Ebbadagen

Man kan inte alltid vara på topp.  Idag var planen från början att springa ca 1 mil på vägen hem.  Men strax innan jag gav mig iväg pratade jag med maken och sa att han inte behövde vänta in mig,  jag kunde minsann springa hela vägen hem.

Men. Ja, det kom ett aber. I början kändes det ganska ok. Det kändes som att det gick långsamt men så säkert telefonen till mig att jag springer lite fortare än jag normalt gör.  Så jag börjar tänka att jag kanske kan snygga till tiden på de här sträckan ändå.  Första passet efter en ordentlig förkylning.  Jo, det låter ju helt logiskt...

Jag började ganska snart känna att det blev ganska jobbigt.  Började irritera mig på att det är så backigt.  Jag njöt inte ens av den långa sträckan längs Vättern. Försökte liksom bara överleva!

När jag då passerade 10 km så blev det riktigt motigt. Fick en håll-liknande känsla som vägrade släppa.  Fick till och med en bit,  men det släppte inte.  När jag kommit 12 km gav jag upp. Ringde maken som kom och hämtade mig.  Jag är inte den som ger upp i första taget så det tog emot ordentligt!  Men när man varit förkyld är det väl bara att v inse att formen inte är på topp.  Känner mig ändå nöjd med mina 12 km.  Inte så pjåkigt ändå.

Nu avrundat jag kvällen i soffan med riktigt god mat och totalt mör kropp.

Blev ju en helt ok namnsdag. Även om inte en enda person kommit ihåg att gratulera!  ;-)