lördag 30 april 2016

Sociallöpning


Igår var det åter dags för en trailtur med glada Mullsjögänget. Nu är det ju om man ska vara lite petig bara två av de som är med som bor i Mullsjö, men det var de som började med konceptet "Mullan bjuder upp" vilket innebär att vi träffas, springer i lugn takt (fart efter kamrat, det är vi benhårda med!) och sedan duschar, bastar och går vi på after run (typ after work).



Men igår var det för första gången inte i Mullsjö, denna gång körde vi i Hallby utanför Jönköping. Ett glatt gäng med varierande erfarenhet av löpning med ett enda mål, ha trevligt och samtidigt ta sig runt milspåret.



Jag blir så otroligt inspirerad av den här typen av löpning. Jag är en ganska social person och löpning kan vara väldigt ensamt ibland. När vi joggar i väg, alla väntar in varandra och vi håller ett måttligt tempo, då njuter jag verkligen fullt ut av löpningen. Det är inte särskilt jobbigt, många ämnen hinner avhandlas och vips, så har man sprungit en mil. Tiden har stått stilla och jag har fått min dagsdos av socialt umgänge och motion på en och samma gång.

Hemligheten till varför detta blir så trevligt tror jag är för att det är så prestigelöst. Och, för att det är världens bästa gäng förstås. Roligt är också att det hela tiden kommer fler som vill vara med och springa. Jag tror faktiskt att ett av de bästa sätten att lära känna nya människor är att springa tillsammans (i lugnt prattempo förstås).

Så, mitt tips till alla som tycker att detta verkar trevligt är, dra ihop ett gäng och kör! Eller häng på oss nästa gång! Eventuellt bli nästa gång i Bankeryd med lite prestigelös grill hos oss efteråt.


Keep running folks!

lördag 23 april 2016

När man inte synkar

Både jag och min man är löpare. Det är fantastiskt på många sätt att vi har ett gemensamt intresse och det gör att vi förstår varandra när den andra "behöver" springa. Visst överväger fördelarna. Men, när vi inte riktigt är i samma fas kan det kännas lite kämpigt.



Senaste året har vi inte synkat särskilt väl. Under nästan hela vintern var Tomas skadad och hade löpvila och körde sedan igång med löpning varvat med att gå. Under den tiden hade jag rätt mycket ork och kände absolut inte av någon formsvacka (förutom att jag lyckades bryta handen i december och fick springa med gips i 3 veckor, vila fanns inte på kartan).

Våren brukar vara en tuff tid för mig rent löparmässigt, antagligen pga pollen, detta gissel! Det brukar hjälpa att springa lite lopp, då inhalerar jag duktigt innan och magin runt ett lopp gör att benen liksom går av sig själva. Det är en fantastisk boost för mitt löparsjälvförtroende. Men i år har det ännu inte blivit något lopp... Och nu är det vår, mycket björkpollen i luften och ja, löpningen känns lite sådär halvseg. Eller, det känns bra att springa, men det går långsammare än annars.

Detta samtidigt som maken blivit fri från sina besvär och är som en kalv på grönbete! Jag missunnar honom inte alls detta, jag gläds naturligtvis med honom. Men han envisas ju med att fråga om jag vill haka på hans turer. Visst är det trevligt med sällskap på en löptur, men för mig blir det jobbigt både fysiskt och mentalt att hela tiden vara den som sackar efter. Det gör mig sur och irriterad och då är det väl egentligen ganska dumt att springa tillsammans. Jag är egentligen ingen tävlingsmänniska, men jag tycker inte om att känna att jag sinkar någon annan.

Däremot har jag absolut inga problem med att springa långsammare än mitt vanliga tempo. Jag springer gärna ihop med  någon som är på min nivå eller långsammare. Jag NJUTER av att ibland springa långsamt, vilket jag har väldigt svårt för när jag springer själv. Jag hamnar alltid i mitt "bekvämlighetstempo" även om jag tänker att jag ska springa långsamt.

Så, visst kan det vara bra att springa med någon som är en starkare löpare ibland, så att jag får till ett tröskelpass då och då. För det har jag också svårt för att få till på egenhand. Men inte flera gånger i veckan... De långa gemensamma turerna blir också ganska jobbiga. För ja, oavsett hur långsamt vi springer så vet ju jag att han vill springa fortare. Han ser oförskämt pigg och stark ut, medan jag typ håller på dö. Den mentala biten är den största biten när man springer långt, och att i 5 mil springa och känna att man sinkar den andre är ganska knäckande för självförtroendet. Men jag brukar tänka att det är bra mentalträning om inte annat. Att försöka tänka positivt trots att man innerst inne om man ska vara lite ärlig hoppas att den där duracellkaninen ska bryta ihop och gråta av trötthet.

Tänk om han kunde ha en svacka någon gång när jag har en formtopp? Då kanske vi skulle njuta lika mycket av samma tempo! Ja, drömma går ju....

tisdag 19 april 2016

Lopp-loppan

Visst verkar våren vara lite sen i år? Eller är det så att jag längtar så oändligt mycket efter riktig vårvärme att jag bara upplever det som att den är sen?

Samtidigt går tiden fruktansvärt fort. Allt roligt som jag sett fram emot under kalla januari och februari dagar kommer nu farande i en väldig fart! Jag hinner ju inte med! Plötsligt känns alla dessa roliga saker som stressmoment. Jag hade planerat att springa Munkastigens trail run, men plötsligt inser jag att det är nu på lördag, jag är inte anmäld och vi sitter som vanligt med en massa utgifter så att en loppavgift inte känns så högprioriterad just nu. Rent träningsmässigt är jag nog i form dock, så jag skulle nog klara av det, men det blir till att stå över. Igen. Så trist! Jag hade verkligen sett fram emot att springa det loppet. Min första riktiga ultra!

Sen har vi ju Run with your dog, ett 5 kilometers lopp där man springer med sin hund. Jag var jättesugen på att springa det förra året, men Frost var lite för liten, så vi avvaktade. Men i år SKA det bli av! Sista anmälningsdag är den 29 april, så nu måste vi verkligen anmäla oss.

Förra helgen var det även Husky trail i Falköping. Det var också ett lopp där man kan springa med sin hund. Var faktiskt sugen på att springa det också men lyckades glömma bort det!



Ni hör ju själva. Det här går ju inte. Jag tror helt enkelt att jag måste bli bättre på att planera. Min man Tomas är ju också löpare, men han gillar inte lopp alls på samma sätt som jag. Jag älskar folkfesten och att det liksom händer något med mig när jag springer lopp. Jag får fart på benen och springer rätt mycket fortare än annars och blir knappt trött! Det är magiskt! Därför älskar jag att springa lopp, och det är något jag vill prioritera. Men det är svårt när man har familj och en man som liksom går i gång på egna äventyr och inte alls ser tjusningen med att betala en avgift för att springa en sträcka tillsammans med en massa andra löpare. Men för att komma runt det problemet gäller ju samma sak. Att planera. Just nu är jag bara anmäld till två lopp:

Borås action run (med jobbet, jag gillar inte och är ärligt talat lite rädd för den här typen av lopp, men det blir helt klart en utmaning!)

och Ultravasan

Ultravasan ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag menar, hur kommer det att kännas när man sprungit 45 km, och då veta att man bara är halvvägs? Just så har jag lärt mg att man inte ska tänka, så det kommer jag att försöka att inte göra. Men hur oändligt och fantastiskt odödlig kommer man inte att känna sig när man springer över mållinjen? Gissar att det slår det mesta!

Så, som en del av planeringen. Här kommer en lista på lopp jag någon gång i livet vill springa. Ingen inbördes ordning. Jag vill springa dem alla!

New york maraton
Womens health half marathon
DN-loppet (halvmaraton i Stockholm)
Lidingöloppet  (sprang jag förra året men jag vill springa det igen!)
Lidingöultra
Axa fjällmaraton
Något 6.timmars lopp. Helst Råda Ultra 6-timmars som i år går den 4 juni
Munkastigens trailrun
och en massa olika maraton på roliga ställen i världen! Lite svårt att lista då det finns oändligt många och det jag egentligen vill är att springa maraton utomlands, tex Key west marathon skulle vara coolt!

Sen kommer denna lista säkert att fyllas på mer och mer. Just nu har jag säkert missat några lopp jag vill springa.

Jag har dock turen att arbeta på en arbetsplast som uppmuntrar till löpning av olika slag, så chansen att det blir något mer lopp med jobbet finns ju såklart. Blir spännande att se var detta löparår slutar. Förra året vid den här tiden visste jag inte att jag skulle springa både Göteborgsvarvet, Blodomloppet och Lidingöloppet. Så något mer lopp blir det säkert! Hoppas jag!