Medan jag väntar

Jag är ännu inte helt återtälld efter förkylningen. Jag är så pass pigg att jag är på jobbet, men hostar ordetligt fortfarande och näsan känns tjock och täppt..

Medan jag väntar på att blir frisk roar jag mig stundvis med att läsa Runners World och kolla in lopp framöver. Jag är så taggad att komma upp i längre distanser! Och nu menar jag längre än maraton. Tänk bara att springa detta loppet: Laplandultra
10 mil i midnattsolens land, bland älg, mygg, ren och björn!

Såg att de har en kvarts ultra också poå 25 km, men det känns faktiskt lite mesigt. Jag tänker att om man är uppe och i Lappland för att springa, då kan man lika gärna springa i många timmar. Man får ju faktiskt ta vilopauser och matpauser.

Tycker man annars att det räcker med ett maraton så tycker jag att detta verkar roligt: Soteledens terräng maraton Kolla in bilderna! Ser otroligt vackert ut!


Oavsett vilket eller vilka lopp det blir; för att orka ett sånt lopp måste jag obönhörligen upp i betydligt längre distanser!

Känns ju sådär när jag nu sitter här och inte har sprungit alls på drygt en vecka och känner att jag nog egentligen borde vila någon dag till. Tänk om musklerna förtvinar!

I morgon är det i alla fall tänkt att vi ska springa Äppelloppet, ett terränglopp i Äppeldalen, eller Kaxholmen som det heter. När starten går dricker man mousserande vinbärsdryck och önskar varandra lycka till innan man ger sig av! Härligt avslappnat tycker jag! Sen kan man i den takt man vill ta sig runt den 5 km långa banan. Vi (jag och maken) har lyckats överala hela barnaskaran att haka på. Till och med Engla vill följa med och med lite tur får jag Isak att springa runt med henne.

Själv får jag väl ta det i den takt jag klarar. Om Tomas fixar att vara med återstår att se, för nu är det hans tur att ha halsont.

Nåja, jag längtar storligen efter att få springa igen. långt som kort. Skog som asfalt. Bara jag får röra på benen igen!