torsdag 29 oktober 2015

Långdistans

Jag facineras oerhört av hur kroppen och sinnet fungerar. Jag är så tacksam att jag hittat löpningen för jag lär mig så mycket om mig själv genom att springa.

Jag har lärt mig att när kroppen skriker sluta och jag bara vill ge upp så går den känslan faktiskt över. Bara nån kilometer senare kan krafterna var tillbaka och jag orkar springa mycket längre.

Jag har lärt mig att huvudet spelar en många spratt vid en lång springtur. Man känner alla sorters känslor: Glädje, trötthet, ilska, irritation, eufori, uppgivenhet och allt däremellan.

Löpning är ett väldgt bra sätt att lära känna sig själv; hur man reagerar på motgång och hur euforiskt glad man kan bli över att höra en speakerröst vid målet på ett långlopp.

Det är väldigt inspirerande och en av de saker som gjort att jag fastnat vid just långdistanslöpning.

torsdag 22 oktober 2015

Att hitta sig själv

Löpning är så mångfacetterat. Man kan springa långt, man kan springa kort, man kan springa asfalt, eller trail, eller motionsspår eller i bergen. Man kan springa fort eller sakta, intervaller eller distans. Följa program eller bara springa på känsla.

Ibland funderar jag över om det verkligen är så att man måste ha en favorit. Om man nu älskar traillöpning till exempel, måste man då förakta asfalt? Om det ska jagas höjdmeter till varje pris, kan man inte njuta av flacka underlag?

Och, om man egentligen njuter mer av flack löpning  är man då bara lat?

Ibland kan det kännas som att traillöpare smått föraktar asfaltlöparna. Att de fnyser lite åt långa rundor på asfalt. Men kanske är det mitt eget förakt mot att jag gillar en viss form av bekvämlighet som gör att jag tänker så? Att jag inte tycker om att pressa mig själv tills jag spyr gör kanske att jag tror att andra traillöpare fnyser åt annan löpning än löpning i tuff och varierad terräng. För i ärlighetens namn vet jag inte om jag faktiskt hört någon fnysa åt just det.

Jag ser inget motsatsförhållande i att älska variationerna inom löpning. Jag kan verkligen njuta av en lång asfaltstur, oavsett om den är flack eller backig, Backar som är avsedda för att klaras med bil är sällan särskilt överjobbiga. Det har jag i och för sig säkert all traillöpning som jag ägnat mig åt att tacka för.

Jag kan även njuta av en lång trailtur i grisiga förhållanden. Men för mycket av det ena gör att jag saknar det andra. Den senaste tiden har det blivit mycket skogslöpning och visst är det härligt på många sätt men det har fått mig att faktiskt sakna mina asfaltsrundor!

Jag har också sprungit mycket tillsammans med andra ( fram för allt min man) och det är väldigt trevligt också, Men, jag saknar mina långa sköna springturer på egen hand. Turerna där jag når mina tankar. Där benen bara trummar på utan att jag ens tänker på att jag springer. Turerna där jag kan tänka klart alla tankar och löser alla världens problem.

Jag har en förmåga att anpassa mig. Försöker allt som oftast vara andra tillags (det gäller inte bara löpningen). Det är inget som sker medvetet. Jag kan efter en längre period känna att jag dragits in i något som JAG egentligen inte vill men som jag när jag gjorde valet faktiskt trodde att jag ville. Jag kan alltså ofta se att jag spontant och utan att verkligen känna efter väljer det som förväntas av mig. Jag lever i hop med en man som älskar friluftsliv: traillöpning som gärna ska vara både tuff och ha många höjdmeter. Vi omger oss också med folk som är sådana. Titt som tätt dras jag in i det, tills jag kommer i kapp mig själv och tänker: Vill jag verkligen detta? Varför jagar jag höjdmeter? Jag tycker ju inte ens om att springa i backar!

Jag älskar inte bergslöpning. Vad är vitsen med att gå större delen av en tur? För i riktigt tuff terräng kan man inte springa. Jo, utför kanske men uppför går sämre, Visst förstår jag vitsen med att ta sig upp på en fjälltopp och se den vidunderliga utsikten och att sedan låta benen rulla utaför berget på vägen ner. Det är roligt, ibland. Men vägen upp vill jag inte kalla löpning, snarare vandring och det är inte riktigt samma sak som löpning. Dessutom, jag hatar långa trixiga uppförsbackar!

Jag älskar inte heller friluftsliv (som i att bo i naturen). Att sova i tält är både kallt, blött och obekvämt, Kanske är jag lat, Men då får jag vara det. Däremot kan jag STÅ UT med att sova i tält eller under enklare former ifall det är det jag måste göra för att springa eller vandra i ett område som till exempel svenska fjällen. För även jag kan ju älska naturupplevelsen av att i lite snabbare tempo ta mig genom vildmarken, genom dalar med höga berg runt omkring.

Fart är också ett omtvistat ämne inom löpning. Jag kan tycka att det är roligt att sätta nya pb på en speciell distans, särskilt när det gäller lopp. Och jag blir glad när jag känner att jag orkar pressa på. Men jag njuter MINST lika mycket att nöta mil efter mil i behagligt tempo.

Så, vad jag vill säga med detta inlägg är att jag inte vill bli placerad i ett fack. Jag älskar att springa, ibland på asfalt, ibland i skogen och ibland i motionsspår. Ibland lite fortare men oftast i behagligt tempo. Det jag däremot inte älskar är att försöka springa uppför branta berg.


Är jag då en sämre löpare för att jag inte bara älskar en sida av myntet? Nej. Jag tror faktiskt inte det.

söndag 6 september 2015

Lillasyster

Visst, jag är ju faktiskt en lillasyster i ordets rätta bemärkelse. I min familj var två två syskon och jag var yngst, så visst är jag lillasyster. Men på senaste tiden har jag allt oftare känt mig lite som en lillasyster även i löparsammanhang. Inte så att jag känner mig underlägsen, nej, jag är tvärtom riktigt stolt över det jag åstadkommit! Bara en sån sak som att jag satt PB på 5k, pb på milen (två gånger!), pb på halvmaran och pb på maratondistansen (i fjällmiljö) bara i år. Jo, detta är året då de flesta PB:n fått på nöten och det bästa av allt är att jag känner att jag har mer att ge.

MEN, känslan av att vara lillasyster i sammanhanget kommer av att jag ofta springer med Tomas. Han har sprungit mindre än mig (om man räknar år vi hållit på) och ändå springer han hur lätt som helst ifrån mig på de flesta distanser. Dessutom springer vi allt som oftast i grupp på lite längre turer och då är det oftast ett gäng män, möjligen någon otroligt vältränad kvinna och så jag. Män är ju per definition snabbare än kvinnor och detta gör ju att jag ofta känner att jag drar ner tempot för övriga. Att jag blir någon de liksom får ta hänsyn till. Lite som en lillasyster.

Detta är MIN känsla. Jag tror inte att någon av de andra tänker så. När vi springer långpass i grupp är det självklart att man anpassar farten efter den som springer långsammast, men med tanke på hur mycket jag tränar känner jag en viss irritation att denna någon nästan alltid är jag!

Nåja, jag får väl helt enkelt ragga upp fler kvinnor som följer med på långturer! Helt själviskt, allt för att jag inte ska vara långsammast. ;-) Eller kanske för att det faktiskt vore väldigt trevligt med fler kvinnor i ultrasammanhang. Jag tror faktiskt att vi kvinnor är bättre lämpade för långdistans än kortdistans generellt sett. För, hur ofta har vi inte diskuterat detta fenomen, att män i stor utsträckning ger järnet i början av ett lopp och sedan ofta kroknar innan de hinner i mål, medan kvinnor i större utsträckning går ut lugnt och håller ett jämt tempo genom loppet.

Så kom igen nu tjejer! När vi pratar långdistans är farten ganska oviktig. Det viktiga är att hålla länge, och då är det njutfart som gäller.

Min favorittyp av löpning alltså. Och, med tanke på vilka jag har runt mig som också tycker om att springa, så blir det ju allt som oftast långa turer på egen hand. Eftersom det är då jag verkligen kan falla in i min "njutfart" och inte pressa upp farten bara för att inte vara den som är långsammast.

Jag har nog det bästa av två världar. En make och kompisar som driver på mig och hjälper mig att pressa mig ibland, och dessutom möjligheten att sticka iväg själv ibland och då träna mig på att springa långt och lugnt.

tisdag 1 september 2015

Veckans plan

Litet blogg uppehåll blev det visst.  Men vad mer kan jag säga än att huvudet har varit tomt på ord?  Eller att när inspirationen till ett inlägg funnits så har tiden inte funnits där.

Nu skriver jag i alla fall. Mycket har hänt på löparfronten. Jag har varit vid kebnekaise och sprungit och vandrat med Tomas, sprungit blodomloppet 10 km och satte pb på milen.  Och nu i helgen sprang jag mitt livs första maraton; 42 km trail I fjällen. Underbart!

Så denna vecka handlar det om att inte gå på för hårt så att kroppen får återhämta sig.  Vilade söndag helt från träning. I måndags blev det 45 min crosstrainer och lite bålstyrka (jag MÅSTE få rutin på det!  Kände att mer magmuskler har varit bra att ha på maran! ). Igår ville jag känna hur benen kändes i löparspåret så vi (jag och maken) tog en lugn tur i klerebo med Frost (vår whippet). Benen kändes pigga men jag fick lite ont i bröstet.  Möjligen lite kraxig i halsen också?  Blev lite orolig att en förkylning var på g så istället för att springa till jobbet idag (som jag först tänkt) tog jag lite sovmorgon och tog det sena tåget till jobbet.  Underbart skönt!  Tror det var precis vad jag behövde! Känner mig mycket piggare idag och inget obehag i halsen. Så,  ikväll blir det en lugn tur i öxnehaga innan tnt, sen tar jag det nog lite lugnt på tnt.  Imorgon däremot är jag sugen på att springa både till och från jobbet.  Vi får se,  men det skulle passa bra då jag ju i så fall redan har kläder på jobbet (byter ju om till löparkläder på jobbet innan tnt) och det ju faktiskt är enda chansen till transportlöpning denna vecka.  Efter det passar det nog bra med vila på fredag och nån lugn tur i helgen.

Well, that's the plan. Vi får se hur det går!


onsdag 1 juli 2015

Mat är också viktigt!

Detta är ju främst en löparblogg, men vem orkar springa om man inte äter ordentligt? Så därför tänkte jag dela med mig av mina två bästa tips för somrig mat/mellanmål. Först och främst. Lindahls smaksatta kvarg! Den är kanske inte allt igenom superduper nyttig (innehåller aspartam) men förövrigt är det ett jättebra mellanmål/frukost. Jag tycker att det är lite för lite fett i den (0,2 g) så jag tänkte att jag hottar till den med lite vispad grädde (denna gång hade jag den med blåbärssmak hemma). Och vanilj är ju alltid gott, så i med lite vaniljpulver också. Och tadaa! Ett riktigt gott mellanmål! Lika gott som glass! Smakar ungefär som blåbärsmousse. Den tillsatta grädden gör kvargen lite mer fluffig och också lite mera mättande. Testa vettja!

Mitt nästa tips är en variant av caprese. Jag läste detta recept i en amelia-sommar för något år sedan och receptet kommer från början från Mat-Tina. Det är snabblagat, somrigt, näringsrikt och jättegott! Vad mer kan man begära?

Ta ett gäng härliga tomater (jag gillar mini kvist tomater) och lägg dem på ett uppläggningsfat.
Ta färsk mozzarella och bryt lagom stora bitar och  sprid ut över tomaterna. Sedan fördelas en kruka basilika över, lite flingsalt och en halv pressad citron. Sen tar du rejält med riktigt smör (jag minns inte hur mycket det stod i receptet men jag brukar nog ta ca 50 g). Bryn det i en kastrull tills det doftar knäck och fått lite färg (men det ska ju såklart inte brännas). Sen häller du bara smöret över hela härligheten. Jag lovar Suuuuuuper gott!

Äts helst omedelbums.

måndag 29 juni 2015

Som om tiden stannar

Att springa långpass kan vara en riktigt meditativ upplevelse. När man ger sig i väg, antingen med en pod i lurarna eller med stadens eller skogens ljud som enda sällskap. Efter några kilometer kommer jag ofta in i något slags flow. Jag tänker inte så mycket på det faktum att jag springer, utan mer på omgivningen, hur marken ser ut där jag ska sätta fötterna, hur blank sjön är som jag just sprang förbi, eller var sjutton nästa markering för leden är. Eller så lyssnar jag koncentrerat på en pod. Jag lyssnar aldrig så bra som när jag springer. Om jag till exempel sitter i bilen och lyssnar på ett radioprogram känner jag ofta att jag måste koncentrera mig för att hänga med i pratet och höra vad de säger (det kan kanske ha att göra med min hörselnedsättning, jag vet inte) och missar alltid någon liten detalj eller två. När jag springer hör jag varje ord, det är som om det går rätt in i huvudet och jag behöver inte antränga mig alls för att hänga med. Kanske är det därför jag gillar att springa med till exempel sommar i p1 i lurarna.

Det är inte så att det blir lättare att springa för att jag lyssnar på en pod, jag kommer in i samma flow även utan något att lyssna på.

Det är som jag skrev i början. Man går in i ett meditativt tillstånd. Efteråt känns det inte som att jag sprungit särsklit långt eller varit borta särskilt länge. Även om jag varit ute i närmare 3 timmar.

Det är som om tiden stannat.

lördag 20 juni 2015

Tid för återhämtning

Den senaste tiden har jag känt mig trött. Inget riktigt flyt i löpningen och allmänt trött för övrigt också.  Det är inte likt mig.  Jag brukar vara full av energi och lätt kliva upp kl 5 för att springa en mil.

Såklart har jag funderat på vad detta beror på. Säkert kan det vara att jag rent allmänt behöver semester. Det har varit mycket på jobbet den senaste tiden och så här sista veckorna innan semestern drar i gång är vi nog alla lite trötta.

Men när det kommer till löpningen tror jag inte att ser är hela sanningen.  Efter Göteborgsvarvet hamnade jag i någon slags euforisk springa fort mentalitet. Plötsligt kände jag att jag kanske faktiskt kan bli snabbare!  Vilket har gjort att jag fokuserat mer och mer på km-tiden på mina pass än på hur det känns i kroppen. Mina långa lugna turer som enbart syftat till att rensa huvudet på tankar och få ny energi har uteblivit helt. Även om jag sprungit långt och långsamt har jag inte lyssnat till hur kroppen mår för dagen utan bara kört på.

Jag vet ju så väl att jag mår som bäst och trivs som bäst med att springa när farten och distansen inte spelar nån roll.  När jag bara springer så länge jag orkar och njuter.  (Dock såklart inte alla pass men ett par i veckan i alla fall!).

Så, en sån tur blev det idag. Tomas föreslog en gemensam tur men jag sa direkt nej. Jag behöver mina ensamturer också.  Så, efter 12 lugna och behagliga km var jag tillbaka på banan igen.

Back to basics. Återhämtning behöver inte alltid vara vila.  Det kan mycket väl vara en springtur där du följer känslan i kroppen och låter tankarna löpa fritt.

tisdag 2 juni 2015

Livet och vardagen

 Jag brukar betrakta mig själv som en glad och positiv person. Allt går! Bara man vill och planerar. Det är min inställning till livet. Livet är långt, dygnet har massor av timmar och minuter och jag vill lägga min tid på det som är viktigt. Det handlar om att prioritera. De största tidstjuvarna i dagens samhälle är (tror jag) alla de där stunderna när man inte tycker att man gör någonting. Tid som måste fyllas ut med slösurfande på mobilen eller slötittande på Tv på ännu en tråkig serie som man ändå egentligen inte är så intresserad av.

Får ibland frågan hur jag hinner springa så mycket. Då ställer jag mig faktiskt lite frågande. På ett sätt förstår jag frågan, men på ett sätt inte alls. Jag springer ca 5-8 timmar i veckan. Och även om jag lägger till tiden för tid jag lagt på styrketräning (det har faktiskt blivit av i maj månad! Yay!) så blir det melllan 6-10 timmar i veckan. En vecka har 168 timmar. I normala fall ligger min träningsdos på ca 7 timmar i veckan. Det är i genomsnitt 1 timme per dag. 7 timmar av dessa 168 är faktiskt en ganska liten del.

Vet ni hur mycket motion/pulshöjande aktivitet som rekommenderas av läkare/forskare för att det ska ha en tydlig positiv effekt på hälsan? Just det. 1 timme per dag! Det behöver i och för sig inte vara en sammanhängande timme, men det är vad forskningen kommit fram till att kroppen behöver. Ett minimum om man så vill. Här kan man såklart räkna in alla vardagsmotion också som att gå eller cykla till och från jobbet. Men jag som för det mesta åker bil eller tåg får inte så mycket vardagsmotion av den typen så att jag springer/ränar ca 7 timmar i veckan är inte på något sätt extremt.

Nu har jag ingen "TV-tittar dagbok" där jag skriver in hur mycket jag tittar på TV eller hur mycket jag sitter med mobilen. Men jag tror inte att jag tittar så värst mycket på TV. På söndagsvällar brukar det bli ett par timmar. Möjligen nån eller ett par timmar på onsdagar och lite på fredagar. Då oftast tillsammans med Tomas och/eller barnen. Mobilen är det kanske lite värre med. Kollar den några gånger varje dag på jobbet och efter middagen när lugnet lagt sig lite hemma kan jag tycka att det är skönt att sitta och kolla instagram och surfa runt lite.

Så, jag vill mena att jag inte springer extremt mycket. Säkert mer än vad som är "normalt" men om det är normalt att sitta framför TV:n ett par timmar varje dag medan det är sjukligt att träna ca 1 timme per dag (och återigen, detta är ett genomsnitt, det händer att jag har vilodagar!). Ja, då är jag gärna onormal. För i ett samhälle som klassar träning som något sjukligt är det något som är väldigt, väldigt fel!

Mina barn då? Hinner jag med dem då? Tja, i dag har jag sprungit drygt 10 km, jag har väckt mina barn, gjort frukost till dem och kramat dem alla. Sedan åkte jag till jobbet. Och det är lite av en typisk dag i dag. Jag brukar planera in löpningen så att det inte krockar för mycket med familjen. Oftast betyder det att springer innan de vaknat, eller att jag tar en lunchrunda eller springer delar av till eller från jobbet.

Är mitt hem tiptop och alltid välstädat? Svar nej. Det är det verkligen inte. Men det var det inte innan jag bröjade springa heller, så det tror jag tyvärr inte kan skyllas på löpningen. Och med handen på hjärtat, vi har väl alla något område där vi behöver bli bättre? Jag kan absolut bli bättre på att städa och hålla ordning (men det gäller samtliga i familjen Ankarcrona också) men det kan jag jobba med utan att dra ner på det som ger mig energi och ork att klara vardagen.

Och vet ni, jag sa något om att prioritera. Min prioriteringsordning ser ut som följande:
1. Barnen/familjen
2. Hälsa och välmående (men det hänger i hop med familjen). Löpningen faller in här också för det ser jag som en investering i min hälsa och välmående.
3. Vänner och socialt liv (kyrkan mm).
4. Hushållssysslor, som t ex städning (förutom det basala som disk, tvätt, matlagning osv, det kommer högre men det är ju lite av en överlevnadsgrej).

Ja, städningen kommer inte så värst högt. Men jag inser att jag inte varit så bra på att hålla kontakten med mina vänner den senaste tiden. DET måste det bli ändring på. Så nu har jag bokat in en lunch med en av mina bästa vänner på fredag. Och igår gjorde jag ett röj hemma, fast det var i ärlighetens namn ett sätt att avreagera mig. Var arg och irriterad och hade ont i bäckenet efter långturen i söndags så jag kunde inte ta ut frustrationen på det sättet. Och då blev det städat istället. Det behövdes! ;-)

Kanske borde bli arg lite oftare? ;-)

fredag 29 maj 2015

Göteborgsvarvet

Tänk att det blev ett varv för mig ändå! Som jag skrev tidigare, det trodde jag verkligen inte!

Dagen D började bra. Gick upp och klädde mig, kollade att allt var med, fixade lite frukost. Frukosten för dagen blev en talrik grekisk yoghurt, hemmagjord granola med nötter och frön och lite tinade hallon. Till det min vanliga "morgondrink" (kaffe, kokosolja och ett ägg). Och såklart ett kokt ägg med lite majonäs till. Bra uppladdning för ett längre löppass.

Därefter traskade jag i väg till busshållplatsen. Jag fick nämligen plats på en buss som var abonnerad för att ta löpare från Habo-trakten till Göteborgsvarvet. Vid hållplatsen stod redan en kille och väntade på samma buss när jag kom. Jag berättade att jag fått en startplats och att detta egentligen var ganska oplanerat. Då erbjuder denna kille mig sin startplats! Han har en skada som gör att han inte kan springa, men vill inte missa festen så han tänkte åka med i alla fall. Han hade en startplats i grupp 3 (!) men riktigt så långt fram kände inte jag mig bekväm med att springa. Jag menar, de som springer där är ju nästan elit! Typ. Så jag avböjde, då plockar killen upp ännu ett startbevis och frågar om grupp 10 känns bättre. Och grupp 10, jo, det kändes betydligt bättre än grupp 17 (och inte lika skräckfyllt som grupp 3) så den tackade jag glatt ja till.

Bussfärden mot Göteborg var riktigt trevlig. Gött gäng på bussen och med en kaffepaus längs vägen blev det lagom att fylla på med lite energi. I mitt fall en kopp svart kaffe och en ostplätt med hemmagjord nutella på.

Väl framme i Göteborg var jag allt lite nervös för att någon skulle ifrågasätta att jag hämtade ut nummerlapp till någon som heter Joel. Men, killen på lapputlämningen sa bara ett glatt lycka till utan att höja på ögonbrynet. Skönt! Jag vet ju att man egentligen inte ska springa i någon annans namn. Men jag vet också att det är väldigt vanligt att folk gör det.

Efter nummerlappsuthämtningen var det ju lite tid att döda. Det gjorde jag på mässan. Kollade in diverse löparprylar och fick en lite pratstund med Marcus Torgeby, som stod och signerade böcker. Trevligt! Tyvärr är jag för feg för att fråga om jag fick ta en slefie med honom... ;-)
På mässan fanns det mesta i löparväg. Men jag har upptäckt ett stort hål i utbudet av löparprylar i de vanliga sportkedjorna: Nämnligen löparkjolen! Eller klänning för all del. Varför i hela friden säljs inga snygga (eller fula för den delen) löparkjolar i sportbutikerna? Jag vet att efterfrågan på dessa bara ökar och ändå måste man i de flesta fall beställa på nätet. Märkligt!

Efter mässan var det dags för lunch. Till det hade jag med mig en sallad gjord på blandad medelhavssallad, kvisttomater, smörstekt halloumi, knaperstekt bacon och stekt kyckling. Det var gott men väldigt salt. Fick inte i mig hela portionen. Nåväl. Dags att börja se sig om efter väskinlämningen och att ställa sig i den obligatoriska toakön.

Väl ombytt och redo för löpning hängde jag på uppvärmningen en stund. Sen tog jag några lätta löpvarv runt fotbollsplanen innan jag trängde in mig först i ledet i grupp 10. Man får ju inte vara dum! En kul grej med att sticka i väg själv på ett sånt här event är ju att man börjar prata med helt främmande människor. Det var ett gäng killar där längst fram som började prata km tider. Jag hakade på diskussionen och det var rätt peppande att de hade liknande mål som mig.  Jag siktade på att hålla mig under 5:42 per km, för då kommer man runt på under 2 timmar.

Så gick då starten. De obligatoriska trudelutten från alla klockor som startas och så var vi i väg. Min plan var att ta det lite lugnt första 10 km och sen öka. Men stämningen var så härlig. Solen sken, benen kändes lätta och jag high fivade med kidsen längs banan. Kollade klockan och såg att det gick lite fortare än planerat men det kändes så lätt att jag bestämde mig för att köra på. Planen var också att ta en klunk vatten vid varje vattenkontroll. Snart nog var vi framme vid den beryktade bron. Jag kunde bara konstatera att den inte kändes jobbig alls.  Nedanför bron stod ett härligt sambagäng och spelade och jag föll in i den takten och öste på. Gött! Blev smått euforisk uppe på bron när jag såg den vackra utsikten.  Utbrast till en kille jämte mig att det är ju för härligt det här! Ser du bandet av löpare där nere?  Killen muttrade något och stirrade konstigt på mig.  Han tyckte nog att jag var lite galen. Men det bjuder jag på! Fortfarande i en fart snabbare än planerat fortsatte jag. Efter några km till började jag känna att det var lite störigt med alla människor som lunkade och gick i vägen för mig.  Fick kryssa och hojta ursäkta mest hela tiden. Men samtidigt fick det mig att känna mig snabb.  Efter milen kollade jag in en tjej som jag tyckte höll en bra fart och hängde på på avstånd. Solen kändes varm och det var skönt att springa genom duscharna som fanns med jämna mellanrum. Planen att ta en klunk vatten vid varje vätskestation fungerade väldigt bra.  Kände mig i alla fall inte törstig.

Efter den andra bron dök en skylt upp där det stod: 6 km kvar. Nu är det spurt! Jag började känna mig lite trött men kände absolut att jag orkade hålla samma tempo. Tänkte att kroknar jag på slutet klarar jag nog ändå detta under 2 timmar,  eftersom jag visste att jag inte legat under 5:30 nångång när jag kollat farten.

På avenyn var det trångt. Riktigt trångt. Svettig och med början till att känna mig lite sliten blev jag lite irriterad på att folk GICK i bredd och pratade!  Håll höger! Ropade jag och skuttade förbi.  Antagligen blev nån lite irriterad på mig också, men i mitt fall visade det sig senare att kilometern som var längs avenyn var min snabbaste på hela loppet! Jag triggas lite av lite motlut. Efter avenyn var jag trött. Men med vetskapen att det snart skulle vara över försökte jag hålla samma fart. Struntade i att dricka i de två sista kontrollerna och kom på så vis om en av killarna som jag stått och pratat kilometertider med innan loppet.  Gött! Sånt ger mig lite energi! Även på stadion vid mål var det trångt så det var svårt att spurta, men jag gjorde så gott jag kunde.

Väl i mål kom jag faktiskt i håg att stänga klockan. Kollade snitt tiden och höll på få en chock när klockan visade 5:16 i snittfart! På 21 km!!!

Det visade sig sen att den exakta snittiden var 5:20. Men det var ändå mycket fortare än jag vågat tro. Jag sprang in på 1:52. Alltså klådde jag mitt mål med 8 minuter! Och, det bästa av allt är att jag känner att jag nog skulle kunna ta det ännu lite fortare...

Detta gör jag GÄRNA om!


torsdag 21 maj 2015

Göteborgsvarvet nästa!

Jag har ju lite av en crush för roliga lopp. Och även om jag gillar trail så är stadsloppen absolut inget att förakta, särskilt inte Göteborgsvarvet som är en enorm folkfest! och döm då om lyckan när en arbetskamrat till mig erbjuder mig en startplats helt gratis! Nu springer jag ju i en annans namn (jag heter numera Joakim ;-) men folkfest blir det ju ändå, och medaljen tänker jag behålla! För jag planerar ju såklart att gå i mål.

I vanliga fall brukar jag inte sätta upp något tidsmål, men just nu känner jag mig faktsikt i bra form och jag har sprungit mycket trail så på 21 km asfalt borde jag kunna ösa på lite. Så, mitt mål blir att springa på 2 timmar eller under det. Det borde ju vara ett ganska rimligt mål, men går det inte tänker jag inte deppa ihop för det.

Har i alla fall bett maken ordna så att klockan visar farten hela tiden, så får jag sikta på att ligga på 5:30 fart ungefär. Vädret ska ju vara i det närmaste perfekt också och jag är ju van att springa långt utan både vätska och energi så planen blir att dricka vatten i kontrollerna om jag känner mig törstig, annars inget. Laddar ju såklart med rejäl frukost och en lättare lunch innan också. Min starttid är 15:07.

Enda kruxet just nu är hur jag tar mig dit och hem. Har lite olika förslag på gång så det löser sig. :-)

Tjoho! varvet nästa! Det trodde jag verkligen inte!

söndag 17 maj 2015

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Idag var min plan att springa till tåget i Jönköping, för att hinna lite tidigare till jobbet så att jag kunde vara med på morgonmötet som börjar kl 07:45. Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig.

I morse vaknade jag av att Tomas låg och fäktade och lät. Jag drämde till honom och frågade vad han höll på med och såklart drömde han. Nåja, min väckare hade ju inte ringt så jag försökte somna om. Det funkade inte.  Jag vände och vred mig. Funderade över vad klockan var och tillslut beslöt jag mig för att kolla. Då var kl 05:25! Shit! Jag hade ju ställt klockan på 05:00! Kollade väckaren och den var ställd på 05, men hade av någon märklig anledning inte ringt. Hmm.

Nu ställdes jag ju inför det svåra valet: ska jag strunta i att springa och skynda till det jättetidiga tåget? Eller skynda mig och springa fort som sjutton och ändå försöka hinna med tåget som gick 06:30 från stan?  Eller ta det lite lugnare och satsa på att ta tåget jag brukar?

Jag bestämde mig för det senare. Jag hade ställt in mig på en morgontur i ösregn (enligt smhi skulle det regna). Men ute rådde vackert morgondis utan regn så en lugn jogg till Jönköping kändes helt rätt. Sen är ju jag sån att har jag bestämt mig för nåt så ändrar jag mig ogärna.

Det blev en riktigt härlig tur. Tog vägen över Järstorp och väl framme vid stationen var det över 20 minuter kvar tills mitt tåg skulle gå, så jag tog ett extra varv i stan. Att springa i innerstan på morgonen är faktiskt ganska mysigt!  Nästan folktomt, en och annan människa på väg till jobbet. Det råder lite lugnet före stormen.



Nu sitter jag på tåget och den härliga postspring känslan råder i kroppen.

Det blir en bra dag!

Vilden X-trail

Äntligen har jag då sprungit mitt första lopp 2015! I går gick andra upplagan av Vilden x-trail av stapeln och både jag och Tomas var anmälda. Det var med skräckblandad förtjusning ska väl kanske tilläggas. Vilden är ett terränglopp med till största del obanad terräng och banan går över flera myrar. På flera ställen visste jag att man riskerar att få bada i lera upp till midjan. Förutom det går banan dessutom över Tabergstopp via en slalombacke och utför diverse mindre stup.

Bild tagen av Camilla Ramsö som stod och hejade på make och barn längs banan. 


Vid starten tänkte jag att det nog var bäst att ta det lite lugnt, så resonerar jag för det mesta när jag springer lopp. Jag vill ha krafter kvar till att avsluta starkt och i detta loppet visste jag ju som sagt att efter 6 km ska man uppför en slalombacke, så bäst att spara på krafterna i början. Det visade sig vara en ganska dålig taktik. När jag kom fram till den första myren hade det blivit köbildning. Folk hoppade på stenar och grenar och många ramlade. Det var lite svårt att ta sig fram, milt uttryckt. Jag lyckades i alla fall ta mig förbi utan att ramla men med lera nästan ändå upp till midjan. Efter det var det ju bara att kötta på. Jag menar, mer lerig än så kan man ju knappast bli så jag ansträngde mig inte för att undvika att bli blöt mera. Banan var ordentligt kuperad också, och de smala passagerna gjorde att det även i backarna blev endel köer, så hade jag sprungit ensam tror jag faktiskt att jag skulle kunnat ta banan lite fortare. Till t anat år funderar jag på om man ändå inte tjänar på att gå ut ganska starkt för att komma före den värsta köbildningen. Efter ca 6 km var det då dags för slalombacken. Längst ner såg jag hur ledet av löpare ringlade sig uppåt och de flesta gick. Men lite längre framför mig såg jag en tjej som legat en bit före mig hela loppet, hon sprang om mig i början och här såg hon trött ut. HA! Tänkte jag, nu går jag om henne! Och det gjorde jag, men efter en stund kom hon om mig igen, men vid toppen av backen hade jag mer att ge och sprang sista lutningen upp och kom om. Puh! Sen var det på intet sätt så att det var slut på backar efter det, men med vetskapen om att det var färre km kvar än de som redan var sprungna och med vetskapen om att slalombacken låg bakom så kände jag att jag ändå kunde pressa på lite till. Kom till en kraftig utförsbacke med ganska stark lutning. Här kan jag nog plocka några sekunder tänkte jag, och öste på! Här kände jag att team nordic trail träningarna nog har gett resultat. Innan jag började springa med dem hade jag aldrig vågat dra på i en sådan backe. Men nu tänkte jag bara: Små steg, snabba fötter, rulla på steget! Och så körde jag. Det gick jätte bra! Men fy vad ont man fick i låren efter en stund! Här saknas en viss muskelstyrka tror jag allt!
Med 1 km kvar av loppet började jag höra speakern som annonserade när löpare tog sig i mål. Bra, snart framme! I slutet av banan kommer man ut på en höjd och där slingrar sig en stig ner mot mål. Dessvärre har man full uppsyn över hela målområdet och jag som är lite höjdrädd vågade absolut inte dra på där. Väl nere i målområdet bjöds det på en sista utmaning, en rätt så obetydlig men ack så jobbig backe, innan man kom fram till mål. Den lilla backen var nog en av de jobbigaste, mentalt i alla fall, för efter att ha sprungit i skog, genom myrar, ner för branta sluttningar och uppför en slalombacke så var i alla fall jag rätt slut!

Vid mål bjöds det inte på någon medalj men en ack så god bit choklad och en banan.

Det här var ett av de roligaste lopp jag sprungit, men också ett av de jobbigaste. Riktigt bra arrangerat var det också. Ingen risk för att springa fel med extremt bra snittslad bana i skogen och rätt så täta vattenkontroller. Trevligt publikstöd gjorde verkligen det hela till en helt fantastisk upplevelse.



Av 33 startande tjejer kom jag på 16:e plats. Det är jag nöjd med, för jag VET ju att jag inte är snabb, men med all löpning som jag ägnar mig åt är det kul att i alla fall ligga i övre hälften av de startande!

Jag tror nog allt att det blir en repris av detta nästa år!

När man slutar försöka

Jag har alltid önskat att mina barn ska upptäcka tjusningen i att springa. Inte så att jag försöker pracka på dem min kärlek till löpningen, men genom att ibland föreslå en löptur eller så.  Det har gått sådär får man väl säga.  Ibland hänger de gärna med,  ibland vill de inte alls.

Jag har även försökt motivera dem med att föreslå att de ska hänga med på olika lopp,  och det har funkat ibland.  Men den senaste tiden har jag gett upp, möts för det mesta av ett; aldrig i livet!  När jag föreslår ett lopp så då har jag lagt ner det.

Döm då om min förvåning när Elias efter gårdagens lopp (jag och Tomas sprang vilden x-trail 10 km) säger att han kanske vill haka på nästa år!

Och lyckan slutar inte där. Vi fick en reklam lapp för John Bauer trail run i går och den lappen blev liggande i bilen.  Idag hittade Engla den och föreslår att hon kan ställa upp i barnloppet (3,4 km). Elias är inte sen att haka på och säga att han vill springa 10 loppet med Tomas.

Vi får väl se hur det blir.  Men glad blir jag i alla fall över att de inte verkar ha så mycket emot löpning,  när allt kommer omkring.

lördag 2 maj 2015

Lopp

Jag vill springa lopp! Jag gillar inte att pressa mig tills jag spyr och jag blir egentligen stressad av tidtagning. Men jag vill springa lopp! Märkligt?

Nej, inte egentligen. För anledningen till att jag vill springa lopp är inte att jag ska få en så bra tid som möjligt. Det handlar om något helt annat. Nämligen om att få en inspirationsboost i löpningen. Ett lopp omgärdas av många trevligheter. Till exempel är det ofta gemensam uppvärmning innan man sätter fart, vilket höjer peppen enormt. Sen brukar det vara folk som står längs vägen och hejar på, och det är ju alltid väldans trevligt. Jag vet inte hur det är för dig, men när jag springer mina egna rundor är det sällan någon står och skriker "kom igen då!" "Heja!""Looking good!" (det senaste från tjejmilen i New York).

Och även om jag vet att jag inte har en endaste liten chans vare sig till pb eller någon bra placering så är och förblir lopp-springandet ett mycket roligt sätt att springa.

Jag säger ofta att det bara är för att jag vill ha en medalj, och det är ju såklart så att lopp som INTE delar ut medaljer till alla som slutför loppet står inte så högt på min lista över lopp jag vill springa, men det är inte BARA för medaljen. Det är också ett kvitto på att jag klarat av just den utmaningen. Första gången jag sprang en halvmara (Göteborgsvarvet 2011) kände jag verkligen att WOW, Jag GJORDE det! Och, jag har en medalj som bevis på det!

Tror att det kommer bli lite samma sak när jag springer min första marathon. Jag har sprungit distansen tidigare, men det känns inte riktigt som om jag sprungit maraton förrän jag har bevis på det med en medalj och en sluttid.

Jag menar, när jag pratar om löpning med någon annan intresserad så är ju inte de som så intresserade över att höra om senast jag sprang en mil eller  för all del 4 mil. Då är det lättare om man kan hitta gemensamma upplevelser som till exempel olika lopp man sprungit. Till exempel kom en tjej i team nordic trail förra veckan med en "fjällmaraton sälen" tisha på sig! och då var ju snacket genast i gång: Sprang du också då? Vilken distans? Var det första gången? Ja, visst var den backen kämpig? osv.

Så visst finns det mycket mer än en bra sluttid som motiv för att springa olika lopp! Just nu riktigt kryper det i kroppen efter att springa ett lopp. Vi är redan inne i maj och jag har inte sprungit ett enda i år än! Tiden bara rullar på och vi har fullt upp hela tiden och rätt vad det är så har flera intressanta lopp redan varit.

Jag hade gärna sprungit Munkatigens trail run, men det blev inte av pga att maken var skadad så att han inte kunde springa och då ville inte han att jag skulle springa heller. Samma helg gick även Womens health half marathon i Stockholm och även Landsjön runt (som jag ju sprang förra året). Men när Munkastigen inte blev av så kom jag mig inte riktigt för att anmäla mig till nåt annat heller.

Sen har vi skaffat hund och han kan ju inte lämnas ensam så logistiken att komma iväg på lopp har också försvårats lite.

Idag gick även Friskis halvan här i Jönköping. Den sprang jag förra året och det var ett trevligt lopp (även om jag nästan kom sist!) men i år kostade det 550 kr att springa och jag tycker ärligt talat att det är väldigt dyrt för ett så litet och okänt lopp. Så, nån friskis halva blev det inte heller.

Men, nu är jag i alla fall äntligen anmäld till ett lopp! ÄNTLIGEN! Det är Vilden xtrail som går över Tabergs topp. Ett lokalt lopp det med men verkar väldigt roligt och utmanande! Stora delar av banan är off trail och ja, man ska över Tabergs topp! Så några höjdmeter får man nog räkna med. ;-). Det är två veckor kvar i dag och distansen kräver egentligen inga extra förberedelser, så jag planerar att köra på som vanligt och sen se hur det går.

Det finns så oändligt många fler lopp jag skulle vilja springa också. Jag är inte helt och hållet insnöad på trail, även om jag älskar den typen av löpning, så lite stadslopp skulle också sitta fint! Nångång vill jag till exempel springa Stockholm Marathon, Lidingölopet, och kanske nån stadsmara utomlands.

Men inte i år. I år planerar jag för att springa Fjällmarathon Sälen igen, men denna gång hela distansen, det vill säga 42 km. Sen blir det väl Äppelloppet i september (ett litet lokalt träligt lopp på knappt 5 km i kaxholmen) och sen får vi se. Är lite sugen på till exempel DN-loppet, Kullamannen, eller nåt annat. Vi får som sagt se. Augusti blir hur som helst ganska fullspäckad med löpning även utan allt för många lopp. Första veckan i augusti ska jag och maken nämligen till Kebnekaise och springa där (inget lopp, bara som det faller oss in på egen hand). Sen blir det "På spåret" med ett gäng traillöpare från trakten i mitten av augusti (vi tänker springa längs gamla järnvägen från Jönköping till Ulricehamn) och sen blir det ju som grädde på moset Fjällmaraton Sälen sista helgen i augusti.

Ja, vad säger man? Så många lopp! Så lite tid!

lördag 25 april 2015

Löparlycka!

Upphör aldrig att förvånas över hur känslan i löpningen kan ändras. Både snabbt och radikalt. Kanske är det därför jag älskar löpningen så mycket.

Förra veckan kändes varje pass segt som sirap. Jag flåsade som en gris och benen kändes tunga. Någon "runners high" var det definitivt inte tal om! Med den känslan i kroppen satt jag på altanen i solen i söndags. Kände att jag väl egentligen borde ge mig ut, men veckans tidigare turer som alla känts som tortyr gjorde att jag velade lite. Samtidigt visste jag någonstans längst där inne att man måste igenom dessa lite tyngre perioder. Enda sättet att komma ur en seg period är ju att fortsätta springa!

Så, jag bestämde mig för en kompromiss. Tänkte att jag tar 5:an i Axamo. Den är både fin och platt. Lagom utmanande med en tung känsla i kroppen. Men på väg till Axamo ändrade jag mig. Det kändes faktiskt lite mesigt att springa bara 5 platta km. Jag förlänger turen så det blir en mil i alla fall, tänkte jag och gav mig av.

Jag joggade i en takt som kändes ganska bekväm. Ansträngde mig inte nämnvärt för att få en bra tid eller så. Med ca 3 km kvar av mina 10 hamnade jag bakom en man i blå jacka. I vanliga fall när jag hamnar bakom en man brukar denne försvinna i fjärran och jag brukar inte ha en chans att haka på. Men efter en stund insåg jag att han försvinner inte i fjärran! Jag höll mig på ungefär samma avstånd hela tiden. Jag tänkte att jag försöker knappa in lite på honom, vilket jag gjorde. Problemet var bara att då ökade han farten och då kan ju inte jag vara sämre än att också öka. Så höll det på. Ända tills det var ca 200 m kvar och jag tryckte i turbon och sprang om. Stoppade klockan och satte mig flämtande och hulkande ner vid "målet". Det var inte utan att jag hade spykänslor.

När jag stretchat och varvat ner kom killen tillbaka och jag ursäktade mig lite för att jag använt honom som hare, han skrattade lite och sa att det var ok, men att han undrat vem som flåsade honom i nacken så.

När jag sedan satte mig och kollade tiden i klockan insåg jag att jag satt PB på milen denna söndag eftermiddag! Där kan man verkligen snacka om runners high!

Hela veckan sedan den turen har löpningen endast känts lustfylld och enkel. Benen har känts lätta och jag har njutit av varje löpsteg.

Lärdomen i detta är att ju just det jag egentligen redan vet så väl. När det känns som tuffast och motigast. Det är då det plötsligt vänder. Det gäller bara att härda ut!

En annan sak som hjälper till att hålla motivationen uppe är nya löparkläder eller löparprylar. Så för att boosta min motivation lite extra beställde jag just hem ett par nya löpartaights.

Tror de blir jättebra!

söndag 5 april 2015

Utveckling och växtvärk

Att löpning är en drog som det är mycket lätt att bli beroende av är vi nog många som erfarit. De flesta av oss är inte elitsatsande löpare som kan prioritera löpningen över allt annat utan har vanliga jobb, familj och sociala åtaganden som också måste och bör prioriteras. Hur gör man då för att det inte ska gå över styr? Att löpning skapar ett visst mått av beroende tror jag bara är bra. Det blir ju lite som en garanti för fortsatt motionerande och därmed fortsatt god hälsa.  Men som den "altt-eller-inget" människa jag är så behöver jag en plan för exakt HUR det inte ska bli för mycket.  Inte bara för att min familj behöver mig.  Utan också för att risken för skador ökar avsevärt med för snabb ökning av träningsmängden.

Min plan är att ha ett mål för hur många km jag ska springa varje vecka.  Just nu ligger det på 40-50 km. Det gör att jag kan ta färre men längre pass om det blir svårt att få till många löpturer, andra veckor blir det flera pass men lite kortare distanser. Detta upplägg tror jag också skapar en bra variation i träningen.

Den här veckan har jag inte nått det målet.  Men det har varit ett medvetet val att ta det lite lugnare så här veckan efter två av mitt livs hittills största utmaningar i löpar sammanhang. Under vättervyernas ultramarathon låg pulsen på en för mig allt för hög nivå vilket blev lite av en tankeställare. Jag tog ett par dagars vila och körde sedan ett lugnt "känna-efter-pass". Det passet kändes fint och därför sprang jag en morgonmil i låg intensitet för att se om pulsen betedde sig som vanligt igen.  Det gjorde den och då vågade jag köra lite tempoträning i helgen.  Lyckades sätta pb på 1 km (4:40 fart i en hel km!) Utan att pulsen drog i väg allt för mycket.

Jag är fortfarande så pass ny på detta med löpning och pulsträning att jag lär mig nåt nytt om hur min kropp fungerar nästan varje vecka.  Det är oerhört inspirerande och är en stark motor i min vilja att fortsätta utvecklas.

Den senaste veckans lärdom är att efter ett 24-timmars pass med ultraintervaller behöver min kropp mer än en veckas återhämtning innan jag testar gränserna igen. Det kan ju verka logiskt,  men om man aldrig testar får man aldrig veta!

Hittills har det fungerat bra att testa sig fram.  När det blivit lite för mycket vilar jag ett par dagar och gör sedan lättare pass tills jag känner igen mig själv igen.

söndag 29 mars 2015

Vättervyernas ultramarathon



Igår gick historiens första "Vättervyernas ultramarathon " av stapeln.  Johan hade rekat och planerat för detta under en längre tid.  Tomas har också bitvis hjälpt till med bansträckningen. Till slut blev i alla fall banan en till största delen trailvänlig bana från Bankeryds kyrka till Vista kulle. En Vättervyernas ultramarathon. Förutsättningarna var de bästa. Fantastiskt vårväder, ett glatt gäng löpare och humöret på topp! Jag joggade glatt iväg och såg fram emot en dag med mycket sol och social löpning. Och visst blev det precis så härligt som förutsättningarna siade om. Men tyvärr var jag nog rätt sliten i kroppen. Pulsen låg på en hög nivå hela tiden och jag flåsade som en gris. Efter ca 15 km började även mitt bäcken göra ont. Men så är det med löpning. Ibland kräver kroppen sin återhämtning och det är nog bäst att man lyssnar. Så jag hade tänkt försöka springa hela distansen på ca 5 mil, men hoppade av vid öxnehaga. Känner mig faktiskt ändå riktigt nöjd med 32 km. En av årets absolut bästa långpass blev det i alla fall helt klart! I slutet av passet där pulsen ligger lägre, där gick jag rätt mycket. Och trots att jag inte stängde av klockan vid pauserna så ligger ändå snittet för pulsen på 158. Ganska högt för ett långpass för mig. Även om det skulle varit utan pauser. Banan slutade på 5.8 mil skulle det visa sig.  En mycket backig sådan också. Nedan följer min berättelse om när jag för första gången försökte mig på ett ultramaraton!

Solen sken från en nästan klar himmel.  På parkeringen vid kyrkan samlades den ena traillöparen efter den andra.  De flesta  såg rätt rutinerade ut och jag saknade tjejerna! Hallå?! Är det verkligen inga tjejer i trakten som är villiga att ge sig ut på en långtur en solig vårdag i mars?



Kanske den backiga och långa bansträckningen var en aning avskräckande,  men man måste ju inte springa hela.  Planen var dessutom att ta det mycket lugnt och njuta av löpningen och de vackra omgivningarna.




Vid slaget 10 joggade vi då iväg.  Jag kände mig taggad! Men även en aning ödmjuk inför uppgiften. Här springer jag med riktigt rutinerade löpare! Lilla jag liksom!  Jag la mig sist (helt enligt planen,  jag hade lovat Johan att hålla mig längst bak för att se att alla kom med).

Kände ganska snart att pulsen drog iväg. Flåsade ordentligt uppför backarna i Bankeryd.  Men jag tänkte att det nog var för att det var just för att det var så backigt. Slog följe med en man som springer ganska mycket och småpratade ändå lite längs vägen.  Trevligt!

Efter första stoppet vid första utsikten (på berget i närheten av brukshundsklubben ) hade det blivit ordentligt varmt så där rök jackan. Lämnade av den till Tomas lite senare som agerade följebil längs vägen.



Efter första milen började jag halka efter.  Det var TUNGT att springa.  Hade ingen energi alls.  Vilket såklart irriterade mig.  Nu när allt annat var perfekt kunde väl orken också behaga infinna sig!

Kom ikapp gänget vid stadsparken där vi gjorde en liten paus till för energiintag. Sen fortsatte färden.  Vi sprang i omgivningar som var helt nya för mig.  Trots att jag bott i Jönköping i 12 år! Facinerades av dunkehallaleden, vattenledningsparken och alla stigar vi sprang på däromkring. Underbart!

Dock lyckades jag och en kille (som verkade nästan lika sliten som mig) tappa bort resten av gänget och vi hamnade lite fel.  Efter att ha ringt Johan fick vi kontakt med den andra som skulle hålla sig sist (Rickard) han hade märkt att vi kommit efter och hade vänt för att leta efter oss.

Dessvärre hittade inte heller han så bra så vi irrade runt lite innan vi till slut kom fram till rätt väg.  Resten av vägen sprang/gick jag med dessa båda herrar.  När vi hade runt 1 mil kvar bestämde jag mig för att ta mig till Öxnehagagården men bryta där. I ärlighetens namn ska erkännas att jag funderade på att ringa Tomas långt tidigare. Men envisheten i mig vann denna gång. Det triggade mig också en aning när Rickard frågade om jag verkligen orkade till Öxnehaga. Såg jag SÅ sliten ut?! Nej för sjutton, klart jag orkar till Önehaga svarade jag och  kämpade på!

Sista biten innan öxnehaga var otroligt vacker!  Fin utsikt,  längs vägen växte både blåsippor, vitsippor och tussilago. Och solen sken.  Åh vad jag njöt!  Trots att mitt bäcken skrek av smärta och jag inte hade någon extra ork alls.  Så njöt jag verkligen!


När vi kommit uppför Järabacken (en av Jönköpings slalombackar) kom vi ikapp ett par till i vårt gäng.  Vi höll i hop sista biten. Väl framme vid gården satt en fotograf från JP och fotade. Jag låg vid det tillfället först i vår lilla trupp (jag kanske var mest motiverad till att komma i mål!)  Så jag ropade bakåt: "Sträck på er nu så vi ser pigga och fräscha ut! Vi blir fotade!" Jag misstänker att jag kanske är med i morgondagens tidning. Kul!

Sammanfattningsvis vill jag ge en stor eloge till Johan som ordnat med detta.  Och det kanske bästa av allt var den härliga stämningen i gruppen. Alla var glada, kollade att alla mådde bra och ja, ett riktigt gött gäng helt enkelt!

Jag hoppas verkligen detta går i repris nästa år.  Och DÅ ska jag vara i bättre form!

Hur gick det då förresten med resten an gänget?  Jo,  de flesta hoppade av vid öxnehaga men några tappra krigare fortsatte mot Vista kulle.  Och två av dem nådde faktiskt toppen.  Imponerande insats av alla som var med!


söndag 22 mars 2015

1 mil var tredje timme

Precis som jag lovade i förra inlägget tänker jag nu berätta lite om hur det var att springa en mil var tredje timme under ett och samma dygn. HÄR kan ni läsa mer detaljerat om eventet.

Förra omgången Pace on earth hade detta event så hade jag först inte tänkt vara med. Tomas var dock taggad och när han skulle i väg på sitt tredje intervall så hakade jag på. Körde den gången 4 intervaller. Det gav mersmak och i denna omgång tänkte jag först bara ta 6 intervaller och hoppa över de båda passen mitt i natten (jag är löjligt nojig över att inte få tillräckligt med sömn). Men ju mer jag tänkte på det desto mer sugen blev jag på att testa att köra alla intervallerna. Jag är nog lite så att jag går all in i det jag gör och jag hade antagligen ångrat mig om jag inte ens försökte på alla intervallerna. Så, på den vägen blev det! Här är min berättelse om dygnet då jag spräckte distansrekord 3 gånger:


Första intervallen i 1milvartredjetimme. Gött njutpass där jag höll ett bekvämt tempo och lyssnade på en dokumentär om pulsmätning vid träning. I normala fall springer jag inte med något att lyssna till men när det handlar om att springa flera mil under ett och samma dygn är det ett bra sätt att skingra tankarna. Intressant intervju med en man som skrivit en bok om pulsmätning. 

Kände mig förvånansvärt pigg hela passet. Trots att jag inte sovit något innan och midnatt i normala fall inte är min favorittid på dygnet. Sprang lite krokar i Bankeryd men det ska erkännas att jag tycker att det är lite läskigt att springa i samhället mitt i natten, helt ensam. Nästa intervall får det bli crosstrainer. Ska försöka klura ut hur jag kan mäta pulsen med pulsklockan på crosstrainern.. (det lyckades jag inte med). Åt en nybakt paleomuffins och ett stort glas vatten och gick och la mig en stund. 




Andra intervallen som började kl 03 hade jag bestämt mig för att inte springa ute. Hade jag haft ett löpband hade jag kört på det, men nu fick jag ta det som finns tillhands. Nämligen min älskade crosstrainer. Här hade jag sovit nån timme innan och var fruktansvärt trött. Lite illamående under större delen av crossandet men skingrade tankarna med ett avsnitt "Homeland" på netflix. Mätaren visade 21 km efter en timme och då var det dags att försöka sova en liten stund till innan nästa intervall. Laddade kaffebryggaren så att jag kunde ta en härlig kopp ägglatte innan nästa tur. Innan jag la mig tog jag ändå ett frökex med mycket smör och ost på och ett glas vatten (var egentligen lite illamående men tänkte att det nog är viktigt att ändå fylla på med energi). Lite gos med Frost hjälpte också till att hålla humöret uppe. 






Tredje intervallen. Efter en natt med nästan ingen sömn gav jag mig på intervall nummer 3 ut på min vanliga morgonmil. I min lilla värld skulle den här turen vara sådär härligt solig, himlen skulle sakta ljusna längs vägen och den euforiska känslan av att få vara med när världen vaknar och fåglarna börjar kvittra skulle sätta guldkant på den här intervallen. Nu blev det kanske inte riktigt så. Det var snöstorm och bitvis hade jag snöspik i ögonen (saknade mina löparglasögon! de hade definitivt varit bra att ha!). Under turen lyssnade jag på en pod om barfotalöpning. Intressant diskussion och under hela vägen hade jag en bra känsla i kroppen. Gött! Hade laddat med en stor kopp ägglatte innan jag gav mig ut (ett par dl kaffe mixas med 1 ägg och en msk kokosolja). Perfekt energi för ett längre pass! Efteråt var det äntligen dags för mitt favoritmål alla dagar i veckan: Frukost! Åt 4 bananvåfflor med grädde och osötad sylt. Ja, man får lyxa till det lite under ett sånt här dygn! 



Fjärde intervallen. I denna intervall tog jag en liten tur till grannkommunen, Habo. Under den här intervallen skulle man dela en bild efter turen med rubrik "seen on my run". Vilket verkligen gjorde att jag öppnade ögonen för hur det såg ut längs vägen. Slogs av hur vacker naturen är, även om det råder mindre snöstorm och himlen är täckt av moln. Stannade flera gånger för att fota. Vättern som yrde i vinden, träd som var sådär kargt vackra nu innan löven kommit och ett skogsparti där ett tunt snötäcke lagt såg på träden så det såg riktigt trolskt ut. Kroppen kändes på g hela turen. Inget ont alls och med en pod om varför det blivit en löparboom i Sverige i öronen var detta en riktigt go stund. Efteråt åt jag en paleomuffins och drack lite vatten. Laddade sedan med d-vitamin (solen alltså!) på altanen och gos med lille Frost. 





Femte intervallen.  Intervall nummer 5 hade jag bestämt dejt med en kompis som jag sprang en hel del med i slutet på sommaren/hösten. Mycket trevligt att få sällskap på en av intervallerna! Att springa med en vän blir faktiskt lite som en fikastund. Man joggar på och pratar om livet. Härligt! Denna tur gick något snabbare än de innan, vilket berodde på att Emelie sprang med drag av sin hund. Enda turen i terräng också och det är ju liksom så man ska springa, egentligen. Kände mig otroligt nöjd och glad efter denna intervall. Tack Emjoto!! Och efter denna tur hade det blivit dags för lunch. Dagen innan 1milvartredjetimme hade jag förberett maten som skulle ätas denna dag så det var bara att värma på lite korvstroganoff och koka ett rejält lass med broccoli. 



Sjätte intervallen. Det här var intervallen där det började kännas lite segt. Var lite stel i början av turen (och mitt gamla bekymmer med bäckenet började göra sig påmint) men det lättade snart. Kändes ändå riktigt ok hela turen, solen sken och det var sådär härlig klar luft ute. Folk tittade lite konstigt på mig ibland, kanske berodde det på min utstyrsel eller kanske på att jag joggade rätt långsamt och ändå såg ansträngd ut. ;-) Men det bjuder jag på. Kände mig glad och taggad hela turen! Valde en bra tur för den här intervallen också. Turen genom Trånghalla är en av mina favoriter så det hjälpte till att hålla modet uppe. Efter passet fick det bli lite mys i soffan med familjen. Tog en kaffe och en förberedd portion chiapannacotta med hallon och mörk choklad. Gottgottigottgott! 



Sjunde intervallen (nu var det dags att plocka fram pannbenet). Näst sista intervallen i 1 mil var tredje timme, nu började kännas slititgt. Hade peppat bra innan och med bra i musik i lurarna kom jag  ändå runt. Vem hade kunnat tro att Dannys "Amazing" kunde vara bra krut i lurarna när man är inne på intervall 7 av 8! ;-) Låtsades att det var mig det handlade om, man är grymt amazing om man testar gränserna för vad man klarar av! Nynnade med men ändrade texten lite: "Well I am great, yes I am awesome let me explane..." När jag kom hem hade familjen fixat tacos och innan det var dags för den allra sista intervallen myste vi soffan och kollade på "Smartare än en femteklassare". Jag hade lätt kunnat stanna kvar i soffan. Hade ont i bäcken och axlar och det började kännas att jag inte sovit så mycket det senaste dygnet. Men som sagt, jag är ganska så envis och jag måste ju i alla fall försöka! 



Åttonde och sista intervallen! Ja, fort gick det då verkligen inte! Detta var mitt livs tuffaste mil. Gjorde ont typ precis överallt. Men mest i axlar och bäcken. Brottades med tankar om varför jag egentligen gör detta. Men kom fram till att för att testa gränserna måste man ju flytta fram dem hela tiden. Första gången man flyttar en gräns är alltid värst, sen blir det lättre! Och med så här låg puls har jag aldrig lyckats springa förut. Måste ju vara bra lågintensiv träning! ;-) Så, med detta var jag i MÅL på 1 mil var tredje timme! Så gött att jag fixade alla intervallerna! Är otroligt nöjd med mig själv och nu dröjer det nog ett par dagar innan jag springer igen. ;-)



Efteråt hade mannen tappat upp ett varmt bad och jag plockade fram min förberedda belöning: En påse av min favorit choklad! Lindt kulor! Tyvärr hade jag fått en jobbig halsbränna så det blev inte så många bitar men de jag fick i mig smakade otroligt nice. 

Gillar du att springa kan jag verkligen rekommendera att haka på det här eventet nästa gång!  Man lägger det på den nivån man är.  Vill man köra alternativ träning någon intervall är det ok,  vill man köra bara några intervaller så funkar det med.  Ett mycket välarrangerat event är det verkligen och som pricken över i  är varje intervall en tävling där roligast,  smartaste,  eller mest kreativa bidrag vinner fina priser.  Jag tänker haka på nästa gång!  

Gör du? 

fredag 20 mars 2015

Ultralöpare

Det finns särskilt en form av löpning som tilltalar mig lite extra.  Det är ultralöpning! Det finns något väldigt coolt i att spränga distansrekord efter distansrekord.  Att springa,  inte för fartens skull utan för upplevelsen, äventyret längs vägen.

Kanske beror det på att jag inte är så snabb,  eller så kanske jag helt enkelt är en njutningslöpare. Vilket som så tilltalar maraton inte mig så mycket längre.  Plötsligt har jag hoppat över den distansen och riktar in mig på ultra.

Nästa vecka ska jag vara med och springa ett testlopp som framöver är tänkt att bli vättervyernas ultra maraton. Ett lopp alltså.  Banan sträcker sig från bankeryd (typ där jag bor) och slutar på vistakulle. Totalt ca 5 mil och en massa höjdmeter. Ser fram emot nästa vecka med både bävan och förtjusning!

Som uppladdning inför detta grundar jag nästkommande dygn med ultraintervaller, nämligen 1 mil var tredje timme i 24 timmar! Det är ett event som paceonearth.se ordnar.

Men mer om det får ni läsa när jag överlevt!  8 mil på 24 timmar. På denna sida kan ni läsa mer:  paceonearth.se

söndag 8 mars 2015

Mer om löpteknik

I mitt förra inlägg konstaterade jag att det fanns lite i övrigt att önska när det gäller mitt rörelsemönster när det kommer till armarna.

Efter det har jag fokuserat på att ha rätt hållning och rätt armpendling under mina löpturer. I början kändes det väldigt bakvänt. Så som det mesta när man ändrar något invant mönster. Så den första längre turen fick jag ganska ordentligt ont i yttersidan av axlarna. Men det har snabbt blivit ett mindre och mindre problem ju mer jag jag springer på det viset. Försöker alltså att slappna av i axlarna samtidigt som jag har en atletisk hållning, med armarna böjda i ca 90 grader och pendlande parallellt med kroppen. I den atletiska hållningen (ja, viss låter det tjusigt??) ingår också att försöka hålla bäckenet uppåt, alltså inte i lätt framåt böjd ställning. Jag har inte tänkt på varken fart eller kadens alls.

När jag sedan har analyserat mina träningsdata (med min suunto ambit klocka med pulsband sammanställer klockan en massa data under vare löptur) tycker jag mig skönja ett mönster. Kan ni gissa vad?

Jo, för det första har jag en lägre puls än när jag inte fokuserat på armpendlingen. Innan jag började tänka på detta låg min snittpuls ungefär mellan 150-160 under lätta långa pass. Under passen med fokuserande på tekniken har pulsen legat på drygt 140 (snittpuls). Men jag har ändå haft ungefär samma takt (minuter per kilometer)! Det måste ju betyda att jag spar energi på det viset! Hjärtat måste ju uppenbarligen inte jobba lika hårt!

För det andra har jag märkt att min kadens automatiskt blir högre vid rätt armpendling. Kadens är alltså ett mått på hur många steg man tar per minut. En kadens på ca 90 (= ca 180 steg i minuten) är bra främst i skadeförebyggande mening. Med små steg blir inte belastningen på lederna lika stor som vid längre steg.

Med rätt armpendling har min kadens legat på mellan 75-79 (vilket ju närmar sig mitt mål på 180 steg i minuten), mot ca 60 innan jag började detta experiment med armpendlingen.

Min man tycker att jag läser in för mycket i dessa data på för kort tid. Att jag analyserar mina träningsdata för mycket. Men jag tycker det är så intressant! Och inspirerande! Tänk att en liten justering i tekniken kan göra att jag mitt hjärta inte behöver jobba lika hårt! Det borde ju betyda att jag har kapacitet för att springa båda längre och fortare än vad jag gör i dagsläget! Det tycker i alla fall jag är ganska inspirerande.

Nu är mitt största bekymmer att jag åkt på en ordentlig förkylning. Kanske är det därför jag kommit mig för att blogga lite igen. Lider av springabstinens och när jag ju inte kan springa får skrivandet om att springa bli ett substitut.

Over and out.

tisdag 10 februari 2015

löpekonomi

Att be nån filma när man springer är ett riktigt bra sätt att se över sin löpstil. När jag och Tomas är ute tillsammans filmar vi ibland när vi springer. Mest för skoj skull och för att kunna dela med oss lite ebb känslan under löppasset, men jag har börjat studera hur jag rör mig.  Jag kan snabbt konstatera att jag flaxar alldeles för mycket med armarna.  Skulle jag röra dem mer framåt, parallellt med kroppen,  skulle jag spara rätt mycket energi.  

Ska man springa långt kan sådana detaljer vara avgörande för hur länge orken räcker.  Eller vad säger ni?  Löpsteget är jag däremot nöjd med!  



Att springa

Ibland tänker jag att jag kanske springer för mycket.  Att jag nog är lite manisk och borde nöja mig med mindre.  Men så påminner något mig om känslan som infinner sig efter några km löpning och jag tänker att jag springer för lite.  Man borde nog springa lite varje dag egentligen!

Det som hindrar är ju att kroppen också behöver tid för återhämtning. Men när man springer som jag (ganska lugnt utan att pressa sig)  tror jag att man kan springa ganska mycket utan att skada sig.

Nu är jag uppe i ca 4-5 mil i veckan.  Mer blir nog svårt att komma upp i, man har ju jobb och familj också.

Dygnet borde ha fler timmar!

När denna tid på året kommer,  när det tydligt märks att det blir ljusare, solen börjar värma.  Då spritter hela min kropp av motivation och inspiration till att springa.  Drömmer om tidiga löpturer i soluppgången.  Att ge sig ur utan en massa kläder och mössa.

Snart nog är vi där.  Mycket snart!

torsdag 29 januari 2015

Starving!

Har de senaste dagarna haft en ovanligt stor aptit.  Jag blir liksom inte riktigt mätt!  Detta trots att jag tycker att jag äter både mycket och bra!

Men för att vara på den säkra sidan gick jag igenom dagens födointag:

Frukost: Ägglatte (1 ägg mixas med en tsk kokosolja och drygt 2 dl kaffe), dtygt 1 dl grekisk yoghurt med blandade bär, ett kokt ägg med lite majonnäs.

Lunch: ostpanerad omelette gjord på 3 ägg och grädde, salami och en näve små kvisttomater.

Mellanmål, typ, 1 kopp svart kaffe, ett par rutor 70% choklad.

Middag: en fläskkotlett, broccoli och tomater samt en rejäl klick bea.

Riktigt hungrig snart nog efter middagen och gjorde mig ett Microbröd med kokt ägg, kaviar och några skivor ost.

Fortfarande inte nöjd så det fick bli en apelsin också.

Skulle ändå kunna ge en rejäl slant för en portion glass...

tisdag 27 januari 2015

Fart, takt och njutning

Jag har börjat lyssna på poddar på väg till och från jobbet. Det är förövrigt ett bra tips för långpasset,  en riktigt intressant pod, flyt i steget och ingen tid att passa;  det är ren manna för själen!

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Utan mer en reflektion utifrån de senaste poddarna jag lyssnat på. Jag har lyssnat på intervjuer med både Claes Åkesson, Jonas Colting och Emelie Forsberg (maratonpodden). Och jag inser att det antagligen finns lika många springfilosofier som det finns löpare.

Claes Åkesson imponeras inte över långa distanser, för honom är det bara farten som räknas. Att "persa" och hela tiden bli bättre.

Colting däremot är extrem på ett annat sätt. Han verkar vurma mer för extrema distanser.  Ta bara hans sommar projekt förra sommaren: simma från Stockholm till Göteborg!  Dessutom har han ideer om mat som liknar mina: låg kolhydratkost utan att för den skull ha kolhydratfobi.

Och så har vi då Emelie Forsberg.  Hon verkar bara älska att springa i berg och fantastiska miljöer! Fart och takt verkar inte betyda ett dugg. Och då är hon ändå en av världens främsta traillöpare. Bara att hon vann ett av de tuffaste skyrunning loppen (dårarnas vertikal) med inställningen att hon inte var där för att tävla,  utan såg det mer som ett äventyr!

Emelie är väl den jag av dessa tre som jag inspireras mest av.  Löparglädjen liksom smittar av sig genom hörlurarna! Hon verkar så äkta på något sätt.

Claes däremot inspirerar inte alls (på mig).  Hans syn på löpning skulle effektivt ta död på all motivation och Löparglädje. Att pressa mig själv tills jag spyr har aldrig legat för mig. Men samtidigt säger Claes att för att klara att pressa sig själv så hårt så krävs det MOTIVATION. Man måste verkligen VILJA blir riktigt snabb och nå sitt mål för att det ska vara värt att pressa sig så hårt.

Samtidigt som jag funderar över dessa tre som faktisk alla tre är fantastiska idrottsmän/kvinna slår det mig att vad härligt att vi människor är så olika! Det är faktiskt rätt facinerande att det som för någon är en riktig motivationsdödare kan vara ren inspiration för någon annan!

Colting är ganska provocerande i sitt sätt att uttrycka sig,  men jag håller till största delen med honom också. Han drar sig inte för att att dissa både crossfittare och dietister, men samtidigt har han en poäng.

Jag är inte snabb.  Jag har heller ingen önskan om att bli riktigt snabb.  Visst vore det coolt att flyga fram över stock och sten,  men det är inte det som driver mig.

 Det som motiverar mig är känslan av att orka! Att orka springa i flera timmar och inte må särskilt dåligt!  Att flytta fram gränsen för hur länge och långt jag kan springa.  Det får mig att känna mig obegränsad!

Jag har ingen önskan om att bli bäst,  kanske för att jag vet att jag inte har det som krävs eller kanske för att jag helt enkelt inte är en tävlingsmänniska. För mig räcker det att känna mig bra när jag springer. Kan jag samtidigt motivera och peppa någon annan känns det ännu bättre. Man måste faktiskt inte vara extrem för att älska löpning. Det räcker alldeles utmärkt med att hitta sin egen motor och låta den driva på en.

Hur som helst är det härligt med olikheter och oavsett vad som motiverar dig så finns det en förebild som just DU kan inspireras av!



Keep running folks!

måndag 12 januari 2015

Utmaningen i mörkret

Jag har någon slags. Illusion om att jag är en person som springer på morgonen.  Att jag ofta har dagens springpass avklarat redan före frukost.  Men ska jag vara ärlig så är det inte riktigt så.  För,  hur kommer man upp kl 5 när ett kompakt mörker och slask råder utanför?

Många är de kvällar när jag lagt fram springkläder, pulsband och klocka så det bara är att dra på.  Ställt väckaren på 5 och gått och lagt mig. Bara för att (varje gång! ) vakna vid 4 och känna ångest över att klockan är 4, jag borde sova och jag borde verkligen inte ge mig ut och springa om en timme!  Så då ställer jag om väckaren och sommar om och sover som en sten tills klockan ringer.

Kanske är det min kropps sätt att säga att den behöver sin skönhetssömn? En mening som ALLTID ringer i mitt huvud när jag vaknar mitt i natten och  har planerat en morgontur är något jag läst nånstans nångång: Låt inte träningen ta tid ifrån din sömn.  Kroppen behöver återhämtning!

Just den meningen är lätt att lyssna på kl 4 på morgonen.  Och det ligger nog mycket i det.  Kanske är sömnen lite viktigare nu när det är så mörkt. Kanske trots allt är bäst med en tur på eftermiddagen eller kvällen,  när allt kommer omkring.

måndag 5 januari 2015

Vilse i Bankerydsskogen

I dag kände jag egentligen inte alls för att springa. Samtidigt hade det kanske varit bra med en vilodag, blev ju rätt mycket löpning förra veckan. Men så är det en sånär dag då solen skiner. Temperaturen ligger runt 0 och det är ju mer eller mindre kriminellt att inte ge sig ut då! Efter en kort tur med dottern (hon verkar taggad!) runt dammen beslöt jag mig ändå för att ta en back-tur. Planen var att springa lugnt till Bankerydsleden, springa de två första jobbigare backarna, ner igen och upp igen och sen hem. men efter de båda backarna kände jag mig fortfarande inte riktigt i form, så jag beslöt mig för att njuta lite av löpningen uppe i skogen istället, nu när jag ändå sprungit upp dit. Följde en för mig ny stig en bit och tänkte att jag nog hittar tillbaka om jag bara försöker lägga på minnet hur jag sprang. Men på väg tillbaka upptäckte jag plötsligt att jag inte var där jag trodde. Hade gröna spåret (Habo) åt ena hållet (men kunde inte riktigt placera mig var på det gröna spåret jag var) och 3 andra valmöjligheter. Valde en stig som kändes ok, men jag kände inte alls igen mig. Till slut kom jag i alla fall till en höjd med lite bättre utsikt. Då såg jag att bankeryd ligger ju där nere, såg även vättern. Då kan det ju inte bli helt fel att springa åt det hållet, tänkte jag, och mycket riktigt, snart kom jag ut i Ebbarp och där har jag sprungit en hel del så därifrån hittade jag lätt hem. Dock gick min planerade väg ner mot Bankeryd bland annat genom en hage med taggtråd runt. Blev till att åla både in och ut ur hagen. Men sånt är ju faktiskt lite kul. Lite äkta trailkänsla! 

Konstaterade också att det finns hur mycket fina stigar dum helst för uppe i skogen. Dessa stigar måste jag se till att utforska närmare,  men kanske bäst att ta med maken.  Han har betydligt bättre lokalsinne än mig!  


lördag 3 januari 2015

Löparkrönika

Så här i början av januari är det ju vanligt med någon form av sammanfattning av året som gått.

I början av 2014 bestämde jag mig för att ta löpningen till nästa nivå.  Lite diffust lovade jag att 2014 skulle bli året när jag började springa långt.  Vad långt innebar visste jag nog inte riktigt. Men längre än milen i alla fall.

Med facit i hand kan man väl konstatera att det gick väldigt bra!  Jag har flera gånger tagit distansrekord, mitt nuvarande rekord ligger på 40 km (eller 43 på samma dag). Det är jag väldigt nöjd med.  För egentligen var nog målet att kunna springa en halvmara utan att stanna och utan att vara helt död efteråt.

Under året har jag märkt att man snabbt blir bättre på löpning.  Det är bara att springa på och sakta öka distansen så vänjer sig kroppen.  Numera kan jag springa två mil innan frukost och känna mig helt ok.  Jag kan tydligen också med pauser springa 4 mil utan att må det minsta dåligt efteråt.  Det är verkligen ett framsteg.

Under detta året har jag lärt mig mycket om mig själv.  Jag har lärt mig att jag inte har särskilt lätt för att pressa mig.  Jag kan nöta på i lugnt tempo men att pressa farten går bara inte!  Det tar stopp direkt.  Där är verkligen ett område med utrymme för förbättring.  Jag har också lärt mig att jag kan och orkar mycket mer än jag tror.  Att en lång och jobbig backe inte är så jobbig som jag tror.  Visst är det jobbigt att springa uppför,  men jag återhämtar mig snabbt och orkar ändå springa långt,  trots många backar.

Jag och Tomas har också börjat träna i Team nordic trail och det har verkligen varit en ordentlig motivationshöjare! Vi har lärt känna andra löpare och intervallträningen blir med tnt faktiskt av. Jag har tidigare främst tyckt om att springa ensam,  men på senare tid har jag mer och mer börjat uppskatta att springa i grupp.  Jag ogillar dock att jag alltid är långsammast men de jag springer med verkar inte bry sig,  så det är nog bara jag som lider lite av det.

Så sammanfattningsvis har detta varit ett mycket utvecklande år när det gäller löpningen.  Mitt nuvarande bekvämlighetstempo ligger nu på ca 6 min per km, jag har fått nya löparvänner och jag är i bättre form än någonsin.

Det bådar gott för 2015!

Häng med!