torsdag 25 december 2014

Upp och ner

Detta med att springa går verkligen upp och ner.  Det är verkligen inte alltid jag jublar vid tanken på en springtur. Men det är också verkligen så att det vänder. Vissa dagar får man bara ge dig ut ändå.  Just do it! Oftast tar det då någon eller några km innan ångan är uppe och det känns härligt igen.  Men den känslan kommer.  Alltid!

I år har jag gjort något jag aldrig (vad jag kan minnas) gjort förut.  Nämligen sprungit på julafton.  Efter julmiddag och paketöppning föll så lugnet över huset.  Barnen grejade med sina julklappar och de vuxna satt och chillade i soffa. Jag kände hur det började dra i springtarmen.  En kort runda kan jag nog ändå ta.  Det var krispigt kallt och snö ute och just det har jag längtat efter att få springa i. Så jag gav mig av.  Efter de 5 planerade kilometrarna kände jag mig inte alls nöjd,  så jag tog en extra sväng.  Turen slutade på 10 km.  Efter det var jag pigg igen n och jag följde med älste sonen och mannen till midnattsmässa i Sofiakyrkan. En riktigt fin julafton fick vi. Kanske den bästa på länge.

Idag var jag inte så sugen på att springa egentligen, men solen sken,  snön gnistrade och Tomas föreslog en tur.  Något motvillig först gav jag mig ändå ut med honom. Det blev en sån där "löpartur-man-minns". Vi åkte till hökensås och sprang i skogen,  lite stigar, lite obanat (trixigt i snön! ) och lite skogsvägar. Ljuset var fantastiskt och hela skogen såg ut som skogen i narnia. Trots att jag klätt mig för dåligt (vid -7 grader ska man nog ha en fleece under löparjackan) och jag kämpade med  astman de första km njöt jag fullt ut hela vägen.
Medan jag sprang kände jag en sån tacksamhet. Tacksamhet mot min man som hittar och tar mig med på sådana turer  (jag hade på egen hand sprungit vilse på 3 sekunder ) och tacksamhet mot att jag hittat löpningen som ger så mycket tillbaka.

2014 blev året då jag började ta löpningen till en högre nivå. 2015 siktar jag på nästa.

Funderar på vad v årets nyårslöfte ska bli....