Råda ultra hade jag planerat att springa sedan länge. Strax efter att jag hade anmält mig dit fick jag ett erbjudande av min chef om en startplats till Hallands ultra. Han hade anmält sig men insåg att han inte hade hunnit träna och endel annat hade kommit emellan. Jg hade aldrig hört talas om Hallands ultra. Men efter att ha kollat upp loppet på nätet tyckte jag att det verkade vara ett riktigt fint lopp. Jag var ändå lite tveksam först. jag menar, ett 6-timmars lopp ena veckan och en vecka senare ett trail-lopp på 50 km? Skulle jag verkligen fixa det? Men sedan tänkte jag som jag alltid gör. Hur jobbigt kan det bli? Det är ju bara att ta det lugnt och se det som träning! Ett erbjudande om en gratis startplats har i alla fall jag väldigt svårt att säga nej till! (Kan det vara smålänningen i mig?)
Nu var ju planen från början att ta det väldigt lugnt på Råda ultra, just för att en till ultra väntade runt hörnet. Men vi vet ju alla hur det gick. Jag blev taggad på första platsen och pressade mig hårdare än jag hade tänkt. Jag var nog i en formtopp just då och då är det väldigt svårt att hålla igen när man dessutom märker att man har chans att vinna!
Veckan efter Råda har jag varit sliten. Träningsvärken gick över relativt snabbt men jag har känt mig trött och seg. Antagligen har kroppen haft fullt upp med att återhämta sig. Jag har tränat betydligt mindre än jag brukar. Det blev bara lite happy hips (yoga med fokus på en rörligare höft), en kort lugn runda med Frost och en timmes rodd. På hela veckan. Ändå lyckades jag inte uppbåda någon entusiasm för Hallands ultra. Jag planerade inte så som jag brukar. När det var dags att åka packade jag allt i sista stund och upptäckte då såklart att tröjan jag tänkt springa i var smutsig. Bara att slänga ner lite alternativa springkläder. Löparkjolen fick hänga med, men inte klänningen denna gång. Jag var rädd att vätskeryggsäcken skulle skava om jag hade ärmlöst.
För att göra en mysig grej av detta hade jag och Tomas tänkt att ta med både hund och dotter och tälta i Halmstad innan loppet. Vi bokade in oss på en camping vid havet. Trots dålig planering lyckades vi komma fram till Halmstad i tid så jag hann hämta ut min nummerlapp innan affären stängde. Nu började jag känna att jag faktiskt skulle springa 50 km under nästa dag! Vi kom till campingen vid havet under tidig kväll på fredagen. Och medan Tomas och Engla reste tältet tog jag en promenad med Frost längs stranden. Ljuvligt!
 |
| Foto: Ebba |
Jag brukar sova dåligt i tält och ännu sämre innan ett lopp, men jag sov faktiskt helt ok. Trots att Frost (vår hund) inte ville ligga själv utan klämde ner sig i min sovsäck (trångt!).
På morgonen blev det bråttom. Jag laddade med frukost bestående av 3 bananvåfflor med jordnötssmör och kaffe med kokosolja. Insåg också att mina springtrosor i funktionsmaterial inte ade kommit med i packningen, så bara att ta ett par vanliga! Aja aj, det betyder skav... Sen bar det av mot starten. Vid starten träffade jag en tjej som jag följer på instagram: Malin som har bloggen Rund är också en form Vi pratade lite innan loppet och det är ju himla kul med sociala medier alltså!
 |
| Foto: hallandsultra. Jag och Malin diskuterar något viktigt (uppenbarligen) före start |
När man följer någon på instagram känns det lite som att man känner personen och när man träffas har man redan en hel del att prata om. Malin skulle springa sin första riktiga ultra. Kul!
 |
| Foto:Hallands ultra |
Starten gick och denna gång ville jag inte ta ut mig så jag tog det lugnt redan från början. Jag visste ju att de första 30 km skulle vara lättsprungna men därefter skulle 20 betydligt backigare och trixigare kilometrar komma. Det kändes helt ok i början. Loppet gick längs en fantastiskt fin led först en runda genom Möllegårds naturreservat och sedan längs med havet. Underbart vackert! Benen kändes efter några kilometer ganska stela och efter kanske 10 km började jag känna ett litet obehag i min vänstra fot. Dessutom var jag lite för väl medveten om blåsan på vänster stortå som jag fick veckan innan under Råda ultra.
Mentalt delade jag in loppet i 5 km etapper. Det funkade bra att bara fokusera på nästa 5 och nästa 5... Det blir ett sätt att hålla tankarna borta från exakt hur långt man verkligen ska springa. På ryggen hade jag min vätskeryggsäck och den hade jag fyllt med vatten med en elektrolyt- och koffeintablett i. Vätskeblåsan rymmer 2 liter och jag tänkte att det borde räcka med tanke på att det var en vätske- och energistation ungefär varje mil. Vid första depån drack jag lite vatten och åt en plopp. Inte för att jag var sugen men jag testar fortfarande vad min mage klarar under längre lopp. Banan var ganska flack med nån liten knick här och där. Hade jag varit pigg i benen hade jag nog stått på lite här.
 |
| Foto: hallands ultra |
Efter ca 20 km kom vi in till centrum. Mycket folk i rörelse och solen bidrog till en härlig stämning. Vid andra vätskestationen tog jag ett par skivor vattenmelon och en bananbit. Gott!! Vattenmelon är hur gott som helst att äta när man springer! Inte för sött, lagom läskande och ger bra energi. Jag kommer av mig om jag stannar för länge när jag springer så jag gjorde bara mycket korta stopp vid vätskestationerna.
Strax härefter började min vänstra fot göra mer ont. Från obehag till smärta. Strax innan 30 km-depån sprang jag om en kvinnan som stod och stretchade. Hon hade ont i sin höft och ner längs hela benet. Det var ungefär så jag kände mig också just då så vi utbytte lite sympatier och jag lunkade vidare. Vid det här laget hade alltså smärtan i foten gått vidare till en obehagskänsla längs hela vänstra benet. Hade tidvis ont i knät och tidvis i höften och ett obehag i hela benet. Inte bra.
Vid tredje depån drack jag coca cola och åt mera vattenmelon. Tror det ska blir min grej på ultralopp, vid 30 km får jag fira med cola! ;-) Här hade jag önskat att de fanns kaffe, men funktionärerna sa att de trodde att det skulle finnas vid nästa station.
Efter 30 km började loppet på allvar. Det var nu backarna kom. Den första backen som beskrevs som lång och seg i banbeskrivningen upplevde dock inte jag som så jobbig. Jag tyckte faktiskt att det var skönt att få springa lite uppför! Då gjorde det inte ont i benet och jag kunde faktiskt ta i lite. Skönt!! Några andra löpare peppade mig och hejade på när jag sprang på uppför backen. Härligt! Tackade tyst mig själv för att jag faktiskt ägnat lite tid till just backträning. I motlut kändes benen plötsligt starka! När det däremot gick utför blev det värre... Då strejkade både knä, fot och höft!
En tjej som jag sett till och från under större delen av loppet kom ikapp mig efter den första backen, jag hade sprungit om henne uppför och när jag fick problem utför kom hon ikapp. Vi pratade lite och det hjälpte nog oss båda att hålla modet uppe. Vi kom ikapp ett par killar som såg rätt slitna ut. Kändes bra att lyckas springa om någon trots att det gick så förfärligt sakta! De hejade ändå på oss och vi peppade dem när vi lunkade förbi.
Nästa depå kom vid 36 km. Här kunde man också se målet. Och det fanns kaffe! Jag tog en kopp kaffe och lite vatten innan jag fortsatte min färd. Nu var det lite nerför och nerför kunde jag ju absolut inte springa! Benen skrek och höften gjorde ont. Tjejen jag hade slagit följe med hade också börjat få problem. Hon började må illa så fort pulsen höjdes sa hon. Så hon sprang på när det var nerför och jag kom i kapp henne när det var uppför, igen. Så höll vi på ett tag. Vid ca 40 km kom vi till en fin liten sjö. Och där satt Tomas och Engla och solade! Fick lite pepp och en puss av Tomas och jag utbrast (säkert högt så att alla på stranden hörde): Jag har SÅ ONT! Men Tomas bara sa att jag såg stark ut.
 |
| Foto: Tomas |
Strax efter sjön kom då nästa beryktade backe: Spybacken. Den snirklade sig uppför, men jag måste säga att det jobbigaste med den backen var att skogsmaskiner hade kört sönder stigen och det låg ris och bröte över hela stigen. Irriterande! Här sprang jag också om andra löpare som alla såg slitna ut men ändå hejade på. Jag försökte också peppa de jag såg så gott jag kunde. Mot slutet av backen förstod jag varför den kallas just spybacken, den avslutades med en rätt så lång och brant trappa! Väl uppe satt en kille med kamera och fotade alla som kom upp (antar jag, han fotade i alla fall mig) och bjöd på nötcreme.
 |
| Foto: hallands ultra |
Nötcremen var god och jag kämpade vidare. Här blev stigen väldigt teknisk och det var brant nerför. Mina ben gillade inte alls detta! Fick ta det riktigt lugnt.
Vid 43 kilometer var den sista energidepån. Killen som stod där sträckte fram en mugg till mig och sa drick det här. Så jag drack lydigt i tron att det var vatten. Men det visade sig vara sportdryck- Jag har aldrig vågat dricka sportdryck sedan jag av misstag för 2 år sedan råkade dricka en mugg sportdryck på Friskis halvan i Jönköping. Då fick jag omgående rejäl kramp i magen och kunde knappt gå pga det. Tack och lov hade denna sportdryck (tail wind) inte den effekten på mig! Medan jag drack såg jag också till min stora förtjusning att de hade lindor kulor i depån!! Bra där Hallandsultra! Jag tog en lindor kula och dubbelkollade med killen i depån om det stämde att det är ca 7 km kvar. Ja, sa han, men det är inga vanliga 7 km. Kaxig som jag är sa jag att det ska nog inte bli några problem, jag är van att springa i kuperad terräng i skogen! Hade tydligen lyckats glömma hur ont jag hade i benet medan jag stod där! Smärtan blev jag dock varse rätt omgående när jag började springa (om man nu kan kalla det jag höll på med att springa, haltandes lunkande fram är nog en mera rätt beskrivning).
De sista 7 kilometrarna kändes evighetslånga. Stigen snirklade sig än hit, än dit. Jag var ensam och såg inte till några andra löpare. Då och då såg jag mig omkring efter snitslar och konstaterade att jag nog trots allt befann mig på rätt väg. Vid 48 kilometer kom en man i kapp mig, (här hade jag börjat oroa mig för att jag på något vis kommit tillbaka till tidigare del av banan, tyckte allt såg bekant ut). Så jag frågade den andra löparen hur många kilometer hans klocka visade. 48 sa han och sprang vidare. Vad bra. Min pep precis också 48 kilometer, så då är jag nog rätt ändå. Från 43 till 49 kilometer varvade jag lunk med gång. Försökte springa så gott det gick men benet vek sig några gånger. Stannade vid ett tillfälle och försökte sträcka ut knät, men då högg det till rejält av smärta i knät när jag började springa igen. Bara att gå. Här någonstans funderade jag på hur smart det egentligen var att springa två så långa lopp så nära varandra. Men det var ju så dags att vara efterklok nu!
När klockan pep 49 kilometer pep den även på ett sätt som var misstänkt likt batteristopp! Kollade klockan men den verkade inte ha stannat. Jag började springa, fast det gjorde ont. Mest för att jag var rädd för att klockan skulle dö innan jag var i mål! Så pep klockan 50 kilometer. Jag såg inte en människa någonstans och befann mig så vitt jag kunde bedöma mitt i skogen. Var sjutton är målet?! Strax såg jag en man stå lite längre fram. "Nu kan det väl ändå inte vara långt kvar?" pustade jag. "Nej, titta åt höger!" sa han. Och DÄR! Där var äntligen målet!! Jag ökade farten och spurtade in i mål, till folkets jubel! (Ja, eller det var väl några som klappade händerna i alla fall).
 |
| Foto: Hallands ultra |
En kille vid mål sa när jag stannade: Du har nog inte sprungit tillräckligt långt om du har krafter kvar att spurta sådär!
En medalj (en väldigt fin medalj!) hängdes om halsen och jag försökte förstå att jag äntligen var i mål! Tomas och Engla som väntat vid målet kom och gratulerade och efter en god hamburgare och lite obligatoriskt småprat med andra löpare tog jag mig till bilen. På mycket ömma och skraltiga ben.
Så trött men så lycklig. Att springa ultra är lite som att föda barn. Under loppet kämpar man mot smärta och hjärnspöken. Men väl i mål glömmer man allt det jobbiga och efteråt minns man bara den vackra banan, de trevliga människorna man mött och euforin när man äntligen var i mål.
Hallandsultra är verkligen ett av de absolut vackraste lopp jag sprungit. jag tänker definitivt springa det igen, men då vill jag vara utvilad och i bra form så jag kan njuta mer av den vackra banan.
Benet då, hur gick det med det? Jag blev faktiskt på riktigt orolig för att jag hade skadat knät. På natten sov jag nästan inte alls för att det gjorde så ont i knät bara att jag rörde benet lite grann. På morgonen kunde jag knappt gå.
Men framåt kvällen när jag fullständigt ledsnat på att sitta stilla bestämde jag mig för att köra lite Happy hips Tog det försiktigt, var lite rädd för att provocera fram mer smärta. Men det gick bra. efteråt kändes det faktiskt lite bättre i knät. Så pass bra att jag tog med mig Frost ut på en kort promenad i skogen. Det gjorde gott för mina sargade ben.
Idag vaknade jag och blev alldeles till mig av lycka över att känna att smärtan helt var borta! Ingen som helst smärta i benen! Trapporna var inte heller ett problem! Jag blir så ödmjukt glad och tacksam att min kropp faktiskt verkar hålla för alla galenskaper jag utsätter den för.
Att jag fick så ont i benet tror jag berodde på något så dumt som blåsan på vänster stortå. Jag kände av blåsan hela tiden under loppet. Det gjorde säkerligen att jag undermedvetet ändrade mitt löpsteg och det gjorde nog i sin tur att jag började slita på muskler och leder som jag inte brukar slita på. Inte så konstigt att jag fick ont.
Men tänk vad en sketen liten (eller stor) blåsa kan ställa till med!
Härligt läsning! :-)
SvaraRaderaOch ja, den där sönderkörda skogsvägen var ju ingen höjdare... (Det var där jag fick hallucinationer också). :-o