Efter förra veckans ultraintervaller har jag tagit det lite lugnare än vanligt. Söndag och måndag körde jag endast lite yoga och stretch. I tisdags sprang jag en lugn skogstur med Frost som draghjälp (vår whippet). Frost tyckte nog att matte var riktigt tråkig som sprang så otroligt sakta, för efter bara någon km verkade han ganska trött, blev väl jobbigt för honom att försöka dra upp farten med en motvillig matte på släp. Tisdagens tur landade på 5 ganska lättsprungna km. Ville bara ut och känna efter hur kroppen kändes, hade inget annat mål med den turen. Och de 5 lätta kilometrarna kändes helt ok.
Igår (onsdag) blev det ingen löpning, bara en rask promenad i Hallby (6 km) och en genomkörare med happy hips när jag kom hem. Huvudet ville dock springa men kroppen ville inte. Blev en skön kväll i soffan framför netflix istället. Mycket ovanligt för att vara mig.
Men under hela onsdagskvällen kunde jag inte riktigt släppa tanken på en springtur. Det blir lite så för mig ibland. Själen vill så gärna springa, och det är som att hjärnan inte vet att kroppen fortfarande inte är helt hundra procent återhämtad efter den senaste tidens löpning. Det skapar en sorts ambivalens i mig, jag både vill och inte vill och så börjar jag att vela. Den känslan brukar endast försvinna efter att jag faktiskt sprungit, men igår ville jag hantera den känslan utan att springa. Så jag bestämde mig för att ta en morgontur istället.
För att mina morgonturer ska bli av och inte kännas för stressiga brukar jag förbereda kvällen innan. I dag gick jag möjligen något till överdrift, jag tog till och med på mig sportBH och löparlinnet innan jag la mig, för att vara nästan helt redo direkt när jag vaknade.
Det var en mycket kall morgon i morse. Men det var ljust. Första morgonturen på evigheter där jag inte behövde någon pannlampa. Underbart! Jag tog det lugnt. Sprang lätt och lyssnade på träningspoddens senaste avsnitt. Första kilometrarna gick bra, kanske inte hade några superkrafter men det kändes ändå ok. Efter ca 7 km kände jag att orken började tryta. Benen kändes tunga och flytet försvann. Jag bestämde mig för att inte ta hela milarundan utan vek av hemåt lite tidigare.
Morgonträning brukar ge enorm energi. Jag brukar vara väldigt effektiv på jobbet när jag tränat på morgonen. Men idag har jag varit väldigt trött. Trött som i att jag helst skulle gå och lägga mig och sova en stund. Visst kan det bero på att jag sov lite dåligt i natt (en viss liten Frost har en förmåga att hoppa runt i sängen på natten och störa nattsömnen) men jag tror nog att det har med dagens löpning att göra och att jag nog ännu inte är helt återställd efter ultraintervallerna. Att det ska ta sån tid!
Imorgon är tanken att vi ska springa ett par mil längs upplandsleden. Jag är medveten om att det kanske inte är det bästa, men samtidigt tror jag att jag känner mig själv så pass bra att jag kan avbryta och gå om det skulle börja kännas dåligt på något sätt.
Att utmana sin kropp på det här sättet tycker jag trots allt är väldigt roligt. Jag lär mig nya saker om hur min kropp fungerar för varje utmaning jag utsätter den för. Ibland blir det inte som jag tänkt mig, och ibland klarar jag mycket mer än jag först trodde. Det är nog det jag gillar bäst med löpningen, att det ger mig nya möjligheter att lära mig mer om vad jag faktiskt kan klara av.
Så, jag fortsätter springa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar