fredag 29 maj 2015

Göteborgsvarvet

Tänk att det blev ett varv för mig ändå! Som jag skrev tidigare, det trodde jag verkligen inte!

Dagen D började bra. Gick upp och klädde mig, kollade att allt var med, fixade lite frukost. Frukosten för dagen blev en talrik grekisk yoghurt, hemmagjord granola med nötter och frön och lite tinade hallon. Till det min vanliga "morgondrink" (kaffe, kokosolja och ett ägg). Och såklart ett kokt ägg med lite majonäs till. Bra uppladdning för ett längre löppass.

Därefter traskade jag i väg till busshållplatsen. Jag fick nämligen plats på en buss som var abonnerad för att ta löpare från Habo-trakten till Göteborgsvarvet. Vid hållplatsen stod redan en kille och väntade på samma buss när jag kom. Jag berättade att jag fått en startplats och att detta egentligen var ganska oplanerat. Då erbjuder denna kille mig sin startplats! Han har en skada som gör att han inte kan springa, men vill inte missa festen så han tänkte åka med i alla fall. Han hade en startplats i grupp 3 (!) men riktigt så långt fram kände inte jag mig bekväm med att springa. Jag menar, de som springer där är ju nästan elit! Typ. Så jag avböjde, då plockar killen upp ännu ett startbevis och frågar om grupp 10 känns bättre. Och grupp 10, jo, det kändes betydligt bättre än grupp 17 (och inte lika skräckfyllt som grupp 3) så den tackade jag glatt ja till.

Bussfärden mot Göteborg var riktigt trevlig. Gött gäng på bussen och med en kaffepaus längs vägen blev det lagom att fylla på med lite energi. I mitt fall en kopp svart kaffe och en ostplätt med hemmagjord nutella på.

Väl framme i Göteborg var jag allt lite nervös för att någon skulle ifrågasätta att jag hämtade ut nummerlapp till någon som heter Joel. Men, killen på lapputlämningen sa bara ett glatt lycka till utan att höja på ögonbrynet. Skönt! Jag vet ju att man egentligen inte ska springa i någon annans namn. Men jag vet också att det är väldigt vanligt att folk gör det.

Efter nummerlappsuthämtningen var det ju lite tid att döda. Det gjorde jag på mässan. Kollade in diverse löparprylar och fick en lite pratstund med Marcus Torgeby, som stod och signerade böcker. Trevligt! Tyvärr är jag för feg för att fråga om jag fick ta en slefie med honom... ;-)
På mässan fanns det mesta i löparväg. Men jag har upptäckt ett stort hål i utbudet av löparprylar i de vanliga sportkedjorna: Nämnligen löparkjolen! Eller klänning för all del. Varför i hela friden säljs inga snygga (eller fula för den delen) löparkjolar i sportbutikerna? Jag vet att efterfrågan på dessa bara ökar och ändå måste man i de flesta fall beställa på nätet. Märkligt!

Efter mässan var det dags för lunch. Till det hade jag med mig en sallad gjord på blandad medelhavssallad, kvisttomater, smörstekt halloumi, knaperstekt bacon och stekt kyckling. Det var gott men väldigt salt. Fick inte i mig hela portionen. Nåväl. Dags att börja se sig om efter väskinlämningen och att ställa sig i den obligatoriska toakön.

Väl ombytt och redo för löpning hängde jag på uppvärmningen en stund. Sen tog jag några lätta löpvarv runt fotbollsplanen innan jag trängde in mig först i ledet i grupp 10. Man får ju inte vara dum! En kul grej med att sticka i väg själv på ett sånt här event är ju att man börjar prata med helt främmande människor. Det var ett gäng killar där längst fram som började prata km tider. Jag hakade på diskussionen och det var rätt peppande att de hade liknande mål som mig.  Jag siktade på att hålla mig under 5:42 per km, för då kommer man runt på under 2 timmar.

Så gick då starten. De obligatoriska trudelutten från alla klockor som startas och så var vi i väg. Min plan var att ta det lite lugnt första 10 km och sen öka. Men stämningen var så härlig. Solen sken, benen kändes lätta och jag high fivade med kidsen längs banan. Kollade klockan och såg att det gick lite fortare än planerat men det kändes så lätt att jag bestämde mig för att köra på. Planen var också att ta en klunk vatten vid varje vattenkontroll. Snart nog var vi framme vid den beryktade bron. Jag kunde bara konstatera att den inte kändes jobbig alls.  Nedanför bron stod ett härligt sambagäng och spelade och jag föll in i den takten och öste på. Gött! Blev smått euforisk uppe på bron när jag såg den vackra utsikten.  Utbrast till en kille jämte mig att det är ju för härligt det här! Ser du bandet av löpare där nere?  Killen muttrade något och stirrade konstigt på mig.  Han tyckte nog att jag var lite galen. Men det bjuder jag på! Fortfarande i en fart snabbare än planerat fortsatte jag. Efter några km till började jag känna att det var lite störigt med alla människor som lunkade och gick i vägen för mig.  Fick kryssa och hojta ursäkta mest hela tiden. Men samtidigt fick det mig att känna mig snabb.  Efter milen kollade jag in en tjej som jag tyckte höll en bra fart och hängde på på avstånd. Solen kändes varm och det var skönt att springa genom duscharna som fanns med jämna mellanrum. Planen att ta en klunk vatten vid varje vätskestation fungerade väldigt bra.  Kände mig i alla fall inte törstig.

Efter den andra bron dök en skylt upp där det stod: 6 km kvar. Nu är det spurt! Jag började känna mig lite trött men kände absolut att jag orkade hålla samma tempo. Tänkte att kroknar jag på slutet klarar jag nog ändå detta under 2 timmar,  eftersom jag visste att jag inte legat under 5:30 nångång när jag kollat farten.

På avenyn var det trångt. Riktigt trångt. Svettig och med början till att känna mig lite sliten blev jag lite irriterad på att folk GICK i bredd och pratade!  Håll höger! Ropade jag och skuttade förbi.  Antagligen blev nån lite irriterad på mig också, men i mitt fall visade det sig senare att kilometern som var längs avenyn var min snabbaste på hela loppet! Jag triggas lite av lite motlut. Efter avenyn var jag trött. Men med vetskapen att det snart skulle vara över försökte jag hålla samma fart. Struntade i att dricka i de två sista kontrollerna och kom på så vis om en av killarna som jag stått och pratat kilometertider med innan loppet.  Gött! Sånt ger mig lite energi! Även på stadion vid mål var det trångt så det var svårt att spurta, men jag gjorde så gott jag kunde.

Väl i mål kom jag faktiskt i håg att stänga klockan. Kollade snitt tiden och höll på få en chock när klockan visade 5:16 i snittfart! På 21 km!!!

Det visade sig sen att den exakta snittiden var 5:20. Men det var ändå mycket fortare än jag vågat tro. Jag sprang in på 1:52. Alltså klådde jag mitt mål med 8 minuter! Och, det bästa av allt är att jag känner att jag nog skulle kunna ta det ännu lite fortare...

Detta gör jag GÄRNA om!


torsdag 21 maj 2015

Göteborgsvarvet nästa!

Jag har ju lite av en crush för roliga lopp. Och även om jag gillar trail så är stadsloppen absolut inget att förakta, särskilt inte Göteborgsvarvet som är en enorm folkfest! och döm då om lyckan när en arbetskamrat till mig erbjuder mig en startplats helt gratis! Nu springer jag ju i en annans namn (jag heter numera Joakim ;-) men folkfest blir det ju ändå, och medaljen tänker jag behålla! För jag planerar ju såklart att gå i mål.

I vanliga fall brukar jag inte sätta upp något tidsmål, men just nu känner jag mig faktsikt i bra form och jag har sprungit mycket trail så på 21 km asfalt borde jag kunna ösa på lite. Så, mitt mål blir att springa på 2 timmar eller under det. Det borde ju vara ett ganska rimligt mål, men går det inte tänker jag inte deppa ihop för det.

Har i alla fall bett maken ordna så att klockan visar farten hela tiden, så får jag sikta på att ligga på 5:30 fart ungefär. Vädret ska ju vara i det närmaste perfekt också och jag är ju van att springa långt utan både vätska och energi så planen blir att dricka vatten i kontrollerna om jag känner mig törstig, annars inget. Laddar ju såklart med rejäl frukost och en lättare lunch innan också. Min starttid är 15:07.

Enda kruxet just nu är hur jag tar mig dit och hem. Har lite olika förslag på gång så det löser sig. :-)

Tjoho! varvet nästa! Det trodde jag verkligen inte!

söndag 17 maj 2015

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Idag var min plan att springa till tåget i Jönköping, för att hinna lite tidigare till jobbet så att jag kunde vara med på morgonmötet som börjar kl 07:45. Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig.

I morse vaknade jag av att Tomas låg och fäktade och lät. Jag drämde till honom och frågade vad han höll på med och såklart drömde han. Nåja, min väckare hade ju inte ringt så jag försökte somna om. Det funkade inte.  Jag vände och vred mig. Funderade över vad klockan var och tillslut beslöt jag mig för att kolla. Då var kl 05:25! Shit! Jag hade ju ställt klockan på 05:00! Kollade väckaren och den var ställd på 05, men hade av någon märklig anledning inte ringt. Hmm.

Nu ställdes jag ju inför det svåra valet: ska jag strunta i att springa och skynda till det jättetidiga tåget? Eller skynda mig och springa fort som sjutton och ändå försöka hinna med tåget som gick 06:30 från stan?  Eller ta det lite lugnare och satsa på att ta tåget jag brukar?

Jag bestämde mig för det senare. Jag hade ställt in mig på en morgontur i ösregn (enligt smhi skulle det regna). Men ute rådde vackert morgondis utan regn så en lugn jogg till Jönköping kändes helt rätt. Sen är ju jag sån att har jag bestämt mig för nåt så ändrar jag mig ogärna.

Det blev en riktigt härlig tur. Tog vägen över Järstorp och väl framme vid stationen var det över 20 minuter kvar tills mitt tåg skulle gå, så jag tog ett extra varv i stan. Att springa i innerstan på morgonen är faktiskt ganska mysigt!  Nästan folktomt, en och annan människa på väg till jobbet. Det råder lite lugnet före stormen.



Nu sitter jag på tåget och den härliga postspring känslan råder i kroppen.

Det blir en bra dag!

Vilden X-trail

Äntligen har jag då sprungit mitt första lopp 2015! I går gick andra upplagan av Vilden x-trail av stapeln och både jag och Tomas var anmälda. Det var med skräckblandad förtjusning ska väl kanske tilläggas. Vilden är ett terränglopp med till största del obanad terräng och banan går över flera myrar. På flera ställen visste jag att man riskerar att få bada i lera upp till midjan. Förutom det går banan dessutom över Tabergstopp via en slalombacke och utför diverse mindre stup.

Bild tagen av Camilla Ramsö som stod och hejade på make och barn längs banan. 


Vid starten tänkte jag att det nog var bäst att ta det lite lugnt, så resonerar jag för det mesta när jag springer lopp. Jag vill ha krafter kvar till att avsluta starkt och i detta loppet visste jag ju som sagt att efter 6 km ska man uppför en slalombacke, så bäst att spara på krafterna i början. Det visade sig vara en ganska dålig taktik. När jag kom fram till den första myren hade det blivit köbildning. Folk hoppade på stenar och grenar och många ramlade. Det var lite svårt att ta sig fram, milt uttryckt. Jag lyckades i alla fall ta mig förbi utan att ramla men med lera nästan ändå upp till midjan. Efter det var det ju bara att kötta på. Jag menar, mer lerig än så kan man ju knappast bli så jag ansträngde mig inte för att undvika att bli blöt mera. Banan var ordentligt kuperad också, och de smala passagerna gjorde att det även i backarna blev endel köer, så hade jag sprungit ensam tror jag faktiskt att jag skulle kunnat ta banan lite fortare. Till t anat år funderar jag på om man ändå inte tjänar på att gå ut ganska starkt för att komma före den värsta köbildningen. Efter ca 6 km var det då dags för slalombacken. Längst ner såg jag hur ledet av löpare ringlade sig uppåt och de flesta gick. Men lite längre framför mig såg jag en tjej som legat en bit före mig hela loppet, hon sprang om mig i början och här såg hon trött ut. HA! Tänkte jag, nu går jag om henne! Och det gjorde jag, men efter en stund kom hon om mig igen, men vid toppen av backen hade jag mer att ge och sprang sista lutningen upp och kom om. Puh! Sen var det på intet sätt så att det var slut på backar efter det, men med vetskapen om att det var färre km kvar än de som redan var sprungna och med vetskapen om att slalombacken låg bakom så kände jag att jag ändå kunde pressa på lite till. Kom till en kraftig utförsbacke med ganska stark lutning. Här kan jag nog plocka några sekunder tänkte jag, och öste på! Här kände jag att team nordic trail träningarna nog har gett resultat. Innan jag började springa med dem hade jag aldrig vågat dra på i en sådan backe. Men nu tänkte jag bara: Små steg, snabba fötter, rulla på steget! Och så körde jag. Det gick jätte bra! Men fy vad ont man fick i låren efter en stund! Här saknas en viss muskelstyrka tror jag allt!
Med 1 km kvar av loppet började jag höra speakern som annonserade när löpare tog sig i mål. Bra, snart framme! I slutet av banan kommer man ut på en höjd och där slingrar sig en stig ner mot mål. Dessvärre har man full uppsyn över hela målområdet och jag som är lite höjdrädd vågade absolut inte dra på där. Väl nere i målområdet bjöds det på en sista utmaning, en rätt så obetydlig men ack så jobbig backe, innan man kom fram till mål. Den lilla backen var nog en av de jobbigaste, mentalt i alla fall, för efter att ha sprungit i skog, genom myrar, ner för branta sluttningar och uppför en slalombacke så var i alla fall jag rätt slut!

Vid mål bjöds det inte på någon medalj men en ack så god bit choklad och en banan.

Det här var ett av de roligaste lopp jag sprungit, men också ett av de jobbigaste. Riktigt bra arrangerat var det också. Ingen risk för att springa fel med extremt bra snittslad bana i skogen och rätt så täta vattenkontroller. Trevligt publikstöd gjorde verkligen det hela till en helt fantastisk upplevelse.



Av 33 startande tjejer kom jag på 16:e plats. Det är jag nöjd med, för jag VET ju att jag inte är snabb, men med all löpning som jag ägnar mig åt är det kul att i alla fall ligga i övre hälften av de startande!

Jag tror nog allt att det blir en repris av detta nästa år!

När man slutar försöka

Jag har alltid önskat att mina barn ska upptäcka tjusningen i att springa. Inte så att jag försöker pracka på dem min kärlek till löpningen, men genom att ibland föreslå en löptur eller så.  Det har gått sådär får man väl säga.  Ibland hänger de gärna med,  ibland vill de inte alls.

Jag har även försökt motivera dem med att föreslå att de ska hänga med på olika lopp,  och det har funkat ibland.  Men den senaste tiden har jag gett upp, möts för det mesta av ett; aldrig i livet!  När jag föreslår ett lopp så då har jag lagt ner det.

Döm då om min förvåning när Elias efter gårdagens lopp (jag och Tomas sprang vilden x-trail 10 km) säger att han kanske vill haka på nästa år!

Och lyckan slutar inte där. Vi fick en reklam lapp för John Bauer trail run i går och den lappen blev liggande i bilen.  Idag hittade Engla den och föreslår att hon kan ställa upp i barnloppet (3,4 km). Elias är inte sen att haka på och säga att han vill springa 10 loppet med Tomas.

Vi får väl se hur det blir.  Men glad blir jag i alla fall över att de inte verkar ha så mycket emot löpning,  när allt kommer omkring.

lördag 2 maj 2015

Lopp

Jag vill springa lopp! Jag gillar inte att pressa mig tills jag spyr och jag blir egentligen stressad av tidtagning. Men jag vill springa lopp! Märkligt?

Nej, inte egentligen. För anledningen till att jag vill springa lopp är inte att jag ska få en så bra tid som möjligt. Det handlar om något helt annat. Nämligen om att få en inspirationsboost i löpningen. Ett lopp omgärdas av många trevligheter. Till exempel är det ofta gemensam uppvärmning innan man sätter fart, vilket höjer peppen enormt. Sen brukar det vara folk som står längs vägen och hejar på, och det är ju alltid väldans trevligt. Jag vet inte hur det är för dig, men när jag springer mina egna rundor är det sällan någon står och skriker "kom igen då!" "Heja!""Looking good!" (det senaste från tjejmilen i New York).

Och även om jag vet att jag inte har en endaste liten chans vare sig till pb eller någon bra placering så är och förblir lopp-springandet ett mycket roligt sätt att springa.

Jag säger ofta att det bara är för att jag vill ha en medalj, och det är ju såklart så att lopp som INTE delar ut medaljer till alla som slutför loppet står inte så högt på min lista över lopp jag vill springa, men det är inte BARA för medaljen. Det är också ett kvitto på att jag klarat av just den utmaningen. Första gången jag sprang en halvmara (Göteborgsvarvet 2011) kände jag verkligen att WOW, Jag GJORDE det! Och, jag har en medalj som bevis på det!

Tror att det kommer bli lite samma sak när jag springer min första marathon. Jag har sprungit distansen tidigare, men det känns inte riktigt som om jag sprungit maraton förrän jag har bevis på det med en medalj och en sluttid.

Jag menar, när jag pratar om löpning med någon annan intresserad så är ju inte de som så intresserade över att höra om senast jag sprang en mil eller  för all del 4 mil. Då är det lättare om man kan hitta gemensamma upplevelser som till exempel olika lopp man sprungit. Till exempel kom en tjej i team nordic trail förra veckan med en "fjällmaraton sälen" tisha på sig! och då var ju snacket genast i gång: Sprang du också då? Vilken distans? Var det första gången? Ja, visst var den backen kämpig? osv.

Så visst finns det mycket mer än en bra sluttid som motiv för att springa olika lopp! Just nu riktigt kryper det i kroppen efter att springa ett lopp. Vi är redan inne i maj och jag har inte sprungit ett enda i år än! Tiden bara rullar på och vi har fullt upp hela tiden och rätt vad det är så har flera intressanta lopp redan varit.

Jag hade gärna sprungit Munkatigens trail run, men det blev inte av pga att maken var skadad så att han inte kunde springa och då ville inte han att jag skulle springa heller. Samma helg gick även Womens health half marathon i Stockholm och även Landsjön runt (som jag ju sprang förra året). Men när Munkastigen inte blev av så kom jag mig inte riktigt för att anmäla mig till nåt annat heller.

Sen har vi skaffat hund och han kan ju inte lämnas ensam så logistiken att komma iväg på lopp har också försvårats lite.

Idag gick även Friskis halvan här i Jönköping. Den sprang jag förra året och det var ett trevligt lopp (även om jag nästan kom sist!) men i år kostade det 550 kr att springa och jag tycker ärligt talat att det är väldigt dyrt för ett så litet och okänt lopp. Så, nån friskis halva blev det inte heller.

Men, nu är jag i alla fall äntligen anmäld till ett lopp! ÄNTLIGEN! Det är Vilden xtrail som går över Tabergs topp. Ett lokalt lopp det med men verkar väldigt roligt och utmanande! Stora delar av banan är off trail och ja, man ska över Tabergs topp! Så några höjdmeter får man nog räkna med. ;-). Det är två veckor kvar i dag och distansen kräver egentligen inga extra förberedelser, så jag planerar att köra på som vanligt och sen se hur det går.

Det finns så oändligt många fler lopp jag skulle vilja springa också. Jag är inte helt och hållet insnöad på trail, även om jag älskar den typen av löpning, så lite stadslopp skulle också sitta fint! Nångång vill jag till exempel springa Stockholm Marathon, Lidingölopet, och kanske nån stadsmara utomlands.

Men inte i år. I år planerar jag för att springa Fjällmarathon Sälen igen, men denna gång hela distansen, det vill säga 42 km. Sen blir det väl Äppelloppet i september (ett litet lokalt träligt lopp på knappt 5 km i kaxholmen) och sen får vi se. Är lite sugen på till exempel DN-loppet, Kullamannen, eller nåt annat. Vi får som sagt se. Augusti blir hur som helst ganska fullspäckad med löpning även utan allt för många lopp. Första veckan i augusti ska jag och maken nämligen till Kebnekaise och springa där (inget lopp, bara som det faller oss in på egen hand). Sen blir det "På spåret" med ett gäng traillöpare från trakten i mitten av augusti (vi tänker springa längs gamla järnvägen från Jönköping till Ulricehamn) och sen blir det ju som grädde på moset Fjällmaraton Sälen sista helgen i augusti.

Ja, vad säger man? Så många lopp! Så lite tid!