onsdag 26 mars 2014

Lite off topic

Detta är ju fram för allt en blogg om löpning, men någon gång ibland kommer det säkert hända att jag har behov av att skriva om något annat. Detta är ett sådant tillfälle.

Jag är kristen, frikyrklig om man så vill. Detta inlägg kommer att handla om min tro. Det har väl knappast undgått någon att en av de mer kända pastorerna i Sverige planerar att konvertera till katolicismen (Ulf Ekman).
Detta har såklart satt igång en väldig massa tankar hos mig. Och säkert många andra "frikyrliga". Det kom dock inte som någon chock för mig då jag har upplevt att han gått i den riktningen under flera år. Men däremot blev det mer konkret. Jag känner plötsligt ett behov av veta vad jag tror angående katolska kyrkan. Ärligt talat vet jag inte så mycket. Så jag har läst på. Inte på kritiska sidor, utan på olika katolska kyrkors hemsidor osv. Jag har även förmånen att arbeta på en skola där vi har människor från andra länder och i dag lunchade jag med en kollega som växte upp i katolska kyrkan. Vi hade en mycket intressant diskussion. Hon är numera också "frikyrklig", (inte på grund av vår diskussion dock!;-))

För det första vill jag berätta lite om vad jag tror på. Jag tror på en god Gud. Jag tror att Gud sände sin son till jorden för att dö för våra synder, för att Gud så väl vet att vi människor alltid kommer till korta. Men trots det älskar Gud oss och vill ha gemenskap med oss. Vi gör fel, begår misstag och kan aldrig någonsin förtjäna Guds nåd. Jag får vara Guds barn, av nåd. Inte för att jag är så bra, utan bara för att han älskar mig (och alla människor såklart). När jag sa mitt JA till Jesus, när jag tog emot hans  offer (han dog för MINA misstag och snedstegs skull!) då förlät Gud mig allt jag gjort fel. Då blev jag ett Guds barn. Trots att Gud så väl vet att jag kommer att göra fel igen och igen och igen. Men för att jag redan ÄR ett Guds barn så vill jag ju leva ett liv som gör Gud glad. Men min räddning ligger inte i det. Gud älskar mig inte mer för det. Nåden är oberoende av vad jag gör eller inte gör. Detta är viktigt för mig. En av de största misstag som människor gör är att vi tror att vi inte behöver Guds nåd, att vi kan leva så gott att Gud blir mer nöjd med oss. Hur många människor säger inte: "Jag kommer nog till himlen,. jag har ju gjort så mycket gott, jag har inte mördat någon, jag ger till de fattiga." Men det kommer inte an på det. Visst är det bra att göra gott! Jesus säger ju i bibeln:" det du gjort för en av mina minsta, det har du också gjort mot mig". Men frälsningen ligger inte i det. Den största "synden" är att inte erkänna sitt behov av Guds nåd! Sitt behov av igen och igen komma till Gud för förlåtelse, uppbyggelse och bli styrkt. Frälsningen ligger i att erkänna sig själv som en syndare i behov av Guds nåd. Det står ju att ALLA har syndat. Jag skulle kunna lägga ut en lång text om detta. Men väljer att sluta här.

De delar i katolska kyrkans tro som jag personligen har mycket svårt att förstå och acceptera är att det är skillnad på människor och människor. Man höjer upp vissa männsikor till att vara för mer än andra. Till exempelvis påven och alla helgon. Jag läste en beskrivning på vad som kännetecknar ett helgon och det är en människa som levt så gott att hon/han med säkerhet befinner sig i paradiset, utan att ha behövt sona sina synder i "skärselden". För frälst är du om du tar emot Jesus, men lever du inte tillräckligt gott, då mellanlandar du i skärselden för att sona dina synder, för i paradiset kan ingen synd eller orenhet finnas. (min uppfattning: Jesus tog min synd, han dog för att jag skulle slippa straffet för mina synder, det är ren och skär NÅD).

Min kollega berättade att i USA (ja, hon kommer inte från något uttalat katolskt land) hade man ibland hyllningar till Maria (Jesu mor). Där man bar stora bilder på henne och hyllade henne. En människa som är död sedan länge. Min kollega berättade också att personer i hennes närhet (i katolska kyrkan) levde väldigt mycket för att hålla upp en fasad och dölja sina fel och brister. De biktade sig (förvisso) och en människa kunde säga till dem att läs si och så många böner, så blir du förlåten. Men det var ofta en fasad. Hon berättade att en person i kyrkan hade uppfattningen att hon levde så gott, att hon säkert kommer till himlen. På grund av sina goda gärningars skull.

Detta som jag nämnt ovan är det jag har MEST svårt att hålla med om. Ingen människa är förmer än någon annan. Vi är alla lika inför Gud. Han älskar alla människor precis lika mycket, även om inte alla tar emot honom. Vi får förlåtelse av Gud genom bekännelse (kan förståss vara till en människa men fram för allt bekänna inför Gud) och ånger.

Jag skulle kunna gå in på fler saker jag inte förstår eller håller med om, men jag låter det stanna vid detta. För den här gången. Men det som gjorde mig beklämd var något hon sa i slutet av vår diskussion: När man läser trosbekännelsen och går undervisningen i katolska kyrkan, då märks kanske inte så mycket av helgondyrkan osv, men det visar sig när man lever i det.

Bilden min vän gav mig var ganska lik den jag hade innan jag började läsa på om katolska kyrkan. Och det jag läst på katolska kyrkans egna hemsidor ger egntligen inte heller någon annan bild, även om man förnekar att man ber till helgon. Men det finns onekligen en hierarki. Där prästerna står över vanliga männsikor och högst upp står påven.
Läs även denna artikel: http://m.dagen.se/opinion/asikt/katolska-kyrkan-inte-samma-sak-overallt/

I min tro står Jesus i centrum.

1 kommentar: