söndag 19 oktober 2014

1 mil var tredje timme

Genom en av ledarna för Team nordic trail blev jag inbjuden till ett event på Facebook. Eventet anordnades av ett par som driver en hemsida som heter Pace on earth. 

Eventet gick ut på att man under 24 timmar skulle springa en mil var tredje timme! Med början vid midnatt den 18 oktober. Jag var ytterst tveksam först. Men Tomas bestämde sig fort för att göra ett försök. Jag tyckte nog att det hela kändes lite väl improviserat. Jag menar, ska man göra en sån grej, då ska man ju ha laddat ordentligt innan både med träning, mat och sömn och inte minst mentalt.

Så, jag tänkte verkligen inte ställa upp först. Men. Lite spännande lät det ju och så sent som på fredag kväll bestämde jag mig för att i alla fall göra ett försök och springa 3 av intervallerna. Att däremot offra en hel natts sömn kändes däremot inte aktuellt. Jag har känt mig både låg och trött i veckan så min plan var att sova tills jag vaknade, och, om jag var vaken springa 9-intervallet (intervallerna gick kl 24, 03, 06, 09, 12, 15, 18 och 21) och sedan minst två till av de efterföljande.

På lördags morgonen vaknade jag strax efter kl 8. Med sprängande huvudvärk och värk i mina båda axlar (mycket arbete vid datorn och stress ger mig smärta i axlarna). Har nog aldrig i hela mitt liv knöt mig så oinspirerad till just löpning. Men, när jag klev upp höll Tomas som bäst på att svida om till löparkläder för att springa sitt tredje intervall (han sprang kl 24 och 03, men mäktade inte med kl 06). Han föreslog Hallbymilen. Så, trots huvudvärk och trötthet bestämde jag mig för att göra ett försök. Tog en ipren och så gav vi oss av. Vi sprang väldigt lugnt, stannade och tog lite bilder och de sista kilometrarna drog jag faktiskt ifrån Tomas! Otroligt inspirerande! För det är alltid han som drar ifrån mig annars!

Efter Hallbymilen hade huvudvärken och värken i axlarna helt försvunnit och jag var betydligt piggare än innan. Så jag bestämde mig för att köra även nästa intervall. Innan vi gav oss av för andra gången åt jag en rejäl laddning scrambled pancakes med jordgubbar och grädde och två muggar kaffe. Det borde väl göra susen tänkte jag!

För mitt andra och Tomas fjärde intervall valde vi att pka och testa milen i ullsjö, som är en ny mil för oss båda. Den lät i alla fall lovande på beskrivningen: 10 km i mjukt kuperad terräng genom skog, på grusvägar och fina stigar. Jag gillade faktiskt detta spåret. Det var ganska snälla backar och inte en enda mördarbacke. Det man kan säga som inte är till spårets fördel var väl att det var väldigt blött. Blev blöt upp till knäna efter den turen! Dessutom var det inte 10 km. När vi var tillbaka där vi började visade min gps på 8,9 km. Hmm, blev till att ta ett litet extra ärevarv för att komma upp i 10 km!

Efter den turen var VÄLDIGT taggad på att fortsätta! Endorfinerna fullkomligt sprutade runt i kroppen och jag kände knappast alls av att jag faktiskt sprungit (i form av trötthet eller ömma muskler alltså). Så, såklart körde jag på ett intervall till! Innan vi stack åt vi hemmagjord glutenfri pasta och kyckling i gräddsås. Jag hann även laga till en sats nöt-choklad-kokos-bollar som jag ställde in i kylen för att ha till kaffet efter tredje intervaller.

Det tredje intervallet blev i Norrahammar (milen vid Åsabadet). Detta spår sprang vi för första gången förra söndagen och då tyckte jag det var ett väldigt jobbigt milspår. Men inte igår! Vi höll ett lugnt tempo och jag njöt faktiskt av hela turen. Tomas däremot började känna av att han inte sovit just något på natten och han hade även besvär med smärta i ryggen. Så han lät mig löpa i förväg så tog han det ändå lite lugnare.

Visst var jag lite trött efter den turen, men jag kände faktiskt att jag hade mer att ge. Målet var ju att klara tre intervall och det hade jag ju gjort, men nog skulle jag väl ändå klara ett till? Ganska snabbt bestämde jag mig för att köra 18-intervallet också. Laddade denna gång bara med kokosbollar och kaffe. Kom på det när jag vid 18-tiden sprang i väg, att det kanske hade vart smart att äta lite mer och framförallt dricka något anan än kaffe innan?

Nåja, detta intervall sprang jag själv. Tomas mådde dåligt av för lite sömn och smärta i ryggen så han valde att stå över detta pass. Jag tog då den "enkla" bankerydsmilen. Den innehåller nästan inga backar och är en runda jag normalt springer PB på milen på annars. Denna min sista il för dagen kändes helt ok, särskilt med tanke på att det var mil nr 4. Lite segt och lite tråkigt att inte springa med Tomas, men det kändes ändå bra. Väl hemma igen var jag mycket glad och nöjd med dagen.

Från att ha startat dagen med huvudvärk och smärta och trötthet utvecklade sig dagen till att jag sprang en mil längre än mitt uppsatta mål och dessutom var jag inte särskilt trött! Det enda jag kände i går var hunger och lite kramp i ena vaden! Helt galet!

Så kvällen avslutades med soffhäng, mysmat och Lindor kulor framför "Så mycket bättre".

Behöver jag säga att jag definitivt planerar att göra om detta igen? Nästa gång ska jag vara mer förberedd och satsa på att springa alla intervall mellan kl 06-21. För nej, jag tror att det faktum att jag klarade av intervallerna så bra var att jag sovit en hel natt innan. För Tomas gick det väl också ok (han sprang faktiskt 6 mil) men han var mer sliten och jag tror nog att sömnen i detta fall gjorde hela skillnaden.

Så, för att summera dagen: dagen bjöd på mycket skogslöpning (nice!) och mycket kvalitetstid med maken. Barnen fick dock klarar sig ganska mycket själva igår, men det gör de ju, de är ju faktiskt ganska stora nu.

torsdag 16 oktober 2014

Livet

Livet består ju som ni ju vet inte bara av löpning. Till mesta del består det ju av en massa annat. Som familj, jobb och vardagsliv till exempel. Just nu är det väl egentligen så att det mesta rullar på rätt så bra. Men ändå inte. Jag har sovit lite halvdåligt på senaste tiden. Och det beror nog på att detta med jobb verkligen inte verkar lösa sig på ett perfekt sätt för mig. I drygt 3 år har jag nu hoppat runt på olika vikariat. Där jag är nu har jag dock varit i snart 15 månader, vilket är något av ett rekord under den här "vikarieperioden". Jag arbetar som skolsköterska och trivs förträffligt med det. Det självständiga arbetet passar mig perfekt och jag älskar verkligen att se hur barnen jag arbetar med utvecklas och att man lär känna dem på ett helt annat sätt än på till exempel en avdelning.

Men underbart är kort. Detta vikariat börjar lida mot sitt slut och det mesta talar för att det inte blir en förlängning denna gången heller. Inte för att de inte vill ha mig, utan för att ordinarie person kommer tillbaka i tjänst. Och då finns tyvärr ingen plats för mig. Mina chefer har dock varit fantastiska och säger att kunde de rent ekonomiskt anställa mig skulle de göra det och om det skulle bli en ledig tjänst framöver så ser de gärna att jag kommer tillbaka. Men vad hjälper det. Faktum kvarstår, att i december tar mitt vik slut och sen vet jag inte var jag ska arbeta. Får en klump i magen när jag tänker på det. Dels för att jag sörjer att jag måste sluta på ett arbete som jag älskar och dels av oro över att behöva byta jobb, ännu en gång. Jag tror verkligen inte att jag blir arbetslös, som specialistutbildad sjuksköterska brukar det finnas alternativ. Men att inte veta är jobbigt.

Min gamla arbetsplats (där jag var innan jag började vika) söker folk nu. Så jag söker ju mig såklart dit. Där känner jag de flesta av arbetskamraterna redan, jag vet att jag trivs och tycker om jobbet, så det är absolut ett alternativ.

Men det är inte som skolsköterska...

onsdag 15 oktober 2014

Tomtetåget here I come!

Vet inte om jag berättat att jag och Tomas ska springa Tomtetåget i December? I alla fall, Tomtetåget är ett springevent som går ifrån centrala Jönköping till Visingsö allt som allt 45 km (ja, vi tar färjan till ön, simning ingår inte! ;-)). Väl framme på Visingsö checkar vi in på hotellet och äter ett härligt julbord. Låter väl inte så dumt?

Rekommendationen på hemsidan för att veta om man klarar att hänga med är att man kan springa 25 km med ca 6.0 min per km i snittfart. Tidigare har detta känts lite tufft och en smula oöverstigligt. Men med den senaste tidens resultat så vågade jag faktiskt anmäla mig. Under tågets gång ingår planerade pauser och efter ungefär halva v'ägen delas gänget in i olika "fartgrupper" den långsammaste gruppen ska hålla ungefär 6:30 fart. Känns faktiskt som att jag kommer klara det.

För, hör nu mina vänner, idag kunde jag inte låta bli att springa till jobbet (trots att jag har TNT-träning ikväll) då jag ju kolat ut en ny väg som jag kan springa till jobbet. Denna väg går inte längs Vättern utan istället förbi två mindre sjöar; Munksjön och Rocksjön.

Tidigt i morse gav jag mig av. Det var kolsvart ute och tanken slog mig att det kanske skulle varit bra med en pannlampa. Men jag struntade i det denna gång. I och för sig går en längre bit i början av turen längs oupplysta landsvägar, men de är inte så förärligt trafikerade så jag tänkte att det nog går bra ändå. Det gjorde det också. Det var faktiskt riktigt skönt att springa där i mörkret, ensam med mina egna tankar. När det däremot kom en mötande bil var det förståss lite tricky. Jag blev nästan bländad av strålkastarna och då kändes det lite som att springa i tomma intet, men tack och lov så bländade nästan alla bilar av helljuset i alla fall. Blev faktiskt positivt överraskad av det. Skönt med bilister som förstår att ett helljus verkligen gör en blind ett tag och, dessutom, så är ju det faktum att de bländar av en bekräftelse för mig att de har sett att jag springer där (och ja, jag hade såklart reflexväst på).

Det som är skönt med att springa till jobbet är att det backiga partiet kommer ibörjan, när jag fortfarande är pigg i benen. När jag kommit fram till stan visste jag inte exakt hur jag skulle springa, chansade lite (har oerhört svårt för att komma ihåg gatnamn) och kom nog inte riktigts om jag tänkt mig när jag planerade vägen. Men fram till skolan kom jag tillslut och klockan stannade på ganska exakt 23 km. Den nya vägen innebar alltså en omväg på 7 km. Intressant det där. att jag liksom gör om min väg till jobbet för att det ska bli längre, när jag redan har 16 km dit den närmsta vägen. Det hade varit fullständigt otänkbart för bara ett år sedan!

Så till farten då. Nu har jag ju inte hunnit synka klockan ännu men snitttiden kan jag kolla ändå. Så resultatet: 23 km löpning med en snittid på 6.06 minuter per km. Detta direkt på morgonen, med ombyte packat i ryggsäcken och med bara en ägglatte i magen.

Jo, jag är nöjd. Och jag vågar nog tro, på riktigt nu, att jag kommer att klara Tomtetåget.

tisdag 14 oktober 2014

Hög på endorfiner

Att då och då få till en springtur som ger 10 gånger mer energi än det tar är verkligen guld värt! Efter turen med Emelie och Janina förra söndagen fullkomligt exploderade jag av motivation och springlust! Redan dagen efter (förra måndagen) sprang jag hem från jobbet. Det riktigt sög i benen att få springa och även om det var en helt vanlig transportlöpning från punkt A till punkt B så var det ändå härligt. Även om jag i ärlighetens namn börjar ledsna på vägen hem. Att ofta springa samma sträcka är faktiskt lite segt. Så nu håller jag på kollar på en alternativ väg hem från jobbet. En som kanske blir något längre och kanske lite backigare, men antagligen mer inspirerande eftersom det blir en helt ny sträcka att springa. Tänkte ta den på torsdag eller fredag.

Efter turen hem förra måndagen tog jag en vilodag från löpningen. Egentlugen kände jag för att springa men i mitt rus av endorfiner hade jag tackat ja till att springa "Milen" i öxnehaga före Team nordic trail träningen på onsdagen (Med B.A.B.Y. network). Så lite strategisk vila var nog på sin plats tänkte jag.

Milen i Öxnehaga (som förövrigt inte alls är nån mil, klockan stannade på 9,3 km) var betylidgt backigare än jag minns den. Vi tog det väldigt lugnt men ändå blev det inte mycket "prat" längs turen. Säger kanske lite om lutningen. I alla fall, efter milen var det då dags för TNT-träning. För dagen långa "Norska" intevaller. Vilket innebar att springa fram och tillbaka i en backe med svagt lut i 4 minuter. 2 minuters vila mellan varje intervall och vi körde 3 gånger. Efter sista var tanken att köra en intervall till fast halva tiden. Men då var lilla Ebba totalt slut i benen. Fick mjölksyra nästan direkt och bröt intevallen där och då.

Med facit i hand kanske det inte var det absolut smartaste att ladda upp med en backig mil inför långintervalkl-träning. Men jag funkar så. Har jag inspiration och lust så kör jag all in. Brukar inte fundera så mycket över hur jobbigt det eventuellt blir.

När jag kom hem efter onsdagens träning gick var det dags att kolla höjdmeterna på "mil-rundan". Tänkte att det ju borde varit något i hästväg, men döm om min besvikelse när det visade sig vara "bara" 72 meters höjdskillnad på hela banan. Nåja. Ordentligt tränad blev jag nog i alla fall!

Efter det blev det av flera anledningar inen tur på torsdagen. Dels var de väl läge att vila men jag skulle också till Stockholm så jag skulle ändå inte hunnit springa något. På fredagsmorgonen däremot var det då återigen dags för en tur. Jag blir väldigt inspirerad av att springa på nya ställen, så inför Stockholmsbesöket hade jag sett ut att det borde bli ca 1 mil att springa runt Söder. Så tidigt på Fredagsmorgonen (jag sover uselt på nya ställen) stack jag i väg. När jag planerade tuern i mitt huvud hade jag sett framför mig hur solen sakta började lysa upp staden, folk på väg till sina jobb. En stad på väg att vakna. Men i verkligeheten var det kolsvart. Dessutom dimma. Så jag såg inte mycket av stan. Men runt kom jag ändå och med ett par felspringningar blev det 11,3 km. Och efteråt var jag knappt trött. Jag fattar inte. Förra veckan kändes det verkligen som att jag skulle kunna springa hur långt som helst utan att bli särskilt trött!

Lördagen hade vi egentligen haft lite lösa planer på att sticka till Omberg och springa, jag och maken. Men jag kände att det nog ändå var läge för lite familjeliv. Så, det blev en kortare vandring upp till Varkullen istället. Med korv och fika i packningen. Riktigt mysigt!

På slnagen var jag då till slut lite sliten. Var egentligen inte särskilt sugen på att springa, men Tomas ville ta ett milspår i Norrahammar (ett helt nytt spår för oss båda). Så efter lite velande hängde jag ändå på, Det kändes lite tungt, men runt kom jag ändå och efteråt är det ju alltid lika gött.

Ja, det var förra veckans träning det. Denna vecka har jag tänkt ta det lite lugnare.

Men hur det går, återstår att se.

tisdag 7 oktober 2014

Trail i prattempo i mitt hjärta!

Genom Team Nordic Trail har jag lärt känna en tjej som också tycker om att springa. Hon bjöd in mig till en grupp på facebook som heter B.A.B.Y running team. Egentligen är det meningen att man ska träffas regelbundet en gång i veckan och springa intervaller osv. Men för mig fungerar denna grupp mer som ett forum där man kan träffa likasinnade och stämma träff för lite sociallöpning. Intervallträning får jag ju via Team Nordic Trail.



Så, nu har jag och två tjejer till från den gruppen (min vän från TNT och en till) sprungit 10 km trail de senaste två söndagarna. Vi har bestämt att bara springa i lugn takt (runt 7-tempo) vilket passar mig utmärkt. De här rundorna har varit rena motivationsinjektionen för min löpning! När jag springer själv har jag bara ett tempo. Och det är antagligen för fort för att kallas återhämtning och för sakta för att kallas tempoträning. Så detta är perfekt träning för att vänja mig vid att hålla ett lågt tempo så jag håller längre. Mycket användbart om jag i framtiden ska klara maror och ultramaror!



Dessutom är det riktigt trevligt att springa och småprata lite. Att jogga fram i njutfart, prata lite om ditten och datten för att sedan spurta sista km ger mig otroligt mycket springglädje!

Jag kan verkligen rekommendera att försöka hitta något socialt "nätverk" för att behålla motivationen i löpningen. För mig tillför TNT och denna springgrupp lite olika saker, det sociala är viktigt i båda fallen. I TNT får jag min ack så nödvändiga intervallträning och naturligtvis en stor portion motivation när man springer och peppar och peppas av andra löpare. Att vi alla är på lite olika nivåer är faktiskt riktigt berikande!



Att springa med de båda tjejerna i B.A.B.Y running team ger istället en ny dimension till längre trailturer. I söndags t ex, sprang vi milen i Habo. Där har jag sprungit själv ganska många gånger men tillsammans med dessa tjejer såg jag plötsligt Habo-spåeret med nya ögon. Insåg hur "bortskämd" jag är med ett så fint spår så nära där jag bor. Det var lite som att se spåret igen för första gången. Nu när jag inte sprang för allt vad tygen höll för att få en bra tid! ;-)

De flesta härliga upplevelser blir ju så mycket bättre när man delar dem med andra. Delad glädje är verkligen dubbel glädje.

Sen uppskattar jag att springa själv också. Men denna typ av variation gör nog att jag inte kommer att ledsna! :-)

Så, tackvare den riktigt härliga milen i Habo i söndags tvekade jag inte mer än ett par sekunder innan jag beslöt mig för att haka på en milrunda i morgon också. Emelie, som var en av dem som var med i Söndags, föreslog på Facebook en 10 km tur i pratfart i Öxnehaga kl 17. Perfekt ju! Då hinner jag precis innan Team Nordic Trail träningen börjar kl 18:30! :-)




Man lever bara en gång. Bäst att göra det ordentligt och fylla det med sådant som gör en glad!

torsdag 2 oktober 2014

Lätt och lagom...?

Ja, lätt är jag kanske. Allt springande har ju gjort att jag tappat några kilo och att vara "lätt" som löpare är ju sannerligen ingen nackdel. Mindre vikt innebär ju att mina stackars ben får mindre belastning varje steg, vilket borde minska risken något för eventuella skador. Men missförstå mig inte här, tidigare var jag lätt överviktig, nu är jag normalviktig (allt enligt det mycket precisa måttet på detta: BMI) Obs ironi!

Nåja, nu var det ju inte det jag tänkte orda om. Även om detta med vikten faktiskt slog mig i morse, när jag inför min långtur till jobbet packade min mans löparryggsäck med diverse förnödenheter. Jag tänkte att vikten från ryggsäcken inte borde påverka nämnvärt, eftersom jag i vintras ändå sprang runt med den vikten och lite till för jämnan utan att hålla på att tvärdö.

För här kommer vi in på detta med lagom. Ja, jag kanske är "lätt" som löpare, men jag är inte lagom! Jag får lite crazy idéer ibland. Denna gång var det smålänningen i mig (tillsammans med löparen i mig) som kom på att det ju är himla dumt att betala för tågkort varje månad när man kan ta sig till jobbet springande eller cyklande helt gratis! Så, jag övertalade mannen om att jag kunde ta hans cykel, lämna in den på service (bromsarna var helt slut) så kunde jag ju cykla till och från jobbet istället. Att det rör sig om 16 km enkel väg bekymrade mig inte det minsta.

Så, igår var det då dags. Min första cykeltur till jobbet på min mans otympliga men ganska coola cykel. Taggad och glad stack jag iväg vid 7-snåret (det borde väl inte ta en hel timme att cykla till huskvarna?!). Min inställning var att detta blir nog ett härligt träningspass. Jag hade klätt mig i löparkläder och med mig i ryggsäcken hade jag ombyte och duschtillbehör.

Ganska snart insåg jag varför min man inte cyklar till jobbet särskilt ofta, trots att han har bara drygt 2 km. Hans cykel är inte gjord för längre cykelturer! Den har nämligen riktigt tjocka och dubbade däck. Vilket gör att den slutar rulla nästan så fort man slutar trampa, även fast man tar i allt man kan och tycker att man får upp bra fart, så stannar den så fort man slutar trampa. Som att det inte var nog med det har den även en gigantisk fjäder i ramen som gör att cykeln gungar när man trampar, så mycket av kraften man lägger i trampet försvinner i gunget. Lägg där till att min stackars rumpa inte är van vid att sitta på en smal sadel så förstår ni. Men jag är inte den som är den. Trots allt detta njöt jag faktiskt av turen. I uppförsbackarna drömde jag visserligen om att istället springa upp istället, för jag fick rejält med mjölksyra. Men när det planade ut och jag inte behövde trampa för livet var det faktiskt riktigt härligt. Jag märkte att jag tar in mycket mer av omgivningen på cykel än jag gör när jag springer. Och jag har ju faktiskt en riktigt fin väg till jobbet: Böljande fält och strandpromenaden längs Vättern. Väl framme vid jobbet var jag trots allt riktigt nöjd. Men började fundera lite lätt över hur genomtänkt det egentligen var att ha kört styrka (ben och bål) dagen innan mitt livs första långtur på cykel. För jag började ana en viss träningsvärk...

Efter arbetsdagens slut var det då dags att återigen hoppa upp på cykeln. Jag cyklade mest stående på hemvägen. Ni får själva fundera ut varför. Återigen motiverade jag mig själv med att detta ju är superbra träning för mina löparben! Tänk vad stark jag blir!

Tanken var ju som sagt att jag skulle cykla till och från jobbet varje dag. Men när jag kom hem igår började jag tänka om. Medan jag kämpandes hade tagit mig upp för backarna på min mans coola cykel tänkte jag när det brann i låren: det är ju inte hälften så jobbigt att springa som att cykla!

Så, med tanke på att jag inte sprungit på 3 dagar (mest pga tidsbrist och lite strategisk vila efter att ha sprungit nästan 3 mil förra helgen) tänkte jag att jag ju faktiskt kan springa till jobbet istället. Lika billigt som att cykla och inte lika jobbigt.

Tänkt och gjort. Så jag packade som sagt löparryggsäcken i morse och gav mig av. Det gick rätt så bra. Höll ungefär samma tempo som jag gör på långpass och höll nästan hela vägen. Efter ca 1 mil började det kännas riktigt motigt. Jag var helt enkelt riktigt riktigt trött. Kan egentligen inte sätta fingret på vad som gjorde att jag blev så trött, men nåt var det. När jag nästan var framme vid jobbet började jag fundera över om jag verkligen skulle fixa att springa hem igen också (som var min tanke från början).

Efter en intensiv dag på jobbet insåg jag att det var orimligt att klara att springa hem också. Jag hade rysligt ont i benen och rumpan och även känningar i ena vaden.

Så min omtänksamma man kom och hämtade mig. Det som är lite skrämmande är att jag nog hade försökt springa hem om han inte erbjudit sig att hämta mig. Ja, jag är ganska envis.

I morgon får smålänningen i mig hålla sig tyst. För imorgon tänker jag ta tåget till jobbet!