Måste man tänka också?

I går gav jag mig ut på en tur i Habo (gränsen stugan) för att testa milen där (igen). Sist gick det ju inte så bra när jag sprang den tillsammans med Tomas och tog den långa turen (det blev 15 km).

Jag hade inga förväntningar på att det skulle kännas bra. Målet var bara att klara milen hyfsat och helst utan att behöva gå.

När jag kom till mördarbacken numero uno tänkte jag först att jag klarar den nog utan att gå, ta det bara lugnt. Men så såg jag att det var en äldre man på väg upp för backen. Sådant tar konstigt nog en massa energi från mig. Förstår själv inte varför. Men jag joggade på i alla fall. Kom förbi den brantaste delen av backen men sen var det stopp. Benen brände och jag gick en bit. Började sedan springa strax innan jag kom om mannen som nu kommit upp för hela backen.

Kände mig lite halvt missnöjd men fortsatte färden uppåt. För efter mördarbacken är det lite flackt, lite nerför för att sedan fortsätta uppför igen. När jag kommit upp för den värsta stigningen på hela turen (oavsett om man tar milen eller 15 km-spåret) kände jag att jag hade energi kvar. Gott och väl. Började tänka att känns det så här bra fortfarande när jag måste välja om jag ska ta milen eller 15 km, då tar jag den längre turen.

Jag pinnade på. Benen gick nästan av sig själva och jag bestämde mig för att ta den längre turen. Vädret var perfekt; 8 plusgrader och växlande molnighet. Lite regnstäck tror jag det kom också (för håret var blött när jag kom hem, men jag märkte inte att det regnade!).

Någonstans längs vägen, när det började slutta lätt utför sprang jag om ett par som var ute och gick. Kände mig stark och snabb och sprang förbi dem. Hann tänka att de tycker nog att jag är bra hurtig som springer så här långt, innan jag plötsligt låg med näsan i backen. Jag hade snubblat på en rot.
Slog i ena knät lite lätt, men var snabbt uppe på fötter igen.  Kanske blev jag lite övermodig där ett tag.  Och liksom behövde komma ner på jorden igen.  Men var det tvunget att ske inför publik!?

Turen fortsatte i ganska lugnt tempo. Skönt! Fascinerad över att det gick så mycket bättre än förra gången ökade jag nog farten lite igen. Och slutade tänka på var jag satte fötterna. För plötsligt låg jag med näsan i backen. Igen!  Smått förnärmad reste jag mig snabbt igen och joggade vidare. Denna gång Tack och lov utan publik!

Resten av turen höll jag mig på benen. Väl i mål kände jag mig riktigt nöjd över att ha klarat 15 km trail utan att krokna.

Det finns hopp om att jag ska klara halvmaran i Sälen. Måste bara komma i håg att tänka när jag springer också...