Att då och då få till en springtur som ger 10 gånger mer energi än det tar är verkligen guld värt! Efter turen med Emelie och Janina förra söndagen fullkomligt exploderade jag av motivation och springlust! Redan dagen efter (förra måndagen) sprang jag hem från jobbet. Det riktigt sög i benen att få springa och även om det var en helt vanlig transportlöpning från punkt A till punkt B så var det ändå härligt. Även om jag i ärlighetens namn börjar ledsna på vägen hem. Att ofta springa samma sträcka är faktiskt lite segt. Så nu håller jag på kollar på en alternativ väg hem från jobbet. En som kanske blir något längre och kanske lite backigare, men antagligen mer inspirerande eftersom det blir en helt ny sträcka att springa. Tänkte ta den på torsdag eller fredag.
Efter turen hem förra måndagen tog jag en vilodag från löpningen. Egentlugen kände jag för att springa men i mitt rus av endorfiner hade jag tackat ja till att springa "Milen" i öxnehaga före Team nordic trail träningen på onsdagen (Med B.A.B.Y. network). Så lite strategisk vila var nog på sin plats tänkte jag.
Milen i Öxnehaga (som förövrigt inte alls är nån mil, klockan stannade på 9,3 km) var betylidgt backigare än jag minns den. Vi tog det väldigt lugnt men ändå blev det inte mycket "prat" längs turen. Säger kanske lite om lutningen. I alla fall, efter milen var det då dags för TNT-träning. För dagen långa "Norska" intevaller. Vilket innebar att springa fram och tillbaka i en backe med svagt lut i 4 minuter. 2 minuters vila mellan varje intervall och vi körde 3 gånger. Efter sista var tanken att köra en intervall till fast halva tiden. Men då var lilla Ebba totalt slut i benen. Fick mjölksyra nästan direkt och bröt intevallen där och då.
Med facit i hand kanske det inte var det absolut smartaste att ladda upp med en backig mil inför långintervalkl-träning. Men jag funkar så. Har jag inspiration och lust så kör jag all in. Brukar inte fundera så mycket över hur jobbigt det eventuellt blir.
När jag kom hem efter onsdagens träning gick var det dags att kolla höjdmeterna på "mil-rundan". Tänkte att det ju borde varit något i hästväg, men döm om min besvikelse när det visade sig vara "bara" 72 meters höjdskillnad på hela banan. Nåja. Ordentligt tränad blev jag nog i alla fall!
Efter det blev det av flera anledningar inen tur på torsdagen. Dels var de väl läge att vila men jag skulle också till Stockholm så jag skulle ändå inte hunnit springa något. På fredagsmorgonen däremot var det då återigen dags för en tur. Jag blir väldigt inspirerad av att springa på nya ställen, så inför Stockholmsbesöket hade jag sett ut att det borde bli ca 1 mil att springa runt Söder. Så tidigt på Fredagsmorgonen (jag sover uselt på nya ställen) stack jag i väg. När jag planerade tuern i mitt huvud hade jag sett framför mig hur solen sakta började lysa upp staden, folk på väg till sina jobb. En stad på väg att vakna. Men i verkligeheten var det kolsvart. Dessutom dimma. Så jag såg inte mycket av stan. Men runt kom jag ändå och med ett par felspringningar blev det 11,3 km. Och efteråt var jag knappt trött. Jag fattar inte. Förra veckan kändes det verkligen som att jag skulle kunna springa hur långt som helst utan att bli särskilt trött!
Lördagen hade vi egentligen haft lite lösa planer på att sticka till Omberg och springa, jag och maken. Men jag kände att det nog ändå var läge för lite familjeliv. Så, det blev en kortare vandring upp till Varkullen istället. Med korv och fika i packningen. Riktigt mysigt!
På slnagen var jag då till slut lite sliten. Var egentligen inte särskilt sugen på att springa, men Tomas ville ta ett milspår i Norrahammar (ett helt nytt spår för oss båda). Så efter lite velande hängde jag ändå på, Det kändes lite tungt, men runt kom jag ändå och efteråt är det ju alltid lika gött.
Ja, det var förra veckans träning det. Denna vecka har jag tänkt ta det lite lugnare.
Men hur det går, återstår att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar