt. Jag sprang varje dag. Som kortast 3 km. I början kände jag av knät lite grann när jag sprang, men det höll inte i sig efteråt. Så jag fortsatte. Jag sprang varje dag i drygt 100 dagar. Ibland kort och lugnt. Ibland längre, ibland lite fortare och när andan föll på sprang jag intervaller. Helt beroende på hur det kändes för dagen. Vad jag "kände för" och vad det kändes som att kroppen ville.

Det fungerade. Efter en tid kände jag inte längre av knät. Jag fortsatte träna styrka och la även till lite cykling och yoga. Fortsatt inga besvär med smärta.

Sedan började jag återigen lyssna på vad andra sa. Att det är dumt och riskabelt att springa varje dag. Att kroppen behöver återhämtning. Så jag började ta vilodagar då jag inte sprang. Jag ville ändå fortsätta att höja upp veckodistansen för att komma upp i de nivåer jag var i tidigare, Så jag förlängde passen då jag sprang. Ibland sprang jag långt fast det kändes motigt, ofta för att komma upp i rätt distans.

Sedan fick jag under ett långt långpass ont i höger knä. Och det är det jag brottats med sedan dess.
Jag gick till sjukgymnasten igen. Han sa inte mycket mer än att han trodde att det var löparknä. Fick inga vidare instruktioner än att jobba med styrkan i sätesmusklerna och magen. Det enda jag liksom faktiskt jobbat med hela tiden sedan förra skadan. Så, jag ger faktiskt inte mycket för de rekommendationerna. Jag tror inte att det är det som är problemet. Att han säger att jag springer för mycket köper jag inte heller. Jag höll ju samma nivå länge utan att bli skadad.

Det jag faktiskt tror är boven  är att jag frångick mitt sätt att springa. Jag slutade springa varje dag och känna in kroppen.

Så, kanske är det så jag ska göra för att bli bra denna gången med? Jogga/springa varje dag- Precis så mycket som kroppen vill? Kanske. Jag tänker nog prova det konceptet igen. Samtidigt som jag bokat en tid till en naprapat. Det är något som gnagt i mig sedan ultravasan. En massör som försökte hjälpa mig under loppet sa att mitt högra ben var kortare än det andra, och att det var funktionellt betingat (vad nu det betyder) och att jag borde uppsöka en duktig massör eller naprapat efter loppet för att komma tillrätta med det. Det har jag ju inte gjort tidigare. Med ännu en knäskada tycker jag nu att det är dags att testa det rådet.

Ett är i alla fall säkert, jag tänker komma tillbaka. Starkare och mer motiverad än någonsin!

torsdag 4 maj 2017

Mycket på gång!

Upptrappningen av löpningen sedan jag började känna av löparknät går strålande! Jag fick backa distansen till ca 3 km och har bara sprungit varannan dag och ökat långsamt. Nu har jag kommit upp till 10 km utan känning. Har även testat almenäsintervaller på löpband och det funkade fint.

Så, inför Lidingöultra (26 km) på söndag känner jag mig försiktigt hoppfull.

Och loppet ja, det höll på gå alldeles åt skogen! Jag lyckades glömma min resväska på tåget och den innehöll mina skor som jag tänkt springa i på loppet och min klocka. Nu befinner den sig på hittegods i Göteborg. Det såg först mörkt ut att kunna få tillbaka väskan i tid, men nu verkar det ha ordnat sig. En vänlig själ från Lonesome Runners hämtar väskan åt mig och tar med den till starten. Lonesome runners är verkligen världens bästa löparklubb!

Men nu till det roliga som händer. I går var jag på en löpinstruktörsutbildning med Nordic wellness. Det kommer med all sannolikhet bli så att jag blir löpinstruktör på NW framöver. Det innebär alltså att jag kommer att hålla i löppass på gymmet eller ute. Är vi på gymmet kommer det handla om löpstyrka, ute kan det vara allt från intervaller, tröskelpass, backe eller fartlek men alltid inslag av löpskolning. Lite beroende på vilka som dyker upp på passet. Helst vill ju jag ha det utomhus och jag kommer vara fri att lägga upp det lite som jag vill.

Det känns både jättekul och utmanande. Jag ser mig inte som någon expert på löpning, men med den erfarenhet jag har tror jag att jag har en del att komma med. Och inspirera hoppas jag kunna göra. Och för det krävs ju ingen exepert!

Jag vet inte riktigt när löpklasserna kommer starta, men när det är dags, bor du i närheten av Bankeryd så är det bara att dyka upp (Har man inget gymkort på NW kan man alltid ta en gratis provapå vecka).

Känner mig glad och taggad! Det enda smolket i bägaren just nu är de höga halterna av björkpollen. Känner mig ordentligt sänkt. Trött, kliande ögon och astman krånglar. Hoppas inte detta påverkar mig allt för mycket på loppet på söndag.

Ska testa en kortare springtur idag och se hur det känns.

lördag 22 april 2017

Varför gör jag det här egentligen?

Jag har ju haft en period med en del skador den senaste tiden. Överbelastningsskada i vänster knä i somras och nu känningar av löparknä i höger knä. Detta har ju såklart gjort att jag analyserat (antagligen alldeles för mycket) mina träning och varför jag egentligen envisas med att springa så långt. Jag var ju aldrig skadad innan jag började snegla på ultra...


Jag älskar att springa lopp. Att stå på startlinjen, springa och nå målet. Känna adrenalinet rusa i ådrorna. Det är därför jag springer.  Men om jag går sönder av att springa ultra långt, så pass att jag får stå över de kortare (och ack så roliga) loppen. Är det värt det då? Är det inte kanske bättre att fokusera på att springa kortare lopp, känna sötman i att tävla oftare och ändå kunna springa på ungefär som vanligt resten av tiden?

Men, samtidigt har jag ju faktiskt blivit lite äldre. Jag börjar inse att jag inte är 22 längre (som sjukgymnasten lite fint försökte säga). Att muskelmassan går tillbaka och att man behöver styrketräna en hel del bara för att behålla den styrkan man redan har trodde jag nog låg långt i framtiden, men plötsligt inser jag att när de pratar om 30-40 åringar, vänta här nu, det är ju JAG?! Hur gick det till?

Det är ju NU! Det är ju NU jag måste styrketräna för att behålla styrkan och ännu mer för att bygga styrka! Samtidigt som återhämtningen kanske är något längre än den var när jag var 25.

Svaret på de här funderingarna är nog att jag inte är riktigt redo att ge upp ultra. Jag vill verkligen springa långt. Jag vill även springa kortare lopp, men med rätt träning borde kroppen kunna klara det.

Så, jag har styrt upp träningen lite de senaste tiden. Dragit ner ganska ordentligt på löpningen och ökar nu på i ett ganska långsamt tempo. Jag har även dragit ner på antalet pass på gymmet. Eller, jag kör mer ändamålsenliga pass på gymmet. Jag fick 4 övningar av en av instrukörerna på gymmet som kan det här med löpning som jag ska köra max 2-3 gånger i veckan. Utöver det kör jag ett pass core och lite yoga/bodybalance. Det borde räcka som styrketräning och rörelseträning.

Löpning sker bara varannan dag (och ja, jag har abstinens de dagar jag inte springer, men det har verkligen gjort underverk med formen, jag springer fortare nu när jag springer mer sällan och lite kortare). Utöver det cyklar jag eller simmar lite sporadiskt.

Jag tror nog att det här upplägget kan fungera. Det stora målet i år är att genomföra Ultravasan 90 på ett hyfsat smärtfritt sätt. Om det går vägen får jag sedan se hur jag gör. Kanske nöjer jag mig sedan med att springa fjällmaror och halvmaror.

Eller så får jag blodad tand och kör ännu mera ultra.

Den som lever får se.


tisdag 11 april 2017

Bakslag

Var ganska optimistisk i förra inlägget. Inte fullt så optimistisk nu kan jag säga. Det här med löparknä är ju jätte klurigt!

På nätet finns det folk som blivit bra av stretch, en annan avfärdar stretch helt och säger att styrketräning av säte och bål (känns det igen månne?) är receptet medan andra tror fullt och fast på foamrollern.

Själv vet jag inte vad jag ska tro. Jag har kunnat springa upp till 7 km utan känning i knät. Hade en plan att springa korta turer varannan dag och inte trigga obehaget i benet. Tyvärr höll ju inte det. Jag sprang skolloppet med eleverna förra torsdagen (en rundbana på 1,3 km lätt kuperad) och då visade sig obehagaet i benet runt 6 km. Jag sprang klart varvet och landade på 7 km. Stretchade lite och bestämde mig för att gå ett varv till. Inte bra. Då fick jag ont. Resten av dagen/kvällen var jag stel i knät och ont på yttersidan av knät och låret. Skit.

Bara att glömma Trail och mustasch.

Jag har styrketränat en hel del. Jag ägnar mig rätt mycket åt yoga, som ju är både stretch, balans, styrka och rörlighet. Så jag har svårt att tro att det är stretch som är lösningen på problemet, i alla fall stretch av utsida lår.

Det jag efter mycket ältande och funderande kommit fram till är att jag nog

1; Behövde en period med mindre löpning (det har gått så bra att springa att jag inte tagit några lugnare veckor med mindre distans, än fast jag innerst inne tänkt att det kanske vore en bra ide).

2; Behöver stretcha höftböjaren. Den enda del av bäcken/höfter där jag faktiskt är stel är höftböjaren. Något som min sjukgymnast redan i höstas tyckte jag skulle jobba med.

3; Behöver fortsätta jobba med styrka i bål och säte. Trist som sjutton, men specifik träning för bål har jag visserligen ägnat mig åt, och även sätet i form av en väldans massa squats, men jag behöver nog rikta in styrketräningen till rätt del av sätet och rätt del av bålen.

Så, jag har en plan. Jag vet inte om jag tror på den. För jag känner mig rätt frustrerad. Men, en plan är ju i alla fall en början. Planen ser ut som följer:

En veckas vila från löpning efter senaste springturen (i torsdags). Sedan börja med en kortare tur varannan dag. Första turen max 3-4 km. I min fivefingers. Jag tror att jag har ett bättre löpsteg i min FF och det borde därför vara mer skonsamt för knä och höft.

Sedan långsamt öka på distansen med löpning varannan dag, men inte öka varje tur, utan ungefär varannan gång gå tillbaka ett steg och springa en kortare tur än jag gjorde passet innan.

Hålla flåset uppe med spinning och cykling. Samt daglig träning av inre bukmuskulatur och säte (typ musslan och övningar med sidolyft och gummiband).Och stretch. Stretch av höftböjaren. Jag hittade en trixig övning som jag faktiskt tror är bra! Kolla in den här, The queen of stretches



Så, nu sitter jag här med skräckblandad förtjusning och längtar efter torsdagens springtur.
Hur det blir med Lidingöultra vågar jag knappt tänka på. Jag hade verkligen sett fram emot det! verkligen! Nu verkar det inte troligt att jag kommer kunna springa det. Men kanske, kanske den kortare distansen? 26 km? Även om jag inser att det kanske är dumt. Jag har ju inte förmågan att bryta om jag börjar känna obehag.... Pannben kan vara bra, men ibland vore det bra med en lika stor dos sunt förnuft.


fredag 31 mars 2017

Förebyggande och hälsofrämjande

Det uttrycket hör jag nästan till leda på jobbet. För ja, det är så vi ska jobba inom elevhälsan (jag är skolsköterska). Efter ett tag blir de här orden bara ord man svänger sig med, utan att kanske tänka på vad man menar. Förebyggande. Att förebygga ohälsa och att skapa en miljö som främjar hälsa. Viktigt att det inte glöms bort.

Kanske borde jag tänka lite mera så när det gäller min egen hälsa också? Och kanske var det precis det jag gjorde när jag bokade en tid till sjukgymnasten, trots att jag egentligen inte hade så jättestora besvär med knät. Vi sjuksköterskor är annars kända för att ta hand om andra men själva kan vi fixa allt. Vet inte varför det blir så? Jag fick faktiskt nästan dåligt samvete när jag bokade den här tiden hos sjukgymnasten. Tänk om jag tog en tid som någon som hade mycket större besvär, som inte själv har orsakat problemen genom att göra något så dumt som att försöka sig på att springa ultraintervaller, som behövde tiden bättre?

Men jag kände mig verkligen villrådig. Jag tyckte faktiskt att jag tränat klokt. Jag visste inte varför jag fick ont i knät och om jag inte vet varför jag fick ont, hur ska jag då kunna förebygga att det händer igen?

Så, trots att det kändes fånigt att gå till en sjukgymnast för att man sprungit ultraintervaller och hör och häpna, fått ont i knät! Så gick jag till min bokade tid.

Det kan ha varit något av det bästa jag gjort sedan jag började springa. Smärtan i sig bedömde sjukgymnasten på samma sätt som mig, känningar av löparknä. Men det är ju inte så intressant egentligen. Det intressanta är vad som orsakat det och vad jag kan göra för att det inte ska hända igen. Sjukgymnasten började besöket med att prata en ganska lång stund. Frågade hur jag lagt upp träningen sedan min knäskada i höstas. När vi gick igenom det så systematiskt blev det tydligt för mig att jag faktiskt inte tränat så smart som jag trott. Visst, massa styrketräning är jätte bra och något jag absolut ska fortsätta med. Att ligga på en jämn nivå i veckodistans är också rätt bra, men viktigare är det att hålla koll på hur långa de långa långpassen är.

Jag har alltid tränat utifrån en veckomängd av distans. Jag trodde att det är så man ökar träningen. Att själva längden på passen inte är lika viktigt. Det verkar vara precis tvärtom för mig, När jag satt där och pratade med sjukgymnasten blev det tydligt för mig att det är längden på långpassen jag ska öka på långsamt. Så självklart egentligen! Jag har ju testat att springa varje dag, och det gick hur bra som helst. Det är nu när jag istället förlängt långpassen och sprungit mer sällan som jag fått problem! Helt enkelt därför att springa 32 km i december och sedan 42 km i februari (och bara långpass på runt 16-18 km däremellan) är en för snabb ökning, eftersom jag inte underhöll långpassformen under januari. Långpassformen är en färskvara.

För i grund och botten verkar jag ha goda förutsättningar för att klara mycket löpning. Visst, jag behöver fortsätta jobba med de inre magmusklerna, De är fortfarande inte tillräckligt starka (och när jag väl jobbat upp styrkan måste jag ju fortsätta stärka dem för att inte tappa i styrka).

En lagom ökning av distans på långpassen tyckte sjukgymnasten kunde vara max 10 % per vecka. Nu tror ju inte jag att jag kan öka med 10 % varje vecka tills jag är uppe i 6-7 mil (som är bra att komma upp till innan ultravasan) för det blir nog för slititgt ändå. Men att försöka hålla i och ta pass på över två mil regelbundet och dunka till med några längre långpass då och då (kanske varannan vecka och då systematiskt öka distansen) kanske kan vara en vettig plan.

Sedan besöket hos sjukgymnasten har jag sprungit två kortare turer med lite högre fart än vanligt. Hade inga som helst känningar i något knä, så kanske har jag denna gång lyckats förekomma problem på riktigt.

Jag är i alla fall hoppfull!