Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Utan mer en reflektion utifrån de senaste poddarna jag lyssnat på. Jag har lyssnat på intervjuer med både Claes Åkesson, Jonas Colting och Emelie Forsberg (maratonpodden). Och jag inser att det antagligen finns lika många springfilosofier som det finns löpare.
Claes Åkesson imponeras inte över långa distanser, för honom är det bara farten som räknas. Att "persa" och hela tiden bli bättre.
Colting däremot är extrem på ett annat sätt. Han verkar vurma mer för extrema distanser. Ta bara hans sommar projekt förra sommaren: simma från Stockholm till Göteborg! Dessutom har han ideer om mat som liknar mina: låg kolhydratkost utan att för den skull ha kolhydratfobi.
Och så har vi då Emelie Forsberg. Hon verkar bara älska att springa i berg och fantastiska miljöer! Fart och takt verkar inte betyda ett dugg. Och då är hon ändå en av världens främsta traillöpare. Bara att hon vann ett av de tuffaste skyrunning loppen (dårarnas vertikal) med inställningen att hon inte var där för att tävla, utan såg det mer som ett äventyr!
Emelie är väl den jag av dessa tre som jag inspireras mest av. Löparglädjen liksom smittar av sig genom hörlurarna! Hon verkar så äkta på något sätt.
Claes däremot inspirerar inte alls (på mig). Hans syn på löpning skulle effektivt ta död på all motivation och Löparglädje. Att pressa mig själv tills jag spyr har aldrig legat för mig. Men samtidigt säger Claes att för att klara att pressa sig själv så hårt så krävs det MOTIVATION. Man måste verkligen VILJA blir riktigt snabb och nå sitt mål för att det ska vara värt att pressa sig så hårt.
Samtidigt som jag funderar över dessa tre som faktisk alla tre är fantastiska idrottsmän/kvinna slår det mig att vad härligt att vi människor är så olika! Det är faktiskt rätt facinerande att det som för någon är en riktig motivationsdödare kan vara ren inspiration för någon annan!
Colting är ganska provocerande i sitt sätt att uttrycka sig, men jag håller till största delen med honom också. Han drar sig inte för att att dissa både crossfittare och dietister, men samtidigt har han en poäng.
Jag är inte snabb. Jag har heller ingen önskan om att bli riktigt snabb. Visst vore det coolt att flyga fram över stock och sten, men det är inte det som driver mig.
Det som motiverar mig är känslan av att orka! Att orka springa i flera timmar och inte må särskilt dåligt! Att flytta fram gränsen för hur länge och långt jag kan springa. Det får mig att känna mig obegränsad!
Jag har ingen önskan om att bli bäst, kanske för att jag vet att jag inte har det som krävs eller kanske för att jag helt enkelt inte är en tävlingsmänniska. För mig räcker det att känna mig bra när jag springer. Kan jag samtidigt motivera och peppa någon annan känns det ännu bättre. Man måste faktiskt inte vara extrem för att älska löpning. Det räcker alldeles utmärkt med att hitta sin egen motor och låta den driva på en.
Hur som helst är det härligt med olikheter och oavsett vad som motiverar dig så finns det en förebild som just DU kan inspireras av!
Keep running folks!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar