fredag 1 augusti 2014

Formtopp och formsvacka...?

Som ni kanske märkt har den senaste tidens löpning känts lite motig. Kanske beror det på värmen eller så är det helt enkelt en helt vanlig gammal hederlig formsvacka.

Fast, formsvacka vet jag inte, egentligen. Söndag till måndag var jag i Göteborg med dottern, vi gick på stan och var på Liseberg. När jag kom hem på måndagskvällen stack jag ut på en tur. Egentligen kände jag väl inte för det direkt men jag gav mig ut ändå. Tänkte liksom inte efter utan sa till mig själv, som jag så ofta gör: Just do it!

Det resulterade i ett nytt rekord på milen. Nu tog jag i och för sig en milrunda som är ganska flack, bara ett par mindre backar. Men ändå! 57:32 på milen är nu mitt nya rekord. Snitttiden på turen var 5:45 minuter per kilometer. En helt ok tid!

I onsdags var det då dags igen för en lite springtur. Jag och Tomas ställde klockan på tidigt och åkte till Mullsjö och sprang Stråkenleden. Det är en mycket fin tur med varierande terräng. Men ändå. Hade svårt att njuta av turen. Joggade på, försökte att inte bry mig om hur fort jag sprang. Målet med trail-turer är ju inte att det ska gå fort, det är ju att man ska njuta av turen och och naturen. Vilket denna gång resulterade i säsongens sämste snittid. Resten av dagen var jag riktigt seg och trött. Inte sådär energipåfylld som man brukar vara efter en morgontur.

Suget att springa har efter det inte alls gjort sig påmint. Jag försöker tänka att man ju inte kan vara på topp jämt. Jag har pressat kroppen ganska mycket hårdare under flera månader än vad jag tidigare gjort. Så, då är det kanske inte å konstigt att man kommer in i en period när det känns lite motigare. Kroppens sätt att säga att den vill dra ner lite och liksom vila sig i form igen.

Eller är det kanske den berömda väggen? Den vi alla kommer till förr eller senare. Den sega perioden innan nästa genombrott kommer! Och i så fall, är det nog ganska dumt att ligga på latsidan. Då borde jag ju ge mig ut och köra av bara sjutton!

Hur som helst. Idag planerar jag inte att springa, Tomas stack iväg för att springa Bankerydsleden efter frukost. Jag brukar bli sugen på att springa också när han ger sig iväg, men idag kände jag bara: Spring du! Men jag VILL INTE SPRINGA!

Detta ledde så klart till dessa funderingar som ledde till detta inlägg.

Det är lite kvar av denna vecka. Planerar att ta minst en tur till innan veckan är över i alla fall. Men för att återfå lusten att springa så blir det nog en av mina längre asfaltrundor, där jag bara kan ösa på och inte behöver tänka. Har ju utmanat mig själv med endel trail det senaste och lite asfaltlöpning som omväxling kanske piggar upp...

Och om det inte fungerar finns det hopp ändå. Det är ju nämligen Augusti nu, vilket betyder att sommaruppehållet från Team Nordic Trail är över! På onsdag kör vi igen. Som jag längtat! Då, om någon gång, borde väl springglädjen komma åter!

Och, för att summera min Juli-månad:

Distans: 176 kilometer
Medellängd på turerna: 11,7 km.
Antal pass: 15

Kan bara konstatera att jag egentligen inte legat på latsidan. Trots sommar och semester med familjen har jag sprungit nästan lika mycket som förra monaden ( då slutade distansen på 181 km).

Känner mig nöjd med detta och siktar mot nya höjder och formtoppar. Augusti har ju flera roligheter inplanerade: Bland annat Sälen Halvmaraton!

1 kommentar:

  1. Känner igen den där seeega känslan...!
    Men det går över... Kan det vara värmen också?
    Man äter o dricker lite annorlunda O svettas så fort man rör sig...!! ;)

    Men miltiden är ju grym!!! Superbra! Grattis!!

    Kram på dig!

    SvaraRadera