Segt som sirap

De två senaste rundorna har varit riktigt sega. Det känns som att benen jobbar på för allt vad tygen håller men jag kommer ingenstans. Får verkligen kämpa med mitt psyke och försöka intala mig hela tiden; jag stark, pigg och snabb!  Upprepar detta för att jag ska tro det själv.  Men det funkar sådär.

Begriper inte varför det är så segt?  Fortfarande i dålig form efter förkylningen?  Eller är det astman?  (Min astma medicin har varit slut ett tag). Eller tränar jag för mycket?  Före lite? På fel tid på dygnet?

Det är i alla fall mycket frustrerande!  Vill ju kunna glida fram längs vägen och samtidigt njuta av omgivningen. Inte kämpa som en gnu för att överleva!

Idag så kan väl det motiga i alla fall förklaras av att jag hade ordentlig träningsvärk redan när jag började.  Bestämde mig nämligen igår för att jag ska börja köra lite styrketräning parallellt med löpningen.  För att vässa formen. Det blev både utfall och knäböj,  plankan och diverse andra övningar, det kändes idag kan man säga. Dessutom var det både motlut och motvind de första 3 km under dagens tur. Lägg då till att jag (försökte) körde intervaller.  Men ärligt talat så gick det så segt att det nästan inte kan kallas intervaller.

Det blev trots allt nästan 6 km. Solen sken och fåglarna kvittrade. Livet var (bortsett från att jag höll på avlida) sådär härligt som det bara kan vara en solig eftermiddag i mars.

Sa jag att jag hatar intervallträning?