Förra sommaren fick jag problem med ett knä som trogna läsare kanske minns. Närmare bestämt vänster knä. Den skadan anser jag var självförvållad genom ogenomtänkt löpning. Men varför skulle jag tro att jag kunde skada mig? Jag hade ju sprungit mycket och länge, alltid på ren lust och känsla och jag hade aldrig vart skadad. Inte på riktigt! Men med två ultra lopp inom loppet av en vecka (det första mitt livs första) bestämde sig mitt vänstra knä för att helt enkelt kasta in handduken.
Detta ledde till en del alternativ träning och rehab, men först efter att jag fått ordentligt jätte ont i och med Ultravasan 90, som låg 2 månader efter mitt livs andra ultra (den där knät bestämde sig för att kasta in handduken).
Sedan november nånting (tror jag) har jag inte besvärats alls av mitt vänstra knä. Jag har trappat upp veckodistansen till den nivå jag var på innan skadan och samtidigt lagt till en hel del styrketräning och rörelseträning. På senare tid har jag även lagt till alternativ träning i form av spinning, längdskidåkning och simning men ganska sporadiskt.
Visst har jag känt att det blivit mycket träning, men jag har inte haft ont (på ett dåligt sätt) förrän i slutet av februari. Då sprang jag och Tomas ett långt långpass från Bankeryd till Gränna (den sträckan är ca 44 km men vi kom inte riktigt så långt). När vi hade kommit drygt 30 km fick jag först kramp i magen. Därefter började mitt högra ben (inte det vänstra som var det som krånglade i somras) känns konstigt och jag fick ont. Från foten genom smalbenet och upp i knät. Smärtan landade någonstans vid yttersidan av höger knä. Det blev bättre direkt när jag började gå, men kom tillbaka direkt när jag försökte springa. Vi lyckades ta oss till Gyllene Uttern och det blev ett långpass på 42 km. En mara, Inte så illa.
Dagen efter den turen kände jag inte av smärtan i knät alls. Två dagar efter kunde jag springa en mil i njutfart utan att besväras av knät. Så, jag avbokade tiden till sjukgymnasten som jag bokat tidigare under dagen. Kände att det nog bara var en engångs grej och säkert berodde på skorna (jag sprang i ett par skor jag tidigare haft besvär med och aldrig hade jag sprungit så långt i dem).
Men så i går. I början av den tredje intervallen (efter 23 sprungna km totalt) började benet kännas konstigt igen. Det betedde sig på samma sätt som för en dryg månad sedan. Denna gång kunde det inte bro på skorna. Jag sprang i ett par väl insprungna skor som jag aldrig haft bekymmer med.
Jag höll ut och sprang klar intervallen. När det var plant underlag gick det bättre. Jag "vilade" en intervall och körde crosstrainer istället. Crosstrainer gick bra och jag bestämde mig för att testa ännu en intervall. Det fungerade dåligt. Det gjorde ont i knät direkt. Men jag är envis och varvade gång/lufsande i en timme. Jag fick i hop 8 km.
Efter det blev det alternativträning i alla de kommande intervallerna, spinning och crosstrainer. Utom sista intervallen, då det gjorde ont även att crosstraina. Så, jag la av där och då.
Väldigt besviken. Jag vet ju att jag kan klara att springa 8 mil under ett dygn. Jag ville så gärna. Jag hade förberett mig bättre än någonsin. Inte sprungit en massa veckan innan, kört yoga och lite styrketräning, allt för att jag skulle vara i fin form inför utmaningen. Men ändå skiter det sig.
Jag känner mig kass. Jag vet att jag inte borde känna så. Jag har både konditionen och pannbenet som krävs för att springa ultra. Men mina knän verkar inte vara av samma virke...
Idag känns det bättre i knät. Men i natt gjorde det ont varje gång jag rörde mig i sängen och under förmiddagen kunde jag inte gå ordentligt. Men under dagen har det släppt allt mer och jag fixade en promenad med hundarna utan besvär.
Ny tid är bokad till sjukgymnasten, fick en tid redan på tisdag! Vi får se vad det ger.
Under tiden tänker jag fundera på vad detta kan bero på. Skadad två gånger under mindre än ett år. efter att ha sprungit i närmare 11 år utan skador....
To be continued.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar