Jag analyserar saker. Ibland analyserar jag kanske för mycket. Men när något inte funkar, eller jag får ont i ena foten/benet (som på Hallands ultra) då sätter min hjärna igång och analyserar: Varför fick jag ont? Vad kan jag göra för att det inte ska hända igen? Hade jag helt enkelt bara sprungit för mycket? Och, varför fick jag ont i vänster fot och inte i höger? De båda benen borde ju sprungit ungefär lika mycket menar jag.
Jag ger mig inte förrän jag har hittat en vettig förklaring. Visst hade jag kunnat nöja mig med att tänka att jag fick en blåsa på vänster stortå och att den gjorde så att jag ändrade löpsteget på vänster fot och därmed skapade problem. Men nej, genast undrar jag ju varför jag fick en sån jätteblåsa just på vänster fot? Varför inte på höger?
Jag började googla på fötter och löpning. På något sätt hamnade jag i en blogg och ett inlägg om att träna sina fötter Jag gjorde testet i inlägget och konstaterade snabbt att:
1: Mina fötter är näst intill döda.
2. Vänster foten är stendöd!
På höger fot kunde jag med nöd och näppe spreta lite med tårna, men med vänster, NEJ! Hur jag än försökte rörde sig inte tårna alls som jag ville. Det är lite som att kopplingen mellan min vänster tår och hjärnan helt lagt ner.
I inlägget finns också lite träningstips för fötterna och efter de övningarna var det märkbart bättre på höger fot men fortfarande rätt illa ställt med vänster fot.
Detta måste åtgärdas! Det kan inte vara en tillfällighet att den vänstra foten drabbades av den största blåsan och att jag fick ordentligt ont i den foten och knät/benet/höften på samma ben där en stendöd fot avslutar benet!
Gipsade fötter?
Som den google expert jag anser mig vara fortsatte sökandet på nätet efter hur man bäst tränar upp sina fötter. Jag har redan sedan tidigare sprungit en hel del i så kallade "barfotaskor" dvs skor utan dämpning eller stöd. Det har varit fantastiskt bra för mitt löpsteg och teknik. Men tydligen har det inte uppväckt fötterna från det döda. Det finns många råd att läsa på nätet om träning för fötterna. Bland annat att man ska gå så mycket barfota som möjligt. Att det är vårt sätt att stänga in fötterna i skor hela tiden som gör att nervändarna i fötterna förslappas och till slut tillbakabildas. Man kan likna det vid hur mycket man tappar i rörlighet och styrka efter att till exempel ha haft en fraktur på handen och gått i gips i 3 veckor (vilket jag lätt kan relatera till eftersom jag bröt handen i december och fick ha gips). Min hand var nästan orörlig till en början när jag blev av med gipset. Fingrarna var stela och det gjorde ont att böja handleden. Tack och lov blev rörligheten och styrkan snabbt bättre med träning flera gånger om dagen.
Tänk om det är något liknande vi utsätter fötterna för när vi hela tiden går i stadiga och väl dämpade skor? Vi ger fötterna så mycket stöd att de inte själva behöver behålla sin rörlighet och styrka. Och det vi inte använder, rent fysiskt, det förlorar vi. Betänk bara hur snabbt man tappar i kondition när man av någon anledning inte tränar på några veckor!
Efter att jag hade brutit handen och blivit av med gipset fick jag ha en ortos några veckor. Jag kan inte låta bli att tänka att vanliga skor är lite som en ortos för fötterna.
Springa barfota
Jag hittade en yoga-sekvens för fötterna som mer än yoga var en stretch- och styrketränings sekvens för fötterna. Jag har testat den och det var verkligen jätteskönt! Men, att få lilltårna att hänga med i böjarna var stört omöjligt. Kanske har jag för korta tår?
Nåväl. Denna yoga-stretch för fötterna tillsammans med träningsövningarna som finns beskrivna i blogg-inlägget ovan borde vara en bra början för att få tillbaka rörligheten i fötterna. Men det räcker såklart inte. Om orsaken är att jag går för mycket i skor, då måste jag ju gå mindre i skor!
Så, den senaste veckan har jag gått i mina "barfota-skor" på jobbet. Men jag stannade inte där. Jag blev även sugen på att testa att springa helt barfota. Alltså utan skor. Barfota på riktigt!
I torsdags gav jag mig ut för en första försiktig testrunda efter Hallandsultra (egentligen hade jag tänkt löpvila helt en hel vecka). Jag ville testa att springa barfota, men visste att turen jag tänkte ta började med en stenig grusväg (inte så skönt för ovana bara fötter) så jag tog på mig mina andra "barfota-skor" ett par merell trail glove och gav mig av.
Väl ute i spåret började jag springa. När jag kom ifrån grusvägen och in på en stig stannade jag och tog av mig skorna. Började försiktigt tassa fram med skorna i händerna.
Jag vill inte påstå att det gick fort. Men det gjorde heller inte så ont som jag trott. Visst var det inte skönt att trampa på en sten eller en kotte, och på sina ställen fick jag ta det extra försiktigt. Men vilken känsla! Jag fick så mycket bättre kontakt med underlaget. Känselintrycken från fötterna höjde verkligen löpkänslan! Hjärnan registrerade skillnaden mellan gräs (mjuk och skönt), lös sand (underbart!), barrig stig (helt ok) till stenig grusväg (inte riktigt lika skönt) och partier med kottar (aj aj). Det var så roligt att det blev lite längre än jag först hade tänkt. Hela rundan blev drygt 5 km och barfota sprang jag nog 4,5 km. Blev lite orolig att jag tagit i för hårt men efteråt hade jag bara en härlig go känsla i fötterna. I går hade jag lite träningsvärk under fötterna men inga andra blessyrer efter min första riktiga springtur helt barfota.
Så här ett par dagar efter mina första löptur barfota och efter att jag startat min träning för mera rörliga fötter har inte så mycket hänt. Jag har fortfarande väldigt svårt att spreta med tårna. Men det går bättre och bättre. Jag har faktiskt lyckats spreta på tårna på vänster fot i alla fall ett par gånger!
Jag kommer definitivt att springa fler turer helt barfota. Kanske lite intervaller längs Vätterstranden?
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar