Att springa långpass kan vara en riktigt meditativ upplevelse. När man ger sig i väg, antingen med en pod i lurarna eller med stadens eller skogens ljud som enda sällskap. Efter några kilometer kommer jag ofta in i något slags flow. Jag tänker inte så mycket på det faktum att jag springer, utan mer på omgivningen, hur marken ser ut där jag ska sätta fötterna, hur blank sjön är som jag just sprang förbi, eller var sjutton nästa markering för leden är. Eller så lyssnar jag koncentrerat på en pod. Jag lyssnar aldrig så bra som när jag springer. Om jag till exempel sitter i bilen och lyssnar på ett radioprogram känner jag ofta att jag måste koncentrera mig för att hänga med i pratet och höra vad de säger (det kan kanske ha att göra med min hörselnedsättning, jag vet inte) och missar alltid någon liten detalj eller två. När jag springer hör jag varje ord, det är som om det går rätt in i huvudet och jag behöver inte antränga mig alls för att hänga med. Kanske är det därför jag gillar att springa med till exempel sommar i p1 i lurarna.
Det är inte så att det blir lättare att springa för att jag lyssnar på en pod, jag kommer in i samma flow även utan något att lyssna på.
Det är som jag skrev i början. Man går in i ett meditativt tillstånd. Efteråt känns det inte som att jag sprungit särsklit långt eller varit borta särskilt länge. Även om jag varit ute i närmare 3 timmar.
Det är som om tiden stannat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar