När man bor i ett land som Sverige. Där vädret kan vara så otroligt fantastiskt som det bara kan vara här. Ni vet några minusgrader, klarblå himmel, sol och gnistrande vit snö som tynger ner träden. Eller på våren. När snön smälter, det spirar krokusar bland fjolårets vissna löv och snöfläckar. Eller på sommaren, när det är sådär behagligt varmt. Ljumma vindar, vackert landskap och glittrande blått hav (eller sjö). Eller på hösten. Gult, grönt och oranget blandas till en sprakande färgexplosion, klar och hög luft. Och sol. Sol. Ja, den ja, det är väl kanske den som är problemet? Vi saknar den en stor del av året och när den helst gör sig påmind blommar vi upp, får ny energi och vågar åter sticka ut våra näsor. Jag tror att vi blir så väderfixerade här just för att vädret KAN och ganska så ofta är helt fantastiskt. Men allt för sällan lika hemskt som det kan vara härligt. Regn, blåst, och kallt. Det gör ju att man de där regniga hemska dagarna vet allt för väl hur härligt det skulle kunna vara. Det är det som skapar den där stressen att när det äntligen är lite sol, då MÅSTE man ut, fort som sjutton, för man vet ju inte när solen behagar visa sig igen.
Det är detta mina vänner, tror jag, som skapar vårt vädergnäll, vår fixering vid väderappar och den lyriska glädjen när solen äntligen skiner.
I dag skiner faktiskt solen. Men det är 6 plusgrader och av snön som föll igår finns inget kvar. Så det är inte heller bra. För det är januari. I Januari vill jag ha den där vita gnistrande kalla luften. Detta väder vill jag ha i mars. Typ.
Så var visst inte heller detta bra...
Blir man någonsin nöjd? ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar