söndag 29 mars 2015

Vättervyernas ultramarathon



Igår gick historiens första "Vättervyernas ultramarathon " av stapeln.  Johan hade rekat och planerat för detta under en längre tid.  Tomas har också bitvis hjälpt till med bansträckningen. Till slut blev i alla fall banan en till största delen trailvänlig bana från Bankeryds kyrka till Vista kulle. En Vättervyernas ultramarathon. Förutsättningarna var de bästa. Fantastiskt vårväder, ett glatt gäng löpare och humöret på topp! Jag joggade glatt iväg och såg fram emot en dag med mycket sol och social löpning. Och visst blev det precis så härligt som förutsättningarna siade om. Men tyvärr var jag nog rätt sliten i kroppen. Pulsen låg på en hög nivå hela tiden och jag flåsade som en gris. Efter ca 15 km började även mitt bäcken göra ont. Men så är det med löpning. Ibland kräver kroppen sin återhämtning och det är nog bäst att man lyssnar. Så jag hade tänkt försöka springa hela distansen på ca 5 mil, men hoppade av vid öxnehaga. Känner mig faktiskt ändå riktigt nöjd med 32 km. En av årets absolut bästa långpass blev det i alla fall helt klart! I slutet av passet där pulsen ligger lägre, där gick jag rätt mycket. Och trots att jag inte stängde av klockan vid pauserna så ligger ändå snittet för pulsen på 158. Ganska högt för ett långpass för mig. Även om det skulle varit utan pauser. Banan slutade på 5.8 mil skulle det visa sig.  En mycket backig sådan också. Nedan följer min berättelse om när jag för första gången försökte mig på ett ultramaraton!

Solen sken från en nästan klar himmel.  På parkeringen vid kyrkan samlades den ena traillöparen efter den andra.  De flesta  såg rätt rutinerade ut och jag saknade tjejerna! Hallå?! Är det verkligen inga tjejer i trakten som är villiga att ge sig ut på en långtur en solig vårdag i mars?



Kanske den backiga och långa bansträckningen var en aning avskräckande,  men man måste ju inte springa hela.  Planen var dessutom att ta det mycket lugnt och njuta av löpningen och de vackra omgivningarna.




Vid slaget 10 joggade vi då iväg.  Jag kände mig taggad! Men även en aning ödmjuk inför uppgiften. Här springer jag med riktigt rutinerade löpare! Lilla jag liksom!  Jag la mig sist (helt enligt planen,  jag hade lovat Johan att hålla mig längst bak för att se att alla kom med).

Kände ganska snart att pulsen drog iväg. Flåsade ordentligt uppför backarna i Bankeryd.  Men jag tänkte att det nog var för att det var just för att det var så backigt. Slog följe med en man som springer ganska mycket och småpratade ändå lite längs vägen.  Trevligt!

Efter första stoppet vid första utsikten (på berget i närheten av brukshundsklubben ) hade det blivit ordentligt varmt så där rök jackan. Lämnade av den till Tomas lite senare som agerade följebil längs vägen.



Efter första milen började jag halka efter.  Det var TUNGT att springa.  Hade ingen energi alls.  Vilket såklart irriterade mig.  Nu när allt annat var perfekt kunde väl orken också behaga infinna sig!

Kom ikapp gänget vid stadsparken där vi gjorde en liten paus till för energiintag. Sen fortsatte färden.  Vi sprang i omgivningar som var helt nya för mig.  Trots att jag bott i Jönköping i 12 år! Facinerades av dunkehallaleden, vattenledningsparken och alla stigar vi sprang på däromkring. Underbart!

Dock lyckades jag och en kille (som verkade nästan lika sliten som mig) tappa bort resten av gänget och vi hamnade lite fel.  Efter att ha ringt Johan fick vi kontakt med den andra som skulle hålla sig sist (Rickard) han hade märkt att vi kommit efter och hade vänt för att leta efter oss.

Dessvärre hittade inte heller han så bra så vi irrade runt lite innan vi till slut kom fram till rätt väg.  Resten av vägen sprang/gick jag med dessa båda herrar.  När vi hade runt 1 mil kvar bestämde jag mig för att ta mig till Öxnehagagården men bryta där. I ärlighetens namn ska erkännas att jag funderade på att ringa Tomas långt tidigare. Men envisheten i mig vann denna gång. Det triggade mig också en aning när Rickard frågade om jag verkligen orkade till Öxnehaga. Såg jag SÅ sliten ut?! Nej för sjutton, klart jag orkar till Önehaga svarade jag och  kämpade på!

Sista biten innan öxnehaga var otroligt vacker!  Fin utsikt,  längs vägen växte både blåsippor, vitsippor och tussilago. Och solen sken.  Åh vad jag njöt!  Trots att mitt bäcken skrek av smärta och jag inte hade någon extra ork alls.  Så njöt jag verkligen!


När vi kommit uppför Järabacken (en av Jönköpings slalombackar) kom vi ikapp ett par till i vårt gäng.  Vi höll i hop sista biten. Väl framme vid gården satt en fotograf från JP och fotade. Jag låg vid det tillfället först i vår lilla trupp (jag kanske var mest motiverad till att komma i mål!)  Så jag ropade bakåt: "Sträck på er nu så vi ser pigga och fräscha ut! Vi blir fotade!" Jag misstänker att jag kanske är med i morgondagens tidning. Kul!

Sammanfattningsvis vill jag ge en stor eloge till Johan som ordnat med detta.  Och det kanske bästa av allt var den härliga stämningen i gruppen. Alla var glada, kollade att alla mådde bra och ja, ett riktigt gött gäng helt enkelt!

Jag hoppas verkligen detta går i repris nästa år.  Och DÅ ska jag vara i bättre form!

Hur gick det då förresten med resten an gänget?  Jo,  de flesta hoppade av vid öxnehaga men några tappra krigare fortsatte mot Vista kulle.  Och två av dem nådde faktiskt toppen.  Imponerande insats av alla som var med!


söndag 22 mars 2015

1 mil var tredje timme

Precis som jag lovade i förra inlägget tänker jag nu berätta lite om hur det var att springa en mil var tredje timme under ett och samma dygn. HÄR kan ni läsa mer detaljerat om eventet.

Förra omgången Pace on earth hade detta event så hade jag först inte tänkt vara med. Tomas var dock taggad och när han skulle i väg på sitt tredje intervall så hakade jag på. Körde den gången 4 intervaller. Det gav mersmak och i denna omgång tänkte jag först bara ta 6 intervaller och hoppa över de båda passen mitt i natten (jag är löjligt nojig över att inte få tillräckligt med sömn). Men ju mer jag tänkte på det desto mer sugen blev jag på att testa att köra alla intervallerna. Jag är nog lite så att jag går all in i det jag gör och jag hade antagligen ångrat mig om jag inte ens försökte på alla intervallerna. Så, på den vägen blev det! Här är min berättelse om dygnet då jag spräckte distansrekord 3 gånger:


Första intervallen i 1milvartredjetimme. Gött njutpass där jag höll ett bekvämt tempo och lyssnade på en dokumentär om pulsmätning vid träning. I normala fall springer jag inte med något att lyssna till men när det handlar om att springa flera mil under ett och samma dygn är det ett bra sätt att skingra tankarna. Intressant intervju med en man som skrivit en bok om pulsmätning. 

Kände mig förvånansvärt pigg hela passet. Trots att jag inte sovit något innan och midnatt i normala fall inte är min favorittid på dygnet. Sprang lite krokar i Bankeryd men det ska erkännas att jag tycker att det är lite läskigt att springa i samhället mitt i natten, helt ensam. Nästa intervall får det bli crosstrainer. Ska försöka klura ut hur jag kan mäta pulsen med pulsklockan på crosstrainern.. (det lyckades jag inte med). Åt en nybakt paleomuffins och ett stort glas vatten och gick och la mig en stund. 




Andra intervallen som började kl 03 hade jag bestämt mig för att inte springa ute. Hade jag haft ett löpband hade jag kört på det, men nu fick jag ta det som finns tillhands. Nämligen min älskade crosstrainer. Här hade jag sovit nån timme innan och var fruktansvärt trött. Lite illamående under större delen av crossandet men skingrade tankarna med ett avsnitt "Homeland" på netflix. Mätaren visade 21 km efter en timme och då var det dags att försöka sova en liten stund till innan nästa intervall. Laddade kaffebryggaren så att jag kunde ta en härlig kopp ägglatte innan nästa tur. Innan jag la mig tog jag ändå ett frökex med mycket smör och ost på och ett glas vatten (var egentligen lite illamående men tänkte att det nog är viktigt att ändå fylla på med energi). Lite gos med Frost hjälpte också till att hålla humöret uppe. 






Tredje intervallen. Efter en natt med nästan ingen sömn gav jag mig på intervall nummer 3 ut på min vanliga morgonmil. I min lilla värld skulle den här turen vara sådär härligt solig, himlen skulle sakta ljusna längs vägen och den euforiska känslan av att få vara med när världen vaknar och fåglarna börjar kvittra skulle sätta guldkant på den här intervallen. Nu blev det kanske inte riktigt så. Det var snöstorm och bitvis hade jag snöspik i ögonen (saknade mina löparglasögon! de hade definitivt varit bra att ha!). Under turen lyssnade jag på en pod om barfotalöpning. Intressant diskussion och under hela vägen hade jag en bra känsla i kroppen. Gött! Hade laddat med en stor kopp ägglatte innan jag gav mig ut (ett par dl kaffe mixas med 1 ägg och en msk kokosolja). Perfekt energi för ett längre pass! Efteråt var det äntligen dags för mitt favoritmål alla dagar i veckan: Frukost! Åt 4 bananvåfflor med grädde och osötad sylt. Ja, man får lyxa till det lite under ett sånt här dygn! 



Fjärde intervallen. I denna intervall tog jag en liten tur till grannkommunen, Habo. Under den här intervallen skulle man dela en bild efter turen med rubrik "seen on my run". Vilket verkligen gjorde att jag öppnade ögonen för hur det såg ut längs vägen. Slogs av hur vacker naturen är, även om det råder mindre snöstorm och himlen är täckt av moln. Stannade flera gånger för att fota. Vättern som yrde i vinden, träd som var sådär kargt vackra nu innan löven kommit och ett skogsparti där ett tunt snötäcke lagt såg på träden så det såg riktigt trolskt ut. Kroppen kändes på g hela turen. Inget ont alls och med en pod om varför det blivit en löparboom i Sverige i öronen var detta en riktigt go stund. Efteråt åt jag en paleomuffins och drack lite vatten. Laddade sedan med d-vitamin (solen alltså!) på altanen och gos med lille Frost. 





Femte intervallen.  Intervall nummer 5 hade jag bestämt dejt med en kompis som jag sprang en hel del med i slutet på sommaren/hösten. Mycket trevligt att få sällskap på en av intervallerna! Att springa med en vän blir faktiskt lite som en fikastund. Man joggar på och pratar om livet. Härligt! Denna tur gick något snabbare än de innan, vilket berodde på att Emelie sprang med drag av sin hund. Enda turen i terräng också och det är ju liksom så man ska springa, egentligen. Kände mig otroligt nöjd och glad efter denna intervall. Tack Emjoto!! Och efter denna tur hade det blivit dags för lunch. Dagen innan 1milvartredjetimme hade jag förberett maten som skulle ätas denna dag så det var bara att värma på lite korvstroganoff och koka ett rejält lass med broccoli. 



Sjätte intervallen. Det här var intervallen där det började kännas lite segt. Var lite stel i början av turen (och mitt gamla bekymmer med bäckenet började göra sig påmint) men det lättade snart. Kändes ändå riktigt ok hela turen, solen sken och det var sådär härlig klar luft ute. Folk tittade lite konstigt på mig ibland, kanske berodde det på min utstyrsel eller kanske på att jag joggade rätt långsamt och ändå såg ansträngd ut. ;-) Men det bjuder jag på. Kände mig glad och taggad hela turen! Valde en bra tur för den här intervallen också. Turen genom Trånghalla är en av mina favoriter så det hjälpte till att hålla modet uppe. Efter passet fick det bli lite mys i soffan med familjen. Tog en kaffe och en förberedd portion chiapannacotta med hallon och mörk choklad. Gottgottigottgott! 



Sjunde intervallen (nu var det dags att plocka fram pannbenet). Näst sista intervallen i 1 mil var tredje timme, nu började kännas slititgt. Hade peppat bra innan och med bra i musik i lurarna kom jag  ändå runt. Vem hade kunnat tro att Dannys "Amazing" kunde vara bra krut i lurarna när man är inne på intervall 7 av 8! ;-) Låtsades att det var mig det handlade om, man är grymt amazing om man testar gränserna för vad man klarar av! Nynnade med men ändrade texten lite: "Well I am great, yes I am awesome let me explane..." När jag kom hem hade familjen fixat tacos och innan det var dags för den allra sista intervallen myste vi soffan och kollade på "Smartare än en femteklassare". Jag hade lätt kunnat stanna kvar i soffan. Hade ont i bäcken och axlar och det började kännas att jag inte sovit så mycket det senaste dygnet. Men som sagt, jag är ganska så envis och jag måste ju i alla fall försöka! 



Åttonde och sista intervallen! Ja, fort gick det då verkligen inte! Detta var mitt livs tuffaste mil. Gjorde ont typ precis överallt. Men mest i axlar och bäcken. Brottades med tankar om varför jag egentligen gör detta. Men kom fram till att för att testa gränserna måste man ju flytta fram dem hela tiden. Första gången man flyttar en gräns är alltid värst, sen blir det lättre! Och med så här låg puls har jag aldrig lyckats springa förut. Måste ju vara bra lågintensiv träning! ;-) Så, med detta var jag i MÅL på 1 mil var tredje timme! Så gött att jag fixade alla intervallerna! Är otroligt nöjd med mig själv och nu dröjer det nog ett par dagar innan jag springer igen. ;-)



Efteråt hade mannen tappat upp ett varmt bad och jag plockade fram min förberedda belöning: En påse av min favorit choklad! Lindt kulor! Tyvärr hade jag fått en jobbig halsbränna så det blev inte så många bitar men de jag fick i mig smakade otroligt nice. 

Gillar du att springa kan jag verkligen rekommendera att haka på det här eventet nästa gång!  Man lägger det på den nivån man är.  Vill man köra alternativ träning någon intervall är det ok,  vill man köra bara några intervaller så funkar det med.  Ett mycket välarrangerat event är det verkligen och som pricken över i  är varje intervall en tävling där roligast,  smartaste,  eller mest kreativa bidrag vinner fina priser.  Jag tänker haka på nästa gång!  

Gör du? 

fredag 20 mars 2015

Ultralöpare

Det finns särskilt en form av löpning som tilltalar mig lite extra.  Det är ultralöpning! Det finns något väldigt coolt i att spränga distansrekord efter distansrekord.  Att springa,  inte för fartens skull utan för upplevelsen, äventyret längs vägen.

Kanske beror det på att jag inte är så snabb,  eller så kanske jag helt enkelt är en njutningslöpare. Vilket som så tilltalar maraton inte mig så mycket längre.  Plötsligt har jag hoppat över den distansen och riktar in mig på ultra.

Nästa vecka ska jag vara med och springa ett testlopp som framöver är tänkt att bli vättervyernas ultra maraton. Ett lopp alltså.  Banan sträcker sig från bankeryd (typ där jag bor) och slutar på vistakulle. Totalt ca 5 mil och en massa höjdmeter. Ser fram emot nästa vecka med både bävan och förtjusning!

Som uppladdning inför detta grundar jag nästkommande dygn med ultraintervaller, nämligen 1 mil var tredje timme i 24 timmar! Det är ett event som paceonearth.se ordnar.

Men mer om det får ni läsa när jag överlevt!  8 mil på 24 timmar. På denna sida kan ni läsa mer:  paceonearth.se

söndag 8 mars 2015

Mer om löpteknik

I mitt förra inlägg konstaterade jag att det fanns lite i övrigt att önska när det gäller mitt rörelsemönster när det kommer till armarna.

Efter det har jag fokuserat på att ha rätt hållning och rätt armpendling under mina löpturer. I början kändes det väldigt bakvänt. Så som det mesta när man ändrar något invant mönster. Så den första längre turen fick jag ganska ordentligt ont i yttersidan av axlarna. Men det har snabbt blivit ett mindre och mindre problem ju mer jag jag springer på det viset. Försöker alltså att slappna av i axlarna samtidigt som jag har en atletisk hållning, med armarna böjda i ca 90 grader och pendlande parallellt med kroppen. I den atletiska hållningen (ja, viss låter det tjusigt??) ingår också att försöka hålla bäckenet uppåt, alltså inte i lätt framåt böjd ställning. Jag har inte tänkt på varken fart eller kadens alls.

När jag sedan har analyserat mina träningsdata (med min suunto ambit klocka med pulsband sammanställer klockan en massa data under vare löptur) tycker jag mig skönja ett mönster. Kan ni gissa vad?

Jo, för det första har jag en lägre puls än när jag inte fokuserat på armpendlingen. Innan jag började tänka på detta låg min snittpuls ungefär mellan 150-160 under lätta långa pass. Under passen med fokuserande på tekniken har pulsen legat på drygt 140 (snittpuls). Men jag har ändå haft ungefär samma takt (minuter per kilometer)! Det måste ju betyda att jag spar energi på det viset! Hjärtat måste ju uppenbarligen inte jobba lika hårt!

För det andra har jag märkt att min kadens automatiskt blir högre vid rätt armpendling. Kadens är alltså ett mått på hur många steg man tar per minut. En kadens på ca 90 (= ca 180 steg i minuten) är bra främst i skadeförebyggande mening. Med små steg blir inte belastningen på lederna lika stor som vid längre steg.

Med rätt armpendling har min kadens legat på mellan 75-79 (vilket ju närmar sig mitt mål på 180 steg i minuten), mot ca 60 innan jag började detta experiment med armpendlingen.

Min man tycker att jag läser in för mycket i dessa data på för kort tid. Att jag analyserar mina träningsdata för mycket. Men jag tycker det är så intressant! Och inspirerande! Tänk att en liten justering i tekniken kan göra att jag mitt hjärta inte behöver jobba lika hårt! Det borde ju betyda att jag har kapacitet för att springa båda längre och fortare än vad jag gör i dagsläget! Det tycker i alla fall jag är ganska inspirerande.

Nu är mitt största bekymmer att jag åkt på en ordentlig förkylning. Kanske är det därför jag kommit mig för att blogga lite igen. Lider av springabstinens och när jag ju inte kan springa får skrivandet om att springa bli ett substitut.

Over and out.