I form eller hel?

Efter mina knäbekymmer som jag hade i somras och under ultravasan avstod jag från löpning i en månad.

Jag intalade mig att bara jag cyklar och styrketränar kommer inte konditionen att försämras nämnvärt. Jag inbillade mig att jag skulle vara i nästan samma form som innan löpvilan när jag satte igång igen.
Jag hade fel. Det har varit väldigt segt att komma igen efter löpvilan. Men jag har kämpat på, Fast övertygad om att det kommer släppa.

De senaste två veckorna har jag då faktikst upplevt att det börjat släppa. Jag har fått upp farten lite utan att jag ligger och pressar i tröskelfart. Lycka! Äntligen är löpningen sådär skön igen! Jag kan ta i utan att vara helt slut efteråt. Bara ha den där goa "post-löpning" känslan i kroppen. Det har tagit nästan två månader med löpning (både lugnt, korta och långa intervaller, tröskelpass och vanliga distanspass) varvat med styrketräning.

Tyvärr har knät börjat protestera lite mer i samma takt som formen återkommit. Men lyckan av att äntligen vara på G igen har kanske gjort att jag ökat på distanserna... lite för mycket?


Så var jag då åter hos sjukgymnasten i måndags. Nu har jag ju retat upp knät lite så  jag visste var det gör ont, vilket ledde till att han kunde ge mig någon form av diagnos. Även om han var försiktig med att säga tvärsäkert att det var det som var problemet. Men troligtvis är det patellasenans infästning i knäskålen som är överansträngt.

Behandlingen då?

Jo, fortsätta jobba med muskulära obalanser, jag är starkare på vänster sida (märkligt nog är det där jag har problem med knät ändå?) och jag är tajt i höftböjaren och i framsida lår. Så fortsatt stretch av höftböjaren också alltså.

Samtidigt som jag ska jobba med löptekniken. Jobba mer med rumpan, ha ett bredare löpsteg och aktivera de nedre inre magmusklerna.

Hej och hå. Mycket att tänka på när man ska ut och springa! För springa är ok, även om jag känner av knät. Det ska såklart inte göra jätte ont. Men lite smärta som går över/blir bättre efter springturen är ok. Och ta det lugnt med långa distanser. Kort och ofta är bättre än långpass.

Om detta inte fungerar nämnde han att man kan behandla skadan med stötvåg. Det har jag hört ska göra fruktansvärt ont, så det avvaktar jag gärna med.

Nu gäller det bara att komma ihåg att göra mina rehabövningar varje dag. Det är märkligt svårt att få till. Varje dag. Hur svårt kan det vara? Det tar inte lång stund, är inte särskilt jobbigt. Varför är det då så förtvivlat svårt att få in en rutin på det?

Antagligen just för att det är ganska enkelt. Och rätt så tråkigt.

För att rehaben ska bli av har jag nu lagt in dagliga påminnelser i mobilen. Hoppas att det ska fungera.