lördag 18 juni 2016

Döda fötter!

 Analys

Jag analyserar saker. Ibland analyserar jag kanske för mycket. Men när något inte funkar, eller jag får ont i ena foten/benet (som på Hallands ultra) då sätter min hjärna igång och analyserar: Varför fick jag ont? Vad kan jag göra för att det inte ska hända igen? Hade jag helt enkelt bara sprungit för mycket? Och, varför fick jag ont i vänster fot och inte i höger? De båda benen borde ju sprungit ungefär lika mycket menar jag.

Jag ger mig inte förrän jag har hittat en vettig förklaring. Visst hade jag kunnat nöja mig med att tänka att jag fick en blåsa på vänster stortå och att den gjorde så att jag ändrade löpsteget på vänster fot och därmed skapade problem. Men nej, genast undrar jag ju varför jag fick en sån jätteblåsa just på vänster fot? Varför inte på höger?

Jag började googla på fötter och löpning. På något sätt hamnade jag i en blogg och ett inlägg om att träna sina fötter Jag gjorde testet i inlägget och konstaterade snabbt att:
1: Mina fötter är näst intill döda.
2. Vänster foten är stendöd!

På höger fot kunde jag med nöd och näppe spreta lite med tårna, men med vänster, NEJ! Hur jag än försökte rörde sig inte tårna alls som jag ville. Det är lite som att kopplingen mellan min vänster tår och hjärnan helt lagt ner.

I inlägget finns också lite träningstips för fötterna och efter de övningarna var det märkbart bättre på höger fot men fortfarande rätt illa ställt med vänster fot.

Detta måste åtgärdas! Det kan inte vara en tillfällighet att den vänstra foten drabbades av den största blåsan och att jag fick ordentligt ont i den foten och knät/benet/höften på samma ben där en stendöd fot avslutar benet!

Gipsade fötter?

Som den google expert jag anser mig vara fortsatte sökandet på nätet efter hur man bäst tränar upp sina fötter. Jag har redan sedan tidigare sprungit en hel del i så kallade "barfotaskor" dvs skor utan dämpning eller stöd. Det har varit fantastiskt bra för mitt löpsteg och teknik. Men tydligen har det inte uppväckt fötterna från det döda. Det finns många råd att läsa på nätet om träning för fötterna. Bland annat att man ska gå så mycket barfota som möjligt. Att det är vårt sätt att stänga in fötterna i skor hela tiden som gör att nervändarna i fötterna förslappas och till slut tillbakabildas. Man kan likna det vid hur mycket man tappar i rörlighet och styrka efter att till exempel ha haft en fraktur på handen och gått i gips i 3 veckor (vilket jag lätt kan relatera till eftersom jag bröt handen i december och fick ha gips). Min hand var nästan orörlig till en början när jag blev av med gipset. Fingrarna var stela och det gjorde ont att böja handleden. Tack och lov blev rörligheten och styrkan snabbt bättre med träning flera gånger om dagen.

Tänk om det är något liknande vi utsätter fötterna för när vi hela tiden går i stadiga och väl dämpade skor? Vi ger fötterna så mycket stöd att de inte själva behöver behålla sin rörlighet och styrka. Och det vi inte använder, rent fysiskt, det förlorar vi. Betänk bara hur snabbt man tappar i kondition när man av någon anledning inte tränar på några veckor!

Efter att jag hade brutit handen och blivit av med gipset fick jag ha en ortos några veckor. Jag kan inte låta bli att tänka att vanliga skor är lite som en ortos för fötterna.

Springa barfota

 Jag hittade en yoga-sekvens för fötterna som mer än yoga var en stretch- och styrketränings sekvens för fötterna. Jag har testat den och det var verkligen jätteskönt! Men, att få lilltårna att hänga med i böjarna var stört omöjligt. Kanske har jag för korta tår?

Nåväl. Denna yoga-stretch för fötterna tillsammans med  träningsövningarna som finns beskrivna i blogg-inlägget ovan borde vara en bra början för att få tillbaka rörligheten i fötterna. Men det räcker såklart inte. Om orsaken är att jag går för mycket i skor, då måste jag ju gå mindre i skor!

Så, den senaste veckan har jag gått i mina "barfota-skor" på jobbet. Men jag stannade inte där. Jag blev även sugen på att testa att springa helt barfota. Alltså utan skor. Barfota på riktigt!

I torsdags gav jag mig ut för en första försiktig testrunda efter Hallandsultra (egentligen hade jag tänkt löpvila helt en hel vecka). Jag ville testa att springa barfota, men visste att turen jag tänkte ta började med en stenig grusväg (inte så skönt för ovana bara fötter) så jag tog på mig mina andra "barfota-skor" ett par merell trail glove och gav mig av.

Väl ute i spåret började jag springa. När jag kom ifrån grusvägen och in på en stig stannade jag och tog av mig skorna. Började försiktigt tassa fram med skorna i händerna.



Jag vill inte påstå att det gick fort. Men det gjorde heller inte så ont som jag trott. Visst var det inte skönt att trampa på en sten eller en kotte, och på sina ställen fick jag ta det extra försiktigt. Men vilken känsla! Jag fick så mycket bättre kontakt med underlaget. Känselintrycken från fötterna höjde verkligen löpkänslan! Hjärnan registrerade skillnaden mellan gräs (mjuk och skönt), lös sand (underbart!), barrig stig (helt ok) till stenig grusväg (inte riktigt lika skönt) och partier med kottar (aj aj). Det var så roligt att det blev lite längre än jag först hade tänkt. Hela rundan blev drygt 5 km och barfota sprang jag nog 4,5 km. Blev lite orolig att jag tagit i för hårt men efteråt hade jag bara en härlig go känsla i fötterna. I går hade jag lite träningsvärk under fötterna men inga andra blessyrer efter min första riktiga springtur helt barfota.

Så här ett par dagar efter mina första löptur barfota och efter att jag startat min träning för mera rörliga fötter har inte så mycket hänt. Jag har fortfarande väldigt svårt att spreta med tårna. Men det går bättre och bättre. Jag har faktiskt lyckats spreta på tårna på vänster fot i alla fall ett par gånger!

Jag kommer definitivt att springa fler turer helt barfota. Kanske lite intervaller längs Vätterstranden?

Fortsättning följer...



 

tisdag 14 juni 2016

Vad är det för fel på folk??

Ibland blir jag så frustrerad över dagens människor. På riktigt upprörd alltså!

För, vad är det för fel i huvdet på folk när de på fullt allvar står och väntar på bussen, tar bussen en hållplats (!) för att sedan vara framme? De lär inte vinna någon tid på det. Det måste ju helt enkelt bara handla om ren lathet!

Sedan undrar vi som jobbar med folkhälsa varför folk i allt större utsträckning drabbas av värk, övervikt och hjärt- och kärlsjukdomar.

Detta är alltså en observation jag ofta gör på väg till jobbet. Det är barn som tillsammans med sina föräldrar hellre tar bussen 400-500 meter än att gå! Fullt friska personer!

Jag ser tyvärr samma tendens hos mina egna barn. Min 14-åriga son hävdar att han måste ta bussen till sin innebandyträning. Träningen är en dryg kilometer bort. Jag vägrar att skjutsa honom, så han tar bussen. Men det innebär i alla fall att han får gå ett par hundra meter i uppförsbacke till busshållplatsen.

Det allra konstigaste i detta sammanhang är att de andra barnen (tonåringarna) i stor utsträckning faktiskt får skjuts! Och "snälla" tränare kör ibland hem även min son efter träningen. De menar såklart väl, men det är ju något som är allvarligt fel när en dryg kilometer anses vara för långt för att ta sig till fots, eller för all del cykel.

Vad kan man göra åt detta? Ta bort alla bussar? Förbjuda fullt friska personer att åka mindre än fem hållplatser? Skrota alla bilar?

Mer information verkar ju inte hjälpa. Jag tror i min enfald att de flesta vet att det är bra för hälsan att röra på sig så mycket som möjligt. Jag tror också att de flesta vet att det är farligt att vara för mycket stilla.

Men vi människor verkar vara lata av naturen. Ibland tänker jag att just det talar emot evolutionen. Vår egen lathet gör oss uppfinningsrika, så uppfinningsrika att vi hittar sätt att slippa röra på oss och det gör oss sjuka och kommer sannolikt att leda till vår undergång.

Men för att se lite ljust på tillvaron. Det råder enligt media en löpa- och motions boom i Sverige just nu. Motionslopp blir snabbt fulltecknade och nya lopp växer upp som svampar ur jorden. Nya träningsformer som swim run ser dagens ljus och allt fler arbetsgivare ser positivt på arbetssökande som kan skriva att de cyklat Vätterrrundan i sitt CV.

Kanske är detta en motreaktion mot allt stillasittande som många ägnat sig åt de senaste årtionden? Börjar folk känna någonstans att allt stillasittande skapar trötthet och deprission?

Jag transportspringer ibland till jobbet. Jag talar gärna om det med mina elever och andra som vill lyssna. Jag vill att så många som möjligt ska få upp ögonen för att det inte behöver vara något konstigt med att springa 15 km till jobbet och sedan hem igen. Vår kropp är designad för den typen av aktivitet! För om barn inte slutar röra på sig när de blir lite äldre, då kommer deras kroppar att hålla för hur mycket löpning och cyklande som helst. Och de kommer att leva ett betydligt hälsosammare liv, där lite för mycket godsaker ibland inte gör så mycket i det stora hela.

Men för att återgå till början. Det är verkligen bekymrande att föräldrar tar bussen en eller ett par hållplatser med sina barn. Istället för att gå.

måndag 13 juni 2016

Hallands ultra 50 km, the true story!

I lördags var det dags för mitt andra ultralopp. En vecka efter mitt första. Hur blev det så här? Ja. det är en lång historia... ;-)

Råda ultra hade jag planerat att springa sedan länge. Strax efter att jag hade anmält mig dit fick jag ett erbjudande av min chef om en startplats till Hallands ultra. Han hade anmält sig men insåg att han inte hade hunnit träna och endel annat hade kommit emellan. Jg hade aldrig hört talas om Hallands ultra. Men efter att ha kollat upp loppet på nätet tyckte jag att det verkade vara ett riktigt fint lopp. Jag var ändå lite tveksam först. jag menar, ett 6-timmars lopp ena veckan och en vecka senare ett trail-lopp på 50 km? Skulle jag verkligen fixa det? Men sedan tänkte jag som jag alltid gör. Hur jobbigt kan det bli? Det är ju bara att ta det lugnt och se det som träning! Ett erbjudande om en gratis startplats har i alla fall jag väldigt svårt att säga nej till! (Kan det vara smålänningen i mig?)

Nu var ju planen från början att ta det väldigt lugnt på Råda ultra, just för att en till ultra väntade runt hörnet. Men vi vet ju alla hur det gick. Jag blev taggad på första platsen och pressade mig hårdare än jag hade tänkt. Jag var nog i en formtopp just då och då är det väldigt svårt att hålla igen när man dessutom märker att man har chans att vinna!

Veckan efter Råda har jag varit sliten. Träningsvärken gick över relativt snabbt men jag har känt mig trött och seg. Antagligen har kroppen haft fullt upp med att återhämta sig. Jag har tränat betydligt mindre än jag brukar. Det blev bara lite happy hips (yoga med fokus på en rörligare höft), en kort lugn runda med Frost och en timmes rodd. På hela veckan. Ändå lyckades jag inte uppbåda någon entusiasm för Hallands ultra. Jag planerade inte så som jag brukar. När det var dags att åka packade jag allt i sista stund och upptäckte då såklart att tröjan jag tänkt springa i var smutsig. Bara att slänga ner lite alternativa springkläder. Löparkjolen fick hänga med, men inte klänningen denna gång. Jag var rädd att vätskeryggsäcken skulle skava om jag hade ärmlöst.

För att göra en mysig grej av detta hade jag och Tomas tänkt att ta med både hund och dotter och tälta i Halmstad innan loppet. Vi bokade in oss på en camping vid havet. Trots dålig planering lyckades vi komma fram till Halmstad i tid så jag hann hämta ut min nummerlapp innan affären stängde. Nu började jag känna att jag faktiskt skulle springa 50 km under nästa dag! Vi kom till campingen vid havet under tidig kväll på fredagen. Och medan Tomas och Engla reste tältet tog jag en promenad med Frost längs stranden. Ljuvligt!

Foto: Ebba
Kvällen spenderade vi på campingen. Det fanns en agility bana där som Frost fick leka på och sedan myste vi i tältet med tända ljus, chips och choklad. Riktigt mysigt faktiskt.

Jag brukar sova dåligt i tält och ännu sämre innan ett lopp, men jag sov faktiskt helt ok. Trots att Frost (vår hund) inte ville ligga själv utan klämde ner sig i min sovsäck (trångt!).

På morgonen blev det bråttom. Jag laddade med frukost bestående av 3 bananvåfflor med jordnötssmör och kaffe med kokosolja. Insåg också att mina springtrosor i funktionsmaterial inte ade kommit med i packningen, så bara att ta ett par vanliga! Aja aj, det betyder skav... Sen bar det av mot starten. Vid starten träffade jag en tjej som jag följer på instagram: Malin som har bloggen Rund är också en form Vi pratade lite innan loppet och det är ju himla kul med sociala medier alltså!

Foto: hallandsultra. Jag och Malin diskuterar något viktigt (uppenbarligen) före start

När man följer någon på instagram känns det lite som att man känner personen och när man träffas har man redan en hel del att prata om. Malin skulle springa sin första riktiga ultra. Kul!

Foto:Hallands ultra


Starten gick och denna gång ville jag inte ta ut mig så jag tog det lugnt redan från början. Jag visste ju att de första 30 km skulle vara lättsprungna men därefter skulle 20 betydligt backigare och trixigare kilometrar komma. Det kändes helt ok i början. Loppet gick längs en fantastiskt fin led först en runda genom Möllegårds naturreservat och sedan längs med havet. Underbart vackert! Benen kändes efter några kilometer ganska stela och efter kanske 10 km började jag känna ett litet obehag i min vänstra fot. Dessutom var jag lite för väl medveten om blåsan på vänster stortå som jag fick veckan innan under Råda ultra.

Mentalt delade jag in loppet i 5 km etapper. Det funkade bra att bara fokusera på nästa 5 och nästa 5... Det blir ett sätt att hålla tankarna borta från exakt hur långt man verkligen ska springa. På ryggen hade jag min vätskeryggsäck och den hade jag fyllt med vatten med en elektrolyt- och koffeintablett i. Vätskeblåsan rymmer 2 liter och jag tänkte att det borde räcka med tanke på att det var en vätske- och energistation ungefär varje mil. Vid första depån drack jag lite vatten och åt en plopp. Inte för att jag var sugen men jag testar fortfarande vad min mage klarar under längre lopp. Banan var ganska flack med nån liten knick här och där. Hade jag varit pigg i benen hade jag nog stått på lite här.

Foto: hallands ultra


Efter ca 20 km kom vi in till centrum. Mycket folk i rörelse och solen bidrog till en härlig stämning. Vid andra vätskestationen tog jag ett par skivor vattenmelon och en bananbit. Gott!! Vattenmelon är hur gott som helst att äta när man springer! Inte för sött, lagom läskande och ger bra energi. Jag kommer av mig om jag stannar för länge när jag springer så jag gjorde bara mycket korta stopp vid vätskestationerna.

Strax härefter började min vänstra fot göra mer ont. Från obehag till smärta. Strax innan 30 km-depån sprang jag om en kvinnan som stod och stretchade. Hon hade ont i sin höft och ner längs hela benet. Det var ungefär så jag kände mig också just då så vi utbytte lite sympatier och jag lunkade vidare. Vid det här laget hade alltså smärtan i foten gått vidare till en obehagskänsla längs hela vänstra benet. Hade tidvis ont i knät och tidvis i höften och ett obehag i hela benet. Inte bra.

Vid tredje depån drack jag coca cola och åt mera vattenmelon. Tror det ska blir min grej på ultralopp, vid 30 km får jag fira med cola! ;-) Här hade jag önskat att de fanns kaffe, men funktionärerna sa att de trodde att det skulle finnas vid nästa station.

Efter 30 km började loppet på allvar. Det var nu backarna kom. Den första backen som beskrevs som lång och seg i banbeskrivningen upplevde dock inte jag som så jobbig. Jag tyckte faktiskt att det var skönt att få springa lite uppför! Då gjorde det inte ont i benet och jag kunde faktiskt ta i lite. Skönt!! Några andra löpare peppade mig och hejade på när jag sprang på uppför backen. Härligt! Tackade tyst mig själv för att jag faktiskt ägnat lite tid till just backträning. I motlut kändes benen plötsligt starka! När det däremot gick utför blev det värre... Då strejkade både knä, fot och höft!

En tjej som jag sett till och från under större delen av loppet kom ikapp mig efter den första backen, jag hade sprungit om henne uppför och när jag fick problem utför kom hon ikapp. Vi pratade lite och det hjälpte nog oss båda att hålla modet uppe. Vi kom ikapp ett par killar som såg rätt slitna ut. Kändes bra att lyckas springa om någon trots att det gick så förfärligt sakta! De hejade ändå på oss och vi peppade dem när vi lunkade förbi.

Nästa depå kom vid 36 km. Här kunde man också se målet. Och det fanns kaffe! Jag tog en kopp kaffe och lite vatten innan jag fortsatte min färd. Nu var det lite nerför och nerför kunde jag ju absolut inte springa! Benen skrek och höften gjorde ont. Tjejen jag hade slagit följe med hade också börjat få problem. Hon började må illa så fort pulsen höjdes sa hon. Så hon sprang på när det var nerför och jag kom i kapp henne när det var uppför, igen. Så höll vi på ett tag. Vid ca 40 km kom vi till en fin liten sjö. Och där satt Tomas och Engla och solade! Fick lite pepp och en puss av Tomas och jag utbrast (säkert högt så att alla på stranden hörde): Jag har SÅ ONT! Men Tomas bara sa att jag såg stark ut.

Foto: Tomas


Strax efter sjön kom då nästa beryktade backe: Spybacken. Den snirklade sig uppför, men jag måste säga att det jobbigaste med den backen var att skogsmaskiner hade kört sönder stigen och det låg ris och bröte över hela stigen. Irriterande! Här sprang jag också om andra löpare som alla såg slitna ut men ändå hejade på. Jag försökte också peppa de jag såg så gott jag kunde. Mot slutet av backen förstod jag varför den kallas just spybacken, den avslutades med en rätt så lång och brant trappa! Väl uppe satt en kille med kamera och fotade alla som kom upp (antar jag, han fotade i alla fall mig) och bjöd på nötcreme.
Foto: hallands ultra

 Nötcremen var god och jag kämpade vidare. Här blev stigen väldigt teknisk och det var brant nerför. Mina ben gillade inte alls detta! Fick ta det riktigt lugnt.

Vid 43 kilometer var den sista energidepån. Killen som stod där sträckte fram en mugg till mig och sa drick det här. Så jag drack lydigt i tron att det var vatten. Men det visade sig vara sportdryck- Jag har aldrig vågat dricka sportdryck sedan jag av misstag för 2 år sedan råkade dricka en mugg sportdryck på Friskis halvan i Jönköping. Då fick jag omgående rejäl kramp i magen och kunde knappt gå pga det. Tack och lov hade denna sportdryck (tail wind) inte den effekten på mig! Medan jag drack såg jag också till min stora förtjusning att de hade lindor kulor i depån!! Bra där Hallandsultra! Jag tog en lindor kula och dubbelkollade med killen i depån om det stämde att det är ca 7 km kvar. Ja, sa han, men det är inga vanliga 7 km. Kaxig som jag är sa jag att det ska nog inte bli några problem, jag är van att springa i kuperad terräng i skogen! Hade tydligen lyckats glömma hur ont jag hade i benet medan jag stod där! Smärtan blev jag dock varse rätt omgående när jag började springa (om man nu kan kalla det jag höll på med att springa, haltandes lunkande fram är nog en mera rätt beskrivning).

De sista 7 kilometrarna kändes evighetslånga. Stigen snirklade sig än hit, än dit. Jag var ensam och såg inte till några andra löpare. Då och då såg jag mig omkring efter snitslar och konstaterade att jag nog trots allt befann mig på rätt väg. Vid 48 kilometer kom en man i kapp mig, (här hade jag börjat oroa mig för att jag på något vis kommit tillbaka till tidigare del av banan, tyckte allt såg bekant ut). Så jag frågade den andra löparen hur många kilometer hans klocka visade. 48 sa han och sprang vidare. Vad bra. Min pep precis också 48 kilometer, så då är jag nog rätt ändå. Från 43 till 49 kilometer varvade jag lunk med gång. Försökte springa så gott det gick men benet vek sig några gånger. Stannade vid ett tillfälle och försökte sträcka ut knät, men då högg det till rejält av smärta i knät när jag började springa igen. Bara att gå. Här någonstans funderade jag på hur smart det egentligen var att springa två så långa lopp så nära varandra. Men det var ju så dags att vara efterklok nu!

När klockan pep 49 kilometer pep den även på ett sätt som var misstänkt likt batteristopp! Kollade klockan men den verkade inte ha stannat. Jag började springa, fast det gjorde ont. Mest för att jag var rädd för att klockan skulle dö innan jag var i mål! Så pep klockan 50 kilometer. Jag såg inte en människa någonstans och befann mig så vitt jag kunde bedöma mitt i skogen. Var sjutton är målet?! Strax såg jag en man stå lite längre fram. "Nu kan det väl ändå inte vara långt kvar?" pustade jag. "Nej, titta åt höger!" sa han. Och DÄR! Där var äntligen målet!! Jag ökade farten och spurtade in i mål, till folkets jubel! (Ja, eller det var väl några som klappade händerna i alla fall).

Foto: Hallands ultra

 En kille vid mål sa när jag stannade: Du har nog inte sprungit tillräckligt långt om du har krafter kvar att spurta sådär!

En medalj (en väldigt fin medalj!) hängdes om halsen och jag försökte förstå att jag äntligen var i mål! Tomas och Engla som väntat vid målet kom och gratulerade och efter en god hamburgare och lite obligatoriskt småprat med andra löpare tog jag mig till bilen. På mycket ömma och skraltiga ben.

Så trött men så lycklig. Att springa ultra är lite som att föda barn. Under loppet kämpar man mot smärta och hjärnspöken. Men väl i mål glömmer man allt det jobbiga och efteråt minns man bara den vackra banan, de trevliga människorna man mött och euforin när man äntligen var i mål. 

Hallandsultra är verkligen ett av de absolut vackraste lopp jag sprungit. jag tänker definitivt springa det igen, men då vill jag vara utvilad och i bra form så jag kan njuta mer av den vackra banan.

Benet då, hur gick det med det? Jag blev faktiskt på riktigt orolig för att jag hade skadat knät. På natten sov jag nästan inte alls för att det gjorde så ont i knät bara att jag rörde benet lite grann. På morgonen kunde jag knappt gå.

Men framåt kvällen när jag fullständigt ledsnat på att sitta stilla bestämde jag mig för att köra lite Happy hips Tog det försiktigt, var lite rädd för att provocera fram mer smärta. Men det gick bra. efteråt kändes det faktiskt lite bättre i knät. Så pass bra att jag tog med mig Frost ut på en kort promenad i skogen. Det gjorde gott för mina sargade ben.

Idag vaknade jag och blev alldeles till mig av lycka över att känna att smärtan helt var borta! Ingen som helst smärta i benen! Trapporna var inte heller ett problem! Jag blir så ödmjukt glad och tacksam att min kropp faktiskt verkar hålla för alla galenskaper jag utsätter den för.

Att jag fick så ont i benet tror jag berodde på något så dumt som blåsan på vänster stortå. Jag kände av blåsan hela tiden under loppet. Det gjorde säkerligen att jag undermedvetet ändrade mitt löpsteg och det gjorde nog i sin tur att jag började slita på muskler och leder som jag inte brukar slita på. Inte så konstigt att jag fick ont.

Men tänk vad en sketen liten (eller stor) blåsa kan ställa till med!

tisdag 7 juni 2016

Råda ultra, mitt första 6-timmars lopp

 I helgen sprang jag mitt första 6-timmars lopp. Det handlar alltså om att springa runt runt på en bana i 6 timmar. Den som hinner längst/flest varv vinner.

Jag har tidigare hört talas om dessa x-timmars lopp. Det finns allt från 1-timmes till 48-timmars lopp. Jag har väl då tänkt att man måste ju vara galen om man springer runt på en och samma bana i flera timmar! Men, dels har jag läst diskussioner om dessa lopp på både facebook och på jogg.se och fått känslan av att dessa lopp kan vara riktigt trevliga och dels läste jag i Rune Larssons bok "Löparglädje" att just ett 6-timmars lopp är perfekt träning inför t ex Ultravasan.

Därför började jag leta efter ett lämpligt 6-timmarslopp att ställa upp i. Jag tyckte mig minnas att jag hört talas om ett lopp som inte går på asfalt, utan i ett elljusspår. Det lät i alla fall mer lockande än runt runt på en bana med asfalt. Efter lite googlande hittade jag då detta lopp: Råda Ultra. Lyckligtvis visade det sig att Råda ligger strax utanför Lidköping, vilket inte är allt för långt ifrån där jag bor. Så, bara att anmäla sig!

Inför loppet hade jag lite bryderi kring vad jag skulle ha på mig. SMHI sa ca 18-20 grader varmt och sol. Lätt vind. Var lite i valet och kvalet om jag skulle våga mig på att springa i sporttop och hotpants, men bestämde mig tillslut för att springa i min nya sportBH från Panos Empario (den sitter verkligen jätteskönt!) ett par hotpants och min blå löparklänning. På fötterna hade jag mina löparstrumpor från Kari Traa pch mina Hoka one one. Solskärmen kändes också självklar med tanke på solen. Denna klädsel visade sig vara helt perfekt. Lagom varmt och inget skav! Förövrigt kan jag verkligen rekommendera att springa i just klänning. Den hänger ju lite löst ner över benen och när den fladdrar i vinden kommer svalare luft in underifrån. Väldigt skönt när det är varmt! Har man t ex kjol med inbyggda tajts och ett linne blir det inte riktigt den effekten. Eftersom det var soligt var solkräm också en nödvändighet. Jag fick tipset av en vän att prova Evy Solskydds mousse. Den funkade fantastiskt bra! Jag använde faktor 30 och moussen gick snabbt in i huden, kändes inte det minsta kladdig och skyddade bra hela dagen trots en hel del svettande! Rekommenderas varmt! Och nej, jag är INTE sponsrad att skriva detta. ;-)

Så var det då dags för start. Innan start hade jag och Tomas gått ett varv runt banan för att liksom kolla in den. Ett riktigt mysigt spår med både löv och barrträd runtom. Träden gav i viss mån skön skugga. I startfållan blev jag i vanlig ordning lite pirrig. Det är verkligen något speciellt med att alla gör sig redo, står beredda med sina GPS-klockor och man riktigt känner adrenalinet pumpa! Så gick då startskottet och vi var iväg! Mycket snart upptäckte jag dock att jag lyckats klicka igång fel program i klockan, ett som inte visar farten utan bara distans! Panik! Under lopp är det viktigt för mig att ha koll på farten så att jag håller ett jämt tempo. Skulle jag nu bli tvungen atts pringa i 6 timmar på känn?! Bestämde mig snabbt för att det går ju inte, stoppade klockan och startade om den och denna gången fick jag i gång rätt program. Skönt.

Jag föll snabbt in i ett skönt tempo. Joggade på och funderade på vad man nu ska fundera på i hela 6 timmar. Kom inte på nåt bra så ganska snart sysselsatte jag mig med att fundera över hur jag skulle lägga upp vätske- och energiintag. Jag hade innan tänkt att dricka och äta något varje 30 minuter. Men jag började tycka att det kändes meckigt. Och dessutom var jag rejält törstig redan i början. Så jag bestämde mig för att dricka eller äta något vart annat varv. I början drack jag alltså vatten efter två varv. Tog lite saltgurka efter ytterligare två varv, sedan vatten igen efter två varv och så höll jag på. Vid varvningen fanns ett bord med diverse saker att äta och dricka. Jag hade bestämt mig för att detta skulle vara ett sätt att testa vad min mage tål under längre lopp så jag hade inte med mig något eget. Körde uteslutande med det som bjöds. Under loppets gång testade jag både vattenmelon, gelehallon, saltgurka, chips, vatten och coca-cola.

Att dricka läsk tog däremot emot en aning. Jag har inte druckit ett enda glas läsk på flera år. Men när jag började närma mig 30 km i distans "mutade" jag mig själv med att när jag passerat 30 km får jag fira med ett glas cocacola. Colan var ljummen och ganska avslagen, men jag kände nästan direkt vilken enorm energikick jag fick. Då bestämde jag mig för att jag fick ta ett glas cola var 5.e kilometer.

Som ni märker la jag mycket av min tankeverksamhet på att fundera över mat och dryck. Förövrigt försökte jag hålla koll på min "konkurrent". Vi var som sagt 3 kvinnor som ställde upp i 6-timmars loppet. En av dessa kvinnor gick hela loppet och var därmed inget hot. Den andra kvinnan såg väldigt vältränad och stark ut och jag tänkte direkt att henne har jag ingen chans emot. Så, jag släppte tanken på att eventuellt kunna vinna kvinnokampen. MEN! Efter kanske 2-3 timmar kommer jag ikapp henne. Hon går och masserar sin höft. När jag springer förbi henne ropar hon: "Nu har du nog varvat mig!" Va?! nej, det tror jag inte! Ropar jag tillbaka och springer vidare. Får inte ihop hur hon kunde tro att jag varvat henne?! Nåja, jag pinnar på lite till, för om hon tror att jag varvat så kanske hon ger upp lite och då kanske jag faktiskt kan varva henne!

Jag springer på. Börjar känna mig sliten, men tanken att kanske, kanske kunna vinna damklassen upptar nu mina tankar. Ganska snart hinner jag ifatt den andra kvinnan igen och nu är ju även jag säker på att jag varvat henne minst en gång. Men det är ca 3 timmar kvar och jag vågar inte hoppas för mycket. Varven tickar på, i nästan varje varvning ropar speakern upp mitt startnummer och namn och säger "Här kommer Elisabeth Ankarcrona, etta just nu i damklassen" Mycket märklig känsla!

Veckorna innan loppet har jag kollat in på deltagarlistan och med skräckblandad förtjusning sett att det var väldigt få kvinnor anmälda. Bara jag och två till! Jag skojade med Tomas och sa, som det ser ut nu så blir det ju pallplats hur det än går!





Det faktum att jag ligger etta gör att jag även när jag börjar känna mig trött inte slår av på farten. Jag är livrädd för att den andra kvinnan ska ha fått nya krafter och komma som en blixt bakifrån! Snart varvar jag henne igen. Men inte ens då kan jag slappna av. När jag springer om henne är jag väldigt trött och har nog saktat in en aning, då börjar hon ta upp kampen och springa om! "Aldrig i livet!" Tänker jag och pressar på igen. Jag behöver inte pressa särskilt länge innan jag är om igen och förbi.

Denna lilla kamp i tävlingen är nog förklaringen till att jag lyckades hålla en så pass bra fart i hela 6 timmar! Tomas, som också sprang det här loppet, men var sliten efter att ha sprungit BUM förra helgen och därför tog det lugnt, peppade mig när jag sprang förbi honom. "Det ser lätt ut!!" och "Detta är verkligen din dag!" sa han när jag sprang förbi. Det gav enorm energi och jag sprang vidare. Löjligt förtjust över att det var "min dag".

När det var bara 10 minuter kvar av alla dessa 6 timmar slog jag följe med Tomas. Jag var trött och han fick peppa mig sista biten. Tomas hade koll på klockan och klockan 18:00 stannade alla runt omkring oss. Så var loppet då äntligen över! Jag stoppade klockan som visade på 60,7 km. Tog av mig nummerlappen och la den på marken. helt enligt de instruktioner vi fått före start. Så började vi då gå tillbaka till starten. På mycket vingliga ben ska väl tilläggas!

Tillbaka vid starten fick alla varsin medalj och en påse rotfruktsbröd. Och efter dusch kunde man köpa nygrillade hamburgare med potatissallad och dryck. Jättetrevligt att sitta där i gräset i kvällssolen och njuta av en hamburgare och tillsammans med Tomas summera dagen. Därefter var det prisutdelning. Som kvinnlig vinnare av damklassens 6-timmarslopp fick jag välja pris först. Det fanns ganska mycket att välja på som kokböcker, en väska från friskis och svettis,  badhanddukar och löparsolglasögon. Som den smålänning jag är valde jag såklart solglasögonen.



Glada och en aning möra gav vi oss sedan av hemåt igen. Mycket nöjda med dagen.


Detta var mitt första 6-timmarslopp. Men med all sannolikhet inte det sista!