Lätt och lagom...?

Ja, lätt är jag kanske. Allt springande har ju gjort att jag tappat några kilo och att vara "lätt" som löpare är ju sannerligen ingen nackdel. Mindre vikt innebär ju att mina stackars ben får mindre belastning varje steg, vilket borde minska risken något för eventuella skador. Men missförstå mig inte här, tidigare var jag lätt överviktig, nu är jag normalviktig (allt enligt det mycket precisa måttet på detta: BMI) Obs ironi!

Nåja, nu var det ju inte det jag tänkte orda om. Även om detta med vikten faktiskt slog mig i morse, när jag inför min långtur till jobbet packade min mans löparryggsäck med diverse förnödenheter. Jag tänkte att vikten från ryggsäcken inte borde påverka nämnvärt, eftersom jag i vintras ändå sprang runt med den vikten och lite till för jämnan utan att hålla på att tvärdö.

För här kommer vi in på detta med lagom. Ja, jag kanske är "lätt" som löpare, men jag är inte lagom! Jag får lite crazy idéer ibland. Denna gång var det smålänningen i mig (tillsammans med löparen i mig) som kom på att det ju är himla dumt att betala för tågkort varje månad när man kan ta sig till jobbet springande eller cyklande helt gratis! Så, jag övertalade mannen om att jag kunde ta hans cykel, lämna in den på service (bromsarna var helt slut) så kunde jag ju cykla till och från jobbet istället. Att det rör sig om 16 km enkel väg bekymrade mig inte det minsta.

Så, igår var det då dags. Min första cykeltur till jobbet på min mans otympliga men ganska coola cykel. Taggad och glad stack jag iväg vid 7-snåret (det borde väl inte ta en hel timme att cykla till huskvarna?!). Min inställning var att detta blir nog ett härligt träningspass. Jag hade klätt mig i löparkläder och med mig i ryggsäcken hade jag ombyte och duschtillbehör.

Ganska snart insåg jag varför min man inte cyklar till jobbet särskilt ofta, trots att han har bara drygt 2 km. Hans cykel är inte gjord för längre cykelturer! Den har nämligen riktigt tjocka och dubbade däck. Vilket gör att den slutar rulla nästan så fort man slutar trampa, även fast man tar i allt man kan och tycker att man får upp bra fart, så stannar den så fort man slutar trampa. Som att det inte var nog med det har den även en gigantisk fjäder i ramen som gör att cykeln gungar när man trampar, så mycket av kraften man lägger i trampet försvinner i gunget. Lägg där till att min stackars rumpa inte är van vid att sitta på en smal sadel så förstår ni. Men jag är inte den som är den. Trots allt detta njöt jag faktiskt av turen. I uppförsbackarna drömde jag visserligen om att istället springa upp istället, för jag fick rejält med mjölksyra. Men när det planade ut och jag inte behövde trampa för livet var det faktiskt riktigt härligt. Jag märkte att jag tar in mycket mer av omgivningen på cykel än jag gör när jag springer. Och jag har ju faktiskt en riktigt fin väg till jobbet: Böljande fält och strandpromenaden längs Vättern. Väl framme vid jobbet var jag trots allt riktigt nöjd. Men började fundera lite lätt över hur genomtänkt det egentligen var att ha kört styrka (ben och bål) dagen innan mitt livs första långtur på cykel. För jag började ana en viss träningsvärk...

Efter arbetsdagens slut var det då dags att återigen hoppa upp på cykeln. Jag cyklade mest stående på hemvägen. Ni får själva fundera ut varför. Återigen motiverade jag mig själv med att detta ju är superbra träning för mina löparben! Tänk vad stark jag blir!

Tanken var ju som sagt att jag skulle cykla till och från jobbet varje dag. Men när jag kom hem igår började jag tänka om. Medan jag kämpandes hade tagit mig upp för backarna på min mans coola cykel tänkte jag när det brann i låren: det är ju inte hälften så jobbigt att springa som att cykla!

Så, med tanke på att jag inte sprungit på 3 dagar (mest pga tidsbrist och lite strategisk vila efter att ha sprungit nästan 3 mil förra helgen) tänkte jag att jag ju faktiskt kan springa till jobbet istället. Lika billigt som att cykla och inte lika jobbigt.

Tänkt och gjort. Så jag packade som sagt löparryggsäcken i morse och gav mig av. Det gick rätt så bra. Höll ungefär samma tempo som jag gör på långpass och höll nästan hela vägen. Efter ca 1 mil började det kännas riktigt motigt. Jag var helt enkelt riktigt riktigt trött. Kan egentligen inte sätta fingret på vad som gjorde att jag blev så trött, men nåt var det. När jag nästan var framme vid jobbet började jag fundera över om jag verkligen skulle fixa att springa hem igen också (som var min tanke från början).

Efter en intensiv dag på jobbet insåg jag att det var orimligt att klara att springa hem också. Jag hade rysligt ont i benen och rumpan och även känningar i ena vaden.

Så min omtänksamma man kom och hämtade mig. Det som är lite skrämmande är att jag nog hade försökt springa hem om han inte erbjudit sig att hämta mig. Ja, jag är ganska envis.

I morgon får smålänningen i mig hålla sig tyst. För imorgon tänker jag ta tåget till jobbet!