När själen är villig men kroppen svag

     

Kanske är det vårtrötthet, eller pollen i luften, eller dåligt med återhämtning. Inte vet jag, men den senaste tiden har de flesta springturer känts ganska tunga.

Det är så paradoxalt. Man längtar till och drömmer om vårens alla ljusa springturer, och när våren äntligen börjar närma sig, då smäller det till och kroppen vill inte.

Det är lite som att springa i ständig uppförsbacke och idel motvind. Det går, men fort går det inte och benen känns tunga och klumpiga. Varför blir det plötsligt så?

Visst kan jag förstå att det antagligen är läge för lite vila och återhätning när det blir såhär. Men det är ju så himla tråkigt!

Löpning kan precis som allting annat bli ett beroende. Även om löpning i de allra flesta fall är ett positivt beroende. Jag tror att det gäller att vara lite lagom vaksam. Ibland kan enskilda springturer kännas tunga och det är bara naturligt. Men om springtur efter springtur blir tuff trots att man vilat emellan tror jag att det är bra med en paus. Hittills i mina gedigna löparkarriär (obs ironi!) har jag inte behövt vila särskilt mycket pga någon skada. Däremot har jag ju likt många andra varit förkyld ett par gånger om året och därmed tvingats till vila någon vecka. Men det senaste året har jag inte varit sjuk alls. Det i sig är ju verkligen något positivt och antagligen ett tecken på att jag äter och sover så mycket och bra som kroppen behöver. Men, det enda som möjligen skulle kunna vara en aning positivt med en förkylning är ju att man tvingas göra ett träningsuppehåll.

Jag tror alltså att lite vila skulle vara på sin plats. Med tanke på det har jag faktiskt valt att avstå från ett löparevent som jag egentligen sett fram emot en stor del av vintern: Vättervyernas Ultramaraton. Visst skulle jag kanske kunna klara det. Men som det känns nu skulle det bli väldigt tufft och det känns faktiskt inte roligt. Ett av mina nyårslöften till mig själv är att följa magkänslan och löparglädjen. Och när det veckan innan ett mycket tufft löparevent (det är typ 1000 000 höjdmeter och nästan bara terräng och drygt 5 mil långt) känns tungt och segt. Och det bara skapar ångest att tänka på alla dessa höjdmeter. Då tror i alla fall jag att det är läge att avstå.

Det beslutet var relativt lätt att ta, det är alla de andra löpturerna som är svårare. När solen skiner och jag tänker: En kort tur bara, utan krav på fart! När planen egentligen var att vila.

Jag drabbas av motstridiga känslor. Å ena sidan förstår jag att jag borde vila. Samtidigt känns det fånigt att vila när jag inte är sjuk eller skadad. Jag blir rastlös och det liksom kryper i kroppen. Solen och skogen ropar på mig. Och jag drabbas av tvivel. En liten tur kan väl inte skada? Jag stannar direkt om det känns tungt! Jag tar med mig Frost, han behöver faktiskt en springtur. 

Jag inser att jag låter som en missbrukare. Och just därför ska jag inte lyssna på skogen och solen som ropar. Jag tänker vila i minst två dagar. Vila som i vila från löpning. Att styrketräna lite eller köra lite yoga kan jag ju ändå göra.

Lite snöstorm ett par dagar skulle sitta fint nu...