När själen är villig men kroppen svag

Efter min "trail-tur" i söndags blev jag väldigt taggad att springa mera i skogen. Krukset är ju bara det att jag inte bor mitt i vildmarken. Själva idén med trail running är ju att springa i naturen där det inte är allt för tillrätta lagt och man möts av naturliga hinder längs vägen.  Vilket både ger tuff träning samtidigt som det är skonsamt för kroppen.

Jag funderade faktiskt på fullt allvar på om jag inte skulle ta bilen till Hallbystugan tidigt i morse för att ta en ordentlig trailtur innan jobbet.  Men jag kom till mina sinnen. Det skulle såklart ta alldeles för lång tid! Så,  jag tänkte om och tog min "vanliga" milrunda i morse istället.  Inte så där jätte bra visade det sig.

Sedan min 21 km tur i tisdags har jag haft nån mystisk känning i vänster knä/ben. Smärtan är diffus och lite svår att lokalisera. Då det inte gjort sådär förfärligt ont har jag ignorerat den och kört på ändå. Idag blev det dock tydligt det så många löpare säger: asfaltlöpning är inte särskilt skonsamt mot leder och knän.  Jag kände av smärtan mycket mera i dag,  när jag sprang på asfalt, än i söndags när jag sprang i skogen.

Det rör sig säkert bara om en helt vanlig överansträngning. Men jag vill ju inte bli hindrad i min träning!  Inte nu när jag är så på g! Så det blir nog till att tänka till lite här. Två av årets inbokade lopp står för dörren (landsjön runt den 27 april och halvmara i Jönköping den 3 maj) så en värre skada nu skulle definitivt komma olägligt.

Kanske svaret ändå är att dra ner lite på distansen och försöka köra trail/skogsstigar så mycket som möjligt.

Skogar finns det ju i och för sig gott om här. Ska bara lära mig hitta där också.

Dags att börja studera kartor!