fredag 22 augusti 2014

Det drar i hop sig!

Nu börjar det verkligen närma sig! Dagen D, när jag ska springa mitt livs första trail-lopp!

Jag må vara uppväxt i Höga kusten och således infödd norrlänning. Men ändå har jag aldrig sprungit i fjällen! När jag var barn/ungdom hatade jag att springa. Minns att jag på terränglöpningen i skolan tyckte jag att jag varit duktig när jag tog mig runt en flack bana på 2,5 km. På 18 minuter! Minns att killen i klassen som var snabbast sprang på 9 minuter. Då kunde jag inte för mitt liv begripa hur det ens var möjligt att ta sig runt så snabbt.

Numera har jag en lite annan syn på detta med löpning. När jag började springa utan att fokusera på fart eller distans. Bara sprang så långt det kändes ok. Då kom löparglädjen. Sakta men säkert har jag sedan genom åren blivit en löpare. I ungefär 9 år har jag sprungit mer eller mindre regelbundet. Mer i perioder, mycket mindre i andra perioder. För bara ett år sedan hade jag nog inte velat kalla mig själv för löpare. Då sprang jag visserligen regelbundet, men jag hade inget egentligt mål med själva löpningen. Det var mer ett sätt att hålla formen.

Den förlösande förändringen kom när jag gick från att vara "motionslöpare" till att bli, en i mina egna ögon, mer "riktig" löpare genom att sätta just ett mål med löpningen. Det var vid nyår. Då bestämde jag mig för att 2014 ska bli året då jag börjar springa långt. Jag hade väl egentligen inget riktigt konkret mål med exakt vad "långt" skulle innebära, men längre än milen i alla fall.

Sen har det rullat på. Ju mer jag sprungit desto mer har springsuget ökat. Det är otroligt inspirerande att känna att jag KAN springa 3 mil utan att stanna! För ett år sedan var det totalt omöjligt.

Jag har inte följt något "träningsprogram" eller någon särskild filosofi. Jag har bara bestämt mig för att springa minst ett långpass i veckan och ett par turer till utöver det. När jag gick med i Team nordic Trail fick jag in lite mer intervaller i min träning och det tillsammans med att jag springer mer och mer i skogen har gjort mig snabbare. I måndags sprang jag hem från jobbet och lyckades hålla en genomsnittsfart på 5.57 i 16 km! Det är faktiskt inte alls längesedan jag var salig över att ha klarat milen i den farten.

Allt detta har jag alltså uppnått genom att springa i mestadels behagligt löptempo. Jag är inte mycket för att springa tills jag spyr. Jag motiverar nästan alltid mig själv med att tänka; vi tar det lilla lugna. Hur fort jag kommer fram är inte det minsta viktigt. Spring så det känns härligt! Men sen är jag likväl snabb att kolla tiden när jag kommer hem. För även om farten inte är det viktigaste, så är det kul att se att man faktiskt utvecklas.

Så, vill man blir snabb fort är det säkert bra att träna med tempopass och intervaller. Men har man inte så bråttom med att bli snabbare, då räcker det med att springa. Men springa mycket. Allt du gör ofta blir du ju bättre på!



Som ni ser ligger jag nästan i täten (vid start i alla fall! ;-)). Bilden är tagen på senaste Team nordic Trail träningen. Då körde vi backintervaller. Jag som alltid hatat just intervaller tyckte faktiskt att onsdagens träning var riktigt rolig! Jag gav järnet och märkte att jag faktiskt orkade mer än jag först trodde. Att träna i grupp ger otroligt mycket energi.

Nästa vecka blir det träning i obanad terräng. Det borde vara en bra uppladdning inför Sälen nästa lördag.

1 kommentar:

  1. Gillar din inställning o dina tankar med löpningen!!
    Jag behövde ett program i början för att komma igång, o veta "hur" man springer.
    Men sen har de perioder jag bara sprungit på känsla varit då jag utvecklats mest.
    Nu kör jag på ett progr inför halvmaran. Lite halvhjärtat...
    Gör lite en egen version för att det ska bli roligare! :)

    Du är så inspirerande o duktig!!!
    Lycka til på lörd!!

    Kraaam J

    SvaraRadera