Plötsligt är man där. Sonen, den förstfödde, har fyllt tonåring. 13 år. Känns inte alls särskilt längesen jag var i den åldern. Minns det som igår! Kanske är det en av fördelarna med att vara ung förälder. Man kommer i håg känslan av hur skämmiga föräldrar kan vara, hur gärna man ville vara ute med kompisar osv. Men det tonåringar inte vet är att som förälder känner man sig inte helt bekväm med att man inte alltid riktigt vet vart barnen är eller vad de gör.
Missförstå mig inte. Jag vill såklart inte att han ska sitta hemma med mig och maken och bli nåt slags mammagrismiffo. Men allt detta är lite nytt för mig. Hans mobil krånglar så han är för det mesta mobillös. Vilket gör det svårt att ringa och kolla var han är. Ni vet, liksom bara kolla. Det är ju lite intressant att veta när han tänkt komma hem, till exempel. Eller om han ska ha middag...?
Återigen. Missförstå mig inte. Jag är inte särskilt orolig, egentligen. Jag litar fullständigt på honom och vet att han inte gör nåt dumt, jag vet också att att han litar på mig och att OM han trotsallt skulle göra nåt dumt så kommer han att berätta för mig. Så, därför är jag inte särskilt orolig. Men det är lite nytt. Han är ju tonåring, för första gången i sitt liv. En ålder där det hör till att man klantar till det ibland. Och jag är mamma till en tonåring för första gången i mitt liv.
Jag går in i detta med en klar och tydlig plan. Som jag jobbat hela hans liv med, faktiskt: Att se till att alltid lyssna på mina barn när de berättar något. Att finnas där även när de babblar på om högst banala saker (det är målet alltså, men som den operfekta människa jag är så lyckas jag inte alltid). Att visa dem att jag alltid står på deras sida, no matter what. Jag tänker att det är en bra grund för att fortsatt ha en hyffsad kommunikation, även när de är tonåringar. Att man sen inte alltid hänger med i deras språk (speciellt inte på facebook!) det är en annan sak... ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar