Varför jag älskar ultra, eller, Ultravasan 90 - den osminkade versionen.

Ultravasan 90. Loppet jag har längtat efter och haft i tankarna sedan september förra året. Igår var det äntligen dags.

Dagarna innan loppet hade jag i vanlig ordning lite ångest light. Jag började känna att jag inte tränat ordentligt, oroa mig för att knät inte skulle hålla och var uppriktigt nyfiken på hur det skulle komma att kännas att springa i 9 mil! Mitt rekord är ju liksom 6 mil tidigare. Om man inte räknar med ultra intervaller, då springer man totalt 8 mil under ett och samma dygn. Kanske reagerar kroppen ungefär likadant på det?

En pirrig förväntan växte i kroppen och jag såg verkligen fram emot lördagen!

Kl 01:00 på natten mot lördagen ringde alarmet. Dags att vakna! På med kläder, fixa löparfrisyr och gå ner och äta frukost i hotellets matsal. Ärligt talat var jag lite besviken på frukosten. Jag hade sett fram emot att ladda som jag brukar: med bacon, äggröra och lite annat smått och gott. Men det fanns bara gröt, pastagratäng och bröd med pålägg, yoghurt och frukt. Jag som inte äter vare sig havre eller mjölprodukter fick lite svårt att få i mig det jag behövde. Bad i alla fall om att få ägg och fick ett kokt ägg. I övrigt åt jag yoghurt, lite frön, frukt, juice och kaffe.

Kl 02:30 gick bussen från Mora till Sälen. Strax innan kl 4 var vi framme vid starten. Förväntan och pirret trissades upp.

En del av gänget från Lonesome runners.  Bild lånad av Therese. 

När klockan närmade sig 5 började alla samlas i startfållan. Förväntan låg i luften. Någon såg fokuserad ut, andra hoppade och hade svårt att stå still (läs undertecknad), några passade på att kyssas och andra småpratade med de som stod närmast. Musiken dånade, speakern räknade ner, marsaller var tända längs vägen vi skulle springa på. Det var magiskt! Dagen höll på att gry, det var lite småkyligt och regn i luften, men stämningen höjde temperaturen så vädret gjorde verkligen ingenting.

Så gick starten och vi var i väg. Benen kändes pigga och starka och jag joggade på i ett lugnt tempo.

Första milen gick riktigt bra. Jag sprang och småpratade lite med andra löpare, någon från facebook klubben Lonesome runners (som jag och maken är med i) som vi lärt känna kvällen innan på hotellet och även andra löpare.

Min plan inför loppet var att fokusera på en större vätske- och energistation i taget. Försöka hålla ett lågt jämt tempo och vid varje delmål (Vätske- och energistationen) ta en mugg blåbärssoppa (om det fanns) kanske lite kaffe, nåt att äta och en lindor chokladkula. Jag hade med mig exakt 8 stycken, en för varje delmål. Mitt belöningssystem som jag fick ide till av en annan löpare på Lonesome runners. Jag hade med mig två energigels (Huma- chiagel), en flaska vatten och några salt och mineraltabletter att lägga i vattenflaskan. 
Till Evertsberg (ungefär halvvägs) kunde man skicka en dropbag och det hade jag såklart gjort. I den hade jag en ren och torr löpartröja, mina nya saucony zealot (löparskor), rena strumpor och två gels. 
I starten hade jag mina fellraiser på fötterna, eftersom den mest tekniska delen av loppet är före Evertsberg. 

Vid 11 km började jag känna av ett allt för välkänt obehag i vänster knä. Skit!! Jag stannade till och stretchade (duvan)  och det hjälpte något. Fortsatte nu med att jogga 5 minuter och gå 1 minut. Det hjälpte inte. Obehaget i knät växte snabbt till smärta. Jag stannade då och då och stretchade och varvade lätt löpning med gång. Där stigen var teknisk kunde jag absolut inte springa. Jag hade ingen kontroll på hur jag satte ner foten då och kom foten lite snett gjorde det ordentligt ont i knät. På spängerna däremot gick det bra att tripp-springa. Vädret var ostadigt men stämningen mellan löparna trevlig. Det byttes några ord med andra löpare vid energikontrollerna.

Min metod att varva gång och löpning fungerade ganska bra men strax innan Mångsbodarna blev jag lite låg.

Stigen var teknisk, det regnade, min klocka visade fel antal kilometer och mitt knä gjorde ont. Men så pass mycket vet jag om ultra att alla får dippar under ett ultralopp. Jag tröstade mig själv med att detta bara var en helt vanlig ultra-dip och kämpade vidare.

Vid Mångsbodarna drack jag lite kaffe och åt min choklad, fick nog upp blodsockret lite för efter det kändes det aningen bättre.

Biten från Mångsbodarna fram till en bit efter Risberg är lite suddig måste jag säga. Minns inte riktigt hur jag tänkte eller kände då, jag antar att jag bara malde på, försökte springa när jag kunde, gick väl mestadels.

Någon gång efter Risberg, jag lunkade/gick snabbt fram lite smått irriterad över att inte kunna springa som jag ville. Naturen var otroligt vacker, det gäller förövrigt hela loppet. jag minns att tänkte, här skulle jag vilja springa! Det är precis min favorittyp av underlag! ÅÅååå den som kunde springa! Men gladdes samtidigt lite över att jag nu faktiskt kunde njuta lite av omgivningen. När jag springer är jag så fokuserad på var jag ska sätta fötterna att jag ofta glömmer att se mig omkring.

En kvinna kom i kapp mig, där, någon stans efter Risberg. Hon kollade hur det gick för mig och erbjöd sig att springa lite sakta före mig så jag kunde haka på. Vilken ängel!! Jag frågade henne om hon fanns på riktigt. Det gjorde hon visst. Vi småpratade lite ett tag och det visade sig att även hon var en av medlemmarna i lonesome runners. En medlem som jag ju mycket väl känner till, men kände först inte igen henne där i spåret. Jag fick rätt snart ge upp löpningsförsöket. Det gick verkligen inte att springa. Anna Karin (som hon heter) gav mig rådet att söka hjälp vid nästa energistation (Evertsberg) hon menade att det ju är ganska dumt att springa och lida i onödan om man nu kan få hjälp. Smart tjej det där. Att inte jag tänkte på det!

Strax innan Evertsberg passerade jag maratondistansen. Det var lite pådrag där. Med musik och skyltar som säkert är peppande om loppet går som man hoppats. För mig blev det lite av ett antiklimax, råkade snegla på klockan och se att jag tagit maratondistansen på 5 timmar och 46 minuter. Jag vet att jag inte borde tävla med mig själv på det viset eller döma mig själv för hårt. Men jag kunde inte låta bli att känna att det var en pinsamt lång tid att ta sig an ett maraton. Superlöjligt jag vet, men jag antar att jag började bli lite låg igen och knät gjorde ju inte precis mindre ont. Det som ändå gjorde att jag höll modet uppe var att jag intalade mig själv att allt skulle bli bättre efter Evertsberg. Jag skulle äta lite, byta tröja, strumpor och skor och kolla om sjukvårdarna kunde hjälpa mig på något sätt.

Väl framme i Evertsberg bytte jag skor osv. Satt och pratade lite med en lonesome runner och en man till och efter det kollade jag efter sjukvårdarna. Jag hittade ingen, men såg en dörr där det stod massage. Tänkte att en massör kanske kan hjälpa på något sätt och gick in.

Massören konstaterade att mitt högra ben var lite kortare än det vänstra, vilket enligt honom innebär att jag belastar det vänstra benet hårdare och att det kan vara därför jag fått ont i just vänster knä. Han trodde att benlängsskillnaden var muskulär och masserade området runt höger höft och skinka. Det gjorde rätt så ont men när han var klar kändes det högra benet (som ju fått jobba rätt hårt med ett trilskande vänster ben) mycket mera avslappnat.

I ett moln av ormsalva rörde jag mig då vidare mot Oxberg. Knät kändes inte bättre, men efter lite vila och energi i kroppen hade jag inte en tanke på att bryta.

Biten mellan Evertsberg och Oxberg var den absolut tuffaste. Jag började bli stressad över att inte hinna i mål innan reptiden. Så jag ökade farten. Gick i rask takt och liksom skyndade fram. Jag hade så ont i knät. och efter att en längre stund ha skyndat fram blev smärtan i knät värre. Jag kämpade med gråten och tankarna på att bryta attackerade mig. Jag hamnade djupt ner i det mörker som alla ultralöpare då och då hamnar i. När jag närmade mig Oxberg (efter vad som kändes som en hel och en halv evighet) hade jag bestämt mig för att bryta. Hade smärtor i knät jag inte kände igen sedan tidigare. Det liksom skar under knäskålen, vilket gjorde mig rädd för att ha haft sönder knät på allvar.

Jag gick in till sjuksköterskan i Oxberg och pausade klockan. Av någon anledning ville jag inte stänga av den. Kanske hoppades jag på ett mirakel.

Hos sjuksköterskan bröt jag i hop. Hon frågade hur jag mådde och jag började storgråta. Mellan snyftningarna förklarade jag läget. Det var en annan kvinnlig löpare inne i rummet också, och sjuksköterskan höll på tejpa hennes knä. Jag frågade vad som hänt och kvinnan sa att hon hade känningar av löparknä. Känningar! Den kvinnan var tydligen hundra gånger smartare än mig. Tog hjälp på en gång, istället för att pina sig själv utan en tanke på att be om hjälp.

När det var min tur att få hjälp sa sjuksköterskan de vackraste ord jag kunde fått höra just då: "Ska vi inte göra så att jag ger dig 2 alvedon och 1 ipren, och så tejpar jag ditt knä. Så ser vi om du inte kan slutföra det här ändå. Jag ser på dig att du inte är redo att ge upp."
Underbara människa! Allt jag behövde just då var att någon trodde att jag skulle klara detta. Och det gjorde hon. Jag tackade såklart ja till erbjudandet och haltade vidare. På väg ut i spåret igen sa jag hej till en medlem i Lonesome innan jag fortsatte. På vägen mötte jag en man som haltade lite lätt. jag frågade hur det var med honom och han sa att han stukat foten. Muttrade över det besvärliga underlaget och sa att han nästan inte såg något eftersom han hade både grönstarr och gråstarr. Jag ska ärligt erkänna att jag blev lite orolig för honom en stund, men han fnös bara åt mig när jag lite försiktigt frågade om han inte skulle bryta. Glatt fortsatte han och sa att att han minsann hade sprungit 10 maraton I ÅR! Jag blev djupt imponerad och då sa han hur många han sprungit i sitt liv (vilket var över 200 tror jag, men jag minns inte riktigt) sedan han började springa för 38 år sedan. Vilken kämpe!! Jag försökte hålla hans tempo ett tag, men han drog ifrån mig. En halvblind man som troligen var runt 75 år med stukad fot drog ifrån mig. Men det störde mig inte. Jag var tagen av att just ha mött en man som uppenbarligen är en riktig kämpe!

I takt med att smärtlindringen började verka steg humöret. Plötsligt kunde jag springa lite lätt. Jag kunde springa! Jag sprang! Vilken lycka!! Jag blev helt euforisk. Lika låg och olycklig som jag varit någon timme tidigare lika euforisk var jag nu. Jag började komma ikapp andra löpare som tidigare sprungit förbi mig. Jag tror inte att jag sprang särskilt fort, men just då kändes det som jag flög fram. Kom fram till Hökberg med ett brett leende på läpparna. Tog en korvmacka, lite blåbärsoppa och fortsatte. Ville ju komma så långt som möjligt innan effekten av tabletterna tog slut.

Någonstans innan Eldris började effekten avta och jag blev tvungen att gå igen. Men nu kändes det ändå mycket bättre. Bara vetskapen om att jag nu kunde gå i halvrask takt och ändå hinna innan reptiden gjorde att jag nu för första gången sedan knät började trilskas vågade tro att jag nog skulle ta mig i mål, trots allt.

Någon gång innan Eldris kom en kvinna gående i kapp mig. Jag anslöt till hennes tempo och vi tog följe till Eldris. Skönt att ha någon att prata med och som samtidigt drog upp takten lite.

I Eldris tiggde jag till mig två alvedon till. Däremot vill de inte ge mig någon Ipren, vilket jag kanske kan hålla med om var klokt, men just då tyckte jag de var lite snåla. Fortsatte i god förhoppning om att alvedonen snart skulle ta bort smärtan så jag kunde springa igen. Kvinnan jag tagit följe med stannade kvar för att få några blåsor omhändertagna.

Jag gjorde tappra försök till att springa under denna etapp. Men det gick bara inte. Benet vek sig och ville inte alls. Bara att fortsätta gå. Även nu kom en annan löpare i kapp som också gick och vi tog följe. Men jag ville hålla en något högre takt än henne, så efter någon kilometer skildes vi. Nu var det bara några kilometer kvar till mål. Jag visste att jag skulle klara det. Men aldrig har några få kilometer känts så långa! Det var publik som hejade längs vägen. Mötte en och annan löpare men mestadels var jag själv i spåret. Jag stapplade mot mål. Med spruckna blåsor på höger fot och ett smärtande knä på vänster ben. Men nu var målet nära. När jag kom till upploppet såg jag en kvinna en bit framför mig. Jag är en obotlig tävlingsmänniska så jag reagerade instinktivt. Henne kan jag nog springa om och plocka en placering! Tänkte jag och började springa. Jag sprang. Det gjorde ont men jag sprang hela upploppet och rätt in i mål!!! Tomas stod och hurrade vid målet och jag var ÄNTLIGEN I MÅL!! Det tog 13 timmar och 33 minuter, men jag VAR I MÅL!

För att sammanfatta detta ultra-långa dygn. Så är jag ändå nöjd. Jag är oerhört glad och rörd över hur många härliga människor det finns.  Kanske är det så att just löpare (eller ultra-löpare) är ovanligt vänliga och omtänksamma människor? Under detta dygn mötte jag många peppande, glada och hjälpsamma medlöpare och frivilliga som serverade dryck och mat. Publikstödet var fantastiskt under i princip hela loppet! Publikstöd större delen av ett 90 kilometer långt lopp! Det är helt fantastiskt!

Så trots att loppet inte alls blev som jag tänkt mig så kommer detta ändå att vara ett positivt minne. Vasaloppsleden är otroligt vacker, loppet är välarrangerat och alla runt och i loppet var helt underbara.

Jag kan inte vänta tills jag får springa detta lopp igen. Men nästa gång ska jag vara hel och väl förberedd. Ska bli intressant att se vad det då blir för sluttid. :-) Men oavsett. Jag vill få springa detta lopp och samtidigt njuta av löpningen. Jag ska ta revansch!

Sa jag varför jag älskar ultra? Jo, för att livet kommer så nära.  Alla känslor blir så starka och man hinner känna dem alla: förväntan, ångest, lycka, glädje, tacksamhet, ödmjukhet, smärta, odödlighet och euofori. Allt under ett och samma lopp.

Hur kan man inte älska ultra?