När man inte synkar

Både jag och min man är löpare. Det är fantastiskt på många sätt att vi har ett gemensamt intresse och det gör att vi förstår varandra när den andra "behöver" springa. Visst överväger fördelarna. Men, när vi inte riktigt är i samma fas kan det kännas lite kämpigt.

Senaste året har vi inte synkat särskilt väl. Under nästan hela vintern var Tomas skadad och hade löpvila och körde sedan igång med löpning varvat med att gå. Under den tiden hade jag rätt mycket ork och kände absolut inte av någon formsvacka (förutom att jag lyckades bryta handen i december och fick springa med gips i 3 veckor, vila fanns inte på kartan).

Våren brukar vara en tuff tid för mig rent löparmässigt, antagligen pga pollen, detta gissel! Det brukar hjälpa att springa lite lopp, då inhalerar jag duktigt innan och magin runt ett lopp gör att benen liksom går av sig själva. Det är en fantastisk boost för mitt löparsjälvförtroende. Men i år har det ännu inte blivit något lopp... Och nu är det vår, mycket björkpollen i luften och ja, löpningen känns lite sådär halvseg. Eller, det känns bra att springa, men det går långsammare än annars.

Detta samtidigt som maken blivit fri från sina besvär och är som en kalv på grönbete! Jag missunnar honom inte alls detta, jag gläds naturligtvis med honom. Men han envisas ju med att fråga om jag vill haka på hans turer. Visst är det trevligt med sällskap på en löptur, men för mig blir det jobbigt både fysiskt och mentalt att hela tiden vara den som sackar efter. Det gör mig sur och irriterad och då är det väl egentligen ganska dumt att springa tillsammans. Jag är egentligen ingen tävlingsmänniska, men jag tycker inte om att känna att jag sinkar någon annan.

Däremot har jag absolut inga problem med att springa långsammare än mitt vanliga tempo. Jag springer gärna ihop med  någon som är på min nivå eller långsammare. Jag NJUTER av att ibland springa långsamt, vilket jag har väldigt svårt för när jag springer själv. Jag hamnar alltid i mitt "bekvämlighetstempo" även om jag tänker att jag ska springa långsamt.

Så, visst kan det vara bra att springa med någon som är en starkare löpare ibland, så att jag får till ett tröskelpass då och då. För det har jag också svårt för att få till på egenhand. Men inte flera gånger i veckan... De långa gemensamma turerna blir också ganska jobbiga. För ja, oavsett hur långsamt vi springer så vet ju jag att han vill springa fortare. Han ser oförskämt pigg och stark ut, medan jag typ håller på dö. Den mentala biten är den största biten när man springer långt, och att i 5 mil springa och känna att man sinkar den andre är ganska knäckande för självförtroendet. Men jag brukar tänka att det är bra mentalträning om inte annat. Att försöka tänka positivt trots att man innerst inne om man ska vara lite ärlig hoppas att den där duracellkaninen ska bryta ihop och gråta av trötthet.

Tänk om han kunde ha en svacka någon gång när jag har en formtopp? Då kanske vi skulle njuta lika mycket av samma tempo! Ja, drömma går ju....