Göteborgsvarvet

Tänk att det blev ett varv för mig ändå! Som jag skrev tidigare, det trodde jag verkligen inte!

Dagen D började bra. Gick upp och klädde mig, kollade att allt var med, fixade lite frukost. Frukosten för dagen blev en talrik grekisk yoghurt, hemmagjord granola med nötter och frön och lite tinade hallon. Till det min vanliga "morgondrink" (kaffe, kokosolja och ett ägg). Och såklart ett kokt ägg med lite majonäs till. Bra uppladdning för ett längre löppass.

Därefter traskade jag i väg till busshållplatsen. Jag fick nämligen plats på en buss som var abonnerad för att ta löpare från Habo-trakten till Göteborgsvarvet. Vid hållplatsen stod redan en kille och väntade på samma buss när jag kom. Jag berättade att jag fått en startplats och att detta egentligen var ganska oplanerat. Då erbjuder denna kille mig sin startplats! Han har en skada som gör att han inte kan springa, men vill inte missa festen så han tänkte åka med i alla fall. Han hade en startplats i grupp 3 (!) men riktigt så långt fram kände inte jag mig bekväm med att springa. Jag menar, de som springer där är ju nästan elit! Typ. Så jag avböjde, då plockar killen upp ännu ett startbevis och frågar om grupp 10 känns bättre. Och grupp 10, jo, det kändes betydligt bättre än grupp 17 (och inte lika skräckfyllt som grupp 3) så den tackade jag glatt ja till.

Bussfärden mot Göteborg var riktigt trevlig. Gött gäng på bussen och med en kaffepaus längs vägen blev det lagom att fylla på med lite energi. I mitt fall en kopp svart kaffe och en ostplätt med hemmagjord nutella på.

Väl framme i Göteborg var jag allt lite nervös för att någon skulle ifrågasätta att jag hämtade ut nummerlapp till någon som heter Joel. Men, killen på lapputlämningen sa bara ett glatt lycka till utan att höja på ögonbrynet. Skönt! Jag vet ju att man egentligen inte ska springa i någon annans namn. Men jag vet också att det är väldigt vanligt att folk gör det.

Efter nummerlappsuthämtningen var det ju lite tid att döda. Det gjorde jag på mässan. Kollade in diverse löparprylar och fick en lite pratstund med Marcus Torgeby, som stod och signerade böcker. Trevligt! Tyvärr är jag för feg för att fråga om jag fick ta en slefie med honom... ;-)
På mässan fanns det mesta i löparväg. Men jag har upptäckt ett stort hål i utbudet av löparprylar i de vanliga sportkedjorna: Nämnligen löparkjolen! Eller klänning för all del. Varför i hela friden säljs inga snygga (eller fula för den delen) löparkjolar i sportbutikerna? Jag vet att efterfrågan på dessa bara ökar och ändå måste man i de flesta fall beställa på nätet. Märkligt!

Efter mässan var det dags för lunch. Till det hade jag med mig en sallad gjord på blandad medelhavssallad, kvisttomater, smörstekt halloumi, knaperstekt bacon och stekt kyckling. Det var gott men väldigt salt. Fick inte i mig hela portionen. Nåväl. Dags att börja se sig om efter väskinlämningen och att ställa sig i den obligatoriska toakön.

Väl ombytt och redo för löpning hängde jag på uppvärmningen en stund. Sen tog jag några lätta löpvarv runt fotbollsplanen innan jag trängde in mig först i ledet i grupp 10. Man får ju inte vara dum! En kul grej med att sticka i väg själv på ett sånt här event är ju att man börjar prata med helt främmande människor. Det var ett gäng killar där längst fram som började prata km tider. Jag hakade på diskussionen och det var rätt peppande att de hade liknande mål som mig.  Jag siktade på att hålla mig under 5:42 per km, för då kommer man runt på under 2 timmar.

Så gick då starten. De obligatoriska trudelutten från alla klockor som startas och så var vi i väg. Min plan var att ta det lite lugnt första 10 km och sen öka. Men stämningen var så härlig. Solen sken, benen kändes lätta och jag high fivade med kidsen längs banan. Kollade klockan och såg att det gick lite fortare än planerat men det kändes så lätt att jag bestämde mig för att köra på. Planen var också att ta en klunk vatten vid varje vattenkontroll. Snart nog var vi framme vid den beryktade bron. Jag kunde bara konstatera att den inte kändes jobbig alls.  Nedanför bron stod ett härligt sambagäng och spelade och jag föll in i den takten och öste på. Gött! Blev smått euforisk uppe på bron när jag såg den vackra utsikten.  Utbrast till en kille jämte mig att det är ju för härligt det här! Ser du bandet av löpare där nere?  Killen muttrade något och stirrade konstigt på mig.  Han tyckte nog att jag var lite galen. Men det bjuder jag på! Fortfarande i en fart snabbare än planerat fortsatte jag. Efter några km till började jag känna att det var lite störigt med alla människor som lunkade och gick i vägen för mig.  Fick kryssa och hojta ursäkta mest hela tiden. Men samtidigt fick det mig att känna mig snabb.  Efter milen kollade jag in en tjej som jag tyckte höll en bra fart och hängde på på avstånd. Solen kändes varm och det var skönt att springa genom duscharna som fanns med jämna mellanrum. Planen att ta en klunk vatten vid varje vätskestation fungerade väldigt bra.  Kände mig i alla fall inte törstig.

Efter den andra bron dök en skylt upp där det stod: 6 km kvar. Nu är det spurt! Jag började känna mig lite trött men kände absolut att jag orkade hålla samma tempo. Tänkte att kroknar jag på slutet klarar jag nog ändå detta under 2 timmar,  eftersom jag visste att jag inte legat under 5:30 nångång när jag kollat farten.

På avenyn var det trångt. Riktigt trångt. Svettig och med början till att känna mig lite sliten blev jag lite irriterad på att folk GICK i bredd och pratade!  Håll höger! Ropade jag och skuttade förbi.  Antagligen blev nån lite irriterad på mig också, men i mitt fall visade det sig senare att kilometern som var längs avenyn var min snabbaste på hela loppet! Jag triggas lite av lite motlut. Efter avenyn var jag trött. Men med vetskapen att det snart skulle vara över försökte jag hålla samma fart. Struntade i att dricka i de två sista kontrollerna och kom på så vis om en av killarna som jag stått och pratat kilometertider med innan loppet.  Gött! Sånt ger mig lite energi! Även på stadion vid mål var det trångt så det var svårt att spurta, men jag gjorde så gott jag kunde.

Väl i mål kom jag faktiskt i håg att stänga klockan. Kollade snitt tiden och höll på få en chock när klockan visade 5:16 i snittfart! På 21 km!!!

Det visade sig sen att den exakta snittiden var 5:20. Men det var ändå mycket fortare än jag vågat tro. Jag sprang in på 1:52. Alltså klådde jag mitt mål med 8 minuter! Och, det bästa av allt är att jag känner att jag nog skulle kunna ta det ännu lite fortare...

Detta gör jag GÄRNA om!