Flow!

Jag verkar vara inne i något slags flow. Det är ganska märkligt, i perioder kan många pass kännas tunga och man ger sig ut med en tanke att "det är ok att ta det lugnt", farten är inte det viktiga, det är bra att bara komma ut. Man gör sina pass, man kör sin styrketräning. Men det kräver ett visst mått av planerande och trixande för att få till det. Medans man i nästa period plötsligt inser att man tränat varje dag i 12 dagar och liksom inte ens tänkt på att man kanske skulle ha en vilodag!

Det är alltså nulägesrapporten. Jag har tränat varje dag i 12 dagar, men det har egentligen inte varit planen. Jag funkar så. Jag planerar inte min träning minituöst, utan har en ide i huvudet: Måndag är det styrketräning med Tomas, så även torsdag. På resterande tid under veckan ska det helst genomföras 6-7 mils löpning.

Har börjat fundera på om, det här upplägget är så smart egentligen. Ibland kan jag känna mig stressad i början av veckan om jag inte har kommit ut på något lämgre pass redan på måndag eller tisdag. Vilket är löjligt egentligen. För kollar jag min löpardagbok är det sällan jag ligger under 5 mil per vecka. Samtidigt behöver jag få upp distansen. Helst till omkring 9 mil i veckan. För att ligga på en veckomängd som är lika långt som det planerade långloppet ( i mitt fall ultravasan 90K) ska tydligen vara ett bra sätt att vänja kroppen vid mycket löpning och en bra förberedelse inför loppet.

Kanske är det dags att fatta pennan och börja planera? Men samtidigt är jag rädd för att jag då ska känna mig styrd. Jag tränar nästan alltid när har lust! Inte för att jag borde eller att någon annan säger det. Jag springer när jag känner för det och så långt och hårt jag känner att jag vill, hinner och orkar just den dagen. Och tränar man inte prestationsinriktat (vilket jag inte gör, jag vill bara vara i så god form att jag orkar springa långt och länge för att på så vis kunna njuta riktigt länge av min favoritsysselsättning, nämnligen att just springa).

En plan kanske gör mig stressad? Löpnngen är min avkoppling och mitt andningshål. Jag vill inte på något sätt äventyra den känslan.

Så, antagligen fortsätter jag som jag gör. Lyssnar på kroppen och kör på när det känns bra och avbryter när det inte känns ok i kroppen. Kanske är det det som är hemligheten bakom min skadefria löpning?