lördag 16 februari 2013

Dagbok

Jag har börjat inse att jag inte skriver så ofta i bloggen längre. Förr hade jag ett behov av att uttrycka mig, formulera mina tankar, så jag gick ofta omkring och spånade på blogginlägg. De flesta blev i och för sig aldrig, men ändå. När jag bakade, lagade mat, var ute och sprang eller funderade över livets mening. Då formade sig ofta samtidigt ett blogginlägg i mitt huvud. Men inte nu.

Har jag då slutat tänka? Nej, det vill jag egentligen inte påstå. Men saker jag funderar på passar sig egentligen inte att skriva offentligt. Mina tankar är mina egna och jag har fortfarande behov av att formulera dem, men kanske inte nödvändigtvis så att vem som helst kan läsa.

Jag har precis läst ut en bok, Vindens skugga. En mycket bra bok. Läsvärd absolut och har du inte läst den så är det bara att gratulera. Då har du denna härliga bok framför dig!

Jag älskar språket i boken, Väldigt målande beskrivningar och intressanta personer. Storyn är lika intressant och spännande som den är tragisk. Den är inte otäck egentligen, lämnar ingen bitter eftersmak, men visst är det en ganska så mörk bok, egentligen.

Vindens skugga var en sån bok som gör mig sugen på att själv skriva. Vissa böcker har den effekten på mig, och jag antar att det är ett bra betyg.

Men vad vill jag då skriva? Uppenbarligen har bloggen tappat sin tjusning. En roman skulle jag aldrig kunna slutföra, misstänker att min oförmåga att slutföra saker (när det gäller kreativa saker som exempelvis virk- och stickprojekt) skulle definitivt sätta käppar i hjulet för det.

Men behovet att skriva finns kvar. Så, varför göra det så svårt för sig? Kanske det enkla, det som egentligen ligger allra närmast till hands, det allt för uppenbara, är det allra bästa. Jag pratar så klart om att skriva vanlig, gammal hederlig, dagbok. Ni vet, en bok gjord av papper och kartong, som man skriver i, med riktig penna.

I en sådan kunde jag formulera min tankar. Helt kravlöst, eftersom det inte är meningen att någon ska läsa. Kanske är det ett bra sätt att bli lite mera här och nu. Stanna upp. Tänka. Skriva.

Ja, så får det bli. Men vem vet. Jag kanske får tillbaka min lust att blogga. Jag är ju om ni kanske märkt, lite av en periodare. Så en bloggarperiod kommer säkert åter och då tar vi vid där jag slutade i dag. Det kan bli i morgon, om en vecka eller om ett par månader. Vem vet?

Den som lever får se.