Dagsform?

Ser att det var förra torsdagen jag gick upp i ottan och körde en timmes träning. Helt utan tanke på det blev det så att jag gick upp kl 5 även idag och körde lite crosstrainer och Happy Hips (yoga sekvens för att öka rörligheten i höften).

Dock var dagens morgonpass inte veckans första. I tisdags klev jag också upp tidigt och sprang till jobbet. Det är så märkligt detta med dagsform. Jag försöker få kläm på hur jag funkar för att kunna förstå varför formen är bättre ena dagen och sämre en annan.

 Men, för att ta det från början...

I helgen som gick kände jag att jag borde försöka få till ett långpass. Veckan hade mest bara bjudit på kortare turer så den där känslan av "att jag borde nog..." pockade på mig hela tiden. Problemet var bara att jag inte alls kände för att springa. Alls! Att jag sedan tittade på en fotbollsmatch i riktigt kall och rå luft och höll på frysa ihjäl gjorde mig inte mer sugen på en tur. Detta trots att jag just fått hem ett par sprillans nya löparskor (Altra Torin) som jag längtat efter att få testa. Hur det nu var så lyckades jag ändå ta mig ut en sväng på ungefär 8 km (antagligen tack vare skorna, som förövrigt var helt underbara att springa i). Bestämde mig samtidigt för att det fick räcka, imorgon kommer jag vilja springa långt igen!

Så kom söndagen. Tomas gick upp tidigt för att springa en rekrunda av Vättervyernas ultramaraton med Johan. Jag hade ju bestämt mig för att springa en längre tur och steg också upp och gav mig ut. Det var en helt ok tur. Lyssnade på pod och kände mig hyfsat stark. Men, nån jätteinspiration hade jag inte. Nötte på "för att jag borde" men den där löpeuforin saknade jag. Lyckades i alla fall skrapa i hop en halvmara och kände mig nöjd så.

I måndags hade jag planerat att köra ett styrkepass (det är sen gammalt..) och när det gäller styrketräning så har jag mycket sällan någon jätteinspiration så det gör jag bara, utan att känna efter. Det blev ett ganska hårt pass med 11 övningar med tabata-intervaller. Det skakade i kroppen i flera övningar så jag tror jag tog i så det räckte.

Så tisdag då. När jag sprang till jobbet. Det brukar vara segt att komma upp tidigt, även för mig som är morgonpigg. Men i tisdags gick jag upp direkt. Klädde mig, kände mig pigg, glad och laddad, Drack min ägglatte och stack iväg. Det kändes bra i kroppen och jag hade bestämt mig för att ta det lugnt så jag bestämde mig för att ta en omväg till jobbet. Hela turen gick jättebra. Jag var pigg och inspirerad. Inga tecken på träningsvärk eller för lite återhämtning heller (vilket jag var rädd för, hade tränat varje dag den senaste veckan). Väl framme på jobbet efter 20 sprungna kilometer körde jag "happy hips" och lyckades få till en övning jag haft stora problem med innan. Och allt detta innan klockan hann bli 7:30.

Jag kan inte förklara detta med något annat än just dagsformen. Kanske springer jag bättre dagen efter ett styrketräningspass?

Dagens lilla morgonträning däremot gick inte lika bra. Jag gick och la mig tidigt igår och ställde väckaren på 5, stängde först av alarmet och tänkte strunta i träningen. Men ändrade mig efter ca 5 minuter och gick ändå upp. Körde 15 minuter crosstrainer för att värma upp (tänkte att det kanske gick så bra i yoga-sekensen i tisdags för att jag var ordentligt uppvärmd) och sedan Happy hips som sagt, Idag gick det betydligt sämre. Kände mig stel som ett kylskåp och klarade inte den där svåra övningen som jag hade lyckats så bra med i tisdags.

Åter igen. Måste väl helt enkelt bero på dagsformen? Men vad bestämmer hur dagsformen är? Jag för träningsdagbok och kollar ibland tillbaka för att försöka hitta ett mönster. Men det finns ingen logik i när jag känner mig på G och när det är tungt.

Kanske är det så att när jag känner någt slags yttre krav "att jag borde..." blir det tungt och när jag springer bara för att vill kommer inspirationen också. Fast jag vet inte. Ibland är jag väldigt inspirerad även när jag VERKLIGEN faktiskt borde springa...