Dagarna efter ultravasan har varit lite som ett enda långt ultra det med. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Men ändå hela tiden fast övertygad om att knät kommer att läka. Jag kommer att kunna alternativ träna snart.
Tills idag. Idag känns det hopplöst. Det är lite bättre i knät idag. Jag har sovit bättre i natt och inte vaknat varje gång jag råkat röra på benet. Knät kändes inte heller så stelt i morse. Men, så tog jag ipren innan jag la mig och tog även en i morse.
Trots det kändes backen ner från tåget mot mitt jobb som slutet av ett ultra. Jag fick gå så långsamt, knät började protestera. Fick ont i rumpan också, säkert för att jag använder andra muskler än man normalt gör när man går. Och jag fick fokusera på "målet" och peppa mig själv för att komma vidare.
Väl framme på jobbet så funkar det att gå ganska normalt ändå. Jag går definitivt bättre än igår. Men beror det på att det är bättre eller är det effekten av ipren?
Välvilliga kollegor ger råd. Någon tycker att jag ska ringa en ortoped, någon tycker att jag ska avvakta tills efter besöket hos sjukgymnast. Själv känner jag mig villrådig. Och tänker att om jag blandar in fler experter får jag bara fler "diagnoser" och blir än mer villrådig. Samtidigt vill jag snabbt få rätt hjälp så att jag kan börja jobba på att komma tillbaka.
Det suger att vara skadad.
Jag försöker verkligen att vara positiv, och någonstans tror jag att detta ändå inte är så allvarligt. Klart att det känns i knät efteråt när man forcerar smärta i 8 mil! Något annat vore konstigt. Det som gör mig osäker är dock att jag inte vet hur jag ska göra för att bli bra så snart som möjligt. Jag är van att köra på, pressa mig själv, alltid vara pigg och alert. Men nu litar jag inte längre på mig själv. När jag tycker att det känns bra i knät, kan jag gå på då? Eller borde jag egentligen vara helt stilla? Är det dumt att gå till och från tåget när det triggar smärtan? Eller är det sak samma? Och hur ska jag annars göra? Jag måste ju ta mig till jobbet.
Helst skulle jag vilja att någon sa till mig exakt hur jag ska göra. Någon som vet och kan något om löpare och knän. Typ:
Gå max 5000 steg per dag. Gå långsamt. Undvika trappor. Detta gäller i minst en vecka.
Sedan kommer du kunna köra crosstrainer i lugnt tempo 3 ggr i veckan i två veckor.
Sedan kan du öka på stegvis i 2 veckor. Tills du är uppe i varje dag med en vilodag. Nu kan du börja gå i trappor.
Osv. Här hittar jag ju bara på en massa råd. Men så detaljerat skulle jag vilja att någon sa till mig hur jag bäst blir bra igen. Om någon säger att jag ska känna efter och se vad som känns bra, då är jag rädd att jag kör på för hårt ändå, eftersom jag är van att plocka på pannbenet och bara köra.
Om det är något jag inte kan, som jag vill kunna, då är min inställning att göra vad som krävs för att jag ska kunna. Sen får det ta hur lång tid det vill. Samtidigt som jag snabbt blir otålig om jag inte ser något resultat.
Pannben och envishet är dina bästa vänner under långa lopp. Men, det kan även vara dina värsta fiender.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar