torsdag 29 oktober 2015

Långdistans

Jag facineras oerhört av hur kroppen och sinnet fungerar. Jag är så tacksam att jag hittat löpningen för jag lär mig så mycket om mig själv genom att springa.

Jag har lärt mig att när kroppen skriker sluta och jag bara vill ge upp så går den känslan faktiskt över. Bara nån kilometer senare kan krafterna var tillbaka och jag orkar springa mycket längre.

Jag har lärt mig att huvudet spelar en många spratt vid en lång springtur. Man känner alla sorters känslor: Glädje, trötthet, ilska, irritation, eufori, uppgivenhet och allt däremellan.

Löpning är ett väldgt bra sätt att lära känna sig själv; hur man reagerar på motgång och hur euforiskt glad man kan bli över att höra en speakerröst vid målet på ett långlopp.

Det är väldigt inspirerande och en av de saker som gjort att jag fastnat vid just långdistanslöpning.

torsdag 22 oktober 2015

Att hitta sig själv

Löpning är så mångfacetterat. Man kan springa långt, man kan springa kort, man kan springa asfalt, eller trail, eller motionsspår eller i bergen. Man kan springa fort eller sakta, intervaller eller distans. Följa program eller bara springa på känsla.

Ibland funderar jag över om det verkligen är så att man måste ha en favorit. Om man nu älskar traillöpning till exempel, måste man då förakta asfalt? Om det ska jagas höjdmeter till varje pris, kan man inte njuta av flacka underlag?

Och, om man egentligen njuter mer av flack löpning  är man då bara lat?

Ibland kan det kännas som att traillöpare smått föraktar asfaltlöparna. Att de fnyser lite åt långa rundor på asfalt. Men kanske är det mitt eget förakt mot att jag gillar en viss form av bekvämlighet som gör att jag tänker så? Att jag inte tycker om att pressa mig själv tills jag spyr gör kanske att jag tror att andra traillöpare fnyser åt annan löpning än löpning i tuff och varierad terräng. För i ärlighetens namn vet jag inte om jag faktiskt hört någon fnysa åt just det.

Jag ser inget motsatsförhållande i att älska variationerna inom löpning. Jag kan verkligen njuta av en lång asfaltstur, oavsett om den är flack eller backig, Backar som är avsedda för att klaras med bil är sällan särskilt överjobbiga. Det har jag i och för sig säkert all traillöpning som jag ägnat mig åt att tacka för.

Jag kan även njuta av en lång trailtur i grisiga förhållanden. Men för mycket av det ena gör att jag saknar det andra. Den senaste tiden har det blivit mycket skogslöpning och visst är det härligt på många sätt men det har fått mig att faktiskt sakna mina asfaltsrundor!

Jag har också sprungit mycket tillsammans med andra ( fram för allt min man) och det är väldigt trevligt också, Men, jag saknar mina långa sköna springturer på egen hand. Turerna där jag når mina tankar. Där benen bara trummar på utan att jag ens tänker på att jag springer. Turerna där jag kan tänka klart alla tankar och löser alla världens problem.

Jag har en förmåga att anpassa mig. Försöker allt som oftast vara andra tillags (det gäller inte bara löpningen). Det är inget som sker medvetet. Jag kan efter en längre period känna att jag dragits in i något som JAG egentligen inte vill men som jag när jag gjorde valet faktiskt trodde att jag ville. Jag kan alltså ofta se att jag spontant och utan att verkligen känna efter väljer det som förväntas av mig. Jag lever i hop med en man som älskar friluftsliv: traillöpning som gärna ska vara både tuff och ha många höjdmeter. Vi omger oss också med folk som är sådana. Titt som tätt dras jag in i det, tills jag kommer i kapp mig själv och tänker: Vill jag verkligen detta? Varför jagar jag höjdmeter? Jag tycker ju inte ens om att springa i backar!

Jag älskar inte bergslöpning. Vad är vitsen med att gå större delen av en tur? För i riktigt tuff terräng kan man inte springa. Jo, utför kanske men uppför går sämre, Visst förstår jag vitsen med att ta sig upp på en fjälltopp och se den vidunderliga utsikten och att sedan låta benen rulla utaför berget på vägen ner. Det är roligt, ibland. Men vägen upp vill jag inte kalla löpning, snarare vandring och det är inte riktigt samma sak som löpning. Dessutom, jag hatar långa trixiga uppförsbackar!

Jag älskar inte heller friluftsliv (som i att bo i naturen). Att sova i tält är både kallt, blött och obekvämt, Kanske är jag lat, Men då får jag vara det. Däremot kan jag STÅ UT med att sova i tält eller under enklare former ifall det är det jag måste göra för att springa eller vandra i ett område som till exempel svenska fjällen. För även jag kan ju älska naturupplevelsen av att i lite snabbare tempo ta mig genom vildmarken, genom dalar med höga berg runt omkring.

Fart är också ett omtvistat ämne inom löpning. Jag kan tycka att det är roligt att sätta nya pb på en speciell distans, särskilt när det gäller lopp. Och jag blir glad när jag känner att jag orkar pressa på. Men jag njuter MINST lika mycket att nöta mil efter mil i behagligt tempo.

Så, vad jag vill säga med detta inlägg är att jag inte vill bli placerad i ett fack. Jag älskar att springa, ibland på asfalt, ibland i skogen och ibland i motionsspår. Ibland lite fortare men oftast i behagligt tempo. Det jag däremot inte älskar är att försöka springa uppför branta berg.


Är jag då en sämre löpare för att jag inte bara älskar en sida av myntet? Nej. Jag tror faktiskt inte det.