Nu börjar jag dock bli bättre men ömhet över bihålorna är fortfarande ett gissel. Igår planerade jag att springa från stan till jobbet, men bihålorna var ömma och jag var lite kraxig i halsen, så jag promenerade istället.
I dag tänkte jag återigen att jag ville springa från stan. Inga hostattacker under natten och jag kände just inte av bihålorna så mycket heller. Så jag hoppade av tåget i stan och joggade sakta mot jobbet. Tanken var bara lugn lågpuls-jogg.
Det gick rätt knackigt i bröjan. Ganska snart kände jag att något satt i vägen i luftrören. Hostade och frustade. Efter någon km och några gåpauser fick jag upp det som satt i vägen och det gick lättare att springa. En sån episod till och sedan var luftrören helt rena.
Många kanske tänker att det är dumt att springa när man hostar så. Jag tror faktiskt inte det. I mitt fall, jag har astma och i samband med förkylning "slemmar det igen" lite. Att röra på sig och få upp värmen i kroppen stimulerar hostan, som faktiskt finns för att kroppen försöker göra sig av med slemmet. Så, under dagens jogg gjorde jag alltså rent luftrören och efter andra episoden med hosta har jag inte hostat någonting alls och det är betydligt lättare att andas.
Bihålorna då? Ja, där går det lite upp och ner. Det blir ju inte direkt bättre av att springa. Men inte sämre heller, tror jag. Dessutom är jag inte rikitgt säker på vad just bihålevärken står för. Om det är en rest efter förkylningen eller om det är pollenallergi. Jag brukar ha ont i bihålorna så här års även om jag inte är förkyld. Så, jag medicinerar med kortison-nässpray och antihistamin för säkerthetsskull.
Under dagens pass fick jag ihop drygt 8 km. Snittpuls 136 vilket är lågt för mig. Nu sprang jag ju också jätte sakta men ändå, hade jag haft en pågående infektion i kroppen hade pulsen rasat iväg i alla fall. Så, på det hela taget är jag glad att vara på gång igen. Bortsett från hostan i början kändes det som att jag skulle kunnat lunka på hur länge som helst. Och just det, ingen känning alls i knät/benet.
Knät ja...
Jag var hos naprapaten igen i tisdags, Ett något smärtsamt men väldigt upplyftande besök. Vi pratade en del om träningsupplägg och kost. Mina favoritområden! Det visade sig att han tycker att jag resonerar helt rätt just nu. Att spirnga lite lätt varje dag, men regelbundet öka på distansen är en bra taktik för att främja en snabb läkning. Kroppens muskler och senor stärks på "rätt" ställen samtidigt som den ökade blodcirkulationen bidrar till snabbare läkning. Jag sa ju det! Det är INTE dumt att spirnga lite varje dag. Nu har jag i alla fall någon slags expert som håller med mig i det. :-)
Det jag däremot inte tänkt på som han tyckte var att jag ska springa tills jag känner av obehaget i benet då och då. För att se var jag ligger. Teorin är då att jag sakta men säkert kan pressa distansen till att bli längre och längre utan att jag känner något obehag. Det gör mig bättre förberedd för lopp till exempel. Jag vet var min nuvarande gräns är och är loppet inte viktigt är det kanske inte värt att ställa upp alls. Klok tanke. Hade jag resonerat så inför Lidingöultra hade jag antagligen inte ställt upp och jag hade varit längre fram i min träning nu. Men, hur det än är. Man lär så länge man lever och som naprapaten uttryckte det: "Du är ju ett helt år av skador klokare nu".
Så, blir jag bara kvitt besvären med bihålorna och hostan snart ska det långspringas. Måste ju se var jag ligger nu! En mil vet jag att jag klarar, så, ska blir roligt att testa hur långt jag kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar